Söndagskrönika: Middag som terapi mot ”rasism” – för rika vita kvinnor

I dag gästas bloggen av den norske journalisten Arnt Folgerø.

Saira Rao och Regina Jackson

I USA, där Woke and Black Lives Matter-kulturen – med direktiv från styrelserummen i Big Techföretagen och det som sker i undervisningen, från förskolor till universitet – erövrar allt större delar av samhället, ska det mycket till för att något nytt ska väcka uppseende. Men på mikronivå sker sådant som kan få människor att bättra sig. Race2Dinner är ett sådant projekt. Under middagsbjudningar erkänner vita överklasskvinnor att de är rasister, en ny förståelse och självinsikt som de får betala tusentals dollar för.

Man skulle man kunna tro att idén till ett sådant projekt kom från kretsar i det vita och politiskt väckta USA, eftersom det är vita människor som är ansvariga för de flesta av tidens ideologiska excesser i USA. Men Race2Dinner-projektet visar att möjligheten att tjäna pengar på den visa skulden också exploateras av ”icke-vita” människor.

Den tidigare Wall Street-advokaten och tv-producenten Saira Rao kom på idén med Race2Dinner när hon försökte bli invald i kongressen för demokraterna år 2018. Saira Rao, som är av indisk härkomst, hade i diskussioner över otaliga mängder med kaffe och te under flera år försökt få vita kvinnor att förstå att de är rasister, utan att lyckas. Under kampanjen för att bli invald i kongressen träffade hon en svart kvinna i fastighetsbranschen, Regina Jackson och de inledde ett samarbete för att förverkliga Race2Dinner för vita kvinnor. En middag, som de påstod vara non-profit, kostade först 2 500 dollar men efter något år höjdes kostnaden till 5 000 dollar. Fakturan betalades av den kvinna som stod värd för middagarna, alternativt delades av de sju till tio kvinnor som deltog.

Avgörande var när de träffade en vit kvinna, Lisa Bond som lät sig omvändas. De engagerade henne som ”resident white woman” Under ett halvår svarade Lisa Bond på 300 mail och följde upp dem med ett hundratal telefonsamtal som vanligen varade mellan 30 och 45 minuter. Det resulterade inte i mer än tre bokningar. “Vi möts med ursäkt efter ursäkt”, sa hon, ”det är typiskt för hur vita kvinnor beter sig”. Det var således motigt i starten men Race2Dinner fick enorm draghjälp av mordet på George Floyd.

Endast liberala kvinnor som röstar på demokraterna bjuds in till dessa middagar. De som röstar republikanskt och stöder Donald Trump anses vara oförbätterliga. Detsamma gäller män, som enligt Rao och Jackson inte lika lätt som kvinnor släpper sina invanda föreställningar om ras. Men genom omvända kvinnor kan deras män också nås med Woke-budskapet. På så sätt säkerställs spridningen.

Med tanke på effektivitet kan man tycka att det mest optimala vore att samla många kvinnor till konferenser i stora salar. Men om man gör det kommer de, enligt Jackson och Rao, att fly så fort de konfronteras med anklagelser om sin ”rasism”. Att äta en fin middag tillsammans fungerar mycket bättre eftersom rika vita kvinnor har fostrats till att inte lämna middagsbordet. Jackson och Rao konstaterar också att liberala, pålästa och välmenande vita kvinnor som röstar på demokraterna är de som är mest lyhörda för deras budskap. Sådana kvinnor är mer benägna än andra att ändra sitt beteende.

De antirasistiska middagsaktivisternas budskap är att rasism inte handlar om att den enskilde personen är rasist, utan att rasism är systemisk. Den ligger i det amerikanska samhällets struktur och omfattar allt; lag och rättvisa, utbildning och hälsa. Hela systemet är skapat för att gynna vita människor. Rasismen är institutionell, och alla vita människor är medskyldiga. Rasism finns inte i vattnet, den är själva vattnet, det är den bild som förmedlas under middagspassen. Och det finns ingen metod med vilken en vit person kan bortförklara och göra sig själv immun mot rasism.

Till en början rekommenderades middagsgästerna att läsa den vita kvinnan Robin DiAngelos bok ”White Fragility” (Den finns också översatt till svenska). Huvudbudskapet är att alla vita är rasister, därför att vara rasist och vit är samma sak. De slutade emellertid med att rekommendera boken, eftersom de inte ville att en vit kvinna skulle tjäna pengar på deras projekt. År 2020 fick de ett förskott från ett förlag för att skriva en egen bok med titeln ”Everything you already know about your own racism and how to do better”. Den har just kommit ut (november 2022) och i förlagspresentationen kan man läsa:

I den här boken ställer Jackson och Rao en rad angelägna frågor: Hur har det att vara snäll hjälpt svarta kvinnor, ursprungskvinnor och andra färgade kvinnor? Hur har det att vara trevlig hjälpt dig i din strävan att få slut på sexism? Har din snällhet hjälpt dig att bli ekonomiskt likställd med vita män? Författarna inleder med att befria vita kvinnor från detta förtryckande behov av att vara snälla. De dekonstruerar och analyserar vidare de nio aspekter av traditionella vita kvinnors beteende – från deras milda tonfall till deras tårar – som vidmakthåller den vita överhetens samhälle

En av recensionerna i förlagspresentationen:

White Women är en av de böcker som du tror är skriven för någon annan, men den är verkligen för dig. Och när jag säger dig menar jag varenda vit kvinna där ute. Från den vita kvinnan som bara vill vara trevlig, till den vita kvinnan som inte ser färg, till den vita feministen, den vita allierade, den vita skolläraren och den vita kvinnan som tror att bara kärlek kommer att rädda oss. Den här boken lyfter fram alla ursäkter. Allt förnekande. Alla ”men jag är annorlunda”. All tystnad, det giftigt välmenande tonfallet. Allt jag någonsin har tänkt och känt som en vit kvinna klarläggs i den här boken. Det kan kännas extremt. Det kommer att bli svår läsning. Men det kommer att vara värt det. Jag tvingades visa mina kort och jag kände mig generad. Jag kände mig obekväm och jag kände mig arg. Och nu kan jag gå vidare. Och nu kan jag bli en bättre vit kvinna. Du vet att någon verkligen bryr sig när en bok som denna skrivs. Saira och Regina är djärva och de kräver att vi ska bättra oss. Om vita kvinnor kan komma förbi obehaget kan den här boken verkligen förändra deras liv och verkligen skapa förändring. Det gör mig upphetsad och det gör mig hoppfull. Och jag håller fast vid detta hopp.

Race2Dinner genomförs inte utan tårar och tandagnisslan. Deltagarna inte bara reagerar och försvarar sig med förolämpningar, utan de kan också bli fysiska i sitt motstånd mot att bli omvända, påpekar Jackson och Rao. Det faktum att en del av dessa kvinnor hamnar i försvarsposition och gör motstånd mot att inse sin rasism, tyder på att rasismen hos liberala, vita kvinnor är dold också för dem själva, nere i det undermedvetna, anser de två antirasistiska aktivisterna. Under middagarna är det emellertid inte tillåtet att börja gråta. Då är man tvungen att gå någon annanstans och torka sina tårar. De gråtande kvinnorna får inte återvända förrän de fått kontroll över sina känslor.

Men som i framgångsrik freudiansk terapi kollapsar försvaret så småningom, och kvinnorna kan i efterhand se på världen med nya ögon och erkänna sitt moraliska misslyckande. De är rasister och måste göra något åt ​​det, antingen genom att bli politiska aktivister för det demokratiska partiet eller genom att betala pengar för frälsningen av sina själar.

Det är inte bara freudiansk psykoterapi man tänker på när man hör Jackson och Rao erbjuda dessa antirasistiska väckelsemiddagar. De kan också påminna oss om de omskolningskurser som Mao Zedong satte igång under den kommunistiska kulturrevolutionen i Kina. Välutbildade människor skulle lära sig tjäna folket genom vanligt arbete. Eller kaderbedömningarna i kommunistpartierna där all ”borgerlighet” skulle rensas ur dem som avvek från partilinjen. Även plågsamma förhör för att få partimedlemmar att erkänna sig skyldiga till högeravvikelse och annat ”kriminellt” tänkande mot kommunismen har likheter med de seanser där dessa amerikanska överklasskvinnor kryper till korset och erkänner den rasism, som de är födda och skapta till, genom att vara vita i det amerikanska samhället.

För att undvika att blodtrycket stiger upp till den farliga gränsen har Jackson och Rao gradvis anammat ett mindre provocerande förhållningssätt. Deltagarna uppmanas att bekämpa sin rasism genom att läsa litteratur i ämnet och delta i uppföljande diskussioner, där de kan diskutera hur de kan bli ännu bättre på att bekämpa rasism. En del för också dagbok över tankar och handlingar som kan anses rasistiska, så att de kan ta ställning till dessa tankar och handlingar för att förändra dem.

Rörelsen erbjuder också med Race2community ett åttaveckors program som ska dekonstruera ”the things within you: whiteness”. I presentationen kan man läsa att den riktar sig till den som vill bygga en ny rasidentitet som inte baseras på vithet och rasistiskt förtryck.

Den tyske journalisten René Pfister har varit Der Spiegels USA-korrespondent de senaste åren. Han har nyligen gett ut en bok om hur den vänsterorienterade, amerikanska woke-ideologin inte bara hotar yttrandefriheten i USA, utan även har gjort intåg i Tyskland (man skulle kunna tro att den sedan länge var etablerad där). I USA har denna ideologi blivit standard på universiteten, vilket leder till det pågående vansinne där människor sparkas från sina tjänster eller skickas på omskolningskurser efter att ha använt några av dåtidens tabuord för att t ex förtydliga frågor i kursplanen.

Pfister berättar om en amerikansk juridikprofessor som ställde en tentamensfråga om rasdiskriminering i en tentamen. Det handlade om ett hypotetiskt fall där en person använde ordet neger om en svart kvinna, och där professorn återgav ordet i tentamen. En svart juriststudent kände sig kränkt av citatet och anmälde det till organisationer för svarta universitetsstudenter, som krävde att professorn skulle sparkas. Professorn bad om ursäkt, men skickades ändå av universitetsledningen på fem veckors obligatorisk ”sensitivitetsträning”.

Man kan undra vad det är som gör att det ”vita USA” accepterar sådana villkor och vad som får amerikanska överklasskvinnor att frivilligt underkasta sig ett identitetsövergrepp som Race2Dinner. Nu verkar det dock som att affärsidén bakom dessa middagar inte längre fungerar så bra. Rao sa nyligen att hon har gett upp med att förbättra vita kvinnor och att hon har tagit emot hot på sociala medier.

Men sådana projekt, som Race2Dinner, tillsammans med införandet av Woke-ideologin vid amerikanska universitet, ligger i grunden helt i linje med de rådande politiska och ideologiska riktningarna i USA och andra västerländska samhällen idag.

Vi har nog bara sett början av denna process.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.