Söndagskrönika: Håll dig till höger Svensson!

Utan att ännu ha läst någon av hans böcker, så har jag under några veckor gästat Iain McGilchrists omvälvande tankevärld. Det finns väldigt många intervjuer med och föreläsningar av honom på Youtube, men också på andra kanaler. Däremot hittar jag inget särskilt om eller av honom på svenska. Ingen av hans böcker är översatt till det som Tegner benämnde ”ärans och hjältarnas språk”.

Iain McGilchrist är skotte, snart sjuttio år och bor på Isle of Skye, som för mig nog mest är känd för den utmärkta whiskyn Talisker. Han började som litteraturvetare vid Oxford, utbildade sig därefter till läkare med psykiatri som specialisering, för att fortsätta med neurovetenskap. Dessutom, filosofi har han ägnat sig åt under hela sitt vuxna liv. Det gör honom kapabel att föra samman två världar som egentligen är främmande för varandra: filosofi och naturvetenskap – den interna och externa förståelsen av människan.

De senaste tio åren har McGilchrist vikt åt att skriva det 1500 sidor långa mästerverket The Matter with Things (2021). Det är en bok som liknar ingen annan. Kliniskt bygger den på 1.600 patienter och hans beläsenhet är ofantlig. Bara källförteckningen omfattar 180 sidor. McGilchrist är en renässansmänniska i den meningen att han överblickar vår tids vetande.

Jag tycker mig känna boken genom alla de presentationer och diskussioner som finns på nätet, men det är ändå inte den boken jag huvudsakligen kommer att uppehålla mig vid utan en tidigare och mer blygsam, men kanske ännu mer revolutionerande, nämligen den han gav ut 2009: The Master and his Emissary. Där presenterar han sin teori om hur de båda hjärnhalvorna fungerar.

På 1960-talet uppmärksammades i populärkulturen att våra båda hjärnhalvor har olika uppgifter samt att de styr oss korsvis. Höger hjärnhalva styr till exempel vänster hand och vänster hjärnhalva höger hand. Vänster hjärnhalva är logisk, faktaorienterad och tråkig, höger hjärnhalva konstnärlig, kreativ och emotionell. Det fanns emellertid ingen vetenskaplig fördjupning eller kunskap om hur de samspelade med varandra. Hjärnhalvornas olika funktion avfärdades av biologerna som en faktoid.

Iain McGilchrist tog därför en risk när presenterade sin forskning, som i hög grad baserades på hur han som klinisk psykiater arbetat med människor med hjärnskador. Han visar övertygande att inkompatibla ”personligheter” är inbäddade och förkroppsligade i våra båda två hjärnhalvor. Dessa är inte komplementära utan arbetar tillsammans genom att vara varandras opponenter, som två delar av en nödvändig helhet. Att de är varandras opponenter betyder att den ena eller andra kan ha ett övertag, den ledande rollen. Den vänstra hjärnhalvan är tävlingsinriktad, den vill härska över hela hjärnan. Den driver kampen och den vill att vi ska se existensen som ren, mekanisk, kvantitativ, bokstavlig, linjär, funktionalistisk, abstrakt.

Om du ska sitta vid spakarna i ett flygplan så fungerar det om den vänstra halvan får bestämma men planet kraschar om den högra bestämmer. Det går emellertid inte att säga att den ena hjärnhalvan har rätt eller fel, är bättre eller sämre utan att ange det sammanhang där något händer. Precis som den högra har den vänstra hjärnhalvan sina begränsningar. Den kan visserligen flyga planet men den är kategorisk också när den har fel. Pröva en annan metafor:

Du kör din bil och vägleds av navigatorn. Så påstår navigatorn att du är framme men när du tittar ut genom fönstret ser du att du inte alls kommit fram. Då insisterar den vänstra hemisfären på att det har du visst därför att det bevisar navigatorn. Jag tänker att så fungerar också klimatreligionen. Den använder sig av datorsimuleringar i sina projektioner. Om nu datorerna i denna extremt svåra fråga visar sig ha fel, kommer de klimatreligiösa om tio år att påstå att världen har gått under, fast den inte har det?

Vänster hjärnhalva föredrar det som den redan är bekant med och är i grunden manipulativ och maktorienterad. Den arbetar med projektioner och ser till att vi har maximal kontroll över tillvaron. Verkligheten är en karta, människokroppen en maskin, hjärnan en dator etc. Den fryser vad som är skeenden i ständig förändring till stillastående bilder och den ser världen i termer av sant eller falskt, svart eller vitt. Allting går att sönderdela i sina minsta beståndsdelar, varefter man kan sätta ihop dem igen.

För att demonstrera vänsterhalvans begränsningar frågar McGilchrist vad musik är. För vänsterhjärnan är musik liktydigt med noter (projektioner). Det är små tecken men de är ju inte själva musiken. Vad är den då, går den att plocka sönder i sina minsta beståndsdelar? Lika omöjligt, eftersom musiken inte är ett ting. Var finns den då? Ingenstans med vänsterhalvans verktygslåda. Kanske kan man fånga in den genom att dela in den i tidsintervaller? Nej, då blir den bara ett antal ljud som följer på varandra. Obegripligt, med det tillägget att vänster hjärnhalva inte sysslar med obegripligheter, eftersom den anser sig förstå allt.

Högerhalvan går inte till väga på det sättet. Höger hjärnhalva arbetar med urgamla värden som sanning, godhet och skönhet, men utan att försöka reducera dem till något annat (det går för övrigt inte). Den försöker inte förstå musiken via en mekanistisk världsbild utan den skapar och/eller av njuter den. Musiken finns mellan den eller de som skapar den och lyssnarna. Den är ett in-between-fenomen. Den vänstra hjärnhalvan må vara bra på att utnyttja världen men den högra är bättre på att förstå den. Den är inte alls lika kategorisk och kopplar nuet till både det förflutna och framtiden. Den inser att maskinen är en grovt förenklad bild av människan och att det mänskliga tänkandet inte bara löper mellan A och B utan tar många vägar. Ofta är det cirkulärt, vilket gör att det leder tillbaka till det som det med kraft försökte ta sig bort ifrån. Den demokratiska kampen mot totalitarismen riskerar till exempel att leda till ett totalitärt samhälle. Den antirasistiska aktivismen landar i rasism. Se till exempel det som Harvardprofessorn Nial Ferguson berättar, i en tidigare söndagskrönika.

Vänster hjärnhalva står för det maskinliknande hos människan medan höger hjärnhalva står för det specifikt mänskliga, det som maskiner inte kan göra. Hjärnor (och kroppar) är inte maskinliknande ting, något som vi ”har”, utan de är det som vi är. Eftersom den högra halvan klarar att skapa distans till det den ser kan den ställa frågor som en dator aldrig ställer, hur smart den än är. Här är ett exempel på en högerhalvsfråga: Varför betraktar vi våra egna hjärnor och oss själva som maskiner?

Medan den vänstra hjärnhalvan skapar en spegelvärld där människan bara kan se det hon själv har skapat, ser den högra hjärnhalvan både nyanser och sammanhang. Den ser en värld i ständig rörelse och förändring och förstår att ingenting är absolut. Den söker en övergripande ordning. Äpplet som träffade Newton i huvudet var med högerhalvans perspektiv inte samma äpple som började falla. Det var inte ett ting i rörelse mellan A och B utan i grunden är allting alltid i rörelse. Äpplet ingick i ett flöde.

Ovanstående synsätt är inte är helt lätt att ta till sig och det blir inte lättare av att vårt språk prioriterar substantiv framför verb. Kvantfysikern David Bohm har därför frågat om det inte är möjligt att ändra språkets syntax och grammatiska form så att verben får företräde. Det är inte ting utan flöden som är den yttersta verkligheten.

Den vänstra hjärnhalvan tolkar det som händer lineärt (tiden) och partikulärt (tingen). Det är en världsbild som fysikerna med kvantfysiken ifrågasatte redan för ett sekel sedan men den sitter ändå som fastnitad i våra skallar, därför att vår fantastiska materiella och högteknologiska värld framför allt är skapad av vänster hjärnhalva. Såväl industrin som vetenskapen håller stenhårt till vänster.

McGilchrist säger att schizofreni är ett resultat av att människor försöker förstå världen enbart med vänster hjärnhalva. De schizofrena har inte förlorat förståndet utan tvärtom, de har förlorat allting utom förståndet. Medan vi med två normalt fungerande hjärnhalvor förstår världen intuitivt, från vår verklighetsförankring, så förstår de världen enbart teoretiskt.

Som psykiater har McGilchrist behandlat patienter där bara den vänstra hemisfären fungerar. En sådan patient kan till exempel peka på sitt högra ben och påstå att det tillhör någon annan, därför att det säger den vänstra hemisfären. Det går inte att få den patienten att ändra uppfattning trots att det bevisligen är patientens ben. Den vänstra hjärnhalvan anser sig alltid ha rätt och ser det alltid som den kontrollerar och begriper skeendet.

McGilchrist påstår något som också psykologen Jonathan Haidt lyfter fram, nämligen att vår erfarenhetsbaserade intuition är rikare, snabbare och överlägsen förnuftet. Tänk dig att du sitter på tunnelbanan och en kvarlämnad tidning ligger där. Intuitionen avgör på bråkdelen av en sekund om du ska ta den och läsa den men skulle du specificera alla de anledningar som skulle få dig att avstå, kan du förmodligen aldrig ange alla. Uppräkningen är alltid fattigare, även om den givetvis blir språkligt lång. Språket är en representation och utifrån en representation kan vi inte rekonstruera erfarenhetens hela rikedom, som den fångas in via intuitionen.

Intuitionen är också ett viktigt verktyg i vetenskaplig forskning. Einstein är inte ensam om att ha beskrivit hur intuitionen kommer först (höger hjärnhalva). Därefter är det en lång och mödosam väg för förnuftet att systematiskt visa att intuitionen hade rätt. Logik och systematisk analys tillhör den vänstra hjärnhalvan. Intuition och fantasi tillhör den högra och den högra når längre. Det är höger hjärnhalva som sammanfattar det som den vänstra kommit fram till, på ett sätt som den vänstra varken klarar eller ens kan begreppsliggöra. Man skulle också kunna säga att den högra förstår det som den vänstra säger, även om den inte själv kan tänka så. Den vänstra förstår överhuvudtaget inte hur den högra tänker. Det är ett tänkande som är oåtkomligt för den vänstra hjärnhalvan.

De flesta neurologer beskriver hjärnan som ett slags biokemiskt maskineri av joner, enzymer och molekyler som på kemisk väg förmedlar nervsignaler från en nervcell till en annan nervcell. Depressioner, neuroser och psykoser förklaras med det synsättet som problem med signalsubstanserna, inte olikt en bilmotor som går dåligt därför att det är något fel på bränslet. Dessa mekanistiska metaforer av hjärnan är så djupt inbäddade i det neurovetenskapliga tänkandet att många neurologer inte ens inser att de är metaforer.

Neuralink heter ett företag som har tillverkat en dator stor som ett mynt och som ska användas som ett implantat. Människor som aldrig sett ska kunna se, förlamade ska kunna röra sig. En video från Neuralink visar en apa med inopererat implantat som skriver på en laptop med enbart tankekraft. Han ber om snacks. Målet är att integrera en dator med den mänskliga hjärnan och på så sätt skapa superintelligens. Elon Musk öser in pengar i Neuralink. Jag fascineras inte, tvärtom är det obehagligt. Människan är ingen maskin.

Maskinmetaforen förenklar den svåra frågan om vad medvetandet är och hävdar att det är en funktion hos hjärnan. För den som hoppas på ett liv efter döden är det rätt nedslående. Det vi uppfattar som verklighet skapas i våra hjärnor. Det finns nämligen inget rött i naturen, inget mörkt, inget skränigt. Hjärnan bygger upp en simulering som inte visar verkligheten som den är utan som vi behöver se den för att överleva.

Hjärnan rymmer inte bara ett utan vi har tusentals medvetanden som sys ihop till en enda sammanhängande berättelse. Det vi upplever som ”jaget” är en sammanslagning av aktiviteter i en mängd olika system. När vi dör så frigörs alltså inget ”jag” därför att det finns inte längre något system som kan montera ihop ett jag.

När hjärnan dör så dör också medvetandet, svårare än så är det inte. Men det är det visst! Medvetandet är inte en av hjärnan skapad funktion. McGilchrist anser i likhet med filosofen Bernardo Kastrup och fysikern Federico Faggin att medvetandet ontologiskt föregår materien. Hjärnan är ett slags filter som släpper fram vissa delar av verkligheten men aldrig helheten. Väljer vi att i hög grad förlita oss på vår vänstra hemisfär kommer vi att se tillvaron ett annat sätt än om vi hade valt att förlita oss på den högra hemisfären, som ger oss en förståelse för helheten.

McGilchrist använder metaforen med en japansk trädgård med femton stenar. Beroende på var man placerar sig så ser man många stenar men aldrig alla samtidigt. Vår uppfattning av verkligheten är alltså direkt och inte en projektion, men vi ser aldrig helheten. När vi låter vänster hjärnhalva sitta i förarsätet så förstår vi inte ens att det finns en helhet – dock inte i form av en statisk bild utan av ett flöde. Det här är ett synsätt som passar samman med en metafor som jag för många år sedan tog till mig: ”Människan är ett prisma genom vilket skapelsen betraktar sig själv”. Vänster hjärnhalva begriper inte alls den formuleringen. Vad är poängen, hur kan man med förnuftet förankra en sådan formulering i verkligheten? Det är en formulering som talar till den högra hjärnhalvan. Den förstår den intuitivt, men utan att kunna förklara den.

En av McGilchrists centrala teser är att vi förlitar oss på representationer av världen. Det är den vänstra hjärnhalvans sätt att lära känna den. Vetenskapliga teorier som uttrycks i matematisk form, ekonomiska modeller, fotografier och film. De är kartor, användbara kartor, men ändå bara kartor. Vi skapar oss en virtuell verklighet och lever där, inte i den verkliga verkligheten.

Den vänstra hjärnhalvan har vunnit maktkampen och tagit kontroll över oss, med det tillägget att den högra hjärnhalvan aldrig förstod att det var en kamp om makten. Den fungerar inte på det sättet. Den högra halvan har ingen röst. Den kan tänka men det är den vänstra halvan som talar.

För den vänstra halvan är fantasi en sorts lögn, för högra halvan är den nödvändig för att få tillgång till sanningen. Den är därför, menar McGilchrist, en viktigare och mer tillförlitlig vägledare till verklighetens natur. Höger och vänster hjärnhalva måste samarbeta men det är den högra hjärnhalvan som bör vara den kontrollerande, den som vägleder och styr det som den vänstra gör. Den vänstra halvan tänker enkelt, den är självisk och den är inriktad på makt och njutning (power and pleasure). Det är väldigt frestande att låta den styra därför att då finns chansen att ”jag” får sådant som stärker mitt ego. Den vänstra hjärnhalvan ser kortsiktigt, inte långt framför.

McGilchrist visar på ett övertygande sätt att ju mer den vänstra hemisfären dominerar och distanserar sig från den högra hemisfärens erfarenhetsrelaterande, jordnära, helhetssökande och fantasifulla värld, desto giftigare och mer destruktiv blir den. Den rationella vänstra hjärnhalvan med sitt logiska förnuft, med sina tvångsmässiga ordningsprocesser, med sin avsaknad av distans, humor och medkännande, styr en värld som den i grunden inte alls förstår. Eftersom den högra hjärnhalvan ser och förstår saker som den vänstra varken ser eller ens vet om att de existerar, ska den vänstra hjärnhalvan inte ha ledningen utan vara ett redskap för den högra hjärnhalvan. McGilchrist argumenterar således inte mot vetenskapens reduktionism, utan snarare för behovet av att integrera den kunskap som den ger upphov till i den mer övergripande syn som ges av den högra hemisfären. Den vänstra hjärnhalvan är en mycket kompetent hjälpare men en mycket dålig ledare.

McGilchrist avslutar sitt stora epos ”The matter with things” med att påstå att vi genom att ge vänster hjärnhalva företräde har skapat en värld som människan aldrig någonsin tidigare levt i. Det är en värd där mekanismen segrat över organismen. Den värld vi skapat oss passar bättre för datorer än för människor. Det är värld där människan inte längre söker visdom utan makt. Trots all materiell rikedom är det en värld som saknar mening och gör oss olyckliga. Vi har förlorat det som vi värdesätter, när vi är vid våra sinnens fulla bruk: närhet till naturen, närhet till varandra och närhet till det gudomliga. Dystert skriver McGilchrist att civilisationens kollaps väntar oss i morgon. ”Utan en radikalt annorlunda förståelse kan vi inte fortsätta.”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.