Söndagskrönika: åsikter och insikter

Välfärdssverige är på dekis. Först tänkte jag skriva att alla ser det men så insåg jag att alla faktiskt inte gör det. De flesta kan visserligen hålla med om att det är problematiskt med dödsskjutningar och gängkriminalitet och de ser nog att ”orten” blivit en farlig plats med återkommande bilbränningar och upplopp. Att fängelserna är knökfulla och att sjuksköterskor och barnmorskor inte räcker till är ju heller inte så kul. Läkarbristen också, vårdplatserna och de inte så sällan dygnslånga köerna på många akutmottagningar. Det är också besvärande och oväntat med elbristen och de därmed höga elpriserna. Så drivmedelspriserna! Kanske de också funderar över hur det gå med kronan, var stannar inflationen, om den stannar.

Så där kan man hålla på och rada upp problemen men eftersom medierna undviker att ge en samlad bild och vänder dem ryggen som är kapabla att beskriva helheten och samhällets färdriktning, så uppfattar de flesta svenskar problemen och kriserna partikulärt – de förstår inte att de hänger ihop. De får en bild av att med välfärden är det ibland si och ibland så. De ser en berg- och dalbana, inte en nerförsbacke.

Med lite hjälp från medierna hade nog nästan alla kunnat förstå sambandet mellan merparten av dessa ”utmaningar” och ”kriser” och att Sverige sedan millennieskiftet fått en bra bit över två miljoner nya invånare, de flesta outbildade och med rötterna i världens sämst fungerande länder. Immigrationen har inte medfört att välfärden graderats upp – försetts med en motsvarande kapacitetsökning. Inte fler poliser, inte fler barnmorskor men däremot fler pratmakare (normkritiker, informatörer, värdegrundsaktivister, jämställdhetskvotister, HBTQi+ister etc.).

I de flesta svenskars medvetande är det verkliga Sverige och bilden av Sverige skilda åt. Sverigebilden visar upp ett för evigt rikt land där det bor ett välbärgat folk med hög levnadsstandard. Visst finns det problem men det finns ju i alla länder och Sverige är trots allt en av världens mest demokratiska välfärdsstater. Bland annat visas ju detta av att Sverige ligger i det absoluta toppskiktet bland bidragsgivarna till fattigare länder. Snygg bild, men i verkligheten går det åt helvete, tyvärr utan buller och utan bång!

Under ett decennielångt arbete med att försöka förstå varför det går så illa, har jag hamnat på kant med offentligheten, många vänner, om än inte alla, och även med min livskamrat. Det var väl inte helt överraskande. Vad som däremot var totalt oväntat var att de orsaker jag tycker mig skönja också går på kollisionskurs med flera av mina egna värderingar. Jag har med tiden blivit alltmer klar över att ideal som jag alltid hyllat (och som jag fortfarande bejakar) är själv roten till det onda. Det är inga perifera ideal det handlar om. Här är tre av dem:

Välfärden som ett statligt åtagande.
Allemansdemokratin
Feminismen

Först välfärden:

Min åsikt: Visst är det en förmån att få leva i ett välfärdssamhälle. Skönt att veta att staten garanterar att jag inte går under, inte ens om jag är kalasklantig i att klara av mitt eget liv. Vilken trygghet!

Min insikt: Välfärdssamhället är ett politiskt åtagande som landat i permanent höga skatter och en inte bara begränsad utan krympande välfärd. Politikerna sätter inte medborgarnas intressen i första rummet vilket vi framför allt kan se i den vanskötta ekonomin. Varje år ställer föreningen Skattebetalarna samman en lista över statens slöseri. Så här redovisar tidskriften Näringslivet den senaste, i slutet av december 2022:

Åtminstone 18 miljarder försvinner varje år genom fusk och slarv i välfärden och ungefär 40 miljarder skulle kunna sparas om kommunerna lärde av varandra. 50 miljarder går varje år till verkningslösa och missriktade företagsstöd, 100 miljarder slösas årligen på dåliga upphandlingar och 200 miljarder går förlorade genom att det saknas en ambitiös digitaliseringsstrategi i offentlig sektor. Hade man dessutom haft en professionell förvaltning av statens tillgångar så hade intäkterna till staten kunnat öka med drygt 200 miljarder varje år ….

Först gör jag samma reflektion som nog alla gör, att det är en ohygglig massa pengar. Därefter tänker jag att den Christan Ekström som redovisar beloppen skulle fått applåder av Göran Persson för sin slutsats, eftersom han sätter statens ekonomi före medborgarnas.

Som Göran Persson formulerade det: ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Det är en fin sentens. Den numera mycket förmögne f.d. statsministern skrev till och med en bok med den titeln. Men observera, den handlade inte om medborgarnas skuldsättning utan om statens. Han ville ha sunda statsfinanser, vilket skapas med medborgarnas pengar. Man kan undra varför det för skattebetalarnas Christian Ekström är så självklart att det är statens och inte medborgarnas inkomster som hade kunnat öka med drygt 200 miljarder. Förra året hade Sverige ett lika högt skattetryck som 1976, då Astrid Lindgren fällde regeringen med den beryktade Pomperipossadebatten. Då låg den på 42,7 procent av BNP. Hösten 2022 låg den på 42,6 procent. En punktlista:

Världens näst högsta marginalskatt (66,1%)
De högsta kommunalskatterna någonsin (genomsnitt 32,24%)
Näst högsta moms inom EU (25,0%)
Högsta sociala avgifterna inom EU (genomsnitt 48,3%)
Högsta kapitalbeskattningen inom EU (20 – 55%)
De högsta punktskatterna på bensin & diesel (47,4% & 33,2%)
Den högsta konsumtionsskatten på el någonsin (45 öre/kWh)

Jag ska inte driva kritiken av välfärdsstaten längre utan slutar med konstaterandet:

stor stark stat – svaga osjälvständiga medborgare
liten svag stat – starka självständiga medborgare.

”Nästa pilsner!”, som en av mina första arbetsgivare brukade säga när det var dags att byta ämne. Nästa pilsner, det är demokratin, som jag skrivit om många gånger på bloggen. Om man med demokrati menar folkstyre fungerar den svenska demokratin väldigt dåligt. Riksdagspartierna, myndigheterna och EU delar på den kakan och det som blir kvar av folkstyret är just inte mer än en tummetott. För att ge åtminstone ett exempel så vann borgarna och Sverigedemokraterna antagligen det senaste valet med löftet att sänka drivmedelspriserna. Folket visade sin uppskattning men bensinpriset sjönk inte med utlovade tio kronor utan med tio öre.

Det statliga maskineri som är skapat och vidmakthålls med demokratin som viktigaste styrmedlet har inte en chans att komma tillrätta med Sveriges många och samhällsdestruktiva problem. Jag fantiserar om att Sverige skulle behöva en envåldshärskare – en klok och handlingskraftig man eller kvinna som med hårda nypor ställde allting till rätta och därefter abdikerade, efter att ha återinfört demokratin.

En röst inom mig protesterar: Vaddå, ska man återinsätta bocken som trädgårdsmästare när vi vet hur det gick förra gången? Då blir det ju likadant igen! Återigen står jag mellan en åsikt och en insikt som glider isär:

Åsikt: Det finns bara ett acceptabelt sätt att tillsätta makthavare och det är allmänna demokratiska val – låt vara att demokratin inte når högre än att vara det minst dåliga av ett antal styresskick (Churchills uppfattning).

Insikt: Filosofen Karl Popper, som många anser vara den politiskt viktigaste av 1900-talets filosofer, har framhållit att en fungerande demokrati förutsätter upplysta väljare. Problemet är att sådana rara djur inte finns i Sverige och kanske inte heller i något annat land. Eftersom varken medierna eller de demokratiskt tillsatta politikerna har något intresse av upplysta väljare, så behövs någon form av antingen urval eller tvång. År 1909 beslutade riksdagen om allmän rösträtt för män i Sverige. Män över 24 år som hade betalat skatt och gjort värnplikten fick rösta, låt vara bara till riksdagens andra kammare. Det tror jag var en betydligt bättre garanti för att rätt personer tilldelades makten än den allmänna rösträtt vi har i dag. Naturligtvis är den begränsningen fullständigt omöjlig att återinföra men på något sätt måste kravet på upplysta väljare förverkligas. Kanske en utbildning och en examen? Bara de som gått igenom utbildningen och dokumenterat sitt politiska förnuft har rätt att rösta? Men, tänker jag vidare, det måste finnas en morot också – en belöning till dem som skaffat sig ”rösträttskort” och dessutom tar ansvar genom att rösta. Ett lotteri kanske?

Nästa pilsner – den sista: kvinnorna, feminismen och samhällsbygget.

Jag är fostrad till att inte göra skillnad på män och kvinnor såväl när det gäller arbetslivets hierarkier som de flesta andra sammanhang, som inte har med sexualitet och familjebildning att göra. Det är en föråldrad uppfattning. I dagens identitetspolitik är gränsen knivskarp och kvinnorna utmanar männen om makten. Även om den feministiska utrikespolitik som ingen riktigt visste vad det var för något, nyligen har slopats, så var svenska socialdemokrater först i världen med att utropa en feministisk regering. Mig veterligt har inte borgarna protesterat efter att de anförtrotts regeringsmakten.

Medierna, myndigheter, utbildning och politiken domineras av feminister/feministiska värderingar som försvarar den feministiska världsordningen utan att ens snudda vid tanken att den kan vara samhällsdestruktiv. Kvinnors makt och inflytande ökar inom snart sagt alla områden, också näringslivet, som länge stretat emot. Problemet är inte kvinnor som makthavare utan det kvinnliga tänkandet, de frågor och de förhållningssätt som kvinnorna som kollektiv prioriterar.

Det kvinnliga respektive manliga tänkandet har en genetisk grund. Båda slagen av förnuft är nödvändiga, komplementära och handlar ytterst om att säkra avkommans fortlevnad. Arketypen är känd för de flesta bland oss: Männen bygger samhället och håller vakt vid dess gränser. De avvisar fiender alternativt utvidgar samhällets domäner, vilket betyder att det är de som står för våldet. De bygger husen och har huvudansvaret för försörjningen. Kvinnorna har ansvaret för barnens överlevnad och fostran. De är konsensusinriktade och strävar efter att göra hemmet till en lugn, trygg och trivsam plats, i synnerhet för barnen. De har vad som skulle kunna kallas för ”det empatiska ansvaret”.

Genetiskt är det en absurd tanke att män och kvinnor ska kämpa med varandra om makten. För att föra människosläktet vidare måste de båda könen samarbeta. Det finns inga (andra) däggdjur där de konkurrerar om makten. Även om det finns spänningar och gråzoner, så vet såväl hannar som honor vilka som är deras huvuduppgifter.

Dessa primära könsroller löper in på varandras områden och kan i viss mån byta plats med varandra. Men flexibiliteten är inte gränslös. Det finns genetiska skäl till att varken antropologer, historiker eller statsvetare känner till några fungerande matriarkat, det vill säga samhällen där kvinnorna har makten. Detta betyder inte att det är fel att en kvinna sitter vid makten. Det är inte så att kvinnor inte duger, utan det som inte fungerar för att styra samhället är det kvinnliga förnuftet. I vår tid är detta förnuft liktydigt med feminism, en världsbild som är en blandning av marxism och kvinnligt empatiskt tänkande.

Historikern lord Acton, som gjorde sig odödlig sitt yttrande ”Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut” sa också att ”Stora män är nästan alltid dåliga män”. Det är män som bygger samhällen. Onda maktberusade män, goda demokratiska män. Män! Det gäller för totalitära samhällen, det gäller för demokratier, det gäller för välfärdssamhällen. Kvinnorna har sin roll, den ska varken förringas eller förnekas. Men det är ingen tillfällighet att det kvinnliga förnuftet inte sitter vid rodret. Matriarkatet, i synnerhet ett fungerande modernt matriarkat, är inget annat än en fantasi.

Åsikt: Det bör inte göras skillnad på män och kvinnor när det gäller löner, makt, arbetsliv etc. i Sverige.

Insikt: Det kvinnliga tänkandet och den feministiska ”utmaningen” gör felaktiga prioriteringar i styret av Sverige. Oavsett om det är män eller kvinnor som har makten så måste det manliga tänkandet gälla.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version