Begreppet våldsmonopol myntades 1919 i en föreläsning av den tyske sociologen Max Weber. Antagligen inspirerades han av den politiske teoretikern och filosofen Thomas Hobbes (1588 –1679) som i Leviathan skrev att överenskommelser som inte vaktas med svärd är tomma ord. Weber menade att ett avgränsat territorium och våldsmonopolet är de två egenskaper som särskiljer staten från andra organisationer i ett samhälle. Texten trycktes och blev något av en statsvetenskaplig klassiker.
Att inneha våldsmonopolet innebär att staten sätter stopp för hämnden som ett instrument för att skapa rättvisa. I Europas tidiga medeltid resulterade våldet i långa serier av privata vendettor, ibland pågående över århundraden. Så snart ett mord var begånget hade offrets familj en närmast religiös plikt att hämnas, antingen på mördaren eller på dennes familj. Samma plikt hade offrets familj och så vidare i all oändlighet. Det ansågs skamligt att inte hämnas oförrätter. Mord blev till ett tecken för manlighet och virilitet, i det närmaste parallellt med att fruktsamhet är en kvinnlig dygd.
Statens våldsmonopol undertrycker inte hämnden utan begränsar den till en enstaka vedergällning, utförd av en suverän auktoritet som är specialiserad i denna funktion. Rättvisans beslut presenteras alltid som sista ordet i hämndfrågan.
Statens ensamrätt innefattar tre slags våldsmonopol. Det första gäller yttre fiender, där staten håller nationen med en krigsmakt. Det andra är att staten måste skydda sig mot uppror, terrorism och inre fiender. I Sverige är det framför allt SÄPO:s och MSB:s uppgift. Det tredje är rättsväsendet som framför allt skipar rättvisa mellan medborgarna, samt mellan medborgarna och staten.
I de flesta samhällen genom historien har inte staten förlänats våldsmonopolet av medborgarna utan tillägnat sig det genom just, våld. Våldsmonopolet är statens yttersta maktmedel, att både bruka och missbruka mot de egna medborgarna och det finns inga gränser för hur en stat kan missbruka sitt våldsmonopol. Ett exempel:
Bolsjevikerna var oerhört upprörda över att Tsarryssland avrättade mellan tio och tjugo människor varje år. De demonstrerade mot dödsstraffet. Det måste avskaffas! När de så själva 1917 kom till makten avrättade de 540 personer det första året. Ganska snart steg antalet till 12 000 per år och 1937 och 1938 var antalet 600 000 per år. Vilka som avrättades var inte så viktigt, bara de nödvändiga kvoterna fylldes.
Vad menas med våld i begreppet våldsmonopol? Som jag ser det finns det tre grundperspektiv. Det första men inte längre självklara betydelsen är fysiskt våld, med dödsstraffet som den grövsta formen. Går vi tillbaka till det förindustriella Sverige och kanske helst till 15 och 1600talet (1700talet var mer humant och upplyst) så fanns det tre institutioner som skipade rättvisa: byalaget, kyrkan och staten. Grymmast var staten som kunde utdöma dödsstraff även för vad som i våra ögon ter sig som smärre förseelser. När Gustav III blev kung 1771 fanns det 68 olika typer av brott som bestraffades med döden. Näst grymmast var kyrkan. Den som däremot blev bestraffad av byalaget hade chans att slippa lindrigt undan.
Alla länder, också Sverige, visar i sin historia upp en skrämmande kreativitet när det gäller att plåga människor. De förklaras fredlösa, vilket innebär att vem som helst ostraffat kan döda dem, de pryglas med spö, ris eller knutpiska, de lemlästas, styckas och steglas, de begravs levande etc. Den som blev dömd till gatlopp kunde inte vara säker på att överleva. Ännu sämre var oddsen om straffet var kölhalning. Kvinnor som blivit gravida och dödade sina nyfödda därför att de inte kunde ta hand om dem, dömdes för barnamord. De skulle först halshuggas och därefter brännas på bål. 1811 deltog ett par skånska drängar i ett uppror mot soldatutskrivning. De fick ett tredelat straff: först blev de av med höger hand, därefter halshöggs de och ”straffet” avslutades med stegling.
Den andra formen av våld är skamstraff. En piga som stulit gäss kunde få stå vid rådstugan med en gås under vardera armen, prostituerade gick omkring på stadsgatorna och bar på ”skamstenar”. Landsbygdens vanligaste skamstraff var stocken, dvs en delad stock eller grov bräda med gångjärn och urgröpningar där den felande låstes fast utanför kyrkan och kunde bli spottad på av dem som gick till högmässan. Ett annat hedersstraff gällde dem som tog sitt eget liv och således begick ett mord. Eftersom förbrytaren redan var död fick istället själen och kroppen ta straffet. Ingen präst och ingen begravning på kyrkogården. För det mesta grävdes kroppen ner på galgbacken eller i skogen.
I den tredje definitionen av straffet i begreppet våldsmonopol har det fysiska våldet försvunnit. I praktiken finns det numera i Sverige bara två straff: böter och fängelse. Böter är ett uråldrigt straff men fängelser av det slag vi har i dag finns inte förrän på 1800-talet, även om det naturligtvis också förekom inlåsning tidigare. Ett straff var att ”sitta i tornet” en månad eller två och bara få äta vatten och bröd. Det straffet avskaffades 1884.
Vad jag med denna lilla exposé vill ha sagt är att den moderna staten har definierat om våldsmonopolet på ett sätt som gör att det egentliga våldet försvunnit. Det gäller också för skändning som skamstraffet. Den som sitter i häkte eller fängelse har rättigheter och kan kräva att bli väl behandlad. Det är till och med så att fängelsepersonal och poliser utbildas i lågaffektivt bemötande. Det betyder att när till exempel en polis utmanas av att någon vrålar förolämpningar så ska polisen klara att inte svara med våld eller skrika tillbaka.
Straffrabatter är ytterligare ett sätt att korrumpera våldsmonopolet. Till exempel lockar ungdomsrabatten unga män att begå grova brott innan de hinner fylla 21 år. Det är billigare att begå grova brott medan man är ung. Allra helst ska man passa på innan man fyller 18 år. Så här skriver ”Svensk Tidskrift”:
”Att brösta en fyra för att bli en hundragubbe” är ett uttryck som används i gängkrigets Rinkeby. Fyra år på ungdomshem är vad en tidigare ostraffad gärningsman under 18 år får för ett mord. Efter det har han bevisat att han är lojal med gänget och kan bli en ”hundragubbe”, en kille som går in för gänget till 100 procent.
När tungt kriminella svenska tonåringar döms till samhällstjänst, är det i praktiken ett så milt tvång att det är tveksamt om de bör rubriceras som våld. Likaså finns det en förvirring inom rättsväsendet rörande såväl metoder som mål. Polismakten kan, som ett alternativ till straff, våld och hot om våld, bjuda på kaffe och bullar.
Det är till och med så att begreppet straff har blivit besvärande. Staten ser inte fängelse som ett straff utan som en vårdform. Det här kan man läsa på Kriminalvårdens (sic!) hemsida:
Kriminalvården hjälper den som sitter i fängelse att anpassa sig i samhället samtidigt som vi försöker att motverka de skador som kan följa av en inlåsning. Det är en grundtanke i svensk kriminalpolitik att försöka undvika att låsa in människor, eftersom inlåsning har skadliga effekter på den enskilda individen. Den som istället för fängelsestraff döms till ett straff i frihet hamnar hos frivården. De som är intagna på anstalt arbetar, går utbildning eller genomgår behandling. Alla våra insatser ska hjälpa den dömde att inte återfalla brott. Det är vårt viktigaste mål.
En enkät från Akademikerförbundet SSR hösten 2021 visar att rädsla för kriminella gäng gör att socialsekreterare inte vågar fatta beslut om LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Sju procent av de 480 socialsekreterare som svarat på enkäten uppger att de undvikit att ingripa enligt LVU i ett akut ärende kring ett barn på grund av hot eller rädsla. En släkt har i åratal satt skräck i Hammarkullen i Göteborg.
I början av 1990-talet kom de kriminella gängen till Sveriges storstadsområden. Juggemaffian, Mc-gäng, fängelsegäng, invandrargäng och andra kriminella grupperingar spred sig explosionsartat. De kriminella nätverken, den organiserade brottsligheten och gängen besitter i dagens Sverige ett högt alternativt mycket högt våldskapital. De har tillgång till kulsprutepistoler, kulsprutegevär, pistoler, sprängmedel, handgranater, pansarskott etc. Sprängningar används för att hota och skrämmas. Ofta riktas de mot anhöriga eller andra personer som står de primära måltavlorna nära. När syftet är att döda används skjutvapen.
När en skjutning väl har inträffat är risken betydligt större att det sker en ny skjutning kort efter den första. Det skapas hämndspiraler där ytterligare skjutningar kan följa i snabb följd. Medan staten har gjort sig av med sitt våldskapital i ordets egentliga mening, så vårdas detta i kriminella kretsar.
Utan förmågan att skrämma andra nätverk eller individer hämmas den kriminella verksamheten. När konflikten väl har startat så måste man fortsätta. Det går inte backa för då förlorar man våldskapital. Backar man en gång, så tolkas det som att man kommer att backa igen. I många områden i Stockholm är det nu närmare till hands att medlemmar i kriminella nätverk skjuter för att döda, även för mindre kränkningar. De har även kopplat grepp om mindre städer och orter på landsbygden.
Av medierna och de överraskade politikerna kan man få intrycket att det eskalerande grova våldet handlar om det senaste eller kanske de två senaste åren. Så är det inte. I ”Dagens Samhälle” kunde man för sex år sedan läsa en text av Lars Anders Johansson som då var kulturansvarig vid näringslivets tankesmedja Timbro:
Jag läser med fasa vittnesmålen från poliser som tappat kontrollen över de 800 kriminella marockaner som olovligen vistas i landet och dagligen misshandlar människor och antastar kvinnor på Sergels torg, mitt i Stockholm, några tiotal meter från regeringskansliet och statsministerns kontor. Jag läser om offentliga miljöer, bibliotek, badhus och skolor där våldet tillåts triumfera. Om hela stadsdelar där polisen medger att de inte längre har kontroll. Vi läser om polisutredningar som läggs ned trots goda signalement och vittnesmål. Jag läser om markägare som får sin mark ockuperad utan att myndigheterna agerar på ett år. Jag läser om boende i glesbygden som får sina fordon och jordbruksmaskiner stulna, gång på gång, utan att ordningsmakten griper in, vilket till sist leder till att de tar lagen i egna händer och utövar egen rättsskipning, såsom hände i Ljungby häromåret. Jag läser om förövare till grova brott, som gruppvåldtäkter, som döms till löjligt låga straff på grund av att de ljugit om sin ålder och som snart är på fri fot igen. /…/
Det är ytterst tveksamt om det ens går att tala om ett exklusivt statligt våldsmonopol längre, i ett läge där kriminella element inte sällan har tyngre beväpning än polisen, där ordningspoliser normalt sett inte tillåts bära sina tjänstevapen under sin fritid trots att de och deras familjer bevisligen är direkta och individuella måltavlor, men där yrkeskriminella går omkring både med stridsutrustning i form av skottsäkra västar och skarpladdade vapen dygnet runt, och där polishus och polisbilar inte ses som fredade utan i stället som taktiska måltavlor.
I helsidesannonser i svensk press får vi veta att Försvarsmakten ser jämställdhet och värdegrund som sin viktigaste uppgift. Att delta i Prideparader har därför ett högt symbolvärde. Omdömeslösheten och naiviteten skrämmer. Försvarsmakten ska inte värna ideologiska projekt utan nationen. Om kriget kommer ska den vara optimalt förberedd för denna uppgift och absolut ingenting annat.
Ett tydligt tecken på stater i förfall är att statens våldsmonopol allvarligt och framgångsrikt utmanas av enskilda eller grupperingar. Efter att afroamerikanen George Floyd i Minneapolis i maj 2020 kvävdes till döds, när en polis tryckte sitt knä mot hans hals, demonstrerade hundratusentals människor i hundratals amerikanska städer. Samtidigt skedde solidaritetsdemonstrationer i lika många städer över hela världen, också där det finns ytterst få svarta.
Även i Sverige demonstrerades det, trots att folksamlingar var förbjudna på grund av covid. Vid en BLM-demonstration delades det ut flygblad med krav på att helt avskaffa den svenska polisen. Längst ner stod ACAB (All Cops Are Bastards) Black Lives Matter och FTP (Fuck The Police). De revolutionsromantiska IMT (Internationella Marxistiska Tendensen) skrev på sin svenska hemsida:
Kommittéerna av grannsamverkan som dök upp i Minneapolis förra sommaren var ett konkret exempel på hur arbetares självförsvar och självorganisering kan se ut. De bör återupplivas i enlighet med vad förhållandena kräver, koordinerade av arbetarrörelsen, befästa med ett demokratiskt ledarskap, etablerade på varje arbetsplats och i varje grannskap, spridda i Minneapolis–Saint Paul och resten av landet. Utöver att skydda våra grannskap från polisen och högerextrema medborgargarden, kan dessa kommittéer, med sin organiska koppling till arbetarklassen, spela en avgörande roll i att samordna en generalstrejk – som arbetarrörelsens ledare borde mobilisera för. Det är det enda sättet att på allvar utmana kapitalisterna och deras system!
En kommentar på Twitter: ”Det är lite märkligt att BLM vill avskaffa polisen. Till vem hade de tänkt anmäla all rasism dom säger sig utsättas för? En egen myndighet? Expo, AFA? Exakt hur hade de tänkt att detta skulle fungera?”
När jag skriver denna krönika den 15 februari så har jag svensk lokalradio i bakgrunden och hör att i natt eldades återigen bilar upp i Gävle. Det är inget särskilt med det. Några förövare har polisen inte fått tag på. Det brukar de inte lyckas med när det gäller bilbränder.
För att kunna upprätthålla sitt våldsmonopol krävs det att staten har ett tillräckligt våldskapital. Den stora ökning som Sverige sedan millennieskiftet visar upp gällande det dödliga skjutvapenvåldet syns inte i övriga Europa. Jag vill påstå att den svenska staten har vanvårdat, ja värre än så, har förskingrat sitt våldskapital. Det är en av anledningarna till att Sverige med sina dödsskjutningar och sprängningar sticker av i den europeiska gemenskapen.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 