När Putin den 24 februari 2022 skickade in trupper på ukrainskt territorium var det med det uttalade uppdraget att ”demilitarisera och avnazifiera” landet. För västerländska medier var Putins språkbruk felaktigt och stötande. Som i alla andra sammanhang var det självklart att Putin ljög. Efterhand förstod jag att detta med ukrainska nazister inte bara handlade om allmänna beskyllningar och beslöt mig för att gräva, inte så djupt men lite grann. Det jag fick fram skulle aldrig någon MSM-reporter ens drömma om att skriva.
Som journalist får man nämligen inte bryta mot den moraliska dikotomin: Om den ena är ond är motståndaren god. När ryssarna invaderar Ukraina, så är de onda. Och eftersom de är onda, så är ukrainarna goda. När jag skriver om nazismen i Ukraina blir jag ond, därför att jag attackerar de goda. Hade jag istället skrivit om rysk nazism, då hade jag hamnat bland de goda. Ja … så där korkat finns det rätt många som tänker.
Men inte du va?
Skådespelaren och komikern Volodomyr Zelenskij vann en jordskredsseger i Ukrainas presidentval i april 2019. Så mycket till program hade han inte, men han lovade att stoppa det lågskaliga inbördeskrig som under fem år rasat mellan ryska separatister och högerextrema paramilitärer i Donbassregionen. Av de senare var den öppet nazistiska Azov-bataljonen den största och militärt skickligaste enheten. Sedan 2014 var den del av det ukrainska nationalgardet. Åtta procent av dem som deltog i euromaidan tillhörde Azov. Det låter ju inte så mycket, men en annan uppgift säger att de var oerhört effektiva och utan dem hade effektiviteten sjunkit med 90 procent.
När Zelenskij tillträdde i maj 2019 hade Azov de facto kontroll över den strategiska sydöstra hamnstaden Mariupol och dess omgivande byar. Majoriteten dödades i striden om stålverket Azovstal, där de höll ut i tre månader mot den helt överlägsna ryska armén. När de till slut kapitulerade var det 500 soldater kvar. Jag tror inte heller de har överlevt, efter att ha deltagit i striderna i Bachmut.
Det som gjorde det möjligt för Zelenskij att så framgångsrikt kampanja var stödet från den ukrainske oligarken och miljardären Igor Kolomoisky. Han stödde också Azov-bataljonen och finansierade privata miliser som Dnipro- och Aidar-bataljonerna. När det behövdes använde han dem privat, för att skydda sina ekonomiska intressen. I början av oktober 2021 visade de läckta så kallade pandoradokumenten att Kolomoisky via utlandskonton gjort Zelenskij och hans inre krets förmögna.
Den 25 oktober 2019, ett halvår efter att han valts till president, dök Zelenskij oväntat upp i Zolote, en liten stad som låg i stridszonen i Donbassregionen. Ett eldupphör var på gång. Både den ryskunderstödda milisen och den ukrainska armén skulle backa tillbaka, så att det uppstod ett ingenmansland mellan dem. Om Zelenskij fick ett eldupphör till stånd kunde han ta upp fredssamtal med Putin. Nu ville han träffa Azov-veteranerna. De måste också sträcka vapen.
Det gick inte bra alls. När Zelenskij fick kännedom om att Azov gömde illegala vapen för att fortsätta strida blev han rasande och skällde ut dem. Scenen filmades och blev viral på sociala media. Ledaren för Azov-bataljonen, Andriy Biletsky, som hade lovat att ”leda världens vita raser i ett slutgiltigt korståg mot av judar ledda Untermenschen”, hotade på sin Youtubekanal med att skicka tusentals veteraner till Zolote, om presidenten försökte få det dussintal som nu befann sig där, att lämna staden. Sofia Fedyna, en politiker i det Europeiska Solidaritetspartiet med 26 platser i parlamentet, sa i en video som hon lade ut på Facebook att ”Mr President tror bestämt att han är odödlig. Tänk om en granat råkade explodera nära honom.”
Zelenskij gav upp försöken att få till en vapenvila, och i förlängningen fred. Det som stoppade honom var inte Putin och Ryssland utan Azov. Risken för att han skulle bli likviderad var uppenbar. Zelenskij bytte taktik. I december 2019, när den ukrainske fotbollsspelaren Roman Zozulya efter att öppet stött Azov-bataljonen misshandlades av spanska vänsterfans och fördömdes som nazist, var han enligt Zelenskij inte bara en stor fotbollsspelare utan också ”en sann patriot som älskar sitt land”.
Två år efter det misslyckade försöket till vapenstillestånd i Zolote, utnämnde Zelenskij den 25-årige bataljonschefen Dmytro Kotsyubaylo (smeknamn Da Vinci) till ”Ukrainas hjälte”. Han hade en varg som husdjur och skämtade gärna med besökande reportrar om att hans soldater ”matar den med ben från rysktalande barn”. När Da Vinci nu i mars dödades i slaget om Bakhmut så fick han statsbegravning. Också Finlands statsminister Sanna Marin hedrade denne högerextremist och nazist med sin närvaro.
En annan nazist, Stephen Bandera, har kommit att bli den viktigaste historiska personen för den ukrainska nationalism som slog ut i full blom efter euromajdan 2014.
Vem var han, denne ukrainske nationalhjälte?
Bandera föddes 1909 som en av tre söner till en grekisk-katolsk präst i Galizien. Redan som ung var han aktiv i nationalistiska organisationer. Vid 20 års ålder blev han medlem av en nystartad ukrainsk aktiviströrelse, OUN. Han steg snabbt i graderna och blev snart dess propagandachef och 1932 dess biträdande chef.
I början av 1930-talet ägnade OUN sig åt att råna postkontor, mörda poliser och kasta bomber vid diverse polska evenemang. Polska myndigheter svarade med frihetsberövanden och exproprierandet av egendom. Vid 25 års ålder dömdes Bandera till döden av en polsk domstol, för sin medverkan i en mordkonspiration mot Polens inrikesminister Bronisław Pieracki. Domen omvandlades till livstidsfängelse.
Bandera blev känd och beundrad bland ukrainare som en revolutionär som kämpade för Ukrainas självständighet. Anhängare såg till att han inte for illa i sin fängelsecell och han försågs han med såväl färska tidningar som litteratur, vilket gjorde det möjligt för honom att följa politiken. Efter fem år i fängelse frigavs han, när Tyskland invaderade Polen. Hans parti OUN samarbetade med Nazityskland och deltog i förföljelsen av judar, etnisk rensning och pogromer.
Bandera bildade mobila grupper med fem till femton medlemmar som följde tyskarnas framryckningar och i det kaos som uppstod upprättade lokala ukrainska myndigheter. Totalt deltog cirka 7 000 personer i dessa mobila grupper, och de fann anhängare bland en bred krets av intellektuella.
1940 splittrades rörelsen och Bandera blev ledare för den fraktion som döptes till OUN-B. 1941, efter Tysklands invasion av Sovjetunionen utropade han en självständig ukrainsk stat. Det blev för mycket för tyskarna och Gestapo arresterade Bandera.
I slutet av 1942, när Bandera befann sig i ett tyskt koncentrationsläger, var hans organisation inblandad i en massaker på polacker i Volynia, och i början av 1944 spred sig den etniska rensningen även till östra Galicien. Man uppskattar att mer än 35 000 och upp till 60 000 polacker, mestadels kvinnor och barn tillsammans med obeväpnade män, dödades under vår- och sommarkampanjen 1943 i Volynia.
Efter kriget bosatte sig Bandera med sin familj i Västtyskland, där han förblev ledare för OUN-B och arbetade med flera antikommunistiska organisationer, såsom ”Anti-Bolsjevik Bloc of Nations” samt med den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten. 1959 mördades Bandera i München av KGB-agenter.
Till hundraårsdagen av Banderas födelse 2009 trycktes ett frimärke med hans porträtt. Året därpå tilldelades Bandera postumt titeln Ukrainas hjälte av Ukrainas dåvarande president Viktor Jusjtjenko. Det var kontroversiellt. I ryskspråkiga östra och södra delen av Ukraina ses inte Bandera som någon befrielsehjälte utan som den fascistledare och nazistkollaboratör han var, skyldig till massmord på polacker och judar under andra världskriget. Det Ukraina som Bandera drömde om var ett fascistiskt etniskt rent Ukraina utan minoriteter som ryssar, polacker, ungrare, judar, romer etc, med ett enda styrande parti. Judarna i Ukraina låg bakom kommunismen och den stalinistiska imperialismen och måste därför förintas.
Europaparlamentet fördömde utmärkelsen, liksom Ryssland, Polen och judiska politiker och organisationer. Nästa president, Viktor Janukovytj, ogiltigförklarade utmärkelsen med motiveringen att Bandera aldrig var ukrainsk medborgare. Det var ett krav för att få utmärkelsen, dock lite krystat när det gällde Bandera, eftersom Ukraina inte fanns som självständig stat under hans livstid.
När Zelenskij kandiderade för att bli president i Ukraina sa han i en radiointervju: ”Det finns obestridliga hjältar. Stephan Bandera är en hjälte för vissa ukrainare, och det är normalt och coolt. Han var en av dem som försvarade Ukrainas frihet.”
Ett nytt förslag om att tilldela Bandera utmärkelsen förkastades dock av det ukrainska parlamentet. Samtidigt beslöt de att fira 110-årsdagen av hans födelse. En lista över de årsdagar som skulle firas på statlig nivå inkluderade Bandera i kategorin ”enastående personligheter”. Han beskrevs som ”en ledande figur och teoretiker för den ukrainska nationella befrielserörelsen”. Varje år, på nyårsdagen, marscherar och hyllar extremhögern sin idol.
Bandera och Azov, det finns mera.
Efter sitt misslyckade försök att avmobilisera nynazistiska militanter i staden Zolote i oktober 2019 träffade Zelenskij också andra stridande. Ett foto visar att några platser bort från presidenten satt Yehven Karas, ledare för det nynazistiska C14-falangen. Tidigare var de en ungdomsavdelning av Svobodapartiet. De hämtade sitt namn från den amerikanska nynazistledaren David Lanes ökända 14 ord: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. C14 hade gjort sig kända för att mot betalning utföra våldshandlingar: ”Vem vill du göra livet surt för? Vi ska försöka göra det.” Under euromaidan tog de över Kievs stadshus och klistrade upp nazistiska budskap på väggarna. 2018 fick de i uppdrag av Kievs stadsfullmäktige att patrullera stadens gator. De skröt om sina pogromer. En korrespondent för Radio Free Europe skrev på Twitter:
C14 har också fått finansiering från den ukrainska regeringen, i form av ett bidrag från ministeriet för ungdoms- och idrott för ”nationellt-patriotiska utbildningsprojekt.” En ung medlem i detta nynazistiska gäng, Serhiy Bondar, uppdaterade sitt omslagsfoto på Facebook den 6 oktober. Den här bilden visade honom som talare vid America House Kiev, en amerikansk statlig institution som beskriver sig själv som ”er främsta resurs i Ukraina för amerikansk kultur, utbildning och information.”
Nej, nu tror jag det får räcka. Det kommer bara mer, som han sa som spydde i hatten.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 