Söndagskrönika: USA, NATO och brutna löften

Orkar du läsa igenom nedanstående långa och fullmatade krönika så får du förklaringen till varför Ryssland invaderade Ukraina. Och som vanligt: Detta berättar inte MSM för dig.

NATO (North Atlantic Treaty Organization) bildades den 4 april 1949, som en försvarsallians direkt riktad mot Sovjetunionen och kommunismen som statsskick. Följande länder var med från början: Belgien, Danmark, Frankrike, Island, USA, Storbritannien, Luxemburg, Holland, Portugal, Kanada, Italien och Norge. Alla medlemsstater lovades kollektiv säkerhet, den ofta åberopade paragraf 5. 1982 hade NATO ytterligare fyra medlemmar. Västtyskland, Grekland, Turkiet och Spanien.

NATO var inte bara en försvarsallians mellan liberala länder utan också tänkt som ett verktyg för demokratisering. Att vårt östra grannland Finland inte var med berodde på att de i hög utsträckning var kontrollerade av Sovjetunionen. För oss svenskar gällde att vi visserligen var långt mer hotade av Sovjetunionen då, än vad vi i dag är av Ryssland, men den svenska neutraliteten var näst intill helig och att ingå i en försvarsallians var otänkbart. Vi var dessutom väldigt rädda för att stöta oss med Sovjetunionen. År 1940, när Sovjet tvingade in de tre baltländerna som delrepubliker, kom Sveriges erkännande så gott som omedelbart. Så sent som i september 1989 påstod socialdemokraten Pierre Schori att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Han var då statssekreterare på UD. I november samma år gjorde hans chef, utrikesminister Sten Andersson, sitt beryktade uttalande: ”Estland är inte ockuperat.” Berlinmuren revs den 9 november. Det borde ha fått den svenska regeringen att förstå att stora omvälvningar väntade. Men det var antagligen på samma sätt som idag med den svenska anslutningen till NATO, de hade ingen koll.

I Kreml såg Stalin, och efter hans död Chrusjtjov, NATO både som ett verktyg för amerikansk imperialism och som ett hot mot Sovjetunionen. När Västtyskland 1955 blev medlem rågades måttet. Sovjetunionen bildade ett motförbund med det officiella namnet ”Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd”, populariserat till Warszawapakten. Uppgiften var densamma som för NATO. Om ett medlemsland attackerades så skulle samtliga medlemsländer försvara det.

Sovjetunionen tvångsanslöt Albanien, Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland. Efter upproret i Tjeckoslovakien 1968 fick Warszawapakten via den så kallade Brezjnevdoktrinen en ny roll, som ett av Sovjetunionens viktigaste redskap för att upprätthålla de kommunistiska regimerna i Östeuropa.

Berlin var det kalla krigets epicentrum. Vid Checkpoint Charlie möttes öst och väst. 1989 började upplösningen av Sovjetväldet med att Berlinmuren revs. USA ville absolut inte att Öst- och Västtyskland skulle återförenas, varken som lydland till Sovjetunionen eller som en neutral självständig stat. Däremot hade de ingenting emot att Tyskland förenades som ett NATO-land, eftersom de kontrollerade NATO. Frågan var vad de skulle kunna erbjuda Sovjetunionen i gengäld.

Det var USA:s utrikesminister James Baker som kom på att USA och NATO dyrt och heligt skulle lova att aldrig expandera österut – inte en endaste tum öster om gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Sovjetunionen insåg att därmed skulle hotet från NATO neutraliseras och nappade. I februari 1990 fördes det samtal både på diplomatnivå och mellan ledarna för öst och väst, Mikhail Gorbachev och George H.W. Bush. Det finns ett antal hemliga dokument som övertygande visar på överenskommelsen. Att de blev offentliga kan vi tacka Wikileaks för. Bland annat undertecknades den 9 februari 1990 följande dokument av USA:s utrikesminister James Baker:

Vi förstår att det inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är viktigt att få garantier för att om USA behåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för NATO, kommer inte en tum av NATO:s nuvarande militära jurisdiktion att spridas i en östlig riktning.

I den engelska tidningen The Guardian kunde man i januari 2022 läsa:

Dagen efter (10 februari 1990) sa kansler Helmut Kohl något svårtolkat till Gorbatjov att om att Tyskland skulle vara kvar i Nato efter enandet ” kunde naturligtvis Nato inte utöka sitt territorium till DDR:s nuvarande territorium”. Löftet upprepades i ett tal av Natos generalsekreterare den 17 maj. /…/ I sina memoarer beskrev Gorbatjov dessa försäkringar som det som banade vägen för kompromisser om Tyskland.

Det anmärkningsvärda är att när det officiella dokumentet ”Treaty on the Final Settlement with Respect to Germany” senare samma år undertecknades, nämndes inget om löftet att NATO inte skulle expandera österut. Det var absolut avsiktligt och denna miss blev kärnan i den hårda kritik som Ryssland kom att rikta mot Gorbatjov, Sovjetunionens siste ledare. Ryssarna ansågs att USA hade lurat honom. Och så var det.

Mindre än ett år senare, den 1 juli 1991, undertecknade tre höga ryska ämbetsmän ett memorandum riktat till den ryske presidenten Boris Yeltsin. Det visade att 13 av 16 NATO-medlemmar ställt sig bakom denna försäkran om att NATO inte skulle utvidgas österut:

Den 1 juli hade delegationen ett möte med M. Wörner – NATO:s generalsekreterare. Denne högste NATO-tjänsteman talade om behovet av direkta kontakter mellan företrädare för Sovjetunionens väpnade styrkor, ryska parlamentariker och administrativa strukturer. I sitt uttalande svarade han på följande sätt på våra förslag; i synnerhet sa han att han hade fått ett skriftligt uttalande från Bush om minskningar av amerikanska trupper i Europa med åttiotusen man inom en snar framtid. Wörner betonade att NATO council och han är emot NATO:s expansion (13 av 16 NATO-medlemmar stöder detta). Inom en snar framtid, vid sitt möte med L. Walesa och den rumänske ledaren A. Iliescu, kommer han att motsätta sig att Polen och Rumänien går med i NATO, och detta har tidigare sagts till Ungern och Tjeckoslovakien. Vi bör inte tillåta, sade M. Wörner, Sovjetunionens isolering från det europeiska samfundet.

USA hävdade att inget sådant löfte gjorts, trots att det finns dokument som tydligt visar det. Det finns till och med en bok av historikern Mary Elise Sarotte med den talande titeln: Not One Inch: America, Russia and the Making of the Cold War Stalemate (2022).

Efter Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning 1991 var USA världens enda supermakt och kunde bryta vilka överenskommelser som helst utan att riskera vedergällningar.

NATO och USA bröt sitt löfte. Dessutom markerade de att det inte var NATO som bestämde utan det var länderna som själva avgjorde om de ville ansöka om medlemskap i NATO. 1999 var Bill Clinton president i USA. Det året blev Tjeckoslovakien, Ungern och Polen medlemmar av NATO. Gemensamt för nykomlingarna var att de alla låg mer än en tum öster om gränsen till det forna Östtyskland. 2004 var det de baltiska staternas och ytterligare fyra länders tur. I Rumänien och Polen byggde USA avfyrningsramper för långdistansmissiler och hävdade att de var riktade mot Iran och Nordkorea. Kreml har ingen anledning att tro på amerikanerna. Från dessa ramper kan NATO fyra av missiler mot Moskva mindre än tio minuter efter att beslutet är taget.

Den sista vänligt formulerade protesten från Kreml kom år 2007 då Putin på en säkerhetskonferens i München sa följande:

NATO har lagt sina frontstyrkor vid våra gränser. Denna expansion är en allvarlig provokation som minskar nivån av ömsesidigt förtroende. Vi har rätt att fråga mot vem denna expansion är avsedd. Vad hände med de försäkringar som våra västerländska partners gav efter upplösningen av Warszawapakten?

Samma år riktade 50 ledande amerikanska experter hård kritik mot Bill Clinton. De skrev att NATO:s expansion var ett politiskt misstag av historiska dimensioner. Detsamma sa chefen för USA:s politiska planering George Kennan: ”Jag tycker att detta är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.”

För Ryssland är detta en geopolitisk fråga av första rangen. De vill bestämma över vad de betraktar som sin säkerhetszon, där Ukraina ingår. Man ska inte glömma att östra och södra Ukraina är bebott av ryssar som har ryska som modersmål. Nationellt må de vara ukrainare men etniskt är de ryssar.

I april 2008 höll NATO sitt 20:e toppmöte i Bukarest. Albanien och Kroatien välkomnades in som nya medlemmar. Dessutom kungjordes: ”NATO välkomnar Ukrainas och Georgiens euroatlantiska ambitioner att bli medlemsstater i NATO. Vi kom i dag överens om att dessa länder ska bli medlemmar i NATO.”

Ryssarna gjorde helt klart att detta var oacceptabelt, ett beslut som skulle leda till mycket allvarliga konsekvenser för den paneuropeiska säkerheten.

Polen har ingen direkt gräns mot Ryssland, annat än vid Kaliningrad. Rumänien gränsar till Ryssland via Svarta Havet. När NATO nu välkomnade stater direkt vid Rysslands gränser som medlemmar i en antirysk allians kunde de inte se det som något annat än en provokation. Visserligen kan vilken nation som helst kan helt legitimt söka medlemskap i NATO men man måste fråga vilket mål det USA-styrda NATO har med en sådan expansion. De ger blanka fan i historien bakom NATO:s tillblivelse, Warszawapaktens upplösning och det givna löftet vid de tyska staternas återförening som ett västligt land.

William J. Burns, tidigare USA:s ambassadör i Ryssland skrev följande i ett brev till den amerikanska regeringen:

Ukrainas inträde i NATO är en överträdelse av den rödaste av alla gränser för den ryska eliten. Från grottmänniskorna i Kremls mörkaste skrymslen till Putins hårdaste liberala kritiker, jag har ännu inte hittat någon som ser Ukraina i NATO som något annat än en direkt utmaning mot ryska intressen.

Robert M. Gates, USA:s tidigare biträdande utrikesminister, skrev i sina memoarer: ”Att försöka få in Georgien och Ukraina i NATO var en allvarlig överreaktion. Det draget ignorerade hänsynslöst vad ryssarna såg som sina vitala nationella intressen.” Strobe Talbot, även han tidigare USA:s biträdande utrikesminister skrev: ”Många ryssar ser NATO som en kvarleva från det gamla kriget. De påpekar att de har upplöst Warszawapakten och frågar varför västvärlden inte gör detsamma.”

Med andra ord, alla dessa kritiker pekar ut att de ryska invändningarna var befogade och att NATO:s expansion kunde leda till allvarliga konflikter. Det gjorde det också. Fem månader senare invaderade ryssarna Georgien, ett land som fortfarande dras med stora motsättningar på grund av sin avsiktsdeklaration att bli medlemmar i NATO.

USA borde ha förstått allvaret eftersom de själva 1963 var mycket nära att starta ett krig med Sovjetunionen, för att slippa ryska avfyrningsramper på Kuba. Amerikanerna visste inte med vad för slags vapen de skulle laddas. Hur lång tid skulle det ta för en kärnvapenmissil att nå Washington eller Omaha i Nebraska, där amerikanerna hade sitt högkvarter och kommandocentralen för flygvapnet? Ryska missiler på Kuba var ett existentiellt hot.

USA följde därvid den så kallade Monroedoktrinen från 1823. Den formulerades därför att det fanns två europeiska koloniala maktblock. Det ena var Spanien och Portugal som släppte taget om Sydamerika. Det andra var Storbritannien och Frankrike som expanderade som kolonialmakter. USA såg en risk för att de skulle erövra Sydamerika.

Monroedoktrinen säger att den nya världen, alltså Nord- och Sydamerika inte fick koloniseras. USA tillåter inte några främmande militära styrkor inom sitt intresseområde. Inget land i Nord- eller Sydamerika får heller ingå någon militär allians, låt oss säga mellan Ryssland och Mexiko. Monroedoktrinen markerar också att USA är neutralt i förhållande till Europa och inte kommer att engagera sig i några konflikter där.

Efter att USA och NATO år 2008 bestämt sig för att Ukraina skulle bli ett NATO-land började de bygga upp Ukrainas armé. Också EU visade intresse. Den 21 november 2013 ägde förhandlingar rum mellan Ukrainas president Viktor Janukovytj och EU om en framtida anslutning. Ryssarna sa att detta var oacceptabelt och gav Ukraina ett väldigt förmånligt ekonomiskt erbjudande. Putin utlovade ett lån på 15 miljarder dollar Det möttes inte av något motbud från EU, eftersom de visste hur korrupt Ukraina var.

Janukovych sa nej till EU. Den 1 december bryter stora demonstrationer ut på Maidantorget. Allt tyder på att de som styr revolten är de hårdföra paramilitära nazistiska Azov och C14. Bland annat invaderas Kievs stadshus. Den 22 januari 2014 dödas de två första protestanterna. Mera sammandrabbningar, sex dagar senare 26 döda. Den 20 februari 40 döda.

Frankrikes och Tysklands utrikesministrar flyger till Kiev och utarbetar ett förslag om nyval i maj. Det förslaget är utformat så att Janukovych inte kommer att kunna vinna. Det presenteras 21 februari men de som leder protesterna nobbar förslaget. Ännu fler dödas på Maidan och den 22 februari flyr Janukovych till Ryssland. Parlamentet röstar fram en interimsregering ledd av Arseniy Yatsenyuk. Dagen därpå utfärdar den nya regeringen hårda minoritetslagar riktade mot den ryskspråkiga befolkningen i östra och södra Ukraina.

Det var många kockar inblandade i det som ryssarna ser som en statskupp och Väst ser som det ukrainska folkets revolution mot ett tyranniskt välde. George Soros Open Society var givetvis där, liksom USA. Två senatorer befann sig i Kiev för att framhålla fördelarna med Nato och Västvärlden. En bild från Kiev den 11 december 2013 visar hur Victoria Nuland delar ut smörgåsar till ”allierade” soldater. Hon har sina rötter i Ukraina och var Obamas biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska frågor. Det finns en läckt telefonkonversation hon för med USA:s ukrainaambassadör Geoffrey Pyatt. Där diskuterar de vilka som bör sitta i Ukrainas nya regering. De stora kanonerna väntar i kulisserna – USA:s vicepresident Joe Biden är beredd att träda fram, för att vid lämpligt tillfälle säga några uppmuntrande ord.

Tre dagar efter statskuppen – det finns fog för att använda det begreppet – sätter Ryssland ut gränsposteringar på Krim. Eftersom de hyr Sevastopol för sin Svarta havsflotta finns där redan militär på plats. Ytterligare två dagar senare sänder Ryssland in fler militärer. Nu går det fort. En dryg vecka senare röstar Krims lokala politiker för att ansluta Krim till Ryssland och efter ytterligare tio dagar hålls ett val bland Krims invånare. En majoritet föredrar Ryssland framför Ukraina. Två dagar senare inkorporeras Krim med Ryssland.

Kort därefter bryter inbördeskriget ut i östra Ukraina. Beväpnade ryskstödda separatister lägger beslag på ukrainska regeringsbyggnader i Donbas och förklarar republikerna Donetsk och Luhansk som oberoende stater. Vi vet inte hur mycket rysk trupp som då gått över gränsen men att de finns där är ställt utom tvivel. Ryssarna är angelägna om att dessa etniskt och språkligt ryska delar av Ukraina är någorlunda självständiga eller åtminstone oberoende av det som händer i Kiev.

Ryssland stödde i hemlighet separatisterna med trupper och vapen. Ukraina klassade dem som terrorister. Efter ett år av strider mellan ryska separatister och ukrainska armén, som nu inkorporerat de paramilitära grupperingarna, utvecklades konflikten till skyttegravskrig. I februari år 2022, när Ryssland invaderade Ukraina, hade omkring 14.000 människor dödats i detta inbördeskrig: 6.500 pro-ryska separatister, 4.400 ukrainska militärer och 3.400 civila på båda sidor om frontlinjen.

Putin ger Väst två alternativ att välja mellan: Antingen så backar ni tillbaka och vi kommer överens om status quo i Ukraina, att återgå till situationen före 22 februari 2014, med Ukraina som en buffertnation mellan öst och väst. Eller så fortsätter ni med era ambitioner att göra Ukraina till ett västligt land med NATO-anslutning. I så fall invaderar vi och krossar Ukraina, vilket betyder att landet varken kan bli medlem i NATO eller EU.

Krim är extra känsligt men under förutsättning att Ryssland får ha kvar Sevastopol och den ryska befolkningen inte utsätts för någon ukrainsk nationalisering så behöver Ryssland inte behålla Krim. Ryssland vill absolut inte besegra och inordna Ukraina som ett slags lydland typ Sovjetväldet. Putin är alldeles för smart för att upprepa det misstaget. Jag läser någonstans att det är som att svälja en igelkott – det leder till stora problem, som upproret i Ungern 1956, som upproret i Tjeckoslovakien 1968. Eller ta Afghanistan där både Ryssland och USA fick dra sig ur med svansen mellan benen.

Det görs många försök med både eld upphör och fredsöverenskommelser i Donetsk men varken separatister eller den ukrainska armén respekterar dem. En överenskommelse signerades den 5 september 2014 i Belarus huvudstad Minsk. De fyra länder som deltog var Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike. Det respekterades inte. En ny vapenvila ingicks den 12 februari 2015, också den i Minsk. Direkt därefter tvingade de ryska separatisterna Ukrainas militär att retirera.

I en intervju den 7 december 2022, publicerad i den tyska dagstidningen Die Zeit, avslöjade Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel att Minsk2-avtalet för Västsidan aldrig var på allvar. Det handlade om att vinna tid åt Ukraina att bygga upp sin armé, för att kunna återta Krim och Donbas. Det är direkt chockerande bedrägeri eftersom Angela Merkel som förbundskansler stod som garant för avtalets giltighet. Både USA och NATO fick extra tid för att träna ukrainska trupper och förse dem med modernt krigsmaterial. När Putin tog del av Merkels uttalande sa han att det helt oväntat och nedslående. Som New York Post påpekade kände sig Putin förrådd av västvärlden efter Minsk-avtalen. ”Det har visat sig att ingen skulle genomföra avtalen”, påpekade den ryske ledaren. Återigen hade Västvärlden och NATO lurat Ryssland.

På International Economic Forums möte år 2016 riktar sig Putin direkt till västerländska journalister. Han säger att ryssarna har full koll på vad som händer:

Problemet är att de berättar sagor för er journalister och ni sprider dem vidare till invånarna i era länder. Och era folk, i sin tur, förstår inte den växande faran – det är något som oroar mig. Hur kan ni undgå att förstå att världen dras i en irreversibel riktning? Det är problemet. Under tiden låtsas de om att ingenting händer. Jag vet inte längre hur jag ska nå fram till er. Och de legitimerar detta (avfyringsramperna för missiler i Polen och Rumänien) som ett försvarssystem, inte som vapen som är konstruerade för en attack. De kallar det för system som ska förhindra aggressioner. Detta är absolut inte sant. Ett försvarssystem med missilier är ett av inslagen i det offensiva militära systemets potential. Det fungerar som en del i helheten som inkluderar offensiva avfyringsramper. /…/ Hur ska vi kunna veta vad för slags missiler som finns på dessa ramper? Allt ni behöver göra är att ändra programmet (från icke-kärnvapen till kärnvapen). Det är allt som behövs och det kan gå väldigt snabbt, utan den rumänska regeringen har någon aning om vad som pågår. Det är inte rumänerna som bestämmer. /…/ Vad jag vet svävar vi i stor fara. Och jag vet att de även denna gång kommer att påstå att det är rysk aggression. Men detta är ingenting annat än vårt svar på era aggressioner.

Putin inledde detta tal till västliga journalister med att säga att han visste att de aldrig skulle rapportera det han tänkte säga och så blev det. Inget av de stora medierna rapporterade.

Den 30 december fick Vita huset ett samtal från Kreml. Det var Putin som ville tala med Biden. En konferens var planerad i Geneve den 10 januari. Vad ville han prata om nu som inte kunde vänta? Nå, Biden tog samtalet och det som skrevs ner i Kreml efter det samtalet var ”Mr Joseph Biden sa att Washington har inga planer på att bygga offensiva avfyringsramper för missiler i Ukraina”. Så varför låter Putin invadera Ukraina i februari 2022? Svaret är att han inte har någon anledning att lita på Biden.

Svaret är också att Ukraina med USA:s och NATOs hjälp under sju år byggt upp en armé på över en halv miljon soldater och officerare. De är väl instruerade och har försetts med moderna vapen. Det är uppenbart att Ukraina tänker återerövra Krim och Donbas och att de vill bli av med alla ryssar i Ukraina. Antingen kan dessa emigrera till Ryssland eller så låter de sig nationaliseras som ukrainare.

Washington-regimen vill besegra och om möjligt stycka upp Ryssland i ett antal mindre och lätthanterliga länder. Här finns också andra intressen i bakgrunden. USA är till snart sagt varje pris inställt på att behålla sin roll som världens enda supermakt, med dollarn som världsvaluta. Och USA:s stora och enormt dyrbara krigsindustri behöver beställningar.

Putin och Ryssland förstår att det bara är en tidsfråga innan Ukraina/NATO/USA går till anfall. Att förlora Krim och möjligheten att NATO placerar ut avfyrningsramper där, det ser Ryssland som ett existentiellt hot. Putin har också lärt sig att det inte går att förhandla med Västvärlden, Överenskommelserna är ingenting värda. Det gäller därför att sätta stopp innan det är för sent.

USA är motorn i NATO. Det är USA som invaderar och startar krig var som helst på jordklotet – till skillnad från Ryssland, som framför allt vill värna sin geopolitiska integritet. Jag hittar en uppgift att USA invaderat/startat krig i 37 länder sedan 1945. 20 miljoner människor har fått sätta livet till. De amerikanska sanktionerna mot Irak i Gulfkriget 1991 beräknas ha kostat 500 000 irakiska barn livet. Madeleine Albright var USA:s utrikesminister. Så här sa hon i en utfrågning, återgiven i Newsweek:

”Vi har hört att en halv miljon [irakiska] barn har dött. Jag menar, det är fler barn än som dog i Hiroshima,” sa Stahl. ”Tycker du att det är värt priset?”
”Jag tycker att det är ett väldigt svårt val,” svarade Albright, ”men vi tycker det är värt priset.”

ICC (International Criminal Court) är den domstol som väcker åtal för krigsbrott. De har nyligen åtalat Putin. Jag googlar ”Madeleine Albright ICC”. Då hamnar jag på en hyllande dödsruna och läser ”… hon förespråkade skapandet av en internationell domstol för att kunna föra de mest allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna till åtal”. Där borde hon själv ha ställts till svars. Där borde också de fem amerikanska presidenter som ignorerade Rysslands varningar och fortsatte att expandera NATO hamna: Clinton, Bush, Obama, Trump och Biden.

Som de flesta svenskar har jag i hela mitt liv beundrat USA lika mycket som jag avskytt det kommunistiska Sovjetunionen. Jag har aldrig tillhört den vänster som avskyr kapitalismen, trots att jag tillhör ”68-generationen” och trots att jag som akademiker alltid befunnit mig i en arbetsmiljö med tydliga vänsterpolitiska förtecken. Jag tänker inte göra någon total politisk omvärdering av USA men tveklöst är det så att Washingtonregimen bär ansvaret. De ville ha krig, och de fick som de ville.

De har sällskap av en rad NATO-länder. De som just nu längtar mest efter mänsklighetens undergång är av någon anledning engelsmännen. De vill sända uraniumförstärkt ammunition till Ukraina, därför att den typen går det att slå ut pansarvagnar med. Under Irakkriget använde den amerikanska militären en stor mängd sådan ammunition. 1999 släppte Nato 15 ton utarmat uran mot Serbien. Frekvensen av missfall, medfödda defekter, leukemi och cancer steg brant i både Irak och Serbien. Det vet givetvis ryssarna och de har svarat att de i så fall måste vidta nödvändiga åtgärder.

Var är svenskarnas demonstrationer mot dessa galna politiker; de som spelar rysk roulett, med revolvern riktad mot mänsklighetens tinning?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version