Söndagskrönika: Den svarta tårtkvinnan och negerkungens återkomst

Den 19 april 2012 deltog den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i firandet av World Art Day, som anordnades på Moderna museet av Konstnärernas Riksorganisation. Till denna begivenhet hade konstnären Makode Linde bakat en stor tårta i form av en svart kvinna. Konstverket kom senare att kallas för Painful Cake. Han gjorde tårtan i form av en svart Venus från Willendorf, men med sitt eget huvud sminkat som en klassisk karikatyr av svarta personer, en så kallad golliwogg.

Kulturministern leddes ovetande fram till tårtan och blev uppmanad att skära för sig en bit ur tårtskulpturen, vilket hon gjorde. Konstnären själv tillhörde installationen och jämrade sig högt varje gång någon skar i tårtan. Bilder spreds över världen, journalister från andra länder hörde av sig och Makode Linde fick sina ”15 minutes of fame”.

Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) kritiserade tårtkalaset och krävde kulturministerns avgång. Däremot ville de inte kritisera konstnären. Makode Linde, som är utbildad konstnär, är visserligen född i Stockholm men har något mörkare hudfärg än de flesta andra svenskar. Ordförande för ASR, Zakaria Zouhir, sa att ”Konst är konst och det är någonting som konstnärerna själva får diskutera.” Han sa också:

Nu har vi ett black face och en afrikansk kvinnokropp. I min värld ska man visa respekt för de här kvinnorna, och hänsyn, och inte bete sig på det där sättet att man står och skrattar åt deras lidande.

Tebogo Monnakgotla, en cellist och tonsättare som är född och uppvuxen i Uppsala, ville delta i debatten. Att hennes pappa flydde från Sydafrikas apartheidregim på 1960-talet förbättrade säkert hennes chanser att bli publicerad. I Dagens Nyheter skrev hon den 24 maj år 2012 att afrosvenskarna devalverade ordet rasism:

Första gången jag hörde talas om Afrosvenskarnas riksförbund var när de polisanmälde afrosvenska komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt” för hets mot folkgrupp. En självbiografisk föreställning där hon driver med rasistiska föreställningar. Att organisationen nu går ut och kallar Makode Lindes tårtinstallation rasistisk är föga förvånande, men rätt sorgligt, och visar på ett obehagligt sätt hur man ser på afrikaner. /…/ När Kitimbwa Sabuni deltar i en debatt i TV 4 förmedlar han mest av allt bilden av den afrosvenska gruppen som ett gäng kuvade Onkel Toms som ska vara glada att de har vältalige Sabuni som kan ge luft åt deras tankar och känslor. Som självständigt tänkande subjekt (eller som person med annan åsikt än Sabunis) ingår konstnären Makode Linde inte i gruppen afrosvenskar utan är i den världsbild Sabuni vill göra gällande endast talesman för sig själv.

Tebogo Monnakgotla kunde gärna ha satt punkt där, men en saklig kommentar bör i en kulturartikel följas av en passus som visar att författaren är moraliskt anständig. Så här kommer den:

Det får mig att tänka att koldioxidskatt kanske inte är det bästa verktyget för att få oss svenskar att leva mer miljövänligt, kanske skulle Thailandsresandet minska betydligt om det innebar en tio timmar lång flygresa med avgrundsvrål från dem som får ta de faktiska konsekvenserna av växthuseffekten. Kanske skulle inte så många köpa en Iphone i julklapp till sin tioåring om telefonerna utrustades med en app som var femte minut informerade barnet om vilka kinesiska arbetare som begått självmord i fabrikerna i Kina till följd av arbetsvillkoren under tillverkningen.

Enligt Wikipedia tog Makode Linde efter installationen resterna av tårtan med sig hem. Man ska ju helst inte slänga mat. Efter den stora uppståndelsen postade Makode Linde ett inlägg där han skrev ungefär ”Jag har lite tårta om någon kommer över med några Valium”, på vilket Lena Adelsohn Liljeroth svarade ”Tack, jag är mätt”. Makode Linde och Lena Adelsohn Liljeroth hade aldrig någon konflikt om händelsen och blev vänner på Facebook.

Söndagskrönika: Glappet

På nätet finns en bok från 2015 av Edward Dutton och Bruce C. Charlton med titeln The Genius Famine. Att översätta famine till svenska är i sammanhanget inte helt enkelt men underrubriken förklarar alldeles utmärkt vad det handlar om: Varför vi behöver genier, varför de dör ut och varför vi måste rädda dem. För fyra år sedan skrev jag om boken här på bloggen, men hade då bara tillgång till en recension. Nu har jag också läst boken.

Edward Dutton (född 1980) är adjungerad professor i religionsantropologi vid Uleåborgs universitet i Finland. Han dras till kontroversiella ämnen som intelligens, ras och religion och beskrivs av sina kritiker som en högerextrem excentriker. Bruce G Charlton är en pensionerad professor i teoretisk medicin. Åren 2003 till 2010 var han redaktör för Medical Hypotheses, en månatlig internationell tidskrift som publicerade kontroversiella och ibland roliga idéer och teorier inom och utanför medicinen. Jag har med stor behållning läst några små tunna böcker han skrivit om politisk korrekthet, framför allt Thought Prison – The Fundamental Nature of Political Correctness (University of Buckham Press 2011).

Den definition Dutton och Charlton gör av ett potentiellt geni är att det är en person med hög intelligens, inre motivation och intuitivt tänkande. De kallar dessa tre egenskaper för Den kreativa triaden och menar att den förklarar varför européerna står bakom majoriteten av alla viktiga vetenskapliga och konstnärliga prestationer mellan klassisk tid och 1950. Folken i nordöstra Asien kommer på andra plats, men deras bidrag är relativt litet. Detta trots att de har en högre genomsnittlig intelligens än européer. Förklaringen är förmodligen att de saknar eller socialt inte bejakar det intuitiva tänkandet. Kravet på social anpasslighet var mycket hårdare än det var i Europa.

När Dutton och Charlton skriver att kopplingen mellan den kreativa triaden och genialitet är potentiell markerar de att det inte finns något absolut samband mellan de nödvändiga förutsättningarna och vilka som faktiskt gör något gott för mänskligheten. Att det handlar om att göra gott är en viktig markering, eftersom populärkulturens genier ofta är onda. Dutton och Charlton menar att verklighetens genier är altruistiska. De vill göra tillvaron bättre.

Söndagskrönika: Asyl i första klass

En äldre släkting hade en favorithistoria som han flera gånger berättade för mig. Det var en man som skulle fria och tog med sig sin fulaste kompis. ”Varför ska jag följa med”, frågade han. ”Jo, därför att när hon ser dig så tar hon mig”. Så där jäkla kul var den nu inte, i varje fall inte fjärde gången jag fick höra den, men den passar in på ämnet för dagens krönika: kvotflyktingar.

När hundratusentals varje år beviljas asyl, trots att de ofta inte ens har några identitetshandlingar att visa upp, ter sig det som kallas för kvotflyktingar som en föredömlig form av flyktinginvandring. När jag googlar begreppet hittar jag nästan ingen kritik alls, varken i mainstream eller sociala medier. Detta trots att det verkar gå sämre för kvotflyktingar att integreras och hitta ett arbete. Det är begripligt – de som på eget bevåg och med en stark drift att skaffa sig ett bättre liv på egen hand tar sig till Sverige är nog – om uttrycket tillåts – av bättre virke.

Läser man Migrationsverkets presentation, så förstår man varför så gott som ingen kritik alls riktas mot kvotflyktingar. Det är ordning och reda. UNHCR gör urvalet, de flygs till Sverige och de kommuner där de hamnar förbereder mottagandet och ordnar boendet, så att det är klart när flyktingen anländer.

Dock har ukrainakriget strött grus i maskineriet. I mitten på mars i år krävde moderaterna att Sverige omedelbart fryser mottagandet av kvotflyktingar för att kunna lägga alla resurser på flyktingar från Ukraina. Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman menade att det var för tidigt att tala om ett stopp, men att ett sådant alternativ inte kan uteslutas.

Föga förvånande var Sverigedemokraterna först. Inför valet 2018 krävde de att kvotflyktingarna stoppades och att man istället satsade en miljard på återvandring. Detta till skillnad från moderaterna som då ville plussa på antalet kvotflyktingar. Så sent som 2015 ville också SD öka antalet kvotflyktingar för att ”poängtera att det finns lagliga vägar till Sverige”.

Söndagskrönika: Detta djävla virus!

2016 bildade några elever vid Konstfack i Stockholm ett anonymt konstnärskollektiv som kallade sig Brown Island. De beskrev sig som ett separatistiskt POC-kollektiv. POC ska därvid uttolkas som Person of Color. Namnet syftade på hur det kunde kännas att vara rasifierad (utpekad på grund av sin avvikande ras) på konsthögskolan. I form av en brun ö seglade de runt i ett vitt människohav.

Som konstnärskollektiv har Brown Island varit flitiga. De har kurerat utställningar, arrangerat offentliga samtal samt publicerat en handbok för ”rasifierade på konsthögskolor”. Eftersom de har förblivit anonyma är det svårt att veta om de som i dag är aktiva ens går kvar på skolan.

I en 13 sidor lång skrivelse väckte de 2018 frågor om strukturell rasism, diskriminering och hur Konstfacks gemensamma utrymmen kunde upplevas som exkluderande. Bland annat föreslog de att Konstfacks samlingsplats och utställningslokal Vita havet skulle byta namn, eftersom namnet var förtryckande och rasistiskt.

Namnet Vita havet på Konstfack utställningssal har emellertid ingen som helst koppling till rasism. Det tillkom i början av 1950-talet när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Högst upp i huset fanns en större lokal som emellanåt delades upp i mindre ateljéer med hjälp av masonitväggar. För att släppa in mer ljus revs väggarna och salen målades vit. Spontant kallades lokalen för Vita havet, kanske som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet, med samma namn.

Söndagskrönika: Feminism och våldtäkter

I den offentliga debatten kring mordet på Fadime år 2002 visade sig två lägerbildningar. Den ena tog fasta på begreppet hedersmord och menade att Sverige och svenskarna nu på ett chockartat sätt fick klart för sig att främmande kulturer inte bara var annat slags mat, musik och likartade berikande kulturyttringar. Det handlar också om helt andra sätt att tänka och leva.

ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) gjorde en annan tolkning. I ett pressmeddelande hävdade de att heder inte hade med detta eller andra liknande mord att göra. Det handlade inte om invandrare. Det handlar om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska. Också vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, använde mordet som ett argument i den feministiska kampen. Författaren Liza Marklund spädde på i Aftonbladet. För henne relaterade mordet till de grundläggande strukturer som var desamma i det svenska och det kurdiska samhället och just hedersmord var en liten och perifer fråga. I Aftonbladet skrev fyra feministiska forskare en artikel där de kallade hedersmordsperspektivet för kulturrasism.

Sommaren 2012 föreslog Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) medietystnad I Aftonbladet under rubriken ”Låt oss slippa rubriker om sommarvåldtäkter”. De vände sig mot att Expressen och P4 i Sveriges radio uppmärksammat ”sommarvåldtäkter” som ett växande problem, men nämnde inte med ett ord att detta är brott där vissa invandrarkategorier var tydligt urskiljbara. De föredrog att diskutera män i allmänhet.

Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och Persson har ljugit för dem. De har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska illusion som de matats med.

Man skulle kunna tro att de dogmatiska feministerna har krupit till korset och bett om ursäkt för sina misstag. För en och annan gäller det säkert men fortfarande är det många feminister som tycker det är viktigare att dölja invandrares kriminalitet än att uppmärksamma problemen. Särskilt känsligt är våldtäkter.

Söndagskrönika: Effektivitetsoptimala val

Den holländske socialpsykologen Geert Hofstede är känd för sina studier av nationella värderingar. Vid två tillfällen samlade han in ett omfattande material från anställda på IBM i 53 länder, först 1968 och sedan igen 1972. Han fick in 116 000 svar på frågor om attityder och preferenser. På sjuttiotalet ordnade han materialet i fem teman och sammanfattade i en ”kulturdimensionsteori”. Därefter poängsatte Hofstede länderna och jämförde dem med varandra. Hans undersökning är mycket uppmärksammad, främst därför att slutsatserna baseras på ett så stort material. Hofstede tillhör de 100 mest citerade samhällsforskarna i världen.

Utifrån sitt stora material ställde Hofstede upp inte mindre än 76 kriterier på manligt respektive kvinnligt. På första plats bland de maskulina länderna hamnade Japan. Såväl USA som Tyskland hamnar också högt upp på rankinglistan. På första plats bland de mest feminina länderna placerade han Sverige, med Norge som tvåa.

Observera att materialet i dag är ett halvsekel gammalt och att Sverige sedan dess ytterligare feminiserats. Vid de flesta universitet och högskolor är kvinnorna i majoritet bland lärare och forskare. Sex av åtta riksdagspartier har kvinnliga ledare. Vi har en kvinnlig statsminister och i regeringen sitter tolv kvinnor och elva män.

Söndagskrönika: Konsistenta tankesystem

I en lång artikel i Dagens Nyheter den 8 maj 2022 förklarar Peter Englund varför det ryska folket inte protesterar mot Putins krig. Det är en klok och välskriven artikel, där han bland annat citerar den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt:

Den moderna massan tror inte på någonting synbart, inte på de egna erfarenheternas verklighet; de litar inte på sina egna ögon och öron men bara på sina föreställningar, som kan fångas av vad som helst som är på samma gång i sig självt universellt och motsägelsefritt. Vad som övertygar massan är inte fakta, och inte ens påhittade fakta, utan bara att det system som dessa fakta antas vara del av är konsistent.

Konsistent betyder att den hänger samman och inte är självmotsägande. Inom samhällsvetenskap ställs ibland kravet att en forskningsrapport ska vara ”logiskt konsistent”. Det är begripligt, men det har ingenting med trovärdighet att göra. Vilken skröna som helst är mycket lättare att göra logiskt konsistent än en noggrant verklighetsrefererande rapportering.

Efter denna reflektion om hur massan fungerar lägger Peter Englund inom en parentes till: För övrigt en observation som även hjälper oss förstå fenomen som antivaxxare och klimatförnekare.

Har han verkligen själv skrivit detta? I så fall, är det en markering av att han på inget sätt tänker avvika från det vänsterpolitiska mediamonopolets trossatser? Är det en hommage åt DN:s agendaideologi? Ska han och Peter Wolodarski äta en söndagsbrunch och han vill att stämningen ska vara god? Eller är det en DN-redaktör som petat in satsen, med eller utan Peter Englunds medgivande?

Söndagskrönika: Polishatet

Påskens kravaller verkar ha kommit som en total överraskning för medierna, men det var ju inte första gången. Ett likartat scenario utspelade sig i Husby 2013, efter att en knivbeväpnad man skjutits ihjäl av polis. 2017 samma sak i Rinkeby. Donald Trump pekade ut Sverige som ett skräckexempel.

Kravallerna 2017 blev en världsnyhet. Den amerikanske journalisten Tim Pool tog sig till Sverige och Rinkeby, där han förföljdes. Unga maskerade män var hotfulla mot honom. På Twitter skrev han att han trodde att han skulle kunna gå runt i områden utan problem men att han hade fel. Det finns en video utlagd på Youtube med 145 000 visningar. Där säger Tim Pool ”I am sorry Sweden, but I find you creepy”.

Den första torsdagen i februari 2018 intervjuades den nya rikspolischefen Anders Thornberg i SVT:s Aktuellt. Han beskrev ett katastrofläge där ingenting såg ut att bli bättre. Gängkriminaliteten blomstrade. Våldtäkterna steg snabbt i antal men många utreddes inte ens. Morden gick före. Allt fler poliser gav upp och letade rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser tedde sig framtiden mörk. Bilder från knarkförsäljning i Vårberg visades. En polis konstaterade att vårt rättssystem inte klarar att hantera tonårsbrottslighet. En femtonåring som haffas för att han säljer knark släpps, och dagen därpå är allt som vanligt.

Söndagskrönika: Om dumheten

I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Nu blev det inte så.

Under närmare två decennier betraktades jag som expert på romerna och deras liv. Som bisyssla till min tjänst som universitetslärare reste jag land och rike runt och förklarade hur romerna tänkte och varför de levde och gjorde som de gjorde. Jag var sakkunnig för Invandrarverket och skrev bland annat på deras uppdrag en liten bok som besvarade de vanligaste av de frågor som restes inom skolan och sjukvården samt av myndigheter som polis och socialtjänst.

Att vara utsedd till expert var lönsamt på flera plan. Först ekonomiskt naturligtvis, därför att det är välbetalt att föreläsa utanför universitetsvärlden. Det var också egobefrämjande, att ständigt få applåder och blir respektfullt behandlad. Och inte minst det tredje: genom de diskussioner och exemplifieringar som följde på föreläsningarna fick jag veta mer och kunde fördjupa mina kunskaper.

Det var rätt sällan jag mötte kritik, antagligen därför att åhörarna förstod att jag var imponerad av romernas kulturella kompetens och deras förmåga att överleva under mycket hårda villkor. Det betydde dock inte att jag stack under stol med kriminell försörjning eller andra frånstötande drag. Jag sa som det var. Eller mera precist: hur jag uppfattade att det var. Det gjorde att åhörarna både vågade fråga och berätta vad de hade problem med. De måste inte väga sina ord på guldvåg. Deras okunnighet störde mig inte, därför att de som frågade hade ett genuint behov av att få veta. De var vetgiriga på det sätt som jag också är. De var alltså inte dumma. Efterföljande samtal och diskussioner gjorde att jag tyckte om mina åhörare.

Söndagskrönika: Varning för begreppet liberal demokrati

Jag är inte ensam om att intressera mig för Ungern, ett land som med en stark ledare, stödd av folkmajoriteten, lyckas hålla stånd mot globaliseringen och den samhällsupplösning som sprider sig i västvärlden. Efter 12 år vid makten vann Viktor Orbán och Fidesz i april återigen en förkrossande seger i det ungerska valet. De flesta förståsigpåare trodde att valet skulle bli mycket jämnt och hoppades att Orbán skulle bli bortröstad, men så blev det inte. Viktor Orbán och hans parti Fidesz vann en jordskredsseger, de fick till och med en kvalificerad majoritet.

Den där typen av journalistiskt önsketänkande såg vi också prov när Donald Trump till journalisternas förvåning segrade över deras favorit, Hillary Clinton. Det snällaste man därvid kan säga är att medierna har svårt att begripa sig på folkviljan.

Mindre än en vecka efter att det ungerska folket utsett Viktor Orbán till sin ledare kallade Dagens Nyheter Orbán för en autokrat, vilket är en synonym till diktator, envåldshärskare, självhärskare, tyrann och despot:

Sedan Orbáns Fidesz tog makten för andra gången 2010 har den liberala demokratin i Ungern i praktiken monterats ner. Domstolarna lyder numera under regeringen. Omkring 80 procent av nationella nyhetsmedier kontrolleras direkt eller indirekt av Fidesz, enligt en genomgång av European Federation of Journalists.

I Värmlands folkblad kunde man läsa att Orbán, sedan han kom till makten år 2010, ”framgångsrikt raserat demokratin” och att den ungerska regeringen är antisemitisk, eftersom den stängt George Soros universitet i Budapest. Jag suckar. Så fort kritik riktas mot något judiskt är det numera alltid i mediernas ögon antisemitism. George Soros och Centraleuropeiska universitetet motarbetades inte utifrån någon antisemitisk agenda utan därför att de är fiender till det traditionella värdekonservativa samhälle som Viktor Orbán vill stärka och upprätthålla – det politiska program som han har folkets mandat att genomföra. Vad har George Soros i den vägen, utom alla de pengar som han lyckats korpa åt sig via hedgefonder och genom att spela på olika valutor, också den svenska? Skickligt men knappast särskilt hedersamt. Dock framför allt, i en demokrati bör det inte vara gångbart som politisk valuta.