Försvarstal för en dåre


I arbetet på min kommande bok PK-folket, som innehåller politiska porträtt av de offentliga personer som bygger murarna kring och vidmakthåller den svenska åsiktskorridoren, har jag kommit fram till Daniel Poohl, som för mig är en okänd journalist. Det som gör att jag vill ha med honom i PK-folkets persongalleri är, att han alltsedan år 2006 är VD för den Stasiliknade svenska underrättelseorganisationen Expo – det bär mig emot att kalla den för tankesmedja. Han var också fram till år 2019 chefredaktör för tidningen med samma namn. Nu är han ansvarig utgivare och Anna Fröjd är chefredaktör.

I sitt sommarprogram den 6 augusti 2015 i Sveriges Radio säger Daniel Poohl att det som gör honom mest förbannad är det som antas om honom som person. Han säger att det värsta är när man utgår från hur man vill att människor ska vara, inte hurudana de faktiskt är. Han syftar därvid givetvis på rasism och fördomar mot invandrare, men jag tänker att det ju är just så jag har blivit behandlad av Expo. De vill placera in mig i rollen som högerextremist, nazist etc. De är totalt ointresserade av vem jag faktiskt är. Och det gäller inte bara mig utan det gäller generellt för hur Expo under Daniel Poohls ledning kartlägger och skändar politiska motståndare. Bland annat har Expo beskyllt Swebbteve för att liera sig med vikt makt-rörelsen och ett av bevisen för detta är att jag varit aktiv i Swebbteve. Om det finns någon vit makt-rörelse i dag i Sverige vet jag inte, begreppet känns som det tillhör gårdagen och framför allt den musikgenre som kopplades till vit makt. Jag vet inte det som Daniel Poohl påstår, eftersom jag inte har, och aldrig har haft, några som helst kopplingar av det slaget.

Jag är på samma linje som Daniel Poohl. Det som gör mig mest förbannad är det som antas om mig som person – när sådana Stasifigurer som Daniel Poohl beskriver mig, inte som den jag är, utan som den han vill att jag ska vara.
Fortsätt läsa

Är det sant?

En av mina vänner skickar mig bilden ovan av en originell toalettborste. Han avskyr Trump och näst intill frossar i material som visar vilket stolpskott Amerikas avgående president är. Nå, han är inte precis ensam. På rak arm kan jag inte säga någon, varken bland mina vänner eller i svensk offentlighet, som gillar Trump.

När det gäller min vän och hans Trumphat, så har han mig veterligt inga andra hang ups. Han är bevisligen supersmart och genomskådar utan några som helst problem den svenska politiska korrektheten. Det meddelar han omgivningen, utan att bry sig om att vara taktisk. Det gäller också amerikanska oskick, som vi plockar upp i Sverige. Från honom fick jag till exempel, samma dag som detta skrivs, följande klipp i mailen:
Fortsätt läsa

Någon annanstans, en nyårsbetraktelse


Begrepp och uttryck som förnuftig, verklighetsorienterad, stå med fötterna på jorden, och att kalla en spade för en spade är alla positivt laddade. De utsäger att här handlar det om folk som inte låter sig luras på vare sig det ena eller andra sättet. Men det finns också ett annat sätt att förstå dessa begrepp, nämligen som ett överordnat mentalt tillstånd och kanske till och med som en begränsning. Den som är fotad i verkligheten är en person som vägrar att låta sig dras med in i fantasins underbara värld, någon som inte förstår att vår tillvaro ytterst sett är gåtfull och att (nästan) ingenting är så enkelt som det ter sig vid första anblicken.

Jag skriver detta så att ingen ska missförstå mitt påstående om mig själv, att jag är extremt verklighetsorienterad och förnuftstroende, som självsmicker. Jag vill inte hävda att jag är bättre än andra på att förstå verkligheten (och inte att jag är särskilt dålig på det heller) utan bara att verkligheten är det jag alltid söker mig till. Här finns ett ännu starkare ord, nämligen sanning. Jag är alltid är på jakt efter sanningen – men i övertydlighetens namn, jag vill inte hävda att jag är bättre på hitta den, än någon annan.

En invändning som någon kanske gör är att jag skriver romaner, det vill säga uppdiktade berättelser. Så är det, jag drar mig inte ens för att skriva poesi. Men för mig är skönlitteratur ett medium, ett formspråk eller vad som numera kallas för ett format, och sådana finns det många av: Reportage, foto, film, prosa, poesi, forskningsrapport, facebook, twitter etc.

Tyvärr är det så, att hur verklighetsorienterad jag än är och även om mina fötter står stadigt på jorden, så har jag inte tillgång till någon oförvanskad verklighet. Sanning och verklighet finns, men till skillnad från vilken noshörning eller kattracka som helst, så lever jag inte i någon oförmedlad verklighet utan precis som alla andra befinner jag mig alltid i en tolkning av verkligheten. Denna bubbla, ännu ett modebegrepp, är resultatet av en sociokulturell och psykisk filtrering. Hur verkligheten är konstruerad är en gåta som intresserat mig hela livet. Filosofiskt är detta omodernt, en ontologisk fråga, som jag inte ska fastna i. Men jag vill ändå ge en enkel bild, för att visa på komplexiteten.

X och Y sitter samtidigt, likadant klädda och under lika lång tid i samma myrstack. Men:

  1. Händelserna är inte identiska. Kanske är det så att myrorna tycker att X är ett större hot och fler biter honom än de som biter Y. Det kan också vara så att någon av dem sitter närmare drottningen eller äggen, och därför attackeras hårdare.
  2. Upplevelserna är inte identiska. Y är mycket smärtkänsligare än X och dessutom böjd att tolka tillvaron i termer av rättvisetermer medan Y mera lakoniskt tänker att ”shit happens”.
  3. X:s och Y:s beskrivningar av myrstacksupplevelsen är olika. Y är fantasi- och ordrik. Han kan berätta livfullt om händelsen medan X är mera saklig och ordfattig. Han säger ”Jag satt i en myrstack och fasens vad myrorna bet mig”, något mer har han inte att bjuda på.

Tänk er sedan att dessa båda personer ska enas i en beskrivning av det som skett. Då är verkligheten ännu ett steg längre bort. Ytterligare ett steg är när deras berättelse får ett eget liv. Den gemensamma berättelsen om snart sagt vilken händelse som helst kan fogas in i snart sagt vilket sammanhang som helst. Det är sådant våra medier sysslar med och när de inte längre har en tradition av, och en vilja till, att berätta sanningen, så kan det gå hur galet som helst. Vilket det gör.
Fortsätt läsa

Boendesegregation


I mitten av 1970-talet bodde jag några månader i Calcutta, en stad som i svensk press då beskrevs som ”världens värsta stad”. Flera av de indier från medelklassen jag träffade framhöll dock som en förtjänst att i Calcutta levde inte de rika och fattiga åtskilda, utan sida vid sida. Calcutta var en av hårt prövade människor översvämmad stad, men den var åtminstone inte segregerad. På det sättet liknade den 1800-talets Stockholm (som för övrigt i stadshistorisk litteratur benämnts ”Europas Calcutta”).

För mig som kom från en svensk tillvaro där lidandet inte var så konkret, offentligt och fysiskt som i Calcutta, var det svårt att förbli oberörd. Jag tittade gärna bort när jag mötte tragiken. Samtidigt började jag bokföra mina egna reaktioner. Den första impulsen handlade om att på något sätt komma undan, att smita. Gick det inte att gå åt sidan, att se bort helt och hållet, så märkte jag hur käkmusklerna spändes, hur jag – om jag inte aktivt motarbetade det – blev oseende. Det fälldes en ridå mellan omvärlden och min egen person. Jag gjorde anspråk på en existentiell avskildhet. Det handlade om ett förnekande av att ”den andre” fanns också inom mig själv. Det var lätt att förstå att jag levde i världen, men det var svårt att acceptera att världen – i varje fall denna värld i Calcutta – levde i mig.
Fortsätt läsa

Generation Villebråd


Tove Lifvendal, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, tillhör inte dem som har råkoll på massinvandringens konsekvenser. Men den 20:e december skriver hon en ledare som gör ont att läsa, om vår tids barn, ”generation villebråd”. Det är bara att se den skrämmande sanningen i vitögat: Vi lever i ett land där barn i sin vardag måste räkna med risken att rånas, och eventuellt också skändas. Många svenska barn kan inte längre kan röra sig fritt eller utan rädsla, och då handlar det inte främst om att akta sig för trafiken. De måste tänka sig för, så att de inte tar fram sin mobil på fel plats, och fel plats kan vara på väg hem från skolan. De måste välja kläder, så att de inte drar till sig uppmärksamheten. Inte märkeskläder, en sliten jacka istället för den fina dyrbara.

Fortsätt läsa

10 000 FLER POLISER till 2024?

I Sverige är polistätheten bland de lägsta inom EU, 205 mot genomsnittet 318

I dag gästas bloggen av Håkan Karlberg

Allt fler drabbas av kriminalitet. Butiksbrotten är enligt Svensk Handel på en oacceptabelt hög nivå. 2018 inträffade 306 skjutningar där 45 personer dog och 135 personer skadades. Sverige sticker ut. GP: ”Holländsk blåljuspersonal behöver inte eskorteras när de kör in i utsatta områden. Nederländerna har inga bostadskvarter där brevbärare, vaktmästare och hemtjänstpersonal emellanåt behöver polisbeskydd. Tyskland har en tiondel av Sveriges dödsskjutningar bland unga män, trots att vapnen ofta smugglas till Sverige via Tyskland, eftersom det är här efterfrågan finns. Italien har nästan inga problem med omfattande anlagda bilbränder och våra nordiska grannländer har mycket färre nedbrända skolbyggnader. I Spanien är sprängdåd mycket ovanliga.”

Den ena misslyckade polisreformen efter den andra, obefintlig kontroll över vilka som befinner sig i landet och ett unikt högt mottagande av utomeuropeiska migranter rakt in i social utsatthet, har resulterat i att tryggheten gått förlorad. Vi är nu i ett läge där kriminaliteten är ett direkt hot mot våra ungdomar och deras uppväxt men resurserna räcker inte till, skriver den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson.
Fortsätt läsa

Begreppsexcercis


Nedanstående lite skissartade beskrivning av de båda politiska block som står emot varandra tror jag de flesta av bloggens läsare kan orientera sig i. Det gäller också för de enskilda begreppspar som jag ställt samman. Det borde vara så att människor i gemen komponerade samman en personlig profil genom att blanda från båda spalterna: ”Det där gillar jag, men det där stämmer ju inte alls på mig”. Med enstaka undantag tror jag emellertid inte att det förhåller sig så. De flesta av dem som alls intresserar sig för politik ansluter sig till antingen det ena eller andra ledet.
Fortsätt läsa

Demokrati á la Schweiz

Bland världens demokratiska länder intar Schweiz en särställning genom sin beslutande direktdemokrati. Superdemokratiskt och samtidigt väldigt odemokratiskt genom att kvinnorna inte fick rösträtt förrän 1971, och inte ens då i alla kantoner.

Hur kan det komma sig?

Förklaringen ligger delvis i hur den schweiziska demokratin är organiserad. De övergripande federala frågorna behandlas för sig, samtidigt som såväl kantonerna som kommunerna är självstyrande. Schweiz regering, förbundsrådet, har sju medlemmar, som är chefer för var sitt departement. De representerar vanligen en koalition med fyra olika partier, men också landets olika språkgrupper. De sju byter varje år av varandra som regeringens ordförande och de sitter ett år i taget.

Till skillnad från många andra europeiska stater har Schweiz alltså inte någon president eller premiärminister i maktpyramidens topp. Även om det låter lite konstigt ligger den reella politiska makten i maktpyramidens bas, inte i dess topp. Det är en modell för demokrati som har stark folklig förankring. Bara 14 procent av de tillfrågade ville år 1991 inskränka direktdemokratin till förmån för mer parlamentarism.
Fortsätt läsa

Expo – journalisternas kunskapsbank


Emellanåt brukar jag använda mig av en lite förenklad bild: I postmodernismens tidevarv har den levda verkligheten fått maka på sig, till förmån för verklighetens beskrivning. För journalister och opinionsbildare i Sverige är verkligheten mindre viktig än bilden av verkligheten.

Låter det som en tillspetsad formulering? Läs då de två ledande (och döda) postmodernisterna Michel Foucault och Jacques Derrida. De gick till och med ett steg längre. De påstod att verkligheten inte finns. Det enda som finns är språket. Efter 11:e septemberattackerna år 2001 frågade till exempel Derrida vad det var för skillnad mellan att köra in flygplan i skyskrapor och att låta bli att engagera sig i kampen mot aids. Fler dog ju i aids än i elfte september-dåden. Vi som tror att det finns en verklighet utanför språket, skulle aldrig kunna ställa en sådan fråga, eftersom det är ojämförbara storheter. Jag suckar – Frankrike är de förvirrade filosofernas hemland.
Fortsätt läsa

Bloggläsare slutet av november


När en person nyss dött, så för man i huvudsak fram det positiva denna person bidragit med. Rätt så. Samtidigt, ju offentligare denna person varit, typ Trump, Helmut Kohl, Mao, Astrid Lindgren, Ingvar Kamprad, desto naturligare är det att man inte bara tar upp plus utan även minus, eftersom dessa personer ju är stora opinionsbildare.

En annan utgångspunkt jag har, är att kommunism är ond. Jag jämställer kommunism, nazism och fascism, även om kommunism dödat och fängslat långt fler människor i världen än nazism och fascism sammanlagt. Bara i Maos Kina dog uppskattningsvis 60 miljoner människor i ”Det stora språnget” och dess följdverkningar på 60-talet. Pol Pot i Kambodja avrättade två miljoner människor (av landets knappa 10 miljoner). Alla med glasögon = intellektuella avrättades. I Nordkorea sitter 150.000 – 300.000 människor i läger, meningsmotståndare avrättas, och uppskattningsvis 1,5 miljoner har dött i svält på grund av regimen. Alla dessa länder backades upp av KFMLr, och försvarades av skådespelaren Sven Wollter.

När Expressen 1994 ”avslöjade” att Ingvar Kamprad under andra världskriget som sjuttonåring varit nazist, bad Ingvar omedelbart om ursäkt, och förklarade att detta var i ungdomens oförstånd. Det tycker jag var bra. Men om detta skrevs sedan en hel del ändå i nekrologer om honom efter hans död. Typ Expressen: Han gifte sig två gånger, fick 4 barn, och anklagas för att vara nazist.

Men har Sven Wollter någonsin ställts mot väggen på samma sätt?. Han sade i en intervju 2018 när han fick Leninpriset (Liksom tidigare Mikael Wiehe och Jan Myrdal) av Lasse Diding i Varberg att: ”jag är kommunist och jävligt stolt över Leninpriset”. I en annan intervju sa han: ”Jag är kommunist, och kom inte och släng det där med Josef Stalin i fejset på mej. Jag har läst Josef Stalin, och det finns mycket i hans skrifter som är rätt, även om han på slutet gjorde en del fel”. Då tystnade journalisten. Inga följdfrågor här inte!!! (Dessutom var han till sin död fortfarande medlem i Kommunistiska Partiet, fd KFMLr, som i sina lokaler har Stalin på väggen).

Tänk om Ingvar Kamprad hade sagt: ”Jag är nazist och jävligt stolt över Göbbelspriset (obs, påhittat pris), och kom inte och släng det där med Hitler i fejset på mej. Jag har läst Adolf Hitler, och det finns mycket i hans skrifter som är rätt, även om han mot slutet gjorde en del fel”, och sedan glatt fortsatte att vara med i ett parti med Hitler på väggen.  Hade han kommit undan med det?  Med rätta hade man fortsatt grilla honom om detta. Men lika känslig som svensk journalistkår är mot det som uppfattas som ”högerextremt”, lika okänsligt blind är man mot extremism vänsterut. Så sa t ex statsminister Stefan Löfvén om Sven Wollter: ”Lika trogen som han var sin konst, lika hängiven var han sina politiska ideal.” Punkt slut. Låter ju jättefint.
Fortsätt läsa