Apatiska barn


För femton år sedan skrev jag ”Svenska Tabun”, en lunta som gavs ut på Carlssons förlag. Den sålde väl hyfsat men väckte, som jag minst det, ingen särskild diskussion. Förmodligen var felet att jag trampade i lite för många klaver. Ett av dem rörde apatiska barn, som jag skrev några sidor om. Det jag tog reda på och rapporterade om hade vilken journalist som helst kunnat göra. Istället kom journalisten Gellert Tamas att sätta agendan, i synnerhet i Uppdrag granskning hösten 2006 med reportaget ”Spelet om de apatiska barnen”, men också med de artiklar han skrev i Dagens Nyheter från december 2006. Hans bok ”De apatiska ” hyllades av kritikerna. Exempelvis skrev Maciej Zaremba i DN att det var efterkrigstidens viktigaste reportage.

Förra året publicerade Ola Sandstig ”De apatiska barnen: och samhället som svek”, en svidande vidräkning med Gellert Tamas. Trots att den bygger på intervjuer med de före detta apatiska barnen har den inte tillnärmelsevis uppmärksammats och prisats som Gellert Tamas bok. Journalisterna skyddar sina egna, så länge de har fel ”på rätt sätt”. Jag läste om min text häromdagen och fann att den fortfarande står sig rätt bra. Nedan återges den in extenso – dock utan referenserna.
Fortsätt läsa

Hets mot svenskar


I föregående bloggtext visade jag på hur ”Hets mot Folkgrupp” från slutet av 1940-talet till i dag har omvandlats från en bra och angelägen lagparagraf till en paragraf som angriper både yttrande- och tryckfriheten. Syftet vid tillkomsten var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. I alla avseenden utom ett har lagen omformats för att passa samman med den politiska maktens behov av att kontrollera medborgarna.

I dag är det relevant att fråga om inte förföljelserna och skändningarna som invandrare riktar mot svenskar är ett mer elakartat samhällsproblem. Där har emellertid såväl jurister som politiker slagit dövörat till. En utlänning eller invandrare kan säga eller skriva snart sagt vad som helst till eller om etniska svenskar, utan att det resulterar i något åtal. Som en Flashbackskribent konstaterar: ”Gå in på något arabiskt forum och det är inte så att man talar om äckligt ens, utan mycket värre om oss svenskar. Men det bryr man sig inte om, för ingen kollar där.”
Fortsätt läsa

Hets mot folkgrupp


Det här är den första delen av en längre text. Den avslutande delen har titeln ”Hets mot svenskar”.
1941 köpte den ökände antisemiten Einar Åberg en bokhandel som låg vid nuvarande Sergelgatan i Stockholm. Samma år bildade han ”Sveriges antijudiska kampförbund” med ”judendomens i Sverige totala förintelse” som målsättning. I bokhandelns skyltfönster satte han upp en skylt där det stod ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Det blev ofta bråkigt i butiken och Einar Åberg åtalades och blev dömd för förargelseväckande beteende. Det hindrade honom inte från att fortsätta med att sätta upp nya skyltar i sin bokhandel. När han också började att sprida flygblad internationellt kom påtryckningar från judiska organisationer i USA och en ny lag stiftades, ”Hets mot folkgrupp”. Till en början kallades den för Lex Åberg, eftersom Einar Åberg var den förste som dömdes 1948.

”Hets mot folkgrupp” är en mycket tydlig rubricering. Vi vet vad hets är och vi vet vad en folkgrupp är. Dessutom stiftades lagen med direkt referens till en bestämd folkgrupp, judarna. Det är detta som gör att lagen i sin första skrivning anger både härstamning och trosbekännelse som definitionen på en ”folkgrupp”. Vissa judar ser sig själva som en folkgrupp, andra betonar att det inte är etnicitet utan religionen som håller judarna samman. Den mer generella kontexten är att medlemmar av den folkgrupp som är i majoritet och befinner sig vid makten i ett land, inte ska kunna förtrycka medlemmar av andra folkgrupper i landet, det vill säga minoriteter. Jag tror varken jurister eller politiker kunde föreställa sig den resa som denna lagparagraf gjorde, efter att den antagits av Sveriges riksdag.
Fortsätt läsa

Bengt Ohlssons vankelmod


För ett par dagar sedan skrev författaren, augustprisvinnaren och DN-skribenten Bengt Ohlsson en lång drapa i Dagens Nyheter. Han hade fått en förfrågan om att skriva i nättidningen Bulletin. Eftersom Bengt Ohlsson är medarbetare i ett av PK-ismens flaggskepp, Dagens Nyheter, blev den avgörande frågan för honom om han tog en risk genom att tacka ja till erbjudandet. Anledningen till att han alls tillfrågades var, att han emellanåt markerat att PK-skjortan sitter lite för trångt. Det visade han också nu genom att skriva:

Jag är ju höger. Inte Djingis khan-höger, men jag stör mig mer på denna tidnings ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sådant man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.

 
Observera att han här markerar sin solidaritet med DN:s ledarsida. Han tycker precis som de och ger några enkla exempel. Och han gillar inte SvD:s ledarsida därför att han har de åsikterna, utan därför att han inte har dem (tuggmotstånd). För allt smör i Småland vill han inte bli utslängd från åsiktskorridoren. Det intressanta är att han börjar med att skriva ”jag är ju höger”, varefter han talar om att det är han inte alls. Jag tolkar det så att högermarkeringen gäller, men att skriva det i DN, i synnerhet i en jämförelse mellan de båda drakarnas ledarsidor, det vore att ta en risk på riktigt. Och Bengt Ohlsson är inte beredd att ta någon som helst risk.

Fortsätt läsa

Mansrollen i feminismens Sverige


Bland mina anteckningar hittar jag nedanstående citat. Tyvärr har jag slarvat, jag vet inte vem som skrev det och heller inte när. Jag kan inte ens avgöra om det är en man eller kvinna som skrivit ner det, men misstänker att det är en kvinna. Jag vill tro att en man inte riktigt har rätt att ta i så från tårna – risken är stor att han bara blir avfärdad som en kvinnohatare:

Svensk feminism är banne mig det sjukaste jag har stött på under hela min livstid. Sedan när blev det en viktig kvinnofråga att hata män, mobba tonårspojkar och dreva i tusental mot den som inte håller med dem om deras världsbild? Ja, jag anser faktiskt att feminism idag snarast är att betrakta som en autoimmun sjukdom, som angriper det egna systemet, mänskligheten i dess grundvalar. Som en slags kollektiv masspsykos. Självhat som inte har ett endaste dugg med kvinnofrågor att göra. Bevare mig väl! Försvinn så långt bort från mig och mina barn som ni bara någonsin kan. Nu! Kom aldrig någonsin i närheten av mig. Bara håll er så långt borta som möjligt.

Fortsätt läsa

Tio bud om Makten


För att en demokrati skall fungera, menade den amerikanske sociologen C. Wright Mills att det krävs en upplyst allmänhet, inte en oupplyst massa. Det ligger emellertid inte i makthavarnas intresse med en upplyst allmänhet, eftersom en sådan ställer krav på makthavarna och därmed både begränsar och ifrågasätter dess makt. Maktutövning reser motstånd, och det finns således alltid en möjlighet att motståndet förändrar eller till och med kastar ett samhälles maktstruktur över ända. Mills myntade också i mitten av 1950-talet begreppet makteliten, och syftade därvid på det som i dag brukar kallas för den djupa staten, alltså de som styrde ett land, oavsett vilket parti och vilka politiker som medborgarna röstade på. Wikipedia skriver:

Ordet ”Makteliten” har levt kvar i en mer allmän betydelse som beteckning på olika konstellationer av personer i ledande positioner som samverkar för att tillskansa sig rikedomar, makt och fördelar som går bortom de synliga och öppna samhällets kontroll.

I det vänsterliberala Sverige påstås jämlikhet och jämställdhet vara två överordnade politiska mål. Båda begreppen saluförs av den svenska makteliten. Det är paradoxalt eftersom de syftar till ett samhälle där det varken finns någon maktelit eller ens någon maktutövning, alltså till en total samhällsupplösning. I det absolut jämställda och jämlika samhället har varje medlem, man som kvinna, absolut makt över sig själv – i annat fall är det varken jämställt eller jämlikt. Maktutövning är ett nollsummespel. Ju mer makt över dig själv du har, desto mindre makt över dig har andra, och vice versa.

Emellertid, de båda begreppen har, som så många andra viktiga politiska begrepp (exempelvis demokrati) tömts på sitt egentliga innehåll. Under sken av att samhället är på väg mot mer jämlikhet och jämställdhet så går det åt motsatt håll. Alltsedan 1980-talet har inkomstskillnaderna och därmed ojämlikheten ökat i Sverige. Den rikaste procentens andel av inkomsterna har tredubblats och ligger idag på samma nivåer som på 1940-talet. Klyftorna vidgas och makteliten blir alltmer maktfullkomlig. Tillhör du den växande motståndsrörelsen behöver du förstå hur makten relaterar till sådana som dig. Därför har jag nedan ställt samman några punkter.
Fortsätt läsa

Makten över tanken


1974 gav den amerikanske sociologiprofessorn Steven Lukes ut boken ”Power: A radical view”. Där konstaterade han att det som det skrivs mest om i medierna är de frågor som finns på den politiska dagordningen. Det kallade han för maktens första dimension. Han urskilde ytterligare två dimensioner, dels icke-frågorna, det vill säga de problem som definierats bort från politisk handling – det kallade han makten över dagordningen. Det fanns också en maktens tredje dimension: Makten över tanken. Där ligger fokus på de paradigm och ideologiska fönster som i den offentliga debatten beskriver verkligheten.
Fortsätt läsa

Makt och media

Av de informationsorgan som i dag sammanfattas med begreppet media är tidningarna först på plan. Sverige berömmer sig av att ha världens äldsta rikstäckande officiella tidning, ”Post- och Inrikes Tidningar”, som startades 1645. 2007 upphörde den som papperstidning och blev en webbtjänst. Aftonbladet grundades år 1830 men det är först under 1800-talets senare del som Sverige har ett utbrett nät av dagstidningar. Från 1870 fram till 1920-talet, då radion blir det rikstäckande mediet, kan betecknas som dagspressens guldålder. De flesta större städer hade minst en tidning.

Sedan mitten av 1800-talet har tidningarna kallat sig själva för den tredje statsmakten, med den självpåtagna uppgiften att granska de två första, det vill säga regering och riksdag. Detta är givetvis avgörande för pressens legitimitet, men jag tror att oberoendet alltid överdrivits. Medierna har ända från Axel Oxenstiernas dagar stått i överhetens tjänst. 2008 kan man i ”Forskning och framsteg” till exempel läsa att det viktigaste var att hålla folket på gott humör.

”Därför skulle landshövdingar, fogdar och präster inte föra vidare dåliga nyheter. Det kunde bedröva allmogen och trupperna, och vara dåligt för moralen. Goda nyheter eller rätt sorts nyheter däremot, ansågs öka viljan att betala skatt och lusten att ställa upp i krigen…”

Fortsätt läsa

Massmedia, makt utan ansvar

Efterhand har jag blivit alltmer kritisk gentemot mediernas roll när det gäller att styra samhällsdebatten, vilket jag har skrivit om i det blogginlägg som kommer att publiceras i slutet av veckan. Sverige är ett mycket individualistiskt land och så gott som alla medborgare, i varje fall de som obehindrat läser svenska, får inte bara information utan sina politiska preferenser och grundläggande värderingar via media. Emellertid, det är inte journalister, som varken kan ställas till ansvar eller fått sina positioner i allmänna val, som ska styra den politiska debatten.

Nils Bejerot, som dog 1988, var en stridbar läkare, psykiatriprofessor och forskare, mest känd som ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Nedanstående text, som med tillstånd från hans minnesfond härmed återpubliceras har tidigare publiceras 1996, åtta år efter hans död, i tidskriften ”Den svenska marknaden”. Den är lång men konkret och lättläst. Om möjligt, är den än mer relevant i dag.
Fortsätt läsa

Makt och legitimitet


I Thailand har den styrande militärjuntan fört en politik som förhindrat covid att sprida sig i landet, medan regering och myndigheter i Sverige visat sig i stort sett inkompetenta, när det gäller att skydda det folk, i vars namn de utövar sin makt. Det legitimerar givetvis inte militärstyret, men det visar att när maktutövningen hanteras empiriskt, så är det inte alltid så att demokratiskt tillsatta regeringar är bäst på att styra ett land.

Fick jag frågan vad makt betyder, så skulle jag svara att det är rätten att bestämma. För säkerhets skull googlade jag begreppet. Wikipedia definierar maktbegreppet lite annorlunda, som förmågan att driva igenom sin vilja, trots motstånd. Makt blir med det synsättet ett nollsummespel. Det som den ene vinner, förlorar den andre. Det är både lite för abstrakt och psykologiserande för min smak. En politisk ledare kan givetvis föra en politik som gör att alla vinner, eller förlorar.
Fortsätt läsa