Söndagskrönika: PK/woke och hyperintelligens


Nästan alla bland oss känner igen intelligens när vi möter mycket klyftiga personer. De har krävande jobb, de är analytiska och de kan förklara komplicerade samband. Vissa har en språklig förmåga att nyansera och precisera sina tolkningar, andra (eller samma personer) kan systematiskt och logiskt steg för steg förklara hur de kommit fram till sina slutsatser, vare sig det nu sker med hjälp av språket, matte, diagram eller något annat. De väjer inte för abstraktioner och de väljer sina ord med omsorg. Ofta, men inte alltid, har de också framgång i sina karriärer. De avlägger doktorsexamen, blir specialister, uppfinnare, forskare och forskningsledare. De blir välbetalda chefer i näringslivet. Västerlandets framgång bygger på sådant som smartisar tänkt ut och gjort. Av det följer emellertid inte att den som är hyperintelligent också

  • är modig
  • har självinsikt
  • är kreativ
  • är vis
  • är omdömesgill
  • är moraliskt överlägsen

Om du har hyperhög intelligens så gör det dig kapabel att lösa avancerade kognitiva problem, ingenting annat. Det betyder inte att du gör det. Du kan ha personlighetsdrag om hindrar dig från väldigt mycket av det som hög intelligens öppnar dörren till. Det är inte självklart att den som är hyperintelligent kan konkurrera med andra människor utanför det fält som kräver högt intellekt. Du kan till exempel vara en schackspelare i världsklass men av det följer inte att du självklart klarar att leva ditt liv på egen hand. Och eftersom hög intelligens tenderar att samvariera med låg emotionalitet, så ligger redan där en defekt med i bagaget. Det är också stor skillnad mellan intelligens och medvetenhet. Människor kan vara tillräckligt smarta för att förstå ett komplicerat sammanhang, men de kan inte se helheten eller tänka ”utanför boxen”.

Under en tid har jag varit intresserad av debatten – eller jag kanske hellre borde skriva ”den offentliga tystnaden” – om intelligens. Samtidigt som IQ-tester är ett av psykologins vetenskapligt sett mest tillförlitliga instrument, så är diskussionen om dessa tester, och rent allmänt om intelligensens betydelse i olika sammanhang, tabuerad. Det gäller i synnerhet när intelligens kopplas till ras.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Vänsteraktivismens psykologi

En bloggläsare mailade mig och frågade om jag kände till Ted Kaczynskis manifest: Industrial society and its future. Det gjorde jag inte. Nu har jag läst och där finns en mycket intressant psykologisk analys av vänstervridning (leftism). Men innan jag går in på vad som står där är det lämpligt att presentera Ted Kaczynski, mera känd som unabombaren (Un för university, a för airline och bom för bomb). Han dömdes 1996 för mord till livstids fängelse. Såvitt jag förstår lever han fortfarande; fyllde åttio år i maj.

Mellan åren 1978 och 1995 dödade Ted Kaczynski med sina hemmagjorda bomber tre personer och skadade ett tjugotal. Det hade kunnat bli betydligt fler om den bomb han placerade på en Boeing 727 hade lett till att planet störtat. Det lyckades nödlanda med brinnande lastutrymme. FBI letade efter unabombaren i sjutton år. Hade de inte fått tips från en bror till Ted Kaczynski hade de nog aldrig hittat honom.

Det har spekulerats i vad som drev unabombaren. Kanske hans oförmåga att känslomässigt förstå andra människor hade med hans höga intelligens att göra (IQ 167). Hyperintelligens och förmåga till medkänsla ligger vid varsin ände av ett spektrum. Eller så trubbades han av när han som liten med minimal föräldrakontakt tvingades ligga på sjukhus i flera månader. En annan förklaring är att han skadades när han i början av 1960-talet var en av deltagarna i Timothy Learys beryktade experiment med drogen psilocybin (typ LSD) vid Harvarduniversitetet. Ted Kaczinsky var bara 16 år när han skrevs in som student vid Harvard.

25 år gammal anställdes Ted Kaczynski som lektor i matematik vid University of California, Berkley. Där stannade han i fem år innan han försvann och flyttade till en minimal och mycket primitiv stuga i Montanas vildmark.

1995 skickade Ted Kaczynski in vad han kallade för sitt manifest – 35 000 ord (c:a 60 sidor) – till New York Times och Washington Post, med hotet att döda någon icke namngiven, om de inte publicerade hans manifest, som var en hård och genomtänkt kritik av det moderna industrisamhället. Båda tidningarna förstod att unabombaren menade allvar. De vek ner sig inför hotet och publicerade manifestet som en bilaga den 19 september 1995.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Polariseringen förblindar

Det kan ju hända att jag tar grovt miste, därför att jag lockas av visst nyhetsmaterial, men för mig ter det sig som om Sverige byter grundmodell, från välfärd till ofärd. Sedan, om det ”bara” blir ett väldigt dyrt och obehagligt land att leva i, om en på grund av white flight krympande medelklass förskansar sig i grindsamhällen, eller om landet faktiskt går under och blir en failed state, det är svårt att sia om. Det kan också landa i ett regelrätt inbördeskrig, som författaren och entreprenören Arne Weinz varnar för i en video på Youtube.

Jag lämnar dissidenternas dystopiska upprördhet och kollar stämningen i de etablerade medierna. Inflationen, energipriserna och tonårskriminaliteten med skjutningarna är det som just nu oroar mest. Detta samtidigt som fängelserna är knökfulla och halva poliskåren vill sluta. När makthavare och opinionsbildare intervjuas säger de att det kommer att bli värre innan det blir bättre.

Det går nog att veta att något blir värre men hur ska man veta att det därefter blir bättre? Likaså, hur mycket värre blir det, innan det blir bättre? Och vad är bättre – bättre än när det är som värst? Bättre, men ändå mycket sämre än det är nu? Sådana frågor ställs inte, men det är uppenbart att inte heller i åsiktskorridoren är det särskilt muntert.

I valspurten stormar hela havet utan att väljarna påverkas. I mätningarna ligger partisympatierna fast. Socialdemokraternas vanstyre hindrar dem inte från att fortsatt ha ett väljarstöd kring 30 procent. Tag deras eget mantra, Vård Skola Omsorg:

Väntetiden på landets akuter låg för någon vecka sedan i snitt på nio timmar. Tänk dig att med svåra smärtor sitta eller ligga på en läkarmottagning och vänta i NIO timmar! Och om Akademiska sjukhuset i Uppsala skriver IVO i en färsk rapportering:

Patienternas mest basala mänskliga och medicinska behov kan inte tillgodoses. Bristerna vid akutmottagningen är omfattande och genomgripande med påverkan på all vård och behandling som sker där. Patienter som befinner sig i livets slutskede vårdas i korridorer utan möjlighet till avskildhet och skydd för sin integritet och det finns uppgifter om att patienter har dött i ensamhet.

Dessutom slår IVO fast att situationen blivit värre:

Situationen på akutmottagningen har förvärrats det senaste halvåret. Situationen är ohållbar och påverkar personalens privatliv. Det existerar inte någon patientsäkerhet på akutmottagningen. (…) Patienten kan ligga flera timmar i sin egen avföring och urin. Patienter får trycksår, malnutrition och vårdtiden förlängs. Personalen känner stark oro inför sommaren.

Går vi vidare till skolan verkar det vara ett enda stort elände, vilket gör att ansvarstagande föräldrar väljer de kritiserade friskolorna som, om vi får tro vänsterpolitikerna, är ett ännu större elände. Och om äldreomsorgen kunde man häromåret läsa i SvD:

Regeringens Coronakommission har konstaterat att äldreomsorgen var illa rustad att hantera en pandemi. Strukturella problem, så som en fragmenterad organisation, ett otillräckligt regelverk och brist på bemanning, kompetens samt rimliga arbetsförhållanden, har varit kända under lång tid. Även Inspektionen för vård och omsorg har år efter år rapporterat om bristerna i svensk äldrevård och att de kvarstår utan bättring.

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Postmodernism och sanning


En av filosofins klassiska frågor är hur vi kan veta något om existensen och tillvaron (ontologi). Ger förnuftet en objektiv bild av världen? I Platons grottliknelse sitter en grupp människor fastkedjade i en grotta, med ansiktena vända mot grottans inre. Bakom dem finns en mur, och bakom muren brinner en eld. Mellan muren och elden går människor, som håller upp föremål ovanför muren. Elden kastar skuggor på grottväggarna, och dessa skuggor är det enda fångarna i grottan kan se och de ägnar sig åt att försöka förstå denna suddiga spegelbild av tillvaron. Många känner också till den franske filosofen René Descartes korta sats Cogito ergo sum, som betyder ”Jag tänker, alltså finns jag”. Allt går att betvivla men inte att man själv tänker. Åtminstone det kan vi veta, att vi finns.

Ett sekel framåt i tiden är upplysningstidens svar på frågan vad vi kan veta om verkligheten att vi ska sätta vår tilltro till förnuftet. Våra sinnen är det som berättar om verkligheten. De som vanligtvis brukar placeras i skyltfönstret är Voltaire, Diderot och encyklopedisterna i Frankrike men jag vill hellre lyfta fram tre engelska snillen, eftersom det är England som blir industrialismens och därmed vår moderna tids vagga. De tre namnen är Francis Bacon som empiriker och vetenskapsman, Isaac Newton som fysiker och matematiker samt John Locke med sina skrifter om empirism, förnuft och liberal politik.

Ganska snart kom en motrörelse som menade att förnuftet inte alls räckte till för att förstå existensen och världen. Förnuftet ger inga svar på de existentiella frågorna. Vad händer med gudstron, med traditionella värden som plikt, uppoffring och samhörighet? Dessutom är förnuftet ohjälpligt subjektivt. Människor är inte alls överens om vad deras sinnen berättar om världen. Tag den indiska sutra som spritts över världen som Buddhas liknelse.

En kung har tagit en elefant till sitt palats och ber stadens blinda män att undersöka den. När männen känt på varsin del av elefanten ber kungen dem, var och en, att beskriva vad en elefant är. En man har känt på elefanten huvud och beskriver den som en kruka, en annan har känt på örat och beskriver den som en korg eller ett såll. Någon har känt på betarna och beskriver en plogbill och någon har känt på benen och talar om trädstammar. Alla har de upplevt elefanten på olika sätt och kan inte komma överens.

Jag ska inte förirra mig längre in i den förmoderna filosofins katakomber utan det jag vill ha sagt är att sanningen om vår existens är och förblir ett olöst problem. Som John Ajvide Lindqvist skriver i sin nya roman ”Verkligheten”: Noga räknat finns det inget sätt att bevisa att inte världen skapades för fem sekunder sedan och att allt vi tror oss minnas är fabrikationer satta i vår skalle av en främmande entitet. Det går inte att veta.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Mångfalden!


Kära Mamma!
Nu har jag varit på min första arbetsdag på den nya skolan i Mälarhöjden och det känns verkligen bra. Ditt älskade barnbarn Angela börjar samtidigt här i första klass och vi är båda mycket förväntansfulla. Det här är en väldigt progressiv och könsneutral skola där alla lärare är socialt medvetna. Skolböcker och mycket annat återanvänds och vi har återkommande seminarier rörande mänskliga rättigheter, värdegrunden, och klimatet. Den är också Hbtqi-certifierad av RFSL. Det finns emellertid ett stort problem, och det är att skolan inte är mångkulturell. Den handfull mer mörkhyade barn som finns är alla adopterade. Jag nämner det därför att i Bredäng, den förort som är granne söderut, finns det flera skolor där problemet är det motsatta. Där finns det alldeles för få svenska elever. Jag tog upp frågan med lärarkollegiet och de insåg också att det var ett problem.

Mångfalden är inte minst viktig för våra svenska barn. Vi lever ju i globaliseringens tidsålder, så de behöver inte bara träna sin tolerans utan också bli bättre på att förstå kulturskillnader. Enkelt uttryckt behöver de höja sin kulturella IQ. Jag fick därför direkt i uppdrag av rektor att bli vår skolas mångfaldskoordinator. Mångfald är berikande och det var dags att göra något åt problemet här i Mälarhöjden!

Efter att jag fått uppdraget åkte jag iväg till Bredängsskolan och träffade bland andra Ahmed, en fantastiskt charmig kille som kunde spricka upp i det största och varmaste leende jag någonsin sett. Han tillhör en familj med fem barn och de har det inte så lätt eftersom hans mamma är ensamstående. Jag kan knappt föreställa mig vilket hårt arbete det skulle vara att fostra och hålla ordning på fem barn när det inte finns någon pappa.

Stackars Ahmed går i en skola som är hårt sliten. Det är graffitti överallt och det är bråkigt under lektionerna. På rasterna delar eleverna upp sig i olika gäng som inte verkar sams med varandra. Det är väl därför skolan har anställt väktare för att hålla ordning på skolgården. Tyvärr så lyckas de inte alltid med det. Det är också väldigt skräpigt, både inne och ute. Flera papperskorgar är svarta för att någon har eldat i dem. Ahmed ska inte behöva ha det på det sättet!

Skolresultaten är också över lag dåliga. Betygen ligger en bra bit under snittet för svenska skolor. Jag tänkte att varför måste Ahmed gå i en så hopplös skola när det bara är två kilometer till vår egna väl fungerande skola? Det är ju enkelt att förstå vad det handlar om. Det är ren och skär rasism! Det bästa sättet att bekämpa rasismen på är att bra skolor, som vår egen, görs tillgängliga för alla. Så det får bli min uppgift som mångfaldskoordinator, att se till att vår skola blir mer mångkulturell.
Din son Anders

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Det som binder oss samman


Samhällets ofullkomlighet kan skyllas på ledarna. De är korrumperade, de är köpta av mäktiga intressen, de är hjärntvättade, de är vilseledda eller de är helt enkelt formidabelt dumma – ofta alltsammans på en gång. Fysikern och författaren Krister Renard skriver:

Frågan är om Sverige någonsin under sin niohundraåriga historia har haft lika ansvarslösa politiker som idag. Jag tror inte det. Jämfört med Löfven, Lövin, Lööf, Reinfeldt, Kristersson, Sabuni m fl kan Karl XII betraktas som en ansvarsfull, välfärdsbyggande landsfader. Och Vidkun Quisling och Stig Wennerström som varma fosterlandsvänner.

Det finns en förödande svaghet i denna kritik, nämligen att våra riksdags- och regeringspolitiker må ha alla tänkbara fel men de allmänna valen fungerar fortfarande. Om dessa våra ledare är så inkompetenta – och det tror jag att de är – är den stora frågan varför vi låter dem sitta kvar vid makten. Vart fjärde år har vi ju chansen att göra oss av med dem. Men vi gör inte det.

Alla som är sjuttio plus (som jag) kan, när vi jämför det efterkrigssamhälle vi växte upp i med dagens, se hur det först skett en fantastisk ökning av välstånd och välfärd och hur kurvan sedan vänder nedåt. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Det svenska välfärdssamhället blir alltmer dysfunktionellt. Grundläggande samhälleliga åtaganden fungerar inte längre men jag avstår den här gången från att ge exempel. Det har många dissidenter gjort många gånger förut.

Den pensionerade engelske professorn i teoretisk medicin, Bruce C. Charlton är en udda men intressant forskare. Med hans hjälp ska jag skissa på en förklaring. Men först behöver jag lägga en grund för hans analys.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: You can’t handle the truth!

En av Hollywoodfilmens mest ikoniska repliker är när överste Nathan R. Jessup (Jack Nicholson) tappar kontrollen i en militärdomstol där han förhörs av försvarsadvokaten Daniel Kaffee (Tom Cruise). Repliken lyder You can’t handle the truth. Filmen är från 1992 och heter A few good men (Svensk titel: På heder och samvete). Två marinsoldater ställs inför en militärdomstol anklagade för att på överste Jessup’s order ha mördat Santiago, en rekryt som inte höll måttet för att bli marinsoldat. Replikväxlingen:

Kaffee: Överste Jessup, gav ni order om kod röd?

Domaren: Ni behöver inte svara på den frågan!

Jessup: Jag ska svara på frågan. Vill du ha svar?

Kaffee: Jag tror att jag har rätt att kräva ett svar!

Jessup: Vill du ha svar?

Kaffee: Jag vill veta sanningen!

Jessup: Du kan inte hantera sanningen! Lille vän, vi lever i en värld där länder omgärdas av skyddsmurar, och de murarna måste bevakas av män med vapen. Vem ska göra det? Du? Du, löjtnant Weinberg? Jag har ett större ansvar än vad du kan föreställa dig. Du gråter för Santiago och du förbannar marinsoldaterna. Det kan du kosta på dig. Du kan kosta på dig att inte veta vad jag vet, att Santiagos död, även om den var tragisk, förmodligen räddade liv. Och det jag gör, även om det är groteskt och obegripligt för dig, det räddar liv! Du vill inte veta sanningen, för innerst inne, på platser som ni inte pratar om på era fester, vill du ha mig stående på muren. Du behöver mig på muren. Vi använder ord som heder, kod, lojalitet. Vi använder dessa ord som ryggraden i ett liv som ägnats åt att försvara något. Du använder dem skämtsamt, för att få andra människor att skratta. Jag har varken tid eller lust att förklara mig för en man som sover tryggt under just den filt av frihet som jag ger, och sedan ifrågasätter det sätt på vilket jag ger den! Jag skulle hellre se att du bara sa ”tack”, och gick din väg. Om inte, föreslår jag att du tar upp ett vapen och ställer dig på post. Hur som helst, jag bryr mig inte ett dugg om vad du tycker att du har rätt till!

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Vill man ändra människors åsikt måste man prata med deras elefanter

Den amerikanske psykologen Jonathan Haidt är en av vår tids mest intressanta tänkare. Förlaget Fri Tanke har på svenska i år gett ut hans drygt 400-sidiga populärvetenskapliga studie av moral: Det rättfärdiga sinnet.

En fråga som Haidt vrider och vänder på är hur det går till när vi fattar beslut och agerar. Han konstaterar att de flesta människor skiljer på förnuft och känslor. Det går tillbaka till de grekiska filosoferna. De satte förnuftet i högsätet och föraktade känslostyrda människor. En man som behärskar sina känslor kommer att leva ett liv i förnuft och rättvisa och kan räkna med att födas på nytt i en överjordisk himmel av evig sällhet medan den man som behärskas av sina känslor kommer att reinkarneras som kvinna – åtminstone om man får tro Platon.

Haidt gillar metaforer och beskriver det delade sinnet som en ryttare på en elefant. Han valde en elefant istället för en häst därför att elefanter är så mycket större och smartare än hästar. Ryttaren är ditt förnuft och för de flesta av oss förefaller det som om det är förnuftet som styr. Eller, det är i varje fall det önskvärda. När vi inte orkar tänka så är det känslorna som styr. Vissa människor är bra på att hålla känslorna stången och fatta rationella beslut. Andra ger efter för sina känslor och då kan det barka hän vart som helst.

I Haidts metafor över tänkandet är det elefanten som bestämmer, även om det händer att han eller hon är öppen för ryttarens övertalning. Ryttaren är väldigt liten och elefanten väldigt stor. Ryttarens uppgift är att tjäna elefanten. Haidt skriver:

Ryttaren är våra medvetna resonemang – de ord- och bildströmmar som vi är fullt medvetna om. Elefanten är de övriga 99 procenten av våra mentala processer – de som sker utan att vi är medvetna om dem men som faktiskt styr det mesta av vårt beteende. Ryttaren och elefanten samarbetar, ibland mindre effektivt, medan vi stapplar genom livet i jakt på mening och sammanhang.

Automatiska processer styr människohjärnan, precis som de har styrt djurs hjärnor i 500 miljoner år. När människan någon gång under de senaste av miljoner år utvecklade förmågan till språk och resonerande slutledning programmerade hjärnan inte om sig själv för att lämna över tömmarna till en ny, oerfaren kusk. Det var snarare så att ryttaren fick vara med därför att den kompletterade med något som elefanten har nytta av. Haidt skriver:

Det tänkande systemet är inte rustat att styra – det har helt enkelt inte kraft nog att få saker att hända – men det kan vara användbart som rådgivare. Ryttaren är en uppmärksam tjänare, som alltid försöker förutsäga elefantens nästa rörelse. Om elefanten lutar det minsta åt vänster, som om den förbereder sig på att ta ett steg, tittar ryttaren åt vänster och börjar förbereda sig på att assistera elefanten i dess kommande rörelse åt vänster. Ryttaren tappar då intresse för allt som sker på höger sida.

Elefanten behöver ryttaren bland annat för att denne kan se längre in i framtiden, se konsekvenserna av elefantens handlingar. På så sätt kan den hjälpa elefanten att fatta bättre beslut i nuet. Den kan lära sig nya färdigheter och bemästra nya tekniker, som kan användas för att hjälpa elefanten att nå sina mål och undvika katastrofer. Och, viktigast av allt, ryttaren agerar språkrör åt elefanten, även om det inte nödvändigtvis betyder att den vet vad elefanten verkligen tänker. Ryttaren konstruerar efterhandsförklaringar för allt vad elefanten har hittat på.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Fega svenskar?


Den här söndagskrönikan från Academy of Ideas (After School) passar skrämmande väl in på Sverige och svenskarna. Den är så tänkvärd att jag översatte och skrev ut den. Den ger ett av flera möjliga svar på varför svenskarna inte försvarar sin egen samhällsform, utan låter landet ruineras av en elit som inte går att lita på därför att den sätter världens framför nationens intressen.

Utgår vi från partilojaliteter, ser vi tydligt att en majoritet av väljarna inte vill ta några risker. Socialdemokraterna får flest röster trots att de mer än något annat parti bär skulden för Sveriges förfall. Man vet ju vad man har (vet man?) men inte vad man får (jodå, det syns). Sverigedemokraterna tycks stanna på en tredjeplats. Som alla partier har Sverigedemokraterna brister men de har ändå förstått att massinvandringen är drivbänken där de flesta av landets missförhållanden växer sig stora. Emellertid, att ge dem förtroendet att leda landet, det är otänkbart. Vilket risktagande!

Många av de svenskar som förstår att det i en rasande takt går utför med välfärdssamhället skulle aldrig drömma om att ge SD sin röst. Ännu mindre tar de risken att öppet visa att de förstår vad som händer. Jag känner rätt många som mellan skål och vägg är både klarsynta och upprörda, men absolut inte vill ”komma ut” därför att kostnaden är för hög. Det är en erfarenhet jag delar med andra dissidenter. Dessa svenskar förstår inte att deras oförmåga/feghet/tystnad har en ännu högre kostnad, som barnen, också deras, får betala.

***

Vår tidsålder har kallats för många saker, men feghetens tidsålder är nog den bästa benämningen, med tanke på den enorma rädsla, ångest och hjälplöshet som de flesta människor visar upp inför till och med obetydliga hot. Vi är inte en generation som rör oss djärvt och hjältemodigt mot en osäker framtid. I stället är de flesta människor rädda för framtiden. De föredrar säkerhet, komfort och ett liv där de inte behöver anstränga sig framför risktagande, experimenterande och frihet. Sociologen Frank Furedi skriver:

Ungdomar fostras till att känna sig bräckliga och till att tycka det är svårt att leva i denna osäkra värld. Som ett resultat av detta har sårbarhet blivit det utmärkande draget för vårt århundrades västerländska personlighet. Även om samhället fortfarande hyllar ideal som självbestämmande och autonomi, trumfas dessa allt oftare över av budskapet att svaghet är människans natur.

Om sårbarhet verkligen är det definierande kännetecknet för det mänskliga tillståndet, leder det till att det är helt normalt att vara rädd för allt som kan hända. Emellertid, att känna osäkerhet och rädsla inför framtiden och att se sig själv som sårbar, svag och bräcklig är varken ett recept för individuellt eller socialt välbefinnande. Istället främjar detta sätt att leva psykisk ohälsa och banar väg för ett auktoritärt styre. Världen skulle må bra av att fler människor var villiga att leva lite farligare. Risktagandet är livsbefrämjande. Det krävs för att uppnå värdefulla mål, liksom i försvaret av frihet, rättvisa och fred. Som den romerske historikern Tacitus uttryckte det: Längtan efter säkerhet hindrar stora och ädla idéer från att förverkligas.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Kan sekulära samhällen överleva?

För ett par decennier sedan sedan följde jag Couplings, en brittisk komediserie. Där fanns bland andra Jane, en attraktiv men inte särskilt smart rollkaraktär som förälskade sig i en snygg och klyftig kristen kille. På grund av sin religion hade han vissa betänkligheter rörande utomäktenskapligt sex. Det hade inte Jane, som bestämde sig för att fånga in honom. Fördomsfri som hon var, såg hon hans kristna tro som ett litet gupp på kärleksstigen. Det skulle hon nog komma tillrätta med. Så enkelt visade det sig emellertid inte vara. När han för femtioelfte gången försökte förklara för henne varför de inte kunde ligga med varandra, trillade plötsligt myntet ner för Jane. Häpet sa hon: ”Men tror ni kristna verkligen på sån’t där? Det där med Gud och Jesus, det är ju bara sagor!”

Att Jane inte var särskilt klyftig var en av poängerna. Det tog tid för henne att förstå att den kristna moralen var på allvar, att denne snygge, välformulerade och genomtänkte kille trots allt visade sig vara en idiot. Men så dum så att hon trodde på religiösa sagor, nej det var hon inte. Där gick gränsen. För egen del kan jag bara konstatera att jag nog är lika korkad som Jane.

Så korkad var också Ingemar Hedenius, uppsalafilosofen som på femtio- och sextiotalet var Sveriges mest kände kritiker av både den kristna läran och kyrkan. Hans credo var att man inte ska tro på något som det inte finns förnuftiga skäl för att anse vara sant.
Fortsätt läsa