Den svenska inkvisitionen

Så var det dags för ett nytt drev och en ny avrättning i svenska media. ”Rektor Hamid” skrev under pseudonym fula saker om judar och bögar på nätet för nästan tio år sedan. Men karln är ju muslim! Vad trodde man att han tyckte om judar och bögar? Har vi inte åsiktsfrihet, eller vad? De två rosenkindade DN-journalisterna som ”avslöjade” Rektor Hamid fick skryta i morgonteve. Varken utfrågarna eller de själva så mycket som snuddade vid frågan om det fanns något problem med att krossa en människa på det här sättet, i ett land som påstår sig hålla åsikts- och tryckfrihetens fana högt.

Drevet, det är vår tids inkvisition. Inte heller den här gången kommer vi att få se några av offentlighetens galjonsfigurer stå upp för åsiktsfrihetens försvar. Hur är det klyschan som felaktigt tillskrivs Voltaire låter: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Så här bör det kanske hellre formuleras: ”Jag avskyr din åsikt och är beredd att låta dig dö för att du uttryckt den”. I övertydlighetens namn tre tillägg:

• Det är aldrig ok att hetsa mot en folkgrupp
• Jag bryr mig inte om Hamid utan bara om yttrandefriheten
• Till skillnad från många andra som skadas svårt av dessa inkvisitoriska drev, landar Hamid förmodligen mjukt. Han har en islamsk fallskärm och jag har väldigt svårt att tro att han förskjuts av den svensk-afghanska minoriteten.

Vänster/höger – en annan tid

I dag gästas bloggen av Ingvar Nilsson.

Jag har goda vänner både i det röda och i det blå lägret. Eftersom jag hade min ungdomstid på 1940/50-talet förlagd till det illröda lägret, så borde jag ha lätt för att samtala med vänstern. Men det går ”så där”. Numera har jag lättare att resonera med folk från ”SD-sfären”, trots att jag ännu är vänster till en del.

Våra ledare sa, att vi borde bli goda internationalister. Men för att bli det måste vi först bli goda nationalister. Det var aldrig tal om att radera riksgränser. För att kunna vara ”mellan” (inter) något så måste det ju finnas folk (nationer). Genom vår nationalism skulle vi känna hur andra folk kände för sina länder. Vi reste till fredsfestivaler i olika huvudstäder inom östblocket, arrangerade av DUV (Demokratisk Ungdoms Världsfederation), och då var det noga med att bära en tyglapp med svensk flagga på bröstet. Ja, våra ledare var nationalister, och de visade också skarpt att nationalsocialismen var något annat. Husfasaderna i städer som stod värd för DUV var fullhängda med paroller om freden och den krossade fascismen.

Totalitarism?

Kolla in bilden ovan. På företagsprofessorn Don Collins blogg läser jag att detta är en totalitär symbol, men läser slarvigt och missuppfattar budskapet, som naturligtvis är att en polis i tjänst inte med sin klädsel ska tillåtas markera andra och konkurrerande lojaliteter. Jag missar att den kvinnliga polisen, när hon täcker håret med en sjal, meddelar att hon är muslim. För Don Collins – och för mig med – är det en totalitär symbol, eftersom islam är en totalitär ideologi. För en polis tillhör neutralitet och objektivitet yrkeskraven. Genom att sätta på sig uniform markerar poliser sitt utträde ur alla andra identiteter och lojaliteter. I tjänst är de enbart en statens/kommunens tjänare. Detsamma med försvarsmaktens soldater, som med sin uniform markerar att de till och med, om det krävs, förväntas att ge sina liv för nationen.

Politiker och media underblåser invandrares hat mot svenskar

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Jag har under många år känt ett stigande obehag över hur våra folkvalda och medier relaterar till både SD och till invandringskritiska personer med svensk bakgrund. Även om sådana psykologiska samband är omöjliga att verifiera, tror jag att följetongen om svenskarnas påstådda rasism har fått förödande konsekvenser. Demoniseringen av svenskarna vädjar till de primitiva känslor av kränkthet hos såväl nyanlända som invandrare, som inte lyckats att anpassa sig till det svenska samhället.

Arturo Pérez-Reverte: Kom ihåg att du är dödlig

Översättning: Stig Carlsson

Som f.d. vänsteraktivist vill jag tillägna min översättning till Stefan Löfven och den vilsna identitetsvänstern, som går med full fart framåt bland isbergen. Arturo Pérez-Reverte var år 2019 Spaniens mest lästa författare.

Kanske kan de här svåra tiderna, som vi genomlever tjäna som en tankeställare, även om jag inte är säker på det. Förr eller senare, hur hårda läxor livet än erbjuder eller påtvingar oss, så har människan till slut ett dåligt minne. Hon drömmer om att mardrömmen skall ta slut för att ibland på nytt upprepa det, som var orsak till densamma. Det har hänt och kommer att hända igen. Stundom händer det med kort frist. Det kan också ta år eller generationer. Jag är inte optimist i detta. Framför allt därför att förutom att ha läst om det i böcker har jag själv upplevt det. När du lever tillfredsställande på en lämplig plats finns det saker, som ingen behöver berätta för dig. Du har förstahandskunskap. Den är en del av din biografi. Du äger den och du minns den.

Stödköp?

Många anser att böcker tillhör gårdagen, att de är utkonkurrerade av digitala media. Det är inte sant – eller mer precist: Det borde inte vara sant.

Böcker utgör en form av tidsrapportering som också i framtiden kommer att vara lättillgänglig och varaktig, på ett annat sätt än det som skrivs på nätet, där risken för censur och radering är en realitet. De har också en svårslagen fördel genom att den som vill veta vad en författare har att säga inte behöver tillgång till vare sig nätet eller ens en dator. Och det kanske allra viktigaste: Med tanke på de alltmer totalitära drag som våra politiska ledare visar upp – böcker, när de väl är tryckta och distribuerade –kan inte tystas eller på annat sätt kontrolleras av meningsmotståndare. Inte ens bokbål hjälper, därför att i praktiken är det omöjligt att spåra upp alla de böcker som ska förstöras. Det finns alltid ex. som överlever och på nytt kan mångfaldigas i dissidentkretsar. Därför, det kanske allra viktigaste stödet du kan ge till svenska dissidenter, är att köpa deras böcker. Dissidenterna åldras och dör, de tystas och ibland korrumperas de, men de böcker som de dessförinnan skrev, de finns kvar.

Åsa Linderborg skulle kunna ha varit dissident

När jag för ett par decennier sedan började förstå att den svenska makteliten med mångkulturspolitiken och massinvandringen hade tagit ut en politisk riktning som absolut inte låg i medborgarnas intresse, såg jag det som ett dubbelt svek. Först politikerna, som inte förstod att deras vilja att ”rädda världen” var rena attentatet mot den egna befolkningen. Och sedan medierna, där journalisterna inte gjorde sitt jobb och förklarade för medborgarna vad det var som hände och vilka konsekvenserna skulle bli. När jag sedan upptäckte att det stod lika illa till i min egen stam – bland samhällsforskarna – blev det helt obegripligt.

Dessvärre

För tio år sedan byggde min yngste son Frasse vårt första hus på Koh Lanta i Thailand. Det är en “snäll” ö, som domineras av familje- och långtidsturism. Inte rätt plats för den som helst vill vara ute och rumla om nätterna. Ön gillas särskilt av svenskar och där finns inte mindre än två svenska skolor.

Sedan det första huset har Frasse byggt ett tiotal hus och renoverat ett tjugotal, åt västerlänningar med god ekonomi och höga krav. Det vete fasen hur det gick till när dykinstruktören förvandlades till byggmästare, men det blev han – till och med en väldigt bra sådan. Säkert hjälpte det att han är gift med en thailändska, talar helt flytande thai och har ett stort nätverk på ön. Nu håller han (och jag) på att färdigställa ett nytt husbygge. För första gången ska han själv få en riktig bostad. Med fru och tre barn har han flyttat runt i hyresbostäder. Jag ska också få en lägenhet där. Vårt gamla hus hyr vi ut. Nu i coronatider blir det mest långtidsuthyrningar och då är vinsten blygsam. Thailand har näst intill bommat igen landet. Dessförinnan låg avkastningen mellan 9 och 12 procent och nästa höst räknar vi med att vara tillbaka där.

I det nya huset kommer det att finnas fem små hyreslägenheter i bottenvåningen (condos). På mellanvåningen ska Frassefamiljen och jag bo i varsin lägenhet. Där finns också gemensamma utrymmen. På översta våningen finns det fyra lägenheter. De två stora är på 160 m2, med tre sovrum. De två mindre är på drygt 100 m2, med två sovrum. Stora verandor och utsikt över havet, med fantastiska solnedgångar. Standarden är mycket hög med två badrum, fullt utrustade kök, gym, stor saltvattenspool, barnpool och gångavstånd både till havet (Long beach) och bra restauranger. En av de stora lägenheterna är redan såld, den andra finns kvar och färdigbyggs efter köparens önskemål. Det gäller också för de två mindre. Pris: 1, 7 mille för den stora och 1,3 mille styck för de två mindre. Köparen kan bo permanent, kanske över vintern, eller bara under semestern. Resten av tiden kan bostaden givetvis stå tom, men att hyra ut till kort- och långtidsboende är lönsamt. Frasse har tillsammans med sin fru Kook hand om ett tiotal sådana uthyrningar och han är bra på det också.

Detta handlar för vår del inte om att göra ett ”klipp”. Eftersom vi själva ska bo där, är det viktigt för oss att få rätt grannar. Vi har just lagt ut försäljningen på Facebook och flera intressenter har hört av sig. Känner du dig också lockad? I så fall maila mig: koa@arnstberg.se. Du kommer att få full insyn och ett schysst bemötande.

Nu över till dagens bloggtext.

I sin mycket uppmärksammade dagbok Året med 13 månader (Polaris 2020) skriver Aftonbladets förra kulturchef Åsa Linderborg om hur hon förlorade sin plånbok och mobiltelefonen, när hon den 12 april 2018 tillsammans med Göran Greider befann sig i Söderbokhandeln i Stockholm, för att signera deras nyutkomna bok ”Populistiska manifestet”:

Öga för öga

Jag öppnar en länk, som en av mina mailkontakter skickat mig. Det är ett youtubeklipp, mindre än sex minuter långt och inspelat för ett år sedan. Inte många har sett det, under sextusen visningar. Det är en man i femtioårsåldern (senare får jag veta att han är född 1973, men han ser äldre ut) som på engelska fäller några kommentarer om muslimska terrorister. Han har grått skägg och en camouflagemönstrad keps på huvudet. Jag vet inte vem han är, men han kallas i kommentarerna för Varg. Jag googlar honom och får fram att han heter Varg Vikernes, är norrman och har suttit 15 år i fängelse för mord. Wikipedia har en mycket lång artikel om honom, främst som musiker. Han är ett stort namn inom Black Metal:

Politiserad forskning

OBS I dag är texten dubbelt så lång som den brukar vara

Svensk forskning går finansiellt i statens ledband. För de allra flesta av forskarna vid Sveriges universitet och högskolor gäller att de antingen innehar statligt finansierade tjänster och/eller söker forskningsmedel från någon av de statliga fonder som är så gott som helt dominerande. Det finns också några andra forskningsfinansiärer – till exempel Wallenbergstiftelserna – men de avviker inte särskilt med avseende på vilka projekt som beviljas medel. Det finns visserligen också en flora av andra fonder men gemensamt för dem är att de främst delar ut tryckningsbidrag och andra småpengar.

För dem som behöver forskningsmedel gäller det att ha koll på vilka teman som utlyses och därefter skriva sina ansökningar, så att de passar in. För vissa forskare, mig själv till exempel på den tiden det begav sig, var skrivandet av ansökningar nästan lika tidsödande och omfattande som själva forskningen. Jag skulle också skaffa fram pengar till disputerade forskare och doktorander i de grupper jag ledde.

För att vara behörig att söka pengar i de stora forskningsfonderna, måste man ha avlagt en relevant examen samt tillhöra och vara verksam vid en högskoleinstitution, som ingalunda är beredd att bejaka vilka forskningsprojekt som helst. En prefekt eller annan överordnad byråkrat måste också godkänna själva forskningsansökan. Det finns således inte särskilt mycket utrymme för forskare som vill gå sin egen väg, eller vill bedriva forskning som på ett eller annat sätt uppfattas som kontroversiell.