Den politiska vänsterns medansvar för Breiviks terrordåd


I Oslo, en januarikväll år 2001, mördade medlemmar av den nynazistiska gruppen Boot Boys Benjamin Hermansen från Ghana. I hela landet arrangerades fackeltåg för att visa avsky för mordet. I Oslo sa 40 000 människor nej till rasism och ja till ett Norge för alla. Regeringen uppmuntrade alla skolor att under Benjamin Hermansens begravning flagga på halv stång. Statsminister Jens Stoltenberg lovade att bekämpa vardagsrasismen, så att fördomar och intolerans inte fick fäste. Mordet var en varning för ett isberg av kall och hjärtlös främlingsfientlighet.

Ett hat piskades upp mot kända norska invandringsmotståndare. Rapduon Karpe Diem sjöng i The Art of Being Indian att den som dödade Fremskrittspartiets ledare Carl Ivar Hagen hade ”mer guts og baller enn hva vi har”. För detta fick de både beröm och applåder i den norska offentligheten.
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge II:II


När beslutet om en folkomröstning om flyktingmottagandet i Sjöbo i oktober 1987 blev känt skrev Iris Birath och Ann-Marie Strömberg, som båda satt i Stockholms kommunfullmäktige som representanter för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) en motion, där de protesterade mot att en folkomröstning anordnades i flyktingfrågan.

Därmed visade de att de inte visste vad demokrati var för något. De förstod inte att det var folket som skulle ta ställning, inte de kommunala politikerna. Observera också att det inte var i Riksdagen de förde fram sina synpunkter, utan som politiker i Stockholms kommun. Det är 60 mil mellan orterna och det tar närmare sju timmar att åka bil mellan dem. Man kan givetvis fråga sig varför i all världen lokala politiker i Stockholm ska lägga sig i politiken i landsbygdskommunen Sjöbo. Iris Birath och Ann-Marie Strömberg skrev:
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge I:II


Som bekant har Sverige aldrig på riksplanet haft någon folkomröstning, när det gäller invandringen. På kommunal nivå hölls dock en år 1988, i skånska Sjöbo. Den väckte stor uppståndelse och de flesta 70plussare som är politiskt intresserade minns det nog rätt väl. Vad som hände ”efter Sjöbo” är emellertid mindre välbekant. För dem som likt mig bejakar demokrati i ordets egentliga mening – det vill säga folkviljan som den visar sig i allmänna val och folkomröstningar – är det skrämmande att ta del av hur samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, och då i synnerhet VPK i Stockholms kommun, gjorde sitt bästa för att förhindra folkomröstningar. Men först historien om Sjöbo och Sven-Olle Olsson.
Fortsätt läsa

Kritisk Teori

Den politiska korrektheten har under senare år muterat, men det har länge varit osäkert vad det nya viruset – eller jag kanske hellre borde skriva den nya sekten – ska heta. Nu klarnar det. Woke har alltmer blivit ett samlande namn. I likhet med begreppet Politisk Korrekthet gör Woke nu en resa från att vara i huvudsak deskriptivt, med en knivsudd kritik, till att bli rent pejorativt – i synnerhet i adjektivformen wokeness. Däremot har ännu inte det som utgör den ideologiska kärnan i Woke – Kritisk Teori – på allvar blivit synligt i den svenska kultur- och samhällsdebatten.

Det ska emellertid inte uttolkas som att Woke och Kritisk Teori är ytterligt perifera fenomen i Sverige. Woke går visserligen fortfarande i stort sett under medieradarn, men sekten står i full blom vid våra universitet. Vid Stockholms universitet introduceras denna höst till och med ett mastersprogram i Kritiska Studier. Presentationen förefaller vara skrivet av en universitetsbyråkrat som inte har den blekaste om vad Kritisk Teori är:

Utövandet av kritik är avgörande för ett demokratiskt samhälle. En kritisk offentlighet ger inte bara legitimitet åt demokratiska processer utan möjliggör också ett öppet prövande av de föreställningar och värderingar som styr dessa. Att värna om och utveckla ett kritiskt tänkande förblir därför en av universitetets viktigaste uppgifter.

Fortsätt läsa

Gör evolutionen kvinnor till presumtiva landsförrädare?

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

Ja, jag vet, som det står i rubriken kan man inte fråga – det är att passera över gränsen till misogyni, vilket inte hindrar att jag har funderat över temat en lång tid. Det är en angelägen frågeställning som för mig aktualiserades när jag nyligen läste boken En kvinna i Berlin (Forum, 2005).

Boken, som första gången utgavs under sent femtiotal, består av dagboksanteckningar och är ett levande vittnesmål om vardagen i den tyska huvudstadens ruiner våren 1945, då stalinorglarna ven och ryssarna hämnades på den kvinnliga civilbefolkningen genom omfattande våldtäkter. Detta skildras på ett nästan kliniskt, distanserat sätt av den unga författarinnan, som också själv blev utsatt för övergreppen: Frigid har jag varit under alla dessa samlag. Det kan och får inte heller vara annorlunda, jag vill förbli död och känslolös så länge jag är ett byte.
Fortsätt läsa

Lögnens rike


Under senare år har jag delat mitt boende. Sommarhalvåret bor jag i Sverige, vintern tillbringar jag i Thailand. De två senaste åren har dock tidsperioderna förskjutits, jag bor mera i Thailand än i Sverige. Detta sommarhalvår är jag fem månader i Sverige. Jag har ”riktiga” liv i båda länderna – självklart i Sverige, men också i Thailand, eftersom jag där bor med min yngste son och hans familj. Därigenom får jag också tillgång till hans blandade vänkrets, där vardagsspråket är engelska. I Sverige har jag fler närstående, liksom vänner i min egen ålder. Mångkulturellt i det mycket thailändska Thailand, svenskt i det problematiskt mångkulturella Sverige.
Fortsätt läsa

Egenintresset


Massinvandring är det viktigaste verktyget för dem som verkar för en globaliserad värld – det vill säga en värld där det varken finns nationer eller etniskt definierade gemenskaper. I Sverige kan vi se det i de två definitioner på svenskhet, som konkurrerar med varandra. Den ena är den etniska, att svenskarna är ett folk med sin egen kultur, sitt land, sitt språk etc. Den andra, som förespråkas av den härskande politiska eliten, hävdar i sin mest extrema form att alla som bor i Sverige är svenskar och i stort sett av samma slag. De skillnader man ser är försumbara, ungefär som skillnaden mellan de hamburgare som serveras av olika restaurangkedjor.

I en riksdagsdebatt för några år sedan fick vi en demonstration av denna motsättning, när Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson salvelsefullt förklarade att hon blev provocerad av dem som påstod att man inte är svensk bara för att man hade en annan kultur. Hon sa att när hon möter människor som bor och lever här ”så tycker jag nog att alla som åker på tunnelbanan är svenskar”. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson replikerade med en fråga: ”Fru talman, om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” Men även om han därmed fick skrattarna på sin sida, så har Åsa Romsons definition makten i offentligheten. Den som där gör sig till talesman för den etniska definitionen av svenskhet riskerar att skändas och bli moraliskt ifrågasatt.

För den svenska staten legitimeras maktinnehavet av den politiska korrekthetens ideologiska trossatser och dogmer, på samma sätt som en teokratisk regim inkorporerar religiösa dogmer och trossatser. I Sverige är värdegrunden, mänskliga rättigheter och människors lika värde påbjudna och den som vill diskutera dessa dogmers giltighet och relevans, vad de faktiskt betyder, gör sig skyldig till blasfemi. Det gäller också för samhällets plikter som tar formen av räddningsaktioner. Flyktingar, klimatet och demokratin måste räddas. Att en förkrossande majoritet av de flyktingar som Sverige räddar inte är flyktingar, att aktionerna för att till ofantliga kostnader rädda klimatet främst har symboliskt värde och att demokratin inte kan räddas med en totalitär politik – sådant får inte sägas i den svenska offentligheten.
Fortsätt läsa

Krig och genusideologi


Dagens bloggtext är lite kortare än vanligt. Därför finns det plats för att inleda med en uppmaning till läsare som har en stund över och vill göra en insats för folkbildningen. Besök det lokala biblioteket och beställ mina och andra olämpliga nya böcker. Om man på så sätt ”tvingar” biblioteken att köpa in böcker som de annars ratar, breddas läsekretsen. Tipset kommer från en av mina mailkontakter.

***

Efter att USA meddelat att de skulle ta hem sina trupper gick det fort för talibanerna att ta tillbaka makten över Afghanistan. I den ansedda engelska tidskriften Spectator finns en artikel som på fullt allvar menade att det var genusideologiska krav som banade vägen för talibanerna. Texten bygger i sin tur på en rapport från amerikanska Special Inspector General for Afghanistan Reconstruction (SIGAR).
Fortsätt läsa

Hat, hot och konspirationsteorier

När Gunnar Sandelin och jag år 2013 gav ut den första volymen av Invandring och mörkläggning och lyckades göra den synlig genom en helsidesannons i DN, så fick vi löpa gatlopp i offentligheten. Upphetsade PK-kvinnor ordnade till och med en demonstration på Medborgarplatsen. Mail strömmade in till Gunnar och mig. Det var med både olust och bävan vi öppnade dem, åtminstone till en början. Man skulle kunna tro att mailskörden blev hälften hat och hälften hyllningar. Vår oro visade sig emellertid vara obefogad. Vi hyllades på både tvären och längden. Jag tror att vi fick bortåt tusen mail, och som jag minns det var fem uttalat och renodlat kritiska. Ett av dem var visserligen svårtolkat, men bör nog ändå föras till de kritiska. Där stod det ”bajs, bajs,bajs ….” ett trettiotal gånger. Inget mer, heller inget namn på den antagligen förstoppade avsändaren.

Jag erinrar mig detta när jag läser att den politiska varmluftsakrobaten och pseudohistorikern Henrik Arnstad har gjort fler än hundra polisanmälningar för de hot som riktats mot honom. För första gången väcks nu ett åtal. Det är en Säfflebo i 70-årsåldern som sagt något elakt till Arnstads telefonsvarare. Det hjälpte inte att han senare skrev ett brev och bad om ursäkt. Arnstad säger till DN:

”Det här är något som alla utsätts för som skriver under hot. En femtedel av Sveriges alla journalister lever därför under hot. Vi vet att journalister tystnar i självcensur på grund av detta.”

Fortsätt läsa

Den nya feodalismen

Feodalismen är ett samhällssystem som de flesta bland oss förknippar med Europas medeltid. Jag ska inte ge mig in på att försöka beskriva detta komplicerade system av rättigheter och skyldigheter, utan bara konstatera att kärnan är att människor föds in i sin egen klass och att den sociala rörligheten är näst intill försumbar. Överst finner vi kungen eller kejsaren. Över honom råder endast Gud. Därunder adeln och prästerskapet. Längs ner befinner sig allmogen, som mestadels är livegen. Det är den som via sitt arbete försörjer adeln och kyrkan. Vi brukar säga att Sveriges bönder aldrig var livegna, men det är mera en grad- än artskillnad.

En ny samhällsordning tar form med industrisamhället. Fokus flytas från landsbygdens bönder till städernas och tätorternas arbetare. Europa får under andra halvan av 1800-talet och 1900-talet ett samhälle uppdelat så att den ena (lilla) klassen lever på sitt kapital medan den andra (stora) lever på att sälja sitt arbete till kapitalisterna. Detta samhälle utgör startrampen för den moderna samhällsformen: den meritokratiska demokratin, 1900-talets ideala samhällsform. Där blir det möjligt för begåvade och talangfulla medborgare att göra en klassresa. Den sociala rörligheten är lika hög i detta moderna samhälle som den var låg i feodalsamhället. Som resultat får vi i Västerlandet det konsumtionsorienterade högteknologiska välfärdssamhälle, som inte kunde ha uppstått i någon av de tidigare samhällsformerna. Dessa premierade inte den sociala rörlighet som är nödvändig för att de mest begåvade ska få en chans att praktisera sina talanger.

Rubriken Den nya feodalismen syftar på att ännu en ny samhällsform nu växer fram, där den sociala rörligheten bromsar in. De som befinner sig längst ner i samhällshierarkin, den urbana egendomslösa massan, sitter lika hopplöst fast i sin egen livssituation som feodalsamhällets lantarbetare och livegna bönder. Är du barn till invandrare, nöjer dig med grundskolan och bor i mångkulturell storskalig förort, räkna med att du får hanka dig fram som lågavlönad, eller arbetslös och bidragsförsörjd. Alternativet är att satsa på en kriminell karriär.

Det är kanske inte fullt ut så dystert för etniskt svenska ungdomar, men på bostadsmarknaden är de lika chanslösa som invandrarungdomarna. Ser vi oss om i världen hittar vi denna nya samhällsklass av urbana egendomslösa unga människor över hela världen, i synnerhet i de största städerna. Ofta är de desperata och de mer företagsamma bland dem beredda att våga livet för chansen till en framtid i Europa. Majoriteten lever dock utan chans till ett bättre liv.
Fortsätt läsa