Varning för Dagens Nyheter!


Jag vaknar strax före sex, sätter mig vid mina bildskärmar och öppnar den digitala versionen av DN. Sex stora porträtt av afrosvenskar på första sidan. Jag läser rubriken, svärtan i typsnittet antyder att det skett en katastrof eller att Sverige befinner sig i krig. Men innehållet är föga sensationellt. Detta är det budskap som Dagens Nyheter står bakom åtminstone sedan åttiotalet – längre tillbaka orkar jag inte tänka så här tidigt på morgonen: De vittnar om rasismen som många i Sverige inte vill se”
Fortsätt läsa

Demokratiberedskap


I dag gästas bloggen av Gustav Kasselstrand och Sven Valerio, AFS (Alternativ för Sverige)

Coronaepidemin har påvisat stor oförmåga i det svenska samhället. Inte ens regimtrogen media har kunnat blunda för tillkortakommanden i äldrevården, avsaknad av beredskapslager, märkliga prioriteringar i sjukhusvården, m.m. Men det finns ett område man ignorerat: beredskap för att upprätthålla demokratiska beslutsprocesser, inklusive att hålla allmänna val. 
Fortsätt läsa

Koka Groda II: Det svaga vi-samhället


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det andra av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen. Det är kanske det mest framsynta, det enda jag ser direkt saknas är att HBT saknar ett Q.
Fortsätt läsa

Koka Groda I: John John


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Boken döptes till ”Koka groda” med referens till påståendet, att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Nu har jag frångått min vana att bara rusa vidare i livet och läst om manuskriptet. Jag upptäckte inte bara att det tålt tidens tand rätt bra, utan också att några av de resonemang jag då förde passar bättre i nutiden. Jag har därför valt ut fyra avsnitt, att publiceras på bloggen. Det första handlar om John-John, en ung förortskrigare som jag för 25 år sedan också skrev en bok om (John-John och hans värld. Carlssons). Jag är rätt säker på att det porträttet är relevant också i dag för många förortskrigare.
Fortsätt läsa

Gunnar Sandelins självpresentation


För sitt arbete för tanke- och pressfrihet har Gunnar Sandelin nu fått det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris och blir 20.000 kronor – förhoppningsvis danska – rikare. Sällskapet citerar George Orwell: ”Om friheten är viktig alls, då innebär det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra”. Det passar väl in på Gunnar. Han berättar för oss alla något som etablissemanget inte vill höra.

Tidigare pristagare är en bred samling prominenta fria intellektuella, som har det gemensamt att de vågat ta strid mot etablissemanget. Några namn: den nyligen avlidne filosofen Sir Roger Scruton, publicisten Douglas Murray, konstnären Lars Vilks och den engelske aktivisten Tommy Robinson.

Gunnar och jag brukar skicka texter till varandra för kritik och kompletteringar. Vi är sällan artiga och beröm utdelas bara när det är särskilt befogat. När Gunnar för genomläsning skickade mig den självpresentation som tryckfrihetssällskapet begärt av honom hade jag ingen tanke på att ta med den på bloggen. Det är således inte för att hedra Gunnar – i varje fall inte enbart – som den publiceras här, trots att den riktar sig till en dansk publik. Den främsta anledningen är att den ger ytterligare ett bidrag till berättelsen om den samhällsupplösning som Sveriges politiska elit ägnar sig åt.

Karl-Olov Arnstberg
Fortsätt läsa

Starka kvinnor, svaga män

Män och kvinnor är inte lika – det är lite löjligt att börja med ett så självklart konstaterande. Men ok, vi lever i en postmodern västerländsk värld där inte ens detta längre är självklart. Inte heller relaterar män och kvinnor till varandra på samma sätt, vilket är det som den här texten handlar om.

Kvinnor har ett marknadsvärde som är högst för de vackra och yngsta, bland dem som räknas som vuxna. Värdet är sammansatt av två ”löften”. Det ena är det sexuella löftet och det andra är en konsekvens av det första, en ung vacker och frisk kvinna kan, som det heter, skänka en man vackra och friska barn.

Också mannens marknadsvärde bestäms av ungdom och skönhet. När det gäller dessa förgängliga kvaliteter är det ingen skillnad mellan könen. Men ytterligare fyra kvaliteter kännetecknar de mest åtråvärda männen: fysisk styrka, handlingskraft, intellekt och förmögenhet. Styrkan är till för att kvinnan och barnen ska känna sig trygga i mannens sällskap. En stark man klarar bättre än en svag att skydda sin kvinna och minimerar därmed risken för att hon misshandlas, våldtas eller rövas bort av en annan man. Han kan också förhindra att hennes avkomma far illa. Handlingskraft betyder naturligtvis att få saker och ting gjorda, inte bara prata om dem. Ett rörligt och avancerat intellekt gör en man mer intressant för en kvinna än vice versa. Kulturpersoner har ett högre marknadsvärde än andra, kanske därför att de ökar möjligheten att barnen blir intelligenta. Män söker däremot vanligtvis inte intelligens hos kvinnor. Beauty beats brain. Det kan till och med vara så att kvinnors intelligens med mannens perspektiv är ett minusvärde. Rikedomen, slutligen, är till för att skänka kvinnan, och eventuellt också hennes entourage i form av anförvanter, ett gott liv.
Fortsätt läsa

Är den svenska staten demokratisk?

I den politiska vokabulären finns det nog inga begrepp som kan tävla med tyranni och demokrati i entydighet. De är lika definitiva som ont och gott, ja mer än så – de betyder ont och gott. Demokrati är ett ont statsskick och tyranni är ett gott – nej förlåt, tvärtom var det.

I västvärlden är Hitler och Stalin två statsledare som, när det gäller ondska, står i en klass för sig – alltså kallas de för tyranner, 1900-talets mest avskyvärda tyranner. Också Mao borde räknas dit, men han tillhörde inte västvärlden. Det hindrade inte att, när det begav sig. ägnade sig den naiva svenska kultureliten åt att hylla honom – då lika bedrövligt världsfrånvänd som den är i dessa dagar.

Eftersom inte heller tyranner kan erkänna att deras regimer är onda, kallade sig DDR både för demokratiskt och folkrepublik. Och i dag gäller samma sak för Nordkorea, där staten är ett tyranni som till och med går i arv. Landet har därför infört en ny tideräkning, som utgår från den förste ledarens, Kim Il- Sungs, födelseår 1912. Nu, år 108, sitter tredje generationens Kim-Jong-Un vid makten och verkar inte särskilt bekymra sig över hur det står till med demokratin i ett land, som påstår sig vara en demokrati.
Fortsätt läsa

När det främmande var exotiskt

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen, har jag grottat ner mig i en skattkista av veckotidningar från 1950- och 60-talet. Särskilt har jag fäst mig vid annonserna, som visar på ett etniskt homogent samhälle med hög självkänsla och klara uppfattningar om vad som var manligt och kvinnligt. Alltså motsatsen till det självskadebeteende och den nationella masochism som vi lider av idag. Annonser är intressanta därför att de speglar ett folkligt medvetande som annonsören vädjar till, för att få sin produkt såld.

Mitt förra exempel illustrerade hur de traditionella könsrollerna och äktenskap var norm för runt 60 år sedan, innan statsfeminism och genusdoktriner kapade tillvaron. Nu är turen kommen till några exempel på hur synen på etnicitet och andra kulturer uttrycktes i reklamen.
Fortsätt läsa

Den nya feodalismen


Under det svenska vinterhalvåret lever jag i ett slags halvfeodalt Thailand och eftersom jag tillhör ”den feodala klassen” kan jag konstatera att det för sådana som mig är ett bättre samhälle, än ett socialdemokratiskt och jämlikhetsmaximerande Sverige. I Thailand är vissa varor lika dyra som i Sverige men tjänster är billiga. Går jag och klipper mig, vilket ju enbart är en tjänst jag köper, så kostar det några tior. En timmes massage kostar en hundring. Ett hembiträde som städar och tvättar eller en barnflicka, det är inga höga löner det handlar om. Köper jag nya däck till bilen, så kostar de som i Sverige, men då är monteringen inräknad. Besöker jag ett varuhus av något slag, finns där alltid gott om personal, beredd att hjälpa mig. Inte alls som i sina svenska motsvarigheter, där den kostsamma personalstyrkan ibland verkar slimmad ner till icke-existens. Jag kan gå på restaurang och bjuda hela familjen och det kostar bara en femtedel eller ännu mindre, av vad det kostar i Sverige. Exemplen kan mångfaldigas.
Fortsätt läsa

När manligheten var dyrkad

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

På senare tid har jag gått igenom en stor samling veckotidningar från femtio- och sextiotalet. Jag fick dem av en vän, vars föräldrar hade efterlämnat ett helt upplag på vinden. Tidsandan fascinerade mig och jag har scannat in mer än hundra annonser. För mig, som är född i början av femtiotalet, utgör de en guldgruva, eftersom de sätter igång en minnesprocess. Kanske är det naturligt för åldrandet att tycka att det var bättre förr, men jag minns ett samhälle, där allt som var enkelt och naturligt i dag har vänts till sin totala motsats.
Fortsätt läsa