Generation Villebråd


Tove Lifvendal, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, tillhör inte dem som har råkoll på massinvandringens konsekvenser. Men den 20:e december skriver hon en ledare som gör ont att läsa, om vår tids barn, ”generation villebråd”. Det är bara att se den skrämmande sanningen i vitögat: Vi lever i ett land där barn i sin vardag måste räkna med risken att rånas, och eventuellt också skändas. Många svenska barn kan inte längre kan röra sig fritt eller utan rädsla, och då handlar det inte främst om att akta sig för trafiken. De måste tänka sig för, så att de inte tar fram sin mobil på fel plats, och fel plats kan vara på väg hem från skolan. De måste välja kläder, så att de inte drar till sig uppmärksamheten. Inte märkeskläder, en sliten jacka istället för den fina dyrbara.

Fortsätt läsa

10 000 FLER POLISER till 2024?

I Sverige är polistätheten bland de lägsta inom EU, 205 mot genomsnittet 318

I dag gästas bloggen av Håkan Karlberg

Allt fler drabbas av kriminalitet. Butiksbrotten är enligt Svensk Handel på en oacceptabelt hög nivå. 2018 inträffade 306 skjutningar där 45 personer dog och 135 personer skadades. Sverige sticker ut. GP: ”Holländsk blåljuspersonal behöver inte eskorteras när de kör in i utsatta områden. Nederländerna har inga bostadskvarter där brevbärare, vaktmästare och hemtjänstpersonal emellanåt behöver polisbeskydd. Tyskland har en tiondel av Sveriges dödsskjutningar bland unga män, trots att vapnen ofta smugglas till Sverige via Tyskland, eftersom det är här efterfrågan finns. Italien har nästan inga problem med omfattande anlagda bilbränder och våra nordiska grannländer har mycket färre nedbrända skolbyggnader. I Spanien är sprängdåd mycket ovanliga.”

Den ena misslyckade polisreformen efter den andra, obefintlig kontroll över vilka som befinner sig i landet och ett unikt högt mottagande av utomeuropeiska migranter rakt in i social utsatthet, har resulterat i att tryggheten gått förlorad. Vi är nu i ett läge där kriminaliteten är ett direkt hot mot våra ungdomar och deras uppväxt men resurserna räcker inte till, skriver den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson.
Fortsätt läsa

Dessvärre

För tio år sedan byggde min yngste son Frasse vårt första hus på Koh Lanta i Thailand. Det är en “snäll” ö, som domineras av familje- och långtidsturism. Inte rätt plats för den som helst vill vara ute och rumla om nätterna. Ön gillas särskilt av svenskar och där finns inte mindre än två svenska skolor.

Sedan det första huset har Frasse byggt ett tiotal hus och renoverat ett tjugotal, åt västerlänningar med god ekonomi och höga krav. Det vete fasen hur det gick till när dykinstruktören förvandlades till byggmästare, men det blev han – till och med en väldigt bra sådan. Säkert hjälpte det att han är gift med en thailändska, talar helt flytande thai och har ett stort nätverk på ön. Nu håller han (och jag) på att färdigställa ett nytt husbygge. För första gången ska han själv få en riktig bostad. Med fru och tre barn har han flyttat runt i hyresbostäder. Jag ska också få en lägenhet där. Vårt gamla hus hyr vi ut. Nu i coronatider blir det mest långtidsuthyrningar och då är vinsten blygsam. Thailand har näst intill bommat igen landet. Dessförinnan låg avkastningen mellan 9 och 12 procent och nästa höst räknar vi med att vara tillbaka där.

I det nya huset kommer det att finnas fem små hyreslägenheter i bottenvåningen (condos). På mellanvåningen ska Frassefamiljen och jag bo i varsin lägenhet. Där finns också gemensamma utrymmen. På översta våningen finns det fyra lägenheter. De två stora är på 160 m2, med tre sovrum. De två mindre är på drygt 100 m2, med två sovrum. Stora verandor och utsikt över havet, med fantastiska solnedgångar. Standarden är mycket hög med två badrum, fullt utrustade kök, gym, stor saltvattenspool, barnpool och gångavstånd både till havet (Long beach) och bra restauranger. En av de stora lägenheterna är redan såld, den andra finns kvar och färdigbyggs efter köparens önskemål. Det gäller också för de två mindre. Pris: 1, 7 mille för den stora och 1,3 mille styck för de två mindre. Köparen kan bo permanent, kanske över vintern, eller bara under semestern. Resten av tiden kan bostaden givetvis stå tom, men att hyra ut till kort- och långtidsboende är lönsamt. Frasse har tillsammans med sin fru Kook hand om ett tiotal sådana uthyrningar och han är bra på det också.

Detta handlar för vår del inte om att göra ett ”klipp”. Eftersom vi själva ska bo där, är det viktigt för oss att få rätt grannar. Vi har just lagt ut försäljningen på Facebook och flera intressenter har hört av sig. Känner du dig också lockad? I så fall maila mig: koa@arnstberg.se. Du kommer att få full insyn och ett schysst bemötande.

Nu över till dagens bloggtext.

I sin mycket uppmärksammade dagbok Året med 13 månader (Polaris 2020) skriver Aftonbladets förra kulturchef Åsa Linderborg om hur hon förlorade sin plånbok och mobiltelefonen, när hon den 12 april 2018 tillsammans med Göran Greider befann sig i Söderbokhandeln i Stockholm, för att signera deras nyutkomna bok ”Populistiska manifestet”: Fortsätt läsa

Koka Groda III: Frustration över en obesvarad flirt?

2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det tredje av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

Ronna är en förort till Södertälje som domineras av syrianska invandrare. De etniska svenskarna är en minoritet bland andra minoriteter. Med avseende på kriminalitet och andra typiska förortsproblem var Ronna år 2005 inte en av de mest belastade förorterna i Sverige, men där fanns ändå många unga män i en försörjningsmix bestående av föräldrasupport, jobb, svartjobb, bidrag och kriminalitet.
Fortsätt läsa

Förbjudna berättelser


Berättelser är inte bara underhållning och verklighetsflykt. Med en början, ett slut och en däremellan följbar handling, är de våra ojämförligt viktigaste verktyg för att förstå verklighetsflödet. Varje samhälle och tidsålder har sina berättelser. Före modernismen brukar favoriten vara den som anger ett stolt eller ”paradisiskt” ursprung. Västerlandets största ursprungsberättelse är naturligtvis bibelns om paradiset, som Adam och Eva tvingades bort från. Håller vi oss till Sverige så var göticismen sedan slutet av medeltiden och i synnerhet under stormaktstiden den mest omhuldade berättelsen. Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog, varefter många Kung Karl och Kung Erik radar upp sig för att förgylla och förlänga Sveriges historia.

Svenskarna påstods härstamma från de goter som under folkvandringstiden härjade i Romarriket. Det var en lycklig tid och goterna var hjältar. Under 1600-talet lanserade den kreative Olof Rudbeck den äldre med Atlantican en alternativ berättelse. Sverige var i själva verket det sjunkna Atlantis och därmed urhemmet för hela världen. Det finns många kul ”bevis” för att det förhöll sig så. Bland annat fick Eva sitt namn därför att Adam blev så förvånad när han fick syn på henne att han sa ”Eh,va?!” Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn.
Fortsätt läsa

”Väldigt otäckt att tänka på”

Alla vet vi väl hur det går till i USA. Om du gör inbrott i någons hem, eller av andra skäl olovligen befinner dig där, så har den som bor där rätt att skjuta ihjäl dig. Det är ett tema som exploaterats på ett otal sätt i amerikansk film – inklusive arrangerade situationer, där någon ska mördas utan att förövaren kan straffas.

Jag googlar ”nödvärn” och ”hemfridsbrott” i USA. Även om det skiljer sig mellan olika stater så stämmer verkligheten i stort med filmens värld. Precis som man i de flesta av USAs delstater har rätt att äga och bära vapen, så har man rätt att värna sitt hem – också med dödligt våld. Faktiskt kan det räcka med att någon knackar på dörren. Självförsvarsrätten har dessutom under senare år skärpts med den så kallade Castle-lagstiftningen, efter talesättet »A man´s home is his castle«, eller »Make my day«-lagstiftningen efter Dirty Harrys berömda ord. Först ut var Florida och sedan dess har mer än hälften av delstaterna följt efter.

Nå, hur är det i vår moraliska stormakt, det land där medborgarna inte ens har rätt att ha en kniv på sig på allmän plats?
Fortsätt läsa

Mångkulturens Sverige IX: Kriminalitet


I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister. Så här sa han:

Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.

Den fråga som i samband med invandringen upptar svenskarna mest, är vad som händer med det, i jämförelse med många andra länder, laglydiga och trygga Sverige, när människor från helt andra länder och kulturer beviljas asyl. Kan vi känna oss trygga på gator och torg? I motionsspåret? Ökar våldet?
Fortsätt läsa

Män 15-44 år i kommunerna 2002-2018

Affes Statistikblogg levererar dagens blogginlägg

”Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem.” skriver Richard Sörman på Det goda samhället.

Kriminalitet är ett problem i samhället och en grupp utmärker sig. Män i brottsaktiv ålder, 15-44 år. Framför allt när det gäller den brottslighet som skapar otrygghet. Våldsbrott, rån, hot etc. Denna grupp är som Gunnar Sandelin skriver ”den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle”. Därför är det värt att hålla ett öga på den gruppen.

Män och kvinnor klumpas ofta ihop när kriminalstatistik redovisas. Det är ganska märkligt att kvinnor i Sverige accepterar detta. Kvinnor, och i synnerhet kvinnor födda i Sverige med svenskfödda föräldrar, har all anledning att kräva könsuppdelad statistik, med tanke på den stora skillnaden i brottsaktivitet mellan män och kvinnor.

I Brå-rapporten från 1996 redovisas att av svenska män och kvinnor (inrikes födda med två svenskfödda föräldrar) i åldersgruppen 15-44 år var 5,8 procent registrerade för brott under en femårsperiod.1. Könsuppdelat såg de brottsregistrerades procentandelar ut så här:

Kvinnor: 2,1 procent
Män: 9,3 procent

Bland de utrikes födda var 12 procent registrerade för brott. Könsuppdelat:

Kvinnor: 5,3 procent
Män: 19 procent

Översta diagrammet till höger visar den demografiska förändringen den senaste 16-årsperioden. Gruppen där 19 procent var brottsregistrerade har ökat med 265 084 personer. Samtidigt som gruppen där 9,3 procent var brottsregistrerade har minskat med 106 592 personer. Andra generationens invandrare (mittenstaplarna) har även de en högre procentandel brottsregistrerade än de svenskfödda med två svenskfödda föräldrar, men något mindre än de utlandsfödda.
Fortsätt läsa

Socialexorcism


I dag återkommer Håkan Johansson som gästskribent på bloggen

Segregation, relativ fattigdom och kriminalitet påstås vara majoritetssamhällets fel, som systematiskt diskriminerar minoriteter och inte ger dem de rättigheter de borde ha tillgång till i ett välfärdssamhälle. Det så kallade utanförskapet anses också spela stor roll. Om man på ett mer integrerande sätt kunde släppa in nytillkomna i de mer eller mindre segregerade bostadsområden där värdnationens högavlönade bor, skulle den samtidigt prisade och påtvingade mångkulturen frälsa alla och envar.

Tyvärr verkar inte detta recept passa svensk medel- och överklass något vidare. Där har man visserligen ingenting emot att få sällskap av en kosmopolitisk elit, men om de som massinvandrat till Sverige börjar flytta in i deras bostadsrevir, uppstår så kallad “white flight”. Tydligen går gränsen för tolererbar mångkultur redan vid cirka fem procent, innan ”den vita flykten” tar sin början. Dessa svenskar, som ofta är ivriga förespråkare för fortsatt massinvandring, visar med all tydlighet att de helst vill bosätta sig på betryggande avstånd från de utanförskapsområden, som är en konsekvens av den invandringspolitik som de själva är anhängare av.
Fortsätt läsa

Bakom lås och bom


I en uppmärksammad essä om civilkurage på Ledarsidorna.se (nu tyvärr bakom en betalvägg men det går att få höra inlägget uppläst) inleder Malcom Kyeyune med konstaterandet att en brottsvåg löper genom landet och att det blivit meningslöst att försöka bortförklara den genom att trixa med statistik, eftersom tecknen är så tydliga. Kyeyune skriver att inte ens de mest renläriga ideologerna bland oss numera lägger ner särskilt mycket energi på mörklägga. Frånsett att jag ogillar begreppet ”brottsvåg” därför att det antyder att det som händer är ett undantag från normaliteten – och det vet vi ännu inte om det är – så är vi överens. Kyeyune ger några exempel:

  • Barnrån
  • Heminvasioner
  • Kidnappningar
  • Brott med tortyrinslag
  • Rektorer som informerar föräldrarna om att barnen inte ens under skoltid bör gå ensamma från en skolbyggnad till en annan, på grund av den ökade risken att de ska bli rånade på vägen
  • Gågrupper – vuxna och barn som för att vara säkra går i stora klungor från plats A till plats B

Fortsätt läsa