De glömda Brå-filerna


I dag blir det en text av Gunnar Sandelin:

1989 gjorde jag ett program för SVT:s Norra Magasinet om invandrare och brottslighet. Där intervjuade jag Brå’s eviga språkrör Jerzy Sarnecki, som då tyckte att det var angeläget att kartlägga brottslingars ursprung. Allt annat såg han som ”strutspolitik”. Senare har han kovänt, och tillsammans med ledande politiker som ett mantra framhållit att det är socioekonomiska faktorer som förklarar invandrares kriminalitet.

Med ett sådant synsätt behövs inte någon mer forskning som prövar sambandet mellan nationalitet och brott. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (i alla fall i skrivande stund) som flera gånger nobbat anslag till ny forskning med motiveringen att ”rensar man för socioekonomiska faktorer” så försvinner alla skillnader mellan olika grupper av brottsmisstänktas ursprung.
Läs mer

En genomgång av Sveriges stora demografiska förändring

Just nu matas vi med påståenden från politiker och media om att Sverige har ”stramat åt asyl- och migrationspolitiken”, men det stämmer inte. Vad som har hänt är att under den tillfälliga lag fram till 2019 som nu råder om tillfälliga uppehållstillstånd och högre krav för anhöriginvandring, så har volymerna tillfälligt minskat. Jag förstår fortfarande inte varför journalisterna inte noggrant har läst Migrationsverkets senaste uppdaterade rapport från slutet av augusti. Där kan man utläsa att vi kommer att bevilja upp emot en halv miljon uppehållstillstånd för asylsökande, arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES (tredjeland) och deras anhöriga fram till slutet av 2021! Med nuvarande marschtakt kommer vi att totalt sett bevilja 130.000 uppehållstillstånd bara i år.

Dessutom har vi de tre kommande åren ungefär 120.000 asylärenden för överprövning i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.
Läs mer

Hets mot folkgrupp, del 2


En problematisk glidning när det gäller Hets mot folkgrupp är tolkningen av begreppet folkgrupp. I beskrivningen av brottet finns ett klarläggande som säger … eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”.

Sådan grupp?! I det föregående inlägget visade jag att i den vetenskapliga litteraturen är folkgrupp ett mycket väl avgränsat begrepp och det gäller i stort också för gruppbegreppet. Gruppmedlemmar känner eller känner åtminstone till varandra. Den juridiska definitionen är helt enkelt felaktig och försvagar medborgarnas grundlagsfästa yttrandefrihet.

Av de uppräknade preciseringarna är det bara etniskt ursprung som är relevant. I de fall etnicitet och nationalitet i praktiken överensstämmer (ett land, ett folk) är nationellt också applicerbart, men för övriga uppräknade preciseringar är det i sak fel att se dem som grupper. De är kategorier, vilket inte är samma sak som grupper. Den här försummelsen av skillnaden mellan grupper och kategorier är av stor betydelse, såväl politiskt som juridiskt.
Läs mer

Hets mot folkgrupp, del I


Under något decennium har jag bistått en jurist dels med att analysera förundersökningar och domar, dels med juridiska skrivelser, i synnerhet överklaganden. Hans motiv för att anlita mig har varit att juridik är formelbundet tänkande och skrivande. Att bryta detta mönster kan vara till klienternas fördel, när det gäller att övertyga en högre instans om svagheter eller felaktigheter i ett domslut. Hans grunduppfattning är att juridik i allra högsta grad är en politisk verksamhet. Juristernas uppgift är att utan något fritänkeri följa politikernas instruktioner, som de formulerats i förarbeten. Domstolarnas domar bör förstås som tolkningar av politikernas instruktioner. Juridik är förklädd politik, med syfte att minska pressen på den politiska nivån. Under senare år har såväl polisanmälningar som domar för ”hets mot folkgrupp” exploderat. 2017 gjordes totalt 2.140 polisanmälningar om hets mot folkgrupp, mer än dubbelt så många som 2016.

Det som brukar kallas för lagen om hets mot folkgrupp är ingen lag. Det som finns är en bestämmelse i brottsbalken, tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Där finns en brottskatalog bestående av sammanlagt 18 brott varav Hets mot folkgrupp är ett. Ett annat är Förtal. Och ett tredje Förolämpning. Således finns ingen obegränsad yttrande- och publiceringsfrihet i Sverige. Rätten att säga sitt hjärtas mening begränsas av brotten i katalogen. Hets mot folkgrupp och andra bestämmelser är inskränkningar i medborgarnas yttrandefrihet. 

I detta första inlägg diskuteras hur bestämmelsen ska tolkas – på juristspråk när rekvisiten är uppfyllda och en åklagare kan väcka åtal. Vilka problem finns i den praxis som etablerats? I ett andra blogginlägg kommer jag att granska ett antal domar, i syfte att undersöka om det finns något urskiljbart mönster. Utgångspunkten i frågor om yttrandefrihet bör rimligen vara att åtal helst inte ska väckas.
Läs mer

En växande vrede

I dag återkommer signaturen Humanist som gästbloggare

Jag tänker i denna text ta upp ett par olika tankegångar som har med invandringsdebatten att göra, och som kan sägas vara besläktade. Jag inleder med att förklara tankegångarna, varpå jag i slutändan ska försöka ”knyta ihop säcken” och förklara varför jag anser att dessa resonemang hör samman.

2018-01-10 publicerade författarinnan/debattören Katerina Janouch på sin webbplats Katerina Magasin en bloggartikel med rubriken ”Så radikaliseras en liberal”. I artikeln redogör Janouch för ett samtal hon haft med en person som är på väg att bli alltmer invandringskritisk. Personen är en akademiker med liberala värderingar, sannolikt i övre medelåldern, som efter hand börjat känna allt mer hat och vrede inför samhällsutvecklingen. Följande citat torde ge en viss antydan om innehållet i artikeln:

– Jag kan ligga och se scener framför mig när jag ska somna, säger min vän. Vad jag skulle göra om någon krökte ett hårstrå på mina döttrars huvuden? Det ger mig ångest. Att jag börjat bli som en primitiv jäkla populist. Den här radikaliseringen är så jobbig att bära på. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? Det känns så ibland. Som om jag höll på att förlora förståndet. Jag orkar inte läsa om en enda jävla handgranat till. Eller om en våldtäktsman som inte blir utvisad. Men samtidigt förstår jag mer och mer vad som kan hända när människor drivs in i ett slags utanförskap i sitt eget land. Jag förstår dem som går med i konstiga sekter och gerillagrupper. Frustrationen är sinnessjuk. Jag står inte ut.

När jag läste Janouchs text slog det mig att jag själv också ”radikaliserats” i min syn på invandring och islamisering. Det blev tydligt för mig att jag numera känner motvilja och vrede inte bara gentemot de invandrare som begår brott, förespråkar muslimsk fundamentalism eller på andra sätt utgör problem i det svenska samhället. Nej, numera är jag så medveten om massinvandringens alla negativa konsekvenser att jag även känner vrede mot välintegrerade, skötsamma invandrare.
Läs mer

BLODSHÄMND OCH DÖDLIGT VÅLD


I dag serveras en sammanställning av forskningsmaterial från Brottsförebyggande Rådet – kunde man önska – men sådant sysslar de inte med. Utredningar som riskerar att leda till politiskt inkorrekta slutsatser anses inte ligga inom myndighetens uppdrag. Texten kommer från den av mina kontakter som har överlägset bäst koll på kriminalitet bland romer.

Blodshämnden bland finska romer, som så gott som enbart bor i Finland och Sverige, är med referens till folkgruppens storlek förmodligen världens mest dödliga tradition. I facklitteratur, offentlig debatt och i det allmänna medvetandet är informationen obetydlig, i synnerhet i Sverige.

I början av 1980-talet deltog jag i en utredningsgrupp som hade Socialstyrelsens uppdrag att utreda blodshämnd bland finska romer, efter att några experter slagit larm. Med i gruppen fanns bland andra Jerzy Sarnecki. Vi var tvungna att lägga ner gruppen, eftersom det i lag är förbjudet med register över etniska grupperingar. Här följer signaturen M.s redogörelse:

***

En jämförelse mellan resande, svenska romer och finska romer.

Ibland när jag diskuterar olika romska företeelser med både resande och svenska romer kan de nämna att blodshämnd, som förekommer bland de finska romerna och som jag samlat material om, också är känt bland resandefolket och de svenska romerna.

Bland resandefolket, som sägs bestå av omkring 20 – 30.000 personer i Sverige, vill jag påstå att blodshämnd knappast förekommer alls idag. Längre tillbaka i tiden kan man i domar hitta olika fall med blodshämnd som motiv, även om mord var ganska ovanligt. Istället var knivslagsmål med icke-dödlig utgång vanligare. Sammanlagt handlar det från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet om ett par dussin mord, där både gärningsmannen och offret var resande. De senaste 50 åren (1965 till 2015) finner jag följande fall bland resandefolket:

1 – 1975: Man mördad av en nära släkting (dömd)
2 – 1985: Man mördad av sin syssling (dömd)
3 – 1990: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)
4 – 1999: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)
5 – 2013: Man mördad av sitt kusinbarn (dömd)

Underlagsmaterialet består av 704 personakter på personer som genom släktforskning bekräftats vara resande. Dessa har matchats mot cirka 5.000 domar. Det bör tilläggas att jag kan ha missat ungefär lika många, som de som listats. Resandefolket ansågs inte som särskilt ”exotiska” under 60- och 70-talet och låg därför inte i fokus för myndigheternas intresse. Intresset var istället riktat mot de svenska romerna, som levt här i nästan 100 år, samt de finska romer som börjat söka sig till Sverige, efter att det blivit möjligt för nordiska medborgare att resa fritt mellan länderna. I synnerhet sökte sig många finska romer till Sverige i slutet av 70-talet och början av 80-talet.
Läs mer

Äktenskapstvång


Följande redogörelse är baserad på en färsk dom i Västmanlands tingsrätt (Mål nr B3440-17, 2017-10-04). Namn och orter är utbytta. Det råder visserligen ingen sekretess, men eftersom vi enligt maktens påbud i Sverige inte ska göra skillnad på ”vi och dem” har jag valt att försvenska händelseförloppet. Tänk ändå att vi alla är så lika!
Läs mer