Förbjudna berättelser


Berättelser är inte bara underhållning och verklighetsflykt. Med en början, ett slut och en däremellan följbar handling, är de våra ojämförligt viktigaste verktyg för att förstå verklighetsflödet. Varje samhälle och tidsålder har sina berättelser. Före modernismen brukar favoriten vara den som anger ett stolt eller ”paradisiskt” ursprung. Västerlandets största ursprungsberättelse är naturligtvis bibelns om paradiset, som Adam och Eva tvingades bort från. Håller vi oss till Sverige så var göticismen sedan slutet av medeltiden och i synnerhet under stormaktstiden den mest omhuldade berättelsen. Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog, varefter många Kung Karl och Kung Erik radar upp sig för att förgylla och förlänga Sveriges historia.

Svenskarna påstods härstamma från de goter som under folkvandringstiden härjade i Romarriket. Det var en lycklig tid och goterna var hjältar. Under 1600-talet lanserade den kreative Olof Rudbeck den äldre med Atlantican en alternativ berättelse. Sverige var i själva verket det sjunkna Atlantis och därmed urhemmet för hela världen. Det finns många kul ”bevis” för att det förhöll sig så. Bland annat fick Eva sitt namn därför att Adam blev så förvånad när han fick syn på henne att han sa ”Eh,va?!” Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn.
Fortsätt läsa

”Väldigt otäckt att tänka på”

Alla vet vi väl hur det går till i USA. Om du gör inbrott i någons hem, eller av andra skäl olovligen befinner dig där, så har den som bor där rätt att skjuta ihjäl dig. Det är ett tema som exploaterats på ett otal sätt i amerikansk film – inklusive arrangerade situationer, där någon ska mördas utan att förövaren kan straffas.

Jag googlar ”nödvärn” och ”hemfridsbrott” i USA. Även om det skiljer sig mellan olika stater så stämmer verkligheten i stort med filmens värld. Precis som man i de flesta av USAs delstater har rätt att äga och bära vapen, så har man rätt att värna sitt hem – också med dödligt våld. Faktiskt kan det räcka med att någon knackar på dörren. Självförsvarsrätten har dessutom under senare år skärpts med den så kallade Castle-lagstiftningen, efter talesättet »A man´s home is his castle«, eller »Make my day«-lagstiftningen efter Dirty Harrys berömda ord. Först ut var Florida och sedan dess har mer än hälften av delstaterna följt efter.

Nå, hur är det i vår moraliska stormakt, det land där medborgarna inte ens har rätt att ha en kniv på sig på allmän plats?
Fortsätt läsa

Mångkulturens Sverige IX: Kriminalitet


I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister. Så här sa han:

Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.

Den fråga som i samband med invandringen upptar svenskarna mest, är vad som händer med det, i jämförelse med många andra länder, laglydiga och trygga Sverige, när människor från helt andra länder och kulturer beviljas asyl. Kan vi känna oss trygga på gator och torg? I motionsspåret? Ökar våldet?
Fortsätt läsa

Män 15-44 år i kommunerna 2002-2018

Affes Statistikblogg levererar dagens blogginlägg

”Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem.” skriver Richard Sörman på Det goda samhället.

Kriminalitet är ett problem i samhället och en grupp utmärker sig. Män i brottsaktiv ålder, 15-44 år. Framför allt när det gäller den brottslighet som skapar otrygghet. Våldsbrott, rån, hot etc. Denna grupp är som Gunnar Sandelin skriver ”den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle”. Därför är det värt att hålla ett öga på den gruppen.

Män och kvinnor klumpas ofta ihop när kriminalstatistik redovisas. Det är ganska märkligt att kvinnor i Sverige accepterar detta. Kvinnor, och i synnerhet kvinnor födda i Sverige med svenskfödda föräldrar, har all anledning att kräva könsuppdelad statistik, med tanke på den stora skillnaden i brottsaktivitet mellan män och kvinnor.

I Brå-rapporten från 1996 redovisas att av svenska män och kvinnor (inrikes födda med två svenskfödda föräldrar) i åldersgruppen 15-44 år var 5,8 procent registrerade för brott under en femårsperiod.1. Könsuppdelat såg de brottsregistrerades procentandelar ut så här:

Kvinnor: 2,1 procent
Män: 9,3 procent

Bland de utrikes födda var 12 procent registrerade för brott. Könsuppdelat:

Kvinnor: 5,3 procent
Män: 19 procent

Översta diagrammet till höger visar den demografiska förändringen den senaste 16-årsperioden. Gruppen där 19 procent var brottsregistrerade har ökat med 265 084 personer. Samtidigt som gruppen där 9,3 procent var brottsregistrerade har minskat med 106 592 personer. Andra generationens invandrare (mittenstaplarna) har även de en högre procentandel brottsregistrerade än de svenskfödda med två svenskfödda föräldrar, men något mindre än de utlandsfödda.
Fortsätt läsa

Socialexorcism


I dag återkommer Håkan Johansson som gästskribent på bloggen

Segregation, relativ fattigdom och kriminalitet påstås vara majoritetssamhällets fel, som systematiskt diskriminerar minoriteter och inte ger dem de rättigheter de borde ha tillgång till i ett välfärdssamhälle. Det så kallade utanförskapet anses också spela stor roll. Om man på ett mer integrerande sätt kunde släppa in nytillkomna i de mer eller mindre segregerade bostadsområden där värdnationens högavlönade bor, skulle den samtidigt prisade och påtvingade mångkulturen frälsa alla och envar.

Tyvärr verkar inte detta recept passa svensk medel- och överklass något vidare. Där har man visserligen ingenting emot att få sällskap av en kosmopolitisk elit, men om de som massinvandrat till Sverige börjar flytta in i deras bostadsrevir, uppstår så kallad “white flight”. Tydligen går gränsen för tolererbar mångkultur redan vid cirka fem procent, innan ”den vita flykten” tar sin början. Dessa svenskar, som ofta är ivriga förespråkare för fortsatt massinvandring, visar med all tydlighet att de helst vill bosätta sig på betryggande avstånd från de utanförskapsområden, som är en konsekvens av den invandringspolitik som de själva är anhängare av.
Fortsätt läsa

Bakom lås och bom


I en uppmärksammad essä om civilkurage på Ledarsidorna.se (nu tyvärr bakom en betalvägg men det går att få höra inlägget uppläst) inleder Malcom Kyeyune med konstaterandet att en brottsvåg löper genom landet och att det blivit meningslöst att försöka bortförklara den genom att trixa med statistik, eftersom tecknen är så tydliga. Kyeyune skriver att inte ens de mest renläriga ideologerna bland oss numera lägger ner särskilt mycket energi på mörklägga. Frånsett att jag ogillar begreppet ”brottsvåg” därför att det antyder att det som händer är ett undantag från normaliteten – och det vet vi ännu inte om det är – så är vi överens. Kyeyune ger några exempel:

  • Barnrån
  • Heminvasioner
  • Kidnappningar
  • Brott med tortyrinslag
  • Rektorer som informerar föräldrarna om att barnen inte ens under skoltid bör gå ensamma från en skolbyggnad till en annan, på grund av den ökade risken att de ska bli rånade på vägen
  • Gågrupper – vuxna och barn som för att vara säkra går i stora klungor från plats A till plats B

Fortsätt läsa

De glömda Brå-filerna


I dag blir det en text av Gunnar Sandelin:

1989 gjorde jag ett program för SVT:s Norra Magasinet om invandrare och brottslighet. Där intervjuade jag Brå’s eviga språkrör Jerzy Sarnecki, som då tyckte att det var angeläget att kartlägga brottslingars ursprung. Allt annat såg han som ”strutspolitik”. Senare har han kovänt, och tillsammans med ledande politiker som ett mantra framhållit att det är socioekonomiska faktorer som förklarar invandrares kriminalitet.

Med ett sådant synsätt behövs inte någon mer forskning som prövar sambandet mellan nationalitet och brott. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (i alla fall i skrivande stund) som flera gånger nobbat anslag till ny forskning med motiveringen att ”rensar man för socioekonomiska faktorer” så försvinner alla skillnader mellan olika grupper av brottsmisstänktas ursprung.
Fortsätt läsa