Äktenskapstvång


Följande redogörelse är baserad på en färsk dom i Västmanlands tingsrätt (Mål nr B3440-17, 2017-10-04). Namn och orter är utbytta. Det råder visserligen ingen sekretess, men eftersom vi enligt maktens påbud i Sverige inte ska göra skillnad på ”vi och dem” har jag valt att försvenska händelseförloppet. Tänk ändå att vi alla är så lika!
Läs mer

Vem får säga sådant som inte får sägas?


Per Wästberg, åttioplussare, ledamot av Svenska akademin och skönlitterär författare i det absoluta elitskiktet, har aldrig tillhört mina favoriter. När min generation i slutet på 1960-talet läste Vattenslottet och Luftburen föredrog jag helt andra författare. Och som chefredaktör för Dagens Nyheter, Per Wästberg var faktiskt det under hela sex år kring 1980, gjorde han inget större avtryck. I detta snåla omdöme vill jag dock göra ett undantag. Som stockholmsskildrare står Per Wästberg i en klass för sig. Kunnig och med en förmåga att, som ingen annan nu levande svensk författare, läsa stadens historia i nutiden. Ett slags borgerlig motsvarighet till Per-Anders Fogelström.

Ovanstående rader skulle jag aldrig ha satt på pränt, i varje fall inte här på bloggen, om det inte fanns ytterligare en kvalitet jag ville lyfta fram och som jag inte sett kommenterad i kulturdebatten. När måttligt tindrande författarstjärnor som Ann Heberlein och Marcus Birro får korn på det svenska katastrofscenariot och – i en andra våg efter oss som tillhör första vågens dissidenter – slår larm om den totalitära och censurerande svenska samhällsdebatten, då bryts den stora tystnaden och det blir ett väldigt oväsen på den offentliga scenen. Prästerskapets olika potentater träder fram och utfärdar sina bannbullor över de otrogna. Må de brinna i helvetet, eller åtminstone hålla käften! Därefter blir det tyst igen. Ett tydligare bevis på att Marcus Birro och Ann Heberlein är på rätt spår kan man knappast få. Nå, det har jag vetat länge: folk som inte tål kritik blir dumma, om de inte redan är det.

Men ingen verkar kasta sig över Per Wästberg, som inte har vaknat upp därför att han nog aldrig sovit. Han skriver sina klartänkta och kunniga krönikor i Svenska Dagbladet, utan att larmet går bland den svenska parnassens alla trångsynta dumskallar, de som gillar mångfald när det gäller hudfärg och kön men aldrig när det gäller kunskaper och åsikter. Jag läser honom med stor respekt och ibland tänker jag att jag borde ge de romaner som jag aldrig riktigt uppskattade på 1970-talet en ny chans. Men frågan är om det blir av. Jag läser inte särskilt mycket skönlitteratur längre.
Läs mer

Lite nordisk asylstatistik och dess konsekvenser

Sverige har hittills i år beviljat ungefär dubbelt så många asylansökningar som övriga Norden har gjort TILLSAMMANS.

Business as usual, om nu någon trodde någonting annat…

OBS! Detta rör beviljanden i första instans (Migrationsverket). Räknar vi med de ärenden som också beviljats av migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen, så är det 23.183 personer som hittills har fått uppehållstillstånd i Sverige i år på asylgrunder. Sedan fördubblas allt genom den påföljande anhöriginvandringen.

Med tanke på de prognoser som Migrationsverket senast gjorde i juli kan vi förvänta oss att mellan över en halv miljon upp till drygt 800.000 personer söker uppehållstillstånd i Sverige fram till och med 2021. Se tidigare blogginlägg här.

Kopplingen till den senaste tidens händelser och den pågående massinvandringen är någonting som borde diskuteras livligt i media. Mer än någonsin är ett journalistiskt helhetsgrepp nödvändigt därför att en offentlig diskussion om konsekvenserna av det fortsatta stora inflödet är en överlevnadsfråga.
Läs mer

Blodshämnden


I ”Violence and the Sacred” (1972) skriver den franske filosofen René Girard om rättssamhället som en av mänsklighetens stora landvinningar. Utan ett fungerande rättssystem går det inte att sätta stopp för klansamhällets ständigt pågående vendettor. Rättssamhället sköter om hämnden och har det som brukar kallas för ett våldsmonopol. Någon har begått ett brott men brottsoffrens släktklan får inte hämnas. Rättssamhället träder emellan och straffar förövaren. Också den som tar lagen i egna händer straffas.

Betydelsen av att förhindra blodshämnd tas upp på många ställen i bibeln: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren”. Eller som det mer dramatiskt formuleras i Psaltaren 94:1: ”Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans”. Här skiljer sig bibeln från koranen, som bejakar Qisas, blodshämnden. Också i norden har vi haft både klansystem (ättesamhället) och blodshämnd. De isländska sagorna ger ett rikt material. Njals saga kan läsas som en berättelse om blodshämnd.

Hedersmord är en form av rättsskipning som vi i Sverige, trots feministernas motstånd (det finns inga särskilda hedersmord, alla karlar är av samma skrot och korn), lärt oss att se som en väg att upprätta en familjs heder. Det kan också handla om att undvika fiendskap mellan olika klaner. När en man eller kvinna skymfats eller dödats är det släktingarnas plikt att utkräva hämnd. För att undvika fiendskap – och därmed blodshämnd – kan därför en klan eller familj känna sig tvingad ta livet av en av sina egna medlemmar. Endast på det sättet kan freden bevaras.
Läs mer

Registrerad!

Det här den sjätte och sista texten på ”turn-around-temat”. Likt den föregående handlar den, dock mest indirekt, om romer.

De flesta som läser den här bloggen känner troligtvis till att Svenska Institutet, som är underställt Utrikesdepartementet, nyligen begick ett svårt misstag – om det nu var ett misstag förstås. De har ett twitterkonto med ungefär 125.000 svenska och internationella följare, där utvalda svenskar får bidra till bilden av Sverige. Det som hände var att Svenska Institutet skickade ut ett pressmeddelande med en 14.000 (12.000 är en annan uppgift) namn lång lista över personer som bör blockeras från att delta i detta debattforum. Även om listan inte är åtkomlig så vet vi att där fanns flera kända namn. I sedvanlig nyspråksstil påstods censuren handla om att skydda åsiktsfriheten.

Listan döptes på nätet till SI-gate och en central fråga blev om Margot Wallström kunde ställas till svars. Visserligen drogs listan snabbt tillbaka men ursäkten från Jenny Ljung, ansvarig på Svenska institutet, blev lite halvgången. Hon sa att de tänkte fortsätta att arbeta aktivt för att motverka det näthat som hon påstod särskilt drabbar invandrare, kvinnor och dem som skriver om hbtq-frågor. Svenska Dagbladets krönikör Margit Richtert kommenterade ironiskt:

Det stod snart klart att det verkade räcka med att befinna sig någonstans till höger om miljöpartiet för att reduceras till en av dessa oberörbara som ”ägnar sig åt hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer”, om vi ska saxa ur Svenska Institutets kommuniké. Bara i min bekantskapskrets hittas följande: en centerpartistisk riksdagsledamot, åtskilliga ledarskribenter (däribland min make), Israels ambassadör i Sverige och två utlandssvenska hemmafruar. Att utpekas som misogyn bögknackarrasist torde motsvara royal straight flush i stigmatisering. Inte ens de misogyna bögknackarrasisterna vill ju kallas så längre! Mer paria än så blir man inte utan att ha laddat ned barnporr – ajöss till karriär, familj och vänner.

Läs mer

I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.
Läs mer

Bidragsfusk

En fråga till läsarna:

Finns det någon bland er som kan och vill göra en insats med att omvandla PDF-filer till e-böcker? I så fall, maila mig: koa@arnstberg.se

***

Detta är den femte och näst sista texten som spinner på det moraliska ”turn-around-temat”. Det är också den första av två texter som handlar om kriminalitet bland finska romer. Först en introduktion, som inte blev fullt så kort som avsikten var:

Ett lands politiker måste se till att bestraffa och förhindra kriminalitet i en sådan omfattning att medborgarnas förtroende för rättssamhället upprätthålls. En stat vars ledare inte klarar den uppgiften riskerar att förlora sitt våldsmonopol, vilket är liktydigt med en samhällskollaps. Den svenska makt- och medieeliten bejakar tre dogmer, som måste klassas som samhällsfarliga, eftersom de bäddar för den typ av kriminalitet som undergräver medborgarnas förtroende för staten. De tre dogmerna är:

1. Samhällets bär alltid ansvaret. När människor begår kriminella handlingar är den gängse förklaringen att det handlar om ett samhälleligt tillkortakommande. Samhället har misslyckats med sin fostran av individen. Detta förhållningssätt syns bland annat genom att intresset främst riktas mot den kriminelle. Vad är det som samhället gjort fel? Hur kan felen korrigeras? Eftersom brottsoffer inte ska ”processas” på något särskilt sätt hamnar de i skugga. Så fungerar det inte i ett samhälle där den kriminelle bär personligt ansvar för sina brott. Där har staten i uppdrag att utföra hämnden på brottsoffrets vägnar. Där ska den felande inte vårdas och korrigeras utan straffas.

2. Brottslingar ska alltid hanteras som individer. Människan är ett socialt djur och likaväl som kriminalitet kan vara asocial och ett normbrott, så kan det vara precis tvärtom – brottsliga handlingar kan vara socialt accepterade inom den egna gruppen. Det kan handla om ”outlaws” i form av kriminella gäng, etniska grupper, släkter, familjer, sekter etc. Att begå brott kan till och med vara positivt, i den meningen att de bekräftar den egna gruppens överlägsenhet. Bland romer anses det ofta hedrande och värt beröm att lura gadjo, det vill säga personer som inte är romer. Enkelt uttryckt, så är bandet mellan kriminalitet och grupptillhörighet en empirisk fråga. När dogmen är att kriminalitet alltid ska knytas till individen, som i sin tur representerar ett samhälleligt tillkortakommande, kan mycket kriminalitet gå ”under radarn”.

3. Offerperspektivet. I det postmoderna och postkoloniala tänkande som i dag har företräde i offentligheten – det är också utbrett inom rättsväsendet – måste den vita majoriteten i ett land som Sverige, i synnerhet männen, förstå att det är de som har både makten och tolkningsföreträdet gentemot minoriteter, dit också kvinnorna räknas. Även om detta perspektiv översiktigt kan ha fog för sig, så stämmer det långt ifrån alltid när den tillämpas i vardagen. Den som är kriminell är oftare i ett överläge än ett offer. När exempelvis två romer lurar sig in hos en äldre vit svensk man och stjäl allt värdefullt de kan få med sig, så handlar det inte om att de är i något underläge. Det finns alltså ingen anledning för media att, vilket de regelmässigt gör, undvika att tala om vilken ”offergrupp” dömda förövare tillhör.
Läs mer