Mångkulturens Sverige IX: Kriminalitet


I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister. Så här sa han:

Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.

Den fråga som i samband med invandringen upptar svenskarna mest, är vad som händer med det, i jämförelse med många andra länder, laglydiga och trygga Sverige, när människor från helt andra länder och kulturer beviljas asyl. Kan vi känna oss trygga på gator och torg? I motionsspåret? Ökar våldet?
Fortsätt läsa

Män 15-44 år i kommunerna 2002-2018

Affes Statistikblogg levererar dagens blogginlägg

”Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem.” skriver Richard Sörman på Det goda samhället.

Kriminalitet är ett problem i samhället och en grupp utmärker sig. Män i brottsaktiv ålder, 15-44 år. Framför allt när det gäller den brottslighet som skapar otrygghet. Våldsbrott, rån, hot etc. Denna grupp är som Gunnar Sandelin skriver ”den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle”. Därför är det värt att hålla ett öga på den gruppen.

Män och kvinnor klumpas ofta ihop när kriminalstatistik redovisas. Det är ganska märkligt att kvinnor i Sverige accepterar detta. Kvinnor, och i synnerhet kvinnor födda i Sverige med svenskfödda föräldrar, har all anledning att kräva könsuppdelad statistik, med tanke på den stora skillnaden i brottsaktivitet mellan män och kvinnor.

I Brå-rapporten från 1996 redovisas att av svenska män och kvinnor (inrikes födda med två svenskfödda föräldrar) i åldersgruppen 15-44 år var 5,8 procent registrerade för brott under en femårsperiod.1. Könsuppdelat såg de brottsregistrerades procentandelar ut så här:

Kvinnor: 2,1 procent
Män: 9,3 procent

Bland de utrikes födda var 12 procent registrerade för brott. Könsuppdelat:

Kvinnor: 5,3 procent
Män: 19 procent

Översta diagrammet till höger visar den demografiska förändringen den senaste 16-årsperioden. Gruppen där 19 procent var brottsregistrerade har ökat med 265 084 personer. Samtidigt som gruppen där 9,3 procent var brottsregistrerade har minskat med 106 592 personer. Andra generationens invandrare (mittenstaplarna) har även de en högre procentandel brottsregistrerade än de svenskfödda med två svenskfödda föräldrar, men något mindre än de utlandsfödda.
Fortsätt läsa

Socialexorcism


I dag återkommer Håkan Johansson som gästskribent på bloggen

Segregation, relativ fattigdom och kriminalitet påstås vara majoritetssamhällets fel, som systematiskt diskriminerar minoriteter och inte ger dem de rättigheter de borde ha tillgång till i ett välfärdssamhälle. Det så kallade utanförskapet anses också spela stor roll. Om man på ett mer integrerande sätt kunde släppa in nytillkomna i de mer eller mindre segregerade bostadsområden där värdnationens högavlönade bor, skulle den samtidigt prisade och påtvingade mångkulturen frälsa alla och envar.

Tyvärr verkar inte detta recept passa svensk medel- och överklass något vidare. Där har man visserligen ingenting emot att få sällskap av en kosmopolitisk elit, men om de som massinvandrat till Sverige börjar flytta in i deras bostadsrevir, uppstår så kallad “white flight”. Tydligen går gränsen för tolererbar mångkultur redan vid cirka fem procent, innan ”den vita flykten” tar sin början. Dessa svenskar, som ofta är ivriga förespråkare för fortsatt massinvandring, visar med all tydlighet att de helst vill bosätta sig på betryggande avstånd från de utanförskapsområden, som är en konsekvens av den invandringspolitik som de själva är anhängare av.
Fortsätt läsa

Bakom lås och bom


I en uppmärksammad essä om civilkurage på Ledarsidorna.se (nu tyvärr bakom en betalvägg men det går att få höra inlägget uppläst) inleder Malcom Kyeyune med konstaterandet att en brottsvåg löper genom landet och att det blivit meningslöst att försöka bortförklara den genom att trixa med statistik, eftersom tecknen är så tydliga. Kyeyune skriver att inte ens de mest renläriga ideologerna bland oss numera lägger ner särskilt mycket energi på mörklägga. Frånsett att jag ogillar begreppet ”brottsvåg” därför att det antyder att det som händer är ett undantag från normaliteten – och det vet vi ännu inte om det är – så är vi överens. Kyeyune ger några exempel:

  • Barnrån
  • Heminvasioner
  • Kidnappningar
  • Brott med tortyrinslag
  • Rektorer som informerar föräldrarna om att barnen inte ens under skoltid bör gå ensamma från en skolbyggnad till en annan, på grund av den ökade risken att de ska bli rånade på vägen
  • Gågrupper – vuxna och barn som för att vara säkra går i stora klungor från plats A till plats B

Fortsätt läsa

De glömda Brå-filerna


I dag blir det en text av Gunnar Sandelin:

1989 gjorde jag ett program för SVT:s Norra Magasinet om invandrare och brottslighet. Där intervjuade jag Brå’s eviga språkrör Jerzy Sarnecki, som då tyckte att det var angeläget att kartlägga brottslingars ursprung. Allt annat såg han som ”strutspolitik”. Senare har han kovänt, och tillsammans med ledande politiker som ett mantra framhållit att det är socioekonomiska faktorer som förklarar invandrares kriminalitet.

Med ett sådant synsätt behövs inte någon mer forskning som prövar sambandet mellan nationalitet och brott. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (i alla fall i skrivande stund) som flera gånger nobbat anslag till ny forskning med motiveringen att ”rensar man för socioekonomiska faktorer” så försvinner alla skillnader mellan olika grupper av brottsmisstänktas ursprung.
Fortsätt läsa

En genomgång av Sveriges stora demografiska förändring

Just nu matas vi med påståenden från politiker och media om att Sverige har ”stramat åt asyl- och migrationspolitiken”, men det stämmer inte. Vad som har hänt är att under den tillfälliga lag fram till 2019 som nu råder om tillfälliga uppehållstillstånd och högre krav för anhöriginvandring, så har volymerna tillfälligt minskat. Jag förstår fortfarande inte varför journalisterna inte noggrant har läst Migrationsverkets senaste uppdaterade rapport från slutet av augusti. Där kan man utläsa att vi kommer att bevilja upp emot en halv miljon uppehållstillstånd för asylsökande, arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES (tredjeland) och deras anhöriga fram till slutet av 2021! Med nuvarande marschtakt kommer vi att totalt sett bevilja 130.000 uppehållstillstånd bara i år.

Dessutom har vi de tre kommande åren ungefär 120.000 asylärenden för överprövning i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.
Fortsätt läsa

Hets mot folkgrupp, del 2


En problematisk glidning när det gäller Hets mot folkgrupp är tolkningen av begreppet folkgrupp. I beskrivningen av brottet finns ett klarläggande som säger … eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”.

Sådan grupp?! I det föregående inlägget visade jag att i den vetenskapliga litteraturen är folkgrupp ett mycket väl avgränsat begrepp och det gäller i stort också för gruppbegreppet. Gruppmedlemmar känner eller känner åtminstone till varandra. Den juridiska definitionen är helt enkelt felaktig och försvagar medborgarnas grundlagsfästa yttrandefrihet.

Av de uppräknade preciseringarna är det bara etniskt ursprung som är relevant. I de fall etnicitet och nationalitet i praktiken överensstämmer (ett land, ett folk) är nationellt också applicerbart, men för övriga uppräknade preciseringar är det i sak fel att se dem som grupper. De är kategorier, vilket inte är samma sak som grupper. Den här försummelsen av skillnaden mellan grupper och kategorier är av stor betydelse, såväl politiskt som juridiskt.
Fortsätt läsa