Hets mot folkgrupp, del I

Under något decennium har jag bistått en jurist dels med att analysera förundersökningar och domar, dels med juridiska skrivelser, i synnerhet överklaganden. Hans motiv för att anlita mig har varit att juridik är formelbundet tänkande och skrivande. Att bryta detta mönster kan vara till klienternas fördel, när det gäller att övertyga en högre instans om svagheter eller felaktigheter i ett domslut. Hans grunduppfattning är att juridik i allra högsta grad är en politisk verksamhet. Juristernas uppgift är att utan något fritänkeri följa politikernas instruktioner, som de formulerats i förarbeten. Domstolarnas domar bör förstås som tolkningar av politikernas instruktioner. Juridik är förklädd politik, med syfte att minska pressen på den politiska nivån. Under senare år har såväl polisanmälningar som domar för ”hets mot folkgrupp” exploderat. 2017 gjordes totalt 2.140 polisanmälningar om hets mot folkgrupp, mer än dubbelt så många som 2016.

Det som brukar kallas för lagen om hets mot folkgrupp är ingen lag. Det som finns är en bestämmelse i brottsbalken, tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Där finns en brottskatalog bestående av sammanlagt 18 brott varav Hets mot folkgrupp är ett. Ett annat är Förtal. Och ett tredje Förolämpning. Således finns ingen obegränsad yttrande- och publiceringsfrihet i Sverige. Rätten att säga sitt hjärtas mening begränsas av brotten i katalogen. Hets mot folkgrupp och andra bestämmelser är inskränkningar i medborgarnas yttrandefrihet. 

I detta första inlägg diskuteras hur bestämmelsen ska tolkas – på juristspråk när rekvisiten är uppfyllda och en åklagare kan väcka åtal. Vilka problem finns i den praxis som etablerats? I ett andra blogginlägg kommer jag att granska ett antal domar, i syfte att undersöka om det finns något urskiljbart mönster. Utgångspunkten i frågor om yttrandefrihet bör rimligen vara att åtal helst inte ska väckas.

En växande vrede

I dag återkommer signaturen Humanist som gästbloggare

Jag tänker i denna text ta upp ett par olika tankegångar som har med invandringsdebatten att göra, och som kan sägas vara besläktade. Jag inleder med att förklara tankegångarna, varpå jag i slutändan ska försöka ”knyta ihop säcken” och förklara varför jag anser att dessa resonemang hör samman.

2018-01-10 publicerade författarinnan/debattören Katerina Janouch på sin webbplats Katerina Magasin en bloggartikel med rubriken ”Så radikaliseras en liberal”. I artikeln redogör Janouch för ett samtal hon haft med en person som är på väg att bli alltmer invandringskritisk. Personen är en akademiker med liberala värderingar, sannolikt i övre medelåldern, som efter hand börjat känna allt mer hat och vrede inför samhällsutvecklingen. Följande citat torde ge en viss antydan om innehållet i artikeln:

– Jag kan ligga och se scener framför mig när jag ska somna, säger min vän. Vad jag skulle göra om någon krökte ett hårstrå på mina döttrars huvuden? Det ger mig ångest. Att jag börjat bli som en primitiv jäkla populist. Den här radikaliseringen är så jobbig att bära på. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? Det känns så ibland. Som om jag höll på att förlora förståndet. Jag orkar inte läsa om en enda jävla handgranat till. Eller om en våldtäktsman som inte blir utvisad. Men samtidigt förstår jag mer och mer vad som kan hända när människor drivs in i ett slags utanförskap i sitt eget land. Jag förstår dem som går med i konstiga sekter och gerillagrupper. Frustrationen är sinnessjuk. Jag står inte ut.

När jag läste Janouchs text slog det mig att jag själv också ”radikaliserats” i min syn på invandring och islamisering. Det blev tydligt för mig att jag numera känner motvilja och vrede inte bara gentemot de invandrare som begår brott, förespråkar muslimsk fundamentalism eller på andra sätt utgör problem i det svenska samhället. Nej, numera är jag så medveten om massinvandringens alla negativa konsekvenser att jag även känner vrede mot välintegrerade, skötsamma invandrare.

BLODSHÄMND OCH DÖDLIGT VÅLD

I dag serveras en sammanställning av forskningsmaterial från Brottsförebyggande Rådet – kunde man önska – men sådant sysslar de inte med. Utredningar som riskerar att leda till politiskt inkorrekta slutsatser anses inte ligga inom myndighetens uppdrag. Texten kommer från den av mina kontakter som har överlägset bäst koll på kriminalitet bland romer.

Blodshämnden bland finska romer, som så gott som enbart bor i Finland och Sverige, är med referens till folkgruppens storlek förmodligen världens mest dödliga tradition. I facklitteratur, offentlig debatt och i det allmänna medvetandet är informationen obetydlig, i synnerhet i Sverige.

I början av 1980-talet deltog jag i en utredningsgrupp som hade Socialstyrelsens uppdrag att utreda blodshämnd bland finska romer, efter att några experter slagit larm. Med i gruppen fanns bland andra Jerzy Sarnecki. Vi var tvungna att lägga ner gruppen, eftersom det i lag är förbjudet med register över etniska grupperingar. Här följer signaturen M.s redogörelse:

***

En jämförelse mellan resande, svenska romer och finska romer.

Ibland när jag diskuterar olika romska företeelser med både resande och svenska romer kan de nämna att blodshämnd, som förekommer bland de finska romerna och som jag samlat material om, också är känt bland resandefolket och de svenska romerna.

Bland resandefolket, som sägs bestå av omkring 20 – 30.000 personer i Sverige, vill jag påstå att blodshämnd knappast förekommer alls idag. Längre tillbaka i tiden kan man i domar hitta olika fall med blodshämnd som motiv, även om mord var ganska ovanligt. Istället var knivslagsmål med icke-dödlig utgång vanligare. Sammanlagt handlar det från mitten av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet om ett par dussin mord, där både gärningsmannen och offret var resande. De senaste 50 åren (1965 till 2015) finner jag följande fall bland resandefolket:

1 – 1975: Man mördad av en nära släkting (dömd)
2 – 1985: Man mördad av sin syssling (dömd)
3 – 1990: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)
4 – 1999: Man mördad av man ur en annan släkt (dömd)
5 – 2013: Man mördad av sitt kusinbarn (dömd)

Underlagsmaterialet består av 704 personakter på personer som genom släktforskning bekräftats vara resande. Dessa har matchats mot cirka 5.000 domar. Det bör tilläggas att jag kan ha missat ungefär lika många, som de som listats. Resandefolket ansågs inte som särskilt ”exotiska” under 60- och 70-talet och låg därför inte i fokus för myndigheternas intresse. Intresset var istället riktat mot de svenska romerna, som levt här i nästan 100 år, samt de finska romer som börjat söka sig till Sverige, efter att det blivit möjligt för nordiska medborgare att resa fritt mellan länderna. I synnerhet sökte sig många finska romer till Sverige i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

Äktenskapstvång

Följande redogörelse är baserad på en färsk dom i Västmanlands tingsrätt (Mål nr B3440-17, 2017-10-04). Namn och orter är utbytta. Det råder visserligen ingen sekretess, men eftersom vi enligt maktens påbud i Sverige inte ska göra skillnad på ”vi och dem” har jag valt att försvenska händelseförloppet. Tänk ändå att vi alla är så lika!

Vem får säga sådant som inte får sägas?

Per Wästberg, åttioplussare, ledamot av Svenska akademin och skönlitterär författare i det absoluta elitskiktet, har aldrig tillhört mina favoriter. När min generation i slutet på 1960-talet läste Vattenslottet och Luftburen föredrog jag helt andra författare. Och som chefredaktör för Dagens Nyheter, Per Wästberg var faktiskt det under hela sex år kring 1980, gjorde han inget större avtryck. I detta snåla omdöme vill jag dock göra ett undantag. Som stockholmsskildrare står Per Wästberg i en klass för sig. Kunnig och med en förmåga att, som ingen annan nu levande svensk författare, läsa stadens historia i nutiden. Ett slags borgerlig motsvarighet till Per-Anders Fogelström.

Ovanstående rader skulle jag aldrig ha satt på pränt, i varje fall inte här på bloggen, om det inte fanns ytterligare en kvalitet jag ville lyfta fram och som jag inte sett kommenterad i kulturdebatten. När måttligt tindrande författarstjärnor som Ann Heberlein och Marcus Birro får korn på det svenska katastrofscenariot och – i en andra våg efter oss som tillhör första vågens dissidenter – slår larm om den totalitära och censurerande svenska samhällsdebatten, då bryts den stora tystnaden och det blir ett väldigt oväsen på den offentliga scenen. Prästerskapets olika potentater träder fram och utfärdar sina bannbullor över de otrogna. Må de brinna i helvetet, eller åtminstone hålla käften! Därefter blir det tyst igen. Ett tydligare bevis på att Marcus Birro och Ann Heberlein är på rätt spår kan man knappast få. Nå, det har jag vetat länge: folk som inte tål kritik blir dumma, om de inte redan är det.

Men ingen verkar kasta sig över Per Wästberg, som inte har vaknat upp därför att han nog aldrig sovit. Han skriver sina klartänkta och kunniga krönikor i Svenska Dagbladet, utan att larmet går bland den svenska parnassens alla trångsynta dumskallar, de som gillar mångfald när det gäller hudfärg och kön men aldrig när det gäller kunskaper och åsikter. Jag läser honom med stor respekt och ibland tänker jag att jag borde ge de romaner som jag aldrig riktigt uppskattade på 1970-talet en ny chans. Men frågan är om det blir av. Jag läser inte särskilt mycket skönlitteratur längre.

Lite nordisk asylstatistik och dess konsekvenser

Sverige har hittills i år beviljat ungefär dubbelt så många asylansökningar som övriga Norden har gjort TILLSAMMANS.

Business as usual, om nu någon trodde någonting annat…

OBS! Detta rör beviljanden i första instans (Migrationsverket). Räknar vi med de ärenden som också beviljats av migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen, så är det 23.183 personer som hittills har fått uppehållstillstånd i Sverige i år på asylgrunder. Sedan fördubblas allt genom den påföljande anhöriginvandringen.

Med tanke på de prognoser som Migrationsverket senast gjorde i juli kan vi förvänta oss att mellan över en halv miljon upp till drygt 800.000 personer söker uppehållstillstånd i Sverige fram till och med 2021. Se tidigare blogginlägg här.

Kopplingen till den senaste tidens händelser och den pågående massinvandringen är någonting som borde diskuteras livligt i media. Mer än någonsin är ett journalistiskt helhetsgrepp nödvändigt därför att en offentlig diskussion om konsekvenserna av det fortsatta stora inflödet är en överlevnadsfråga.

Blodshämnden

I ”Violence and the Sacred” (1972) skriver den franske filosofen René Girard om rättssamhället som en av mänsklighetens stora landvinningar. Utan ett fungerande rättssystem går det inte att sätta stopp för klansamhällets ständigt pågående vendettor. Rättssamhället sköter om hämnden och har det som brukar kallas för ett våldsmonopol. Någon har begått ett brott men brottsoffrens släktklan får inte hämnas. Rättssamhället träder emellan och straffar förövaren. Också den som tar lagen i egna händer straffas.

Betydelsen av att förhindra blodshämnd tas upp på många ställen i bibeln: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren”. Eller som det mer dramatiskt formuleras i Psaltaren 94:1: ”Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans”. Här skiljer sig bibeln från koranen, som bejakar Qisas, blodshämnden. Också i norden har vi haft både klansystem (ättesamhället) och blodshämnd. De isländska sagorna ger ett rikt material. Njals saga kan läsas som en berättelse om blodshämnd.

Hedersmord är en form av rättsskipning som vi i Sverige, trots feministernas motstånd (det finns inga särskilda hedersmord, alla karlar är av samma skrot och korn), lärt oss att se som en väg att upprätta en familjs heder. Det kan också handla om att undvika fiendskap mellan olika klaner. När en man eller kvinna skymfats eller dödats är det släktingarnas plikt att utkräva hämnd. För att undvika fiendskap – och därmed blodshämnd – kan därför en klan eller familj känna sig tvingad ta livet av en av sina egna medlemmar. Endast på det sättet kan freden bevaras.