Registrerad!

Det här den sjätte och sista texten på ”turn-around-temat”. Likt den föregående handlar den, dock mest indirekt, om romer.

De flesta som läser den här bloggen känner troligtvis till att Svenska Institutet, som är underställt Utrikesdepartementet, nyligen begick ett svårt misstag – om det nu var ett misstag förstås. De har ett twitterkonto med ungefär 125.000 svenska och internationella följare, där utvalda svenskar får bidra till bilden av Sverige. Det som hände var att Svenska Institutet skickade ut ett pressmeddelande med en 14.000 (12.000 är en annan uppgift) namn lång lista över personer som bör blockeras från att delta i detta debattforum. Även om listan inte är åtkomlig så vet vi att där fanns flera kända namn. I sedvanlig nyspråksstil påstods censuren handla om att skydda åsiktsfriheten.

Listan döptes på nätet till SI-gate och en central fråga blev om Margot Wallström kunde ställas till svars. Visserligen drogs listan snabbt tillbaka men ursäkten från Jenny Ljung, ansvarig på Svenska institutet, blev lite halvgången. Hon sa att de tänkte fortsätta att arbeta aktivt för att motverka det näthat som hon påstod särskilt drabbar invandrare, kvinnor och dem som skriver om hbtq-frågor. Svenska Dagbladets krönikör Margit Richtert kommenterade ironiskt:

Det stod snart klart att det verkade räcka med att befinna sig någonstans till höger om miljöpartiet för att reduceras till en av dessa oberörbara som ”ägnar sig åt hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer”, om vi ska saxa ur Svenska Institutets kommuniké. Bara i min bekantskapskrets hittas följande: en centerpartistisk riksdagsledamot, åtskilliga ledarskribenter (däribland min make), Israels ambassadör i Sverige och två utlandssvenska hemmafruar. Att utpekas som misogyn bögknackarrasist torde motsvara royal straight flush i stigmatisering. Inte ens de misogyna bögknackarrasisterna vill ju kallas så längre! Mer paria än så blir man inte utan att ha laddat ned barnporr – ajöss till karriär, familj och vänner.

Fortsätt läsa

I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.
Fortsätt läsa

Bidragsfusk

En fråga till läsarna:

Finns det någon bland er som kan och vill göra en insats med att omvandla PDF-filer till e-böcker? I så fall, maila mig: koa@arnstberg.se

***

Detta är den femte och näst sista texten som spinner på det moraliska ”turn-around-temat”. Det är också den första av två texter som handlar om kriminalitet bland finska romer. Först en introduktion, som inte blev fullt så kort som avsikten var:

Ett lands politiker måste se till att bestraffa och förhindra kriminalitet i en sådan omfattning att medborgarnas förtroende för rättssamhället upprätthålls. En stat vars ledare inte klarar den uppgiften riskerar att förlora sitt våldsmonopol, vilket är liktydigt med en samhällskollaps. Den svenska makt- och medieeliten bejakar tre dogmer, som måste klassas som samhällsfarliga, eftersom de bäddar för den typ av kriminalitet som undergräver medborgarnas förtroende för staten. De tre dogmerna är:

1. Samhällets bär alltid ansvaret. När människor begår kriminella handlingar är den gängse förklaringen att det handlar om ett samhälleligt tillkortakommande. Samhället har misslyckats med sin fostran av individen. Detta förhållningssätt syns bland annat genom att intresset främst riktas mot den kriminelle. Vad är det som samhället gjort fel? Hur kan felen korrigeras? Eftersom brottsoffer inte ska ”processas” på något särskilt sätt hamnar de i skugga. Så fungerar det inte i ett samhälle där den kriminelle bär personligt ansvar för sina brott. Där har staten i uppdrag att utföra hämnden på brottsoffrets vägnar. Där ska den felande inte vårdas och korrigeras utan straffas.

2. Brottslingar ska alltid hanteras som individer. Människan är ett socialt djur och likaväl som kriminalitet kan vara asocial och ett normbrott, så kan det vara precis tvärtom – brottsliga handlingar kan vara socialt accepterade inom den egna gruppen. Det kan handla om ”outlaws” i form av kriminella gäng, etniska grupper, släkter, familjer, sekter etc. Att begå brott kan till och med vara positivt, i den meningen att de bekräftar den egna gruppens överlägsenhet. Bland romer anses det ofta hedrande och värt beröm att lura gadjo, det vill säga personer som inte är romer. Enkelt uttryckt, så är bandet mellan kriminalitet och grupptillhörighet en empirisk fråga. När dogmen är att kriminalitet alltid ska knytas till individen, som i sin tur representerar ett samhälleligt tillkortakommande, kan mycket kriminalitet gå ”under radarn”.

3. Offerperspektivet. I det postmoderna och postkoloniala tänkande som i dag har företräde i offentligheten – det är också utbrett inom rättsväsendet – måste den vita majoriteten i ett land som Sverige, i synnerhet männen, förstå att det är de som har både makten och tolkningsföreträdet gentemot minoriteter, dit också kvinnorna räknas. Även om detta perspektiv översiktigt kan ha fog för sig, så stämmer det långt ifrån alltid när den tillämpas i vardagen. Den som är kriminell är oftare i ett överläge än ett offer. När exempelvis två romer lurar sig in hos en äldre vit svensk man och stjäl allt värdefullt de kan få med sig, så handlar det inte om att de är i något underläge. Det finns alltså ingen anledning för media att, vilket de regelmässigt gör, undvika att tala om vilken ”offergrupp” dömda förövare tillhör.
Fortsätt läsa

30 år av mörkläggning

Här intervjuas Karl-Olov Arnstberg och jag i Svensk Webbtelevision om detta ämne. Bakgrunden är det program som jag gjorde för SVT 1989 om invandrare och brottslighet och som tidigare finns utlagd i sin helhet här på bloggen (scrolla ned till bloggposten ”Brå och Sarnecki tyckte tvärtom 1989”).

I det här programmet diskuterar vi bland annat utveckligen sedan dess vad gäller Brås och medias ovilja att tala om gärningsmännens etnicitet, vilken går hand i hand med politikernas besvärjelse att det egentligen bara är socio-ekonomiska faktorer som är orsaker till minoriteters kriminalitet. Vi berör också vilka skillnader som det är att verka som opinionsbildare utanför och innanför ”boxen”. De som vill värna sina karriärer fortsätter sitt mantra om ”integration” medan vi som inte får tillträde till den offentliga arenan istället fokuserar på de mycket stora ”volymer” som fortsätter att komma. Det betyder att vi inte alls anser att åsiktskorridoren är riven, som det har blivit på modet att tycka.

Gunnar Sandelin

Intervjun i sin helhet på 36 minuter kommer här:

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Politruker, politruker

Nu, när jag fått vittring på den svenska makteliten som kolonial, bekräftas relevansen på många sätt. I morgonbladet läser jag om den svenska moderata EU-parlamentarikern Christofer Fjellner. Han har gjort den typiskt politiska karriären som går uppåt och ”bort från”. Bort från Västerås, till Bryssel. Fjellner har varit så duktig, att han beretts plats i den maktelit, som inte längre representerar sina väljare. Enligt morgonbladet säger Fjellner: ”Vi får ta reda på vilka personer Trump lyssnar mest på och försöka påverka dem istället för Trump direkt.”

Vilka ”vi”? Fjellner och svenska folket? I så fall, vad vet han om hur och om svenska folket vill påverka Trump? Fjellner är en aktiv snusförbudsmotståndare. Är det i den frågan som han vill påverka Trump? Jag tvivlar på att en svensk EU-parlamentariker har den positionen, att han med sitt tyckande kan nå fram till kretsen kring Trump. Det som Fjellner gör, är att uttala sig som medlem av det globala politikerväldet. På samma sätt som jag skulle kunna säga ”vi samhällsforskare” och Gunnar Sandelin ”vi journalister”.
Fortsätt läsa

BRÅ och Sarnecki tyckte tvärtom 1989

När jag gjorde ett program om invandrare och brottslighet för Norra Magasinet (SVT) 1989 sade BRÅ-chefen Jerzy Sarnecki att det är angeläget att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån.
”Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter”, sa han.
Klippet ligger alldeles i början av reportaget.
Efter drygt 10 minuter säger han också om den politiska oviljan att inte vilja beröra frågan om invandrares kriminalitet: ”Man har bedrivit strutspolitik!”

Det var då det!

Vi har tidigare lagt ut reportaget här på bloggen, men här kommer det igen:

Obs! Klicka på rubriken om du vill dela inlägget.

Här är den ursprungliga storyn:

https://morklaggning.wordpress.com/2015/10/27/inflode_och_valdtakter2/

Gunnar Sandelin

 

 

Ge oss en ny, men hederlig Brå-utredning om invandrare och brottslighet!

För ett tag sedan drömde jag att mina hemkvarter tagits över av ligor av unga utomeuropeiska män. Hotfulla arabiska och afrikanska killar med bara överkroppar försökte råna mig när jag var ute för att handla. Det var nära ögat men jag undkom genom att lägga benen på ryggen, som om nu en pensionär skulle kunna klara av det. Väl hemma i min lägenhet hörde jag på nyheterna att vissa gatustråk i min närmiljö borde undvikas för den som hade livet kärt. Dessa tidigare lugna områden ansågs helt plötsligt för farliga No Go-zoner. Som vanligt sades givetvis ingenting om anledningen och inte heller något om gärningsmännens etnicitet. Det var den gamla vanliga visan av mörkläggning och det förvånade mig inte ens i drömmen.

Jag vaknade med hög puls och maximalt aktiverad reptilhjärna, men när jag insåg att jag befann mig i mitt trygga sovrum, lugnade jag ner mig och somnade om. Drömmen fortsatte ändå, men den här gången var förövarna schweizare, tyskar och österrikare i tyrolerhattar och lederhosen som skulle skrämma invånarna och göra omgivningen osäker (förmodligen hade jag hämtat inspirationen från alla matcher och supportergrupper i fotbolls-EM som teve visade hela eftermiddagar och kvällar). Men den här gången vaknade jag utan hjärnans alarmsystem inkopplat. De verkade ju bekanta och dessutom fanns det ett löjets skimmer över deras försök att ta över här. De påminde mig snarare om den modersbundna norska figuren Marve Fleknes i komikern Rolf Wesenlunds framtoning från svensk television på sjuttiotalet (för dem som minns honom). Jag vaknade med ett lättat leende på läpparna.

Fortsätt läsa

Polisregistret över romer

political
Någon gång i slutet på 1970-talet deltog jag som forskare i en grupp som intresserade sig för finska romer, tillsatt av Socialstyrelsen. Skälet var att Stockholms zigenarkonsulent Ingrid Iverstam hade gjort en sammanställning som visade att finska romer, i synnerhet männen, ofta dog en våldsam död. Mord var vanliga och så gott som alltid var det en annan rom som var mördaren. Det vi ville veta var, i vilken utsträckning det berodde på att de finska romerna hanterade konflikter med hjälp av blodshämnd. Till skillnad från andra romer, som för att lösa allvarliga konflikter hade kris, sin egen domstol, så plågades de finska romerna av släktfejder. Frågade vi finska romer, förnekade de att sådana förekom. De sa att ”Det där håller vi inte på med längre. Det var förr i tiden”. Det var inte sant, men där fick inte gadje (icke zigenare) lägga näsan i blöt.

Vår utredningsgrupp blev kortlivad. Som jag minns det hade vi ett par tre möten innan den upplöstes. Anledningen var, att det enligt svensk lag inte är tillåtet med etnisk registrering. En släktutredning av finska romer måste ses som en sådan. Att vi ville hjälpa de finska romerna var inte relevant i sammanhanget.

Bakgrunden till detta registreringsförbud är väl känd. Det är givetvis förföljelsen av och folkmordet på romer och judar under andra världskriget. Det visade sig att register över etniska grupper kunde vara så farliga för dessa grupper, att de hotade deras existens.

Hatet mot såväl judar som romer var utbrett i hela Europa men det var bara nazisterna som iscensatte ett folkmord. Judarna ville de utrota av tre skäl. Det första och i vår tid mest synliga var att nazisterna betraktade judarna som en mindervärdig ras, som inte borde få finnas. Historiskt fanns motsättningen mellan kristna och judar men det handlade också för judarnas del om att de inte tilläts äga jord, vilket fick dem att ägna sig åt handel och låneverksamhet. I den folkliga föreställningsvärlden var judarna en parasitär folkgrupp.

Fortsätt läsa

Som svensk är man inte mycket värd

solidaritet
Från lite olika håll skickas domar gentemot romer till mig. Den som redovisas nedan kommer från Stefan Pettersson, journalist på den lilla rakryggade papperstidningen Nya Tider. Det juridiska språket är knöligt och jag kanske borde ha skrivit om det på begriplig svenska. Det har ändå sitt värde att se hur domstolen formulerar sig. Nya Tider är för övrigt unik i svensk press, när det gäller att redovisa romers brottslighet. Det är inget som etablerade medier vågar sig på.

De tiggande romerna tillhör en av samhällets offergrupper. Det finns alltså uppenbara risker förknippade med att skriva sådant som är mindre fördelaktigt om dem. Den bakomliggande motiveringen är att journalister inte ska medverka till att rasismen ökar i Sverige. Det är nog det enda jag skulle kunna berömma svenska journalister för. När det gäller att undvika obehagliga sanningar ligger de i världsklass. Nej förresten, långt över världsklass.

Dom vid Linköpings tingsrätt 2016-05-26 Mål nr: B 1490-16
Två rumänska romer, 34-åriga Lidia Drgomir och Elena Ghiocel dömdes för en dryg vecka sedan till sex månaders fängelse för misshandel och grov stöld. Vad rättegången kostade svenska skattebetalare redovisas inte särskilt. Däremot vet vi att kvinnornas försvarare ersattes av domstolen med 31.006 kr respektive 30.411 kr. Målsägande Nils Hansson företräddes av åklagaren. Vad han kostade vet vi inte, men det betyder inte att han arbetade gratis.
Fortsätt läsa

Det allra värsta

allra

Kostnaderna för invandringen skenar. När Gunnar och jag ber ekonomen Jan Tullberg att räkna samman utgifterna, tar han med vad han kallar för undanträngningseffekter, det vill säga att för varje invandrare som får ett jobb, hamnar ännu en svensk bland de arbetslösa. Slutsumman för förra årets massinvandring landar över tid på hisnande 600 miljarder. Kanske är beloppet så högt, kanske inte. Att beräkna invandringens kostnader är mycket svårt och det finns lägre siffror. Men det finns ingen svensk nationalekonom som på ett trovärdigt sätt ens försökt att argumentera för att invandringen är lönsam.

Det hindrar inte att sådana påståenden cirkulerar i medierna. För deras del skulle man kunna tala om ett annat slags ”undanträngningseffekter”. De tränger undan seriös skrämmande information, om det finns glättigare sådan att tillgå, även om den senare är felaktig och vilseledande. Ett kritiskt förhållningssätt, misstänksamhet och tystnad drabbar i första hand dem som lyfter fram invandringens negativa effekter.

Nu senast är det journalistprofessor Jesper Strömbäck som sitter i teves morgonsoffor och leker nationalekonom. Han försäkrar tittarna att Sverige behöver invandringen och att den på sikt kommer att stärka landet. Det är ett populärt grepp i den offentliga debatten. Invandringen bör uppfattas som en investering, inte som en utgift. Inte bara våra PK-journalister utan också många politiker gillar den typen av påståenden. Även om argumenteringen är minst sagt tunn så säger de – exempelvis statsrådet Ylva Johansson – att invandringen med ett framtidsperspektiv är lönsam. ”Vi investerar i människor”, säger hon och då är det inte svenskar hon tänker på.
Fortsätt läsa