Mångkulturens Sverige V: Integration och mångkultur

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den femte.

1997 fick Sverige en minister med ansvar för integrationsfrågor, Leif Blomberg, och en ny myndighet: Integrationsverket. Socialdemokraten Lars Stjernkvist blev myndighetens förste generaldirektör. 2001 gav dess andre och siste ordinarie chef, centerpolitikern Andreas Carlgren, följande beskrivning av det nya verkets uppdrag:

Integrationsverkets utgångspunkt är ett samhälle med mångfalden som grund. Ett samhälle där det inte handlar om uppdelningen ”vi och dom”, där ”dom” ska tas upp i ”vår” gemenskap. Ett samhälle där individers olikhet och samspelet mellan dessa olikheter istället blir grunden till något nytt. Ett samhälle där integration både handlar om individens rätt till att få leva ut sin olikhet och till att få dela en gemenskap grundad på mångfald.

Att tala om mångfald är egentligen att tala om frihet. Som hotbild lurar den totalitära staten med sina enhetssträvanden. Den demokratiska staten däremot, accepterar och bejakar mångfald. Emellertid, mångfaldspolitiken leder till en rad svåra frågor. Sveriges framväxande feminism fick klara problem med det mångkulturella förhållningssättet. År 2002 skrev vänsterpartisten Ulla Hoffman en riksdagsmotion där hon konstaterade att jämställdhet var ett värde som var direkt kopplat till den svenska kulturen. Hon ville att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppdrag att analysera jämställdhetsmålet och citerade en kvinna från Iran som i ett brev gav en mindre smickrande bild av mångkulturens vardag. Med ett svenskt perspektiv var många medborgare med utländsk bakgrund trångsynta och hade en reaktionär syn på såväl människor som på djur och miljön. Kulturen blev till ett slags legitimerande ursäkt för olika former av förtryck och i synnerhet då kvinnoförtryck. Ulla Hoffman skrev: ”Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur i stället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle gjort om det gällt ’svenska’ kvinnor.”

Mångkulturens Sverige IV: Anders Westerberg

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den fjärde.

I en debattskrift 1996 från Invandrarverket, Bota eller skrota invandrarpolitiken, finns ett kapitel skrivet av en man som under många år tillhörde Invandrarverkets ledning, först som regiondirektör och senare som biträdande generaldirektör. Han varnade för att denna byråkrati, tillsammans med invandrarnas egna intresseorganisationer, utvecklats till det största hindret mot invandrarnas integration. Ungefär 25 000 personer arbetade med invandrarfrågor.

Var det så att Sverige tagit helt fel väg med sin ambitiösa flyktingmottagning? Skapade den svenska invandrarbyråkratin hjälplösa och bidragsberoende invandrare?

Anders Westerberg var inte ensam om den frågan. Författaren Theodor Kallifatides berättade på ett seminarium, att de av hans kamrater från hemorten i Grekland som begav sig till England under juntatiden med tiden blev miljonärer. De som hamnade i Sverige blev förtidspensionärer.

Detta är naturligtvis anekdotiskt men ändå tänkvärt. Intresserar vi oss till exempel för hur det gick för de chilenare som sökte sig till Sverige efter att Pinochet tagit makten, möttes de i Sverige av såväl social som ekonomisk välvilja. Detta ledde till att många i mitten av nittiotalet förblivit arbetslösa eller förtidspensionerats. De som hade arbete var vanligen okvalificerade. Inte heller deras barn lyckades särskilt väl. I USA gick det betydligt bättre. Där var de ofta egna företagare eller hade industriarbeten som förutsatte hög kompetens. Deras barn klarade sig bra och fortsatte ofta med universitetsstudier.

Enkla frågor

Mina vänner I Kilafors lockade med mig på en spelmansstämma i Bjuråker. Spelmansstämmor och svensk folkmusik är inte något jag är särskilt intresserad av – sådant var obefintligt i den folkhemsförort väster om Stockholm, där jag växte upp. Jag har dock varit på en spelmansstämma åtminstone vid ett tidigare tillfälle, men var? Och när? Nej, det minns jag inte.

Först körde vi upp på fel sida av hembygdsgården, där alla husbilar och husvagnar – mest svindyra husbilar – upprätthåller campingtraditionen, men snart var vi på rätt äng och betalade humana 20 kr för att få lämna bilen där. Att komma in på stämman kostade ytterligare en hundring per skalle – om man inte var under femton år, eller hade ett instrument. Jag funderade på om ett munspel skulle räcka.

– Spelar du munspel, frågade Stig-Göran?
– Nej, men det står det ju inget om. Bara man har ett instrument med sig får man komma in gratis.
– Har du något?
– Nä

Vi lyssnade till spelmän som hade vandrat med sin musik från kyrkan till hembygdsgården. Visst var det fint med gånglåtar, men inget spektakulärt. Om högtidstalet, som någon politiker höll, var mera märkvärdigt vet jag inte, därför att jag tillhörde den majoritet som stod för långt bort och inte kunde höra vad han sa. Nå, oddsen är dåliga för att en politikers högtidstal ska innehålla något tänkvärt. Därefter sjöng två kvinnor a capella med skolade röster. Det var inte vackert, men modigt.

Finväderssöndag – jag hade varit aningen orolig för att det skulle vara knökat eftersom jag inte klarar av folksamlingar så bra. Men ingen fara. Det var säkert ett par tusen personer, men det svalde anläggningen lätt. Det var väl bara till kolbullarna som kön var riktigt lång.

Jag funderade lite på om jag visste vad kolbullar var för något. Det gjorde jag inte, men sa inget. Det är ju sådant som etnologer förväntas vara experter på. Senare, efter att ha ätit sotare (alltför salta strömmingar) med tunnbröd och oskalad fjolårspotatis, ställde vi oss i den långa kön till kolbullarna. De serverades med lingonsylt på papptallrikar – sådana där som vi väl snart inte längre är tillåtna att använda i Sverige. Det är mycket vi inte får göra i det Sverige där gängmedlemmar skjuter ihjäl varandra och våldtäktsstatistiken skrämmer omvärlden. Svart rök stiger mot skyn på parkeringsplatserna, men vi får inte röka på uteserveringarna. Och snart får vi inte längre äta kolbullar, i varje fall inte på papptallrikar. Nå, ICA:s provkök kommer att lösa problemet. De håller på att utveckla ätbara tallrikar av vetekli. Däremot finns ännu inga förslag på hur plastbesticken ska ersättas. Helst bör det förstås vara något ätbart – som om inte människor redan nu är tillräckligt feta!

Jonas Widgren: Mångkulturens Sverige II

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den andra.

David Schwarz var den person som förde fram mångkultursfrågan och lyckades värva såväl forskare, som experter och politiker. Sverige ändrade emellertid på den tiden inte politisk grundmodell efter allmänna debatter utan det krävdes dels en rejäl utredning och därefter att riksdagen agerade och fattade beslut. Den person som politiskt förverkligade David Schwarz tankar om ett mångkulturellt Sverige hette Jonas Widgren. (Min beskrivning av Jonas Widgrens gärning baseras så gott som enbart på den finlandssvenske historikern Mats Wickströms forskning). Vem av de båda som har störst betydelse är svårt att säga, men tvingas jag välja, tror jag att Jonas Widgren får dra på sig ledartröjan.

Jonas Widgren (1944 – 2004) tillhörde de röda borgarbarn som fick sin ideologiska fostran i slutet av 1960- och början av 1970-talet, med flyktingaktivism, protester mot Vietnamkriget etc. Men inte bara det, han hade också en mångkulturell släkt och en kosmopolitisk uppväxt i Stockholm, Marseille och Genève. 1967 gifte han sig med en kvinna från Kroatien och lade serbokroatiska till de övriga språk han behärskade.

Widgren hade ett övernationellt perspektiv och ville att Sverige skulle gå i spetsen för ett förändrat Europa. Han såg framför sig hur politiker i invandrarländerna skulle acceptera ”dubbla värdelojaliteter” och ”bikulturell identitetsbildning”. Detta var för hans del inte bara ett teoretiskt förhållningssätt utan förankrat i hans egen uppväxt och genom äktenskapet.

David Schwartz – Mångkulturens Sverige I

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den första.

Den polske juden David Schwarz (1928 – 2008) satt under andra världskriget i flera koncentrationsläger. 1950 kom han från en sanatorievistelse i Italien till Sverige. Efter att ha tillfrisknat från både tyfus och tuberkulos började han studera sociologi vid Stockholms universitet. Den 21 oktober 1964 skrev han en artikel i Dagens Nyheter, där han påpekade att antalet utlänningar som kom till Sverige ökade snabbt. Han ansåg det viktigt att dessa invandrare fick behålla sina kulturella särarter och att Sverige, med hans ord, blev en ”flerkulturnation”. Detta var upptakten till en serie DN-artiklar, som kom att inspirera till debatt också i andra tidningar.

Åren 1964 – 68 drog David Schwarz igång hela tolv tidningsdebatter kring invandrarfrågan, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att ingen annan person initierade mer än en debatt i samma fråga.

Nationell identitet

Inbördeskriget i Syrien följde i kölvattnet på den arabiska våren 2011. När Bashar-al-Assadregimen sattes ifråga kunde naturligtvis al-Assad ha avgått men det gjorde han inte utan svarade med hård repression. Inbördeskriget var ett faktum. Det fördjupades när Turkiet, Saudiarabien, Iran, Ryssland och USA lade sig i. Jag ska inte gå närmare in på hur dessa parter samspelade med varandra, bara konstatera att det var i den myllan som IS skapades.

När inbördeskriget bröt ut hade Syrien ungefär 18 miljoner invånare. En halv miljon människor miste livet. Fem miljoner lämnade landet, varav en miljon sökte sig till Europa. Mellan sex och sju miljoner drevs från sina hemorter men stannade kvar i Syrien. Kriget fick inte bara konsekvenser för Syrien utan också för grannarna Turkiet, Jordanien, Libanon och Irak, plus att migrationsvågen skakade om Europa.

Ett perspektiv som jag aldrig mött i den svenska rapporteringen är att det som utlöste kriget var en alltför svag syrisk nationell identitet. För den som gillar mångkultur var Syrien rena mönstersamhället.

… ty de veta icke vad de göra (Lukas 23:34)

När den brittiske författaren David Goodhart analyserade Brexitomröstningen och gjorde sin vid det här laget välkända uppdelning i ”somewheres” och ”anywheres” placerade han somewheres i de små eller medelstora städer som en gång var centra för tillverkning eller gruvdrift. De som bor där har sina rötter i familjen, de är hårt knutna till den ort där de vuxit upp och självklart är de lojala med sitt hemland. De arbetar eller har arbetat i ett företag på hemorten och är ofta med i facket. Tidigare var de optimistiska inför framtiden, men det är de inte längre. De har sett hur landets tillverkningsindustri hamnat i finansekonomins bakvatten med nedlagda företag och arbetslöshet som konsekvens. Och, kanske ännu viktigare, via massinvandringen har de dels fått konkurrens om jobben, dels ställts inför ett hemland som inte riktigt längre känns som det tillhör dem. Det gör dem illa till mods och de begriper inte riktigt varför de ska acceptera att få så i grunden förändrade livsvillkor. Ser vi till USA hittar vi där samma slags tillhörighetskänslor och främlingskap utanför de stora metropolerna. Begreppet ”somewheres” fångar bra in vilka medborgare det handlar om.