Söndagskrönika: Mångfalden!

Kära Mamma!
Nu har jag varit på min första arbetsdag på den nya skolan i Mälarhöjden och det känns verkligen bra. Ditt älskade barnbarn Angela börjar samtidigt här i första klass och vi är båda mycket förväntansfulla. Det här är en väldigt progressiv och könsneutral skola där alla lärare är socialt medvetna. Skolböcker och mycket annat återanvänds och vi har återkommande seminarier rörande mänskliga rättigheter, värdegrunden, och klimatet. Den är också Hbtqi-certifierad av RFSL. Det finns emellertid ett stort problem, och det är att skolan inte är mångkulturell. Den handfull mer mörkhyade barn som finns är alla adopterade. Jag nämner det därför att i Bredäng, den förort som är granne söderut, finns det flera skolor där problemet är det motsatta. Där finns det alldeles för få svenska elever. Jag tog upp frågan med lärarkollegiet och de insåg också att det var ett problem.

Mångfalden är inte minst viktig för våra svenska barn. Vi lever ju i globaliseringens tidsålder, så de behöver inte bara träna sin tolerans utan också bli bättre på att förstå kulturskillnader. Enkelt uttryckt behöver de höja sin kulturella IQ. Jag fick därför direkt i uppdrag av rektor att bli vår skolas mångfaldskoordinator. Mångfald är berikande och det var dags att göra något åt problemet här i Mälarhöjden!

Efter att jag fått uppdraget åkte jag iväg till Bredängsskolan och träffade bland andra Ahmed, en fantastiskt charmig kille som kunde spricka upp i det största och varmaste leende jag någonsin sett. Han tillhör en familj med fem barn och de har det inte så lätt eftersom hans mamma är ensamstående. Jag kan knappt föreställa mig vilket hårt arbete det skulle vara att fostra och hålla ordning på fem barn när det inte finns någon pappa.

Stackars Ahmed går i en skola som är hårt sliten. Det är graffitti överallt och det är bråkigt under lektionerna. På rasterna delar eleverna upp sig i olika gäng som inte verkar sams med varandra. Det är väl därför skolan har anställt väktare för att hålla ordning på skolgården. Tyvärr så lyckas de inte alltid med det. Det är också väldigt skräpigt, både inne och ute. Flera papperskorgar är svarta för att någon har eldat i dem. Ahmed ska inte behöva ha det på det sättet!

Skolresultaten är också över lag dåliga. Betygen ligger en bra bit under snittet för svenska skolor. Jag tänkte att varför måste Ahmed gå i en så hopplös skola när det bara är två kilometer till vår egna väl fungerande skola? Det är ju enkelt att förstå vad det handlar om. Det är ren och skär rasism! Det bästa sättet att bekämpa rasismen på är att bra skolor, som vår egen, görs tillgängliga för alla. Så det får bli min uppgift som mångfaldskoordinator, att se till att vår skola blir mer mångkulturell.
Din son Anders

Söndagskrönika: Taharrush jamai

Men först lite reklamfilm! Nej, jag menar reklam för min nya bok:

Karl-Olov Arnstberg: Sverigesyndromet. 342 läsvänliga sidor.

Häromåret tänkte jag att det var dags att bomma igen verkstaden. Jag var färdig och några fler böcker om politisk korrekthet och massinvandringens konsekvenser skulle det inte bli. Emellertid, en till blev det: Sverigesyndromet.

År ut och år in har vridit och vänt på frågor, beteenden och händelser inom ämnesområdet utan att begripa att de egentligen alla var bitar i samma pussel. Visst hade jag förstått hur flera av dem hängde ihop, men plötsligt såg jag hur de bildade ett mönster – allihopa! Det som fick mig att skriva den här boken är att det gick att lägga det pusslet.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare ser det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd som en underordnad fråga. Det är viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet kännetecknas av att politiker med denna uppfattning i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Ekonomiskt är swishfinansiering lösningen för de flesta dissidenter. Jag är också med på det tåget och brukar få några hundra kronor i månaden – mer blir det inte eftersom jag inte gillar att “tigga” och därför inte är bra på det, må vara att detta är en högst anständig form av tiggeri. Vill du stödja mig i rollen som en för etablissemanget obekväm samhällskommentator så gör du det därför bäst genom att köpa Sverigesyndromet.

Förmånspriset för dig, om du förhandsbeställer boken direkt från mig är 250 kr, inklusive porto. Efter 1 augusti, då jag släppt boken på marknaden gäller ordinarie pris 280 kr – fortfarande inklusive porto. Vill du ha boken signerad till dig själv eller någon annan, så låt mig veta. Jag skickar boken i slutet av juli.

Så här köper du Sverigesyndromet:

1. Betala in 250 kr inkl. porto på plusgiro 463 33 86-0, alternativt swisha in beloppet till 123-218 19 31
2. Märk i meddelandefältet med ditt signum eller namn
3. Maila koarnstberg@gmail.com och skriv signum eller namn samt vart boken ska skickas. Jag skickar med DHV och behöver därför också ett mobilnummer.

Du kan även köpa boken mot faktura genom att ringa eller maila förlaget. Men till ordinarie pris: 280 kr plus porto 63 kr.

Karl-Olov Arnstberg
Debattförlaget

********************************************************

Taharrush jamai är en sexuell ”antastningslek” som utbredd i den muslimska arabvärlden. Ibland blir flickorna bara retade, ibland blir de tafsade på. Och ibland leder tafsandet vidare till våldtäkt. Kvinnan omringas av de första angriparna, medan en yttre ring av män bildas för att avskräcka räddare och för att dölja övergreppet för förbipasserande. De väntar på sin tur. För att öka förvirringen kan angriparna låtsas vara räddare. Kvinnor har rapporterat att de har blivit tafsade på, avklädda, slagna, bitna och smärtsamt klämda samt våldtagna och rånade.

Den blonda sydafrikanska reportern Lara Logan, som arbetade för CBS, överfölls av en stor grupp män när hon år 2011 rapporterade om firandet av president Mubaraks avgång på Tahrirtorget i Kairo. Hon berättar:

Plötsligt, innan jag ens vet vad som händer, känner jag händer som griper tag i mina bröst, sliter i mitt skrev och tar tag i mig bakifrån. Det är inte en person som slutar, utan det är en person, sedan en annan person och en annan person. (David Abbott: Offensive Diatribes. Sparrow Books UK 2017, s. 324)

200 – 300 män deltog i övergreppet som varade i ungefär 25 minuter. Männen slet av henne kläderna och våldtog henne med händerna, samtidigt som de fotograferade henne med sina mobiler. De började dra hennes kropp i olika riktningar, drog bort henne från TV-teamet och slet i hennes långa blonda hår så hårt att hon trodde de skulle slita loss det från hårbotten. Reportern släpades längs torget till en plats där folkmassan stoppades av ett staket, där några kvinnor campade. En av dem lade sina armar runt Logan och de andra bildade en mur runt henne. En grupp på 20 soldater dök upp och tvingade med sina batonger männen att retirera. En av soldaterna bar bort Logan på sin axel. Hon flögs tillbaka till USA nästa dag, där hon tillbringade fyra dagar på sjukhus.

Söndagskrönika: Feminism och våldtäkter

I den offentliga debatten kring mordet på Fadime år 2002 visade sig två lägerbildningar. Den ena tog fasta på begreppet hedersmord och menade att Sverige och svenskarna nu på ett chockartat sätt fick klart för sig att främmande kulturer inte bara var annat slags mat, musik och likartade berikande kulturyttringar. Det handlar också om helt andra sätt att tänka och leva.

ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) gjorde en annan tolkning. I ett pressmeddelande hävdade de att heder inte hade med detta eller andra liknande mord att göra. Det handlade inte om invandrare. Det handlar om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska. Också vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, använde mordet som ett argument i den feministiska kampen. Författaren Liza Marklund spädde på i Aftonbladet. För henne relaterade mordet till de grundläggande strukturer som var desamma i det svenska och det kurdiska samhället och just hedersmord var en liten och perifer fråga. I Aftonbladet skrev fyra feministiska forskare en artikel där de kallade hedersmordsperspektivet för kulturrasism.

Sommaren 2012 föreslog Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) medietystnad I Aftonbladet under rubriken ”Låt oss slippa rubriker om sommarvåldtäkter”. De vände sig mot att Expressen och P4 i Sveriges radio uppmärksammat ”sommarvåldtäkter” som ett växande problem, men nämnde inte med ett ord att detta är brott där vissa invandrarkategorier var tydligt urskiljbara. De föredrog att diskutera män i allmänhet.

Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och Persson har ljugit för dem. De har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska illusion som de matats med.

Man skulle kunna tro att de dogmatiska feministerna har krupit till korset och bett om ursäkt för sina misstag. För en och annan gäller det säkert men fortfarande är det många feminister som tycker det är viktigare att dölja invandrares kriminalitet än att uppmärksamma problemen. Särskilt känsligt är våldtäkter.

Det var lika förljuget och elakt för ett kvartssekel sedan

I månadsskiftet april-maj 1997 höll socialantropologen Kajsa Ekholm Friedman en föreläsning på en sammankomst som anordnats på ett hotell i Solna centrum, av organisationen Folkviljan och massinvandringen. De som lyssnade på henne var främst medelålders damer och herrar, oroliga för invandringens konsekvenser. På DN debatt skrev hon en vecka senare:

Hur kan man få för sig att mångkulturalism i betydelsen mångetnicitet är berikande för ett land? Mångetnicitet har i själva verket alltid inneburit grava problem, från antiken och framåt. /…/ Mångetniciteten är förödande för den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera. I ett mångetniskt samhälle finns det inget ”vi” på den nationella nivån. Folk riktar i stället sin lojalitet mot sina egna etniska grupper med vad det innebär av brist på lojalitet och solidaritet gentemot samhället i stort och gentemot dem som inte ingår i den egna vi-gruppen.

Ekholm Friedman gav exempel från Los Angeles. Hon påpekade också att varken indianer, hawaiianer, maorier eller Australiens aboriginer uppfattar sina respektive samhällens mång­kulturalism som särskilt berikande för dem själva. Mot slutet av sin artikel använde hon ett olyckligt bildspråk:

I dag är situationen helt annorlunda. Västeuropa är på fallrepet och dessutom bryts vår tidigare homogenitet upp av tentakler utifrån. Europas koloniala förflutna gör kanske att vi inte bör beklaga oss, men vi behöver å andra sidan inte celebrera det egna sönderfallet.

Gangsterrap, mord, skuld och försoning i det svenska folkhemmet

På den norska nättidningen Resett har journalisten Arnt Folgerø sökt en förklaring till att den mördade svenske rapparen Einár av svenska medier hyllats som en stor artist. Statsminister Stefan Löfven framhöll att han var en ungdom med stor betydelse för många andra unga i Sverige. Arnt Folgerøs text återpubliceras här i svensk översättning.

Det råder ingen tvekan om att Einár var populär, och hans popularitet tycks ha nått nya höjder efter att han dödades i vad som verkar vara ett ”krig” mellan kriminella invandrarungdomar i Stockholm. Einár försökte leva upp till sin image som gangsterrappare och praktiserande kriminell, med rån och dödshot på sin meritlista, innan hans liv som ”äkta gangster” vid 19 års ålder ledde till tio kulor genom kroppen och huvudet, i den fashionabla stadsdelen Hammarby Sjöstad.

Einár föddes i den svenska kulturbourgeoisin, son till den kända skådespelerskan Lena Nilsson och restaurangägaren Erik Grönberg. Hans bakgrund, såväl geografiskt som socialt, var definitivt inte en del av det ”gangsterlandskap” som ligger i nordvästra Stockholm, och där förorten Rinkeby är central. Det är en plats med ett etablerat mönster att konstnärliga och rappande, men också kriminella, invandrarungdomar rånar och skjuter ihjäl varandra, vilket uppmärksammas i media, i synnerhet efter att Einár dödats. Rapparnas våldsamma livsform sänds i konstnärlig form ut på musikmarknaden och sprids av media, till glädje för svenska medelklassungdomar som brister i autenticitet och vill ha global rättvisa. Som journalisten Diamant Salihu påpekat bidrar denna längtan efter ett liv i så kallad autenticitet bland etniska, svenska medelklassungdomar till att hålla igång våldsspiralen i Rinkeby. Han har skrivit en bok om gangstersamhället i Rinkeby, och fick nyligen Stora journalistpriset för att ha gjort det ”obegripliga begripligt”.

Fy fan vad mycket pengar!

Först en upplysning: Nu har ett nytryck av PK-männen och PK-kvinnorna kommit från tryckeriet. Är du snabb att beställa så kommer den före jul. Samma pris som tidigare: 500 kr, swish eller plusgiro. Maila mig därefter och meddela vart böckerna ska skickas. Och nu, något helt annat:

Ali Moalim är 38 år när han år 2006 beviljas uppehållstillstånd som anhörig, eftersom han är gift med en somalisk kvinna i Lindesberg. De har inga barn tillsammans och två år senare upphör äktenskapet. Ali Moalim har två söner med en annan kvinna, i Somalia. Han tar dem till Sverige år 2009, när de är 13 och 14 år gamla. 2016 flyttar Ali Moalim till Örebro medan sönerna bor kvar i Lindesberg tillsammans med den före detta frun, som alltså inte är mamma till barnen.

År 2012 diagnosticeras Ali Moalim med sjukdomen Spinocerebellär ataxi typ III. Det är en ovanlig genetisk sjukdom som kännetecknas av att den som drabbats har svårt att samordna sina rörelser. Ataxi är grekiska och betyder ”brist på ordning”. Den sjuke blir gradvis allt sämre, aldrig bättre.

Överläkaren Susanne Karlsson Tivenius ställer diagnosen. Två år senare är Ali Moalim så sjuk att han inte klarar sig själv. Det görs en så kallad ADL-bedömning av arbetsterapeuten Inger Börjesson och sjukgymnasten Terese Gustafsson. I den tar man reda på hur patienten klarar sitt dagliga liv. Nedan den utförliga redogörelse för det grava handikapp som fick försäkringskassan att bevilja assistansstöd.

/…/ sedan Ali Moalim blivit upplyft ur sängen av två personer hänger han stående på ett ståbord, varefter de två personer som hjälper honom flyttar fram gåbordet korta sträckor och flyttar däremellan fram Ali Moalims fötter – en procedur som upprepas tills de når toalettdörren. Det anges vidare att Ali Moalim inte har förmåga att gå i trappor och att han måste ha hjälp att trycka på hissknappar om han behöver använda hiss. Avseende på- och avklädning anges att Ali Moalim inte kan klä av eller på sig sina kläder, att han får hjälp i alla delmoment i aktiviteten och att han inte heller kan medverka för att underlätta. Avseende personlig hygien anges att Ali Moalim inte kan tvätta händer och ansikte och att han inte kan duscha på egen hand utan får hjälp med alla delar i aktiviteten. Vid observationstillfället var det två personer som hjälptes åt att duscha honom. Det anges också att Ali Moalim inte kan kamma sig, borsta tänderna eller utföra manikyr och pedikyr. Som en sammanfattande bedömning avseende ADL-aktiviteterna anges i huvudsak att Ali Moalim inte kan utföra några sådana aktiviteter självständigt, att han har ett stort hjälpbehov och att han vid förflyttningar behöver stöd av två personer.

Om ”dubbelbarn” och kriminalitet

I dag är gästas bloggen av Gunnar Sandelin, med statistik särskilt framtagen av ”Affes statistikblogg”.

Vi har tidigare på sajten Det goda samhället diskuterat brottsstatistiken för män som är i sin mest brottsaktiva ålder. 1970 var andelen av utrikesfödda män från Norden i åldern 15 – 44 år runt 60 procent av denna grupp. De som hade sin bakgrund i Afrika och Asien låg på drygt tre procent. 50 år senare, år 2020, är rollerna ombytta. Överrepresentationen vad gäller brottsmisstankar för våra nordiska grannar ligger mycket lågt på skalan. Högst är den bland dem som kommer från Afrika och Västasien/Mellanöstern.

Såväl DGS´ som Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste stora studier om invandrare och brottslighet, som sträcker sig fram till och med 2017, visar att för första gången är andra generationens invandrare högst överrepresenterade vad gäller misstanke om brott – särskilt grov kriminalitet som misshandel, dråp och mord. Länder/områden med stor majoritet dubbelbarn är också de som toppar tabellen vad gäller överrisk för brott.

Detta trendbrott borde leda till följdfrågor om såväl familjebakgrundens sammansättning som föräldraansvaret. Varför är barn till två utrikesfödda föräldrar, här kallade ”dubbelbarn”, de mest kriminella? Detta till skillnad från ”enkelbarnen”, som har en svenskfödd förälder.

Eftersom detta är en brottslighet som främst gäller männen, har kvinnorna inte tagits med i den statistik som redovisas nedan. Jag vill emellertid börja med en kort beskrivning av hur den typiska assimilationsprocessen ser ut, för att kunna relatera statistiken till normalbilden av hur assimilationen går till.

Moralmästerskapet

För några veckor sedan påminde mig en läsare om en text jag skrivit och helt gömt bort. Kanske inte så underligt eftersom den publicerades redan år 2007, i tidskriften Axess, som jag skrev i på den tiden. Nedan följer den in extenso. Mina känslor är dubbla. Det är ju bra att jag redan på den tiden visade min uppfattning. Samtidigt är det sorgligt att det som då kunde publiceras i en respekterad tidskrift idag tillhör sådant som inte längre får sägas. Med några kommentarer finns texten också på Robsten blog.

***

För den nya eliten är det viktigare att demonstrera sin höga moral än att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Kritiker av den förda invandringspolitiken stämplas automatiskt som fördomsfulla och rasistiska.

Under tre månader 1992 gick bussar i skytteltrafik från Kosovo till Sverige. Tiotusentals kosovoalbaner släpptes in helt utan kontroll. I Kosovo rådde fred, så skälet var inte att de behövde asyl. Däremot behövde de försörja sig. Det fanns ingen politisk idé bakom mottagandet, det var bara klantigt, i synnerhet med tanke på att det var under denna tid Sverige gick igenom efterkrigstidens största ekonomiska politik. Kronan befann sig, för dem som minns, i fritt fall och statsskulden växte explosivt.

Historiedocenten Åke Wedin skrev senare ett brev till den då ansvariga invandringsministern, folkpartisten Birgit Friggebo, och ställde en rad frågor om flyktingpolitiken under hennes tid som minister, bland annat om dessa kososovalbaner. Birgit Friggebo svarade: Tack och lov satt jag i en regering som inte lät humaniteten följa den ekonomiska konjunkturen. Konjunkturer kommer och går men humaniteten består.

Sverige klarar inte invandringen

Våren 2012 skrev Gunnar Sandelin och jag en debattartikel som vi först försökte få införd i Dagens Nyheter, därefter i Göteborgsposten. På den tiden trodde vi fortfarande att det var möjligt att föra en debatt kring den förda invandringspolitiken. Det misslyckades och hur det har gått vet vi. Den här artikeln skulle kunna vara skriven i dag, med den skillnaden att vi hade haft ännu fler misslyckanden att nämna – framför allt kriminella klaner och skjutningarna. Artikeln i sig är ett dokument över det senaste decenniets mediala och politiska haveri. Den berättar däremot inte om vad som drabbar dem som försöker påtala vad som sker – hur de brunsmetas och sparkas ut ur offentligheten. Läs och fundera lite över vad som (inte) kommer att hända under det kommande decenniet, om samma politiker som lett Sverige ner i rännstenen får fortsätta att styra landet. Det här skrev vi för drygt nio år sedan men det fick vi inte tala om för landets befolkning:

Den politiskt korrekta godhetsmetafysiken

I dag återkommer Arnt Folgerø med en text han skrev i oktober 2015. Den har en särskild betydelse för mig, eftersom den stämmer så väl samman med min egen tolkning av verkligheten. Att en skribent i ett annat land, med en annan utbildning och under en annan tid, en författare som jag då inte hade någon kontakt med eller ens kände till, formulerar sin egen samtidsanalys så helt i enlighet med min, det fungerar som en konfirmering av att hans, min och många andras oro för samhällsutvecklingen inte är långt uppe i det blå. Vi ser ju samma sak, oberoende av varandra!

***

Att vi inte glömmer att vårt samhälle är ett samhälle som hjälper människor i nöd, det gör det starkare och DET ÄR VÅR VÄLFÄRD, sa ledaren för Miljöpartiet De Gröna, Rasmus Hansson, i partiledardebatten på NRK före kommunalvalet. Uttalandet var ett svar på programledarens fråga om norsk välfärd ska stå tillbaka eller prioriteras framför flyktingmottagandet.

Hanssons uttalande kan ses som ett försök att omdefiniera välfärd från något som har med arbete och produktion att göra till ett mentalt tillstånd, till att vara snäll och god. Välfärd blir då något som psykologiskt knyts till individer istället för mängden och kvaliteten på samhällets materiella produktion och ekonomiska förmåga. Den uppfattningen av förhållandet mellan ekonomi och välfärd är ett bärande inslag i den verklighetsförståelse som i synnerhet präglar västvärldens kultureliter. Och det är i ljuset av en sådan förståelse som man bör se diskussionen om flykting- och migrationsströmmarna till Europa – hur en ren kostnads-nytto-analys blir förd åt sidan och ersätts med en moralisk förståelse, rensad från allt ”ekonomiskt slagg”, det vill säga kostnader och finansiering. Den som för in samhällets kostnader i form av migrationsströmmens sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenser, blir bryskt tystad med ett ”Hur kan man tala om pengar, när det handlar om människoliv!”