Invandring och kostnader


I dag blir det svårtuggat men för er som förstår siffror är det, som Gunnar konstaterade, rena självmordstrippen. Påståendet att invandringen är lönsam måste vara svensk politiks fetaste lögn. Det här är den tredje av en serie planerade bloggtexter som ”befriar” den svenska makteliten från det moraliska överläge som den gör anspråk på, trots att den välfärdskris och försörjningsbörda som Sverige dragit på sig, är resultatet av dess politiska inkompetens.

***

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning av konsekvenserna. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009 (Invandringen och de offentliga finanserna. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), kan man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40-60 miljarder.
Läs mer

Varför diskuterar vi inte den stora befolkningsförändringen? Del 2

För tre blogginlägg sedan presenterade vi ett diagram på de nya siffrorna vad gäller befolkningsutvecklingen sedan millennieskiftet från Statistiska Centralbyrån (SCB). Bloggposten kan läsas i sin helhet här.

I korthet visade vi att befolkningen mellan 2000-2016 med utländsk bakgrund har ökat med drygt 1.1 miljoner personer samtidigt som de personer som har svensk bakgrund minskade med drygt 21.000. (Siffrorna avser personer som är folkbokförda i landet och en stor del av det stora inflödet i slutet av 2015 finns ännu inte med i staplarna).

Nedanstående diagram är avsett att fördjupa informationen. Tittar vi i detalj på utvecklingen kan vi se att det är gruppen som är barn till två svenskfödda föräldrar som i särklass minskar mest i vårt land, vilket naturligtvis får konsekvenser för Sveriges framtida demografiska sammansättning. Den svenskättade delen av befolkningen kommer att utgöra en allt mindre andel av alla som lever här. Vi går med andra ord från att vara ett folk till att bli en befolkning. I vår förra bloggpost beräknade Kyösti Tarvainen, pensionerad docent i systemanalys vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, att svenskarna skulle vara i minoritet i sitt eget land år 2065.

Läs mer

Befolkningsprognoser för Sverige, Norge, Danmark och Finland, 2015-65


Kyösti Tarvainen, pensionerad docent i systemanalys vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, mailade mig en prognos över demografiska förändringar för de fyra nordiska länderna fram till år 2065. Han hade sänt den till ett antal demografiska tidskrifter, men ingen var intresserad av att publicera hans arbete, vilket han tolkade som ett utslag av politisk korrekthet. Texten är 13 sidor lång. Nedan följer ett sammandrag, som jag tror är av intresse för bloggens läsare. Den kan med fördel läsas tillsammans med Gunnars text från den 12:e april Varför diskuterar vi inte den stora demografiska förändringen?.
Karl-Olov Arnstberg

Läs mer

Moralmästerskapet


I min föreställningsvärld finns det två slags människor, dels de som har svårt att släppa taget om det förflutna. De återvänder gärna till stenarna där barn de lekt. Om de är författare så är de böcker de skrivit mycket viktigare än de som de tänker skriva. Om de ges chansen så hyllar de sina egna livsverk. Glöms de bort, sörjer de sin förlorade plats i offentligheten. Ibland förbittras de över att deras medmänniskor inte har full koll på vad de åstadkommit.

Den andra sorten har alltid siktet inställt på vad som ska göras härnäst. Det som de skrivit eller på annat sätt åstadkommit i en annan tillvaro är ointressant. När de återvänder till sin mammas gata, så konstaterar de bara ”Jaha, här var det jag bodde”, varefter de fortsätter att rusa vidare. Det som en gång var finns inte kvar, och de kommer inte ens på tanken att sörja. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

Jag är den senare sortens människa. Det som gäller är den del av livet som finns framför mig. Böcker som jag skrivit är borta och om jag – det händer inte ofta – kommer på tanken att läsa om något som jag skrev för kanske ett par decennier sedan, så kan jag bli förvånad. ”Visste jag det där redan då?” Tankar som jag trodde var nya för mig har jag lagt ut texten om för kanske tio femton år sedan. Ibland tänker jag att det inte är jag utan språket som vet. Jag använde mig av ord, som i dag har en för mig djupare innebörd än de hade när jag skrev dem.

För någon vecka sedan fick jag per mail mig tillsänd en text som jag skrev i Axess för tio år sedan – Moralmästerskapet. Den hade jag totalt glömt bort. På den tiden tillhörde jag tidskriftens mer fasta medarbetare och jag kan inte minnas att redaktionen förde någon diskussion om dess publicerbarhet. I dagens infekterade icke-debatt om invandringspolitiken hade den säkert fått nobben. Den återges nedan.
Läs mer

Regeringsdugliga?

birds
Den 3 februari i år dömdes 49-årige Andrzej Mitkevich i Norrköpings tingsrätt till tre års fängelse för grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri. Samtidigt förklarades en villkorlig frigivning från ett tidigare fängelsestraff förverkad. Mitkevich´ medbrottsling den här gången, den 40-årige polske medborgaren Slawomir Marek Plaskiewicz, dömdes till fängelse i två år och sex månader samt utvisning, med förbud att återvända till Sverige under tio år, efter straffets avtjänande. Plaskiewicz kom till Sverige permanent vintern 2015, dessförinnan har han befunnit sig i Sverige till och från sedan år 2010. I Polen har han en flickvän och en dotter. I deras planer inför framtiden ingick att flickvännen och dottern skulle flytta till Sverige. Plaskiewicz anser att utvisningen är ett alltför hårt straff. Han menar att den brottslighet han gjort sig skyldig till inte påverkat samhällets grundläggande ”intresse av ordning”. Med andra ord, han ansåg att de brott han dömts för var småkrafs.

Domstolen tyckte annorlunda. Den ansåg att Plaskiewicz´ och Mitkevich´ upprepade grova bedrägeribrott mot utsatta åldringar i 85-90 årsåldern var ett verkligt och tillräckligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. I domen kan man läsa:

Den brottslighet tingsrätten funnit styrkt att de båda tilltalade gjort sig skyldig till är såväl förslagen som hänsynslös. Den är förslagen på det sätt att de tilltalade via nätet fått ut listor på äldre personer och valt att ringa upp åldringar som företrädesvis är födda mellan 1925 och 1930 d.v.s. äldre personer mellan 85 och 90 år. Andrzej Mitkevich, som ringt upp samtalen, har utgett sig för att vara ett barnbarn och sålunda anspelat på anhörighetsaspekten, som i sig är känslig inte minst för äldre personer.

Förslagenheten har också visat sig i den systematik med vilken de båda tilltalade använt särskilda brottstelefoner med ständiga byten av värdebevis. Brottsligheten har varit hänsynslös på det sättet att den inte på något sätt tagit hänsyn till de äldre personernas fysiska eller psykiska status. Några målsäganden har berättat att de nyss förlorat sina respektive. Samtliga målsägande har inte getts någon som helst betänketid och samtliga målsägande har redan i sig på grund av sin höga ålder haft svårigheter att värja sig. Det är därför de utvalts som brottsoffer. Därtill har de tilltalade inte dragit sig för att låta målsägandena lämna ut guldsmycken utan hänsynstagande till affektionsvärde.
Läs mer

Fråga: Kan muslimer integreras i det västerländska samhället?

dear

Om man anser att alla människor i grunden är lika varandra och har lika värde, så är rubrikens fråga islamofobisk. Dessutom, den som kommer fram till ett nej, skiljer mellan ”vi och dem” och visar sig därmed vara rasist. Det politiskt korrekta svaret är att det är klart att muslimer, precis som alla andra, kan integreras. Sedan varierar det givetvis mellan olika individer. Vi är visserligen lika varandra, men individuellt skiljer vi oss åt. Med andra ord, det är inget särskilt med att vara muslim, utan man måste se människan bakom denna typ av religiösa etiketter.

Den som kastar loss från PK-doktrinen och kopplar samman islam med terror, och dessutom har förstått att många jihadister är födda i Europa och således istället för att integreras, stärkt sitt avståndstagande till Europa och den västliga kulturen, kan inte svara annat än nej. Den muslimska identiteten är starkare än den västerländska. Muslimer klarar att göra motstånd mot att integreras, trots att de valt att leva i Europa framför sitt muslimska fädernesland. Blir de tillräckligt många så tar de över det lokala samhället. Det håller på att ske i några svenska förorter, som exempelvis Rinkeby. Vänder vi blicken mot Europa finns det många exempel på islamisering, i synnerhet i Storbritannien och Frankrike.

För att kunna ge ett mer underbyggt svar på frågan, är det nödvändigt att närmare granska några strömningar i Europa, särskilt sådana som ägt rum under de senaste 50-60 åren.

Ett faktum är att Europa sedan mitten av 1900-talet har blivit påtagligt mer sekulariserat, även om graden av sekularisering skiljer en hel del mellan olika länder (jämför till exempel utvecklingen i Sverige och Polen). En växande majoritet av européer har slutat delta i traditionella religiösa aktiviteter. Fler och fler reflekterar inte ens över möjligheten att gå till kyrkans högmässa om söndagarna. I Sverige är det bara vid stora helgdagar eller mera världsliga tillställningar som bröllop, skolavslutningar och begravningar, som det numera är fullt i kyrkan. Även då har det stora flertalet kommit på grund av andra intressen än de rent religiösa.

Det kan tilläggas att samtidigt som samhället sekulariserats fortsätter många européer att ha någon form av tro, oftast med kristen utgångspunkt. Dock utan att tillhöra någon församling eller något samfund. Religionssociologen Grace Davies beskrev i mitten på 90-talet fenomenet i sin bok ”Religion in Britain since 1945”. Boken har undertiteln “Believing without belonging” – ett uttryck som hon blivit känd för.
Läs mer

Svenska Hijabis

hijab

Johannes Divinius återkommer med en ny text

***

För en tid sedan fastnade min uppmärksamhet på en hemsida som kallas Svenska hijabis. Uttrycket låter underligt, åtminstone för mig som gammalsvensk. Jag kan uppriktigt sagt inte se vad som en svenskt med en hijab. Möjligen kan jag tänka mig att kvinnor med svenskt medborgarskap som bär hijab. Det är allt.

Studerar man uttrycket närmare på internet får man snabbt reda på att det syftar på ett svenskt teaterprojekt. Något som kallas communityteater. Med communityteater menas teater framförd av (ofta) amatörer, som driver något projekt i sitt närsamhälle, i syfte att skapa medvetenhet och motverka förtryck. Svenska Hijabis presenterar sig som ett projekt underifrån, som slår uppåt, mot förtryckarna. Inte desto mindre är de generöst finansierade av Svenska Postkodslotteriet. Gruppen har också erbjudits plats på Dramatens scen.

Svenska Hijabis illustreras med en stiliserad teckning på en smal muslimsk kvinna i hijab. I bakgrunden finns texten ”Svenska Hijabis” tvådelad i blått och gult. Ovanför kvinnan finns tre kronor, en symbol som ingår i det svenska statsvapnet. Denna symbol har projektet nu approprierat för sina syften. Ambitionen är att etablera idén om ”hijaben som ett verktyg i kampen för värdighet och respekt.” Ett av projektets syften är att låta ett antal unga muslimska kvinnor komma till tals. På projektets hemsida presenteras kvinnorna på följande sätt:
Läs mer