I mitten av 1970-talet bodde jag några månader i Calcutta, en stad som i svensk press då beskrevs som ”världens värsta stad”. Flera av de indier från medelklassen jag träffade framhöll dock som en förtjänst att i Calcutta levde inte de rika och fattiga åtskilda, utan sida vid sida. Calcutta var en av hårt prövade människor översvämmad stad, men den var åtminstone inte segregerad. På det sättet liknade den 1800-talets Stockholm (som för övrigt i stadshistorisk litteratur benämnts ”Europas Calcutta”).
För mig som kom från en svensk tillvaro där lidandet inte var så konkret, offentligt och fysiskt som i Calcutta, var det svårt att förbli oberörd. Jag tittade gärna bort när jag mötte tragiken. Samtidigt började jag bokföra mina egna reaktioner. Den första impulsen handlade om att på något sätt komma undan, att smita. Gick det inte att gå åt sidan, att se bort helt och hållet, så märkte jag hur käkmusklerna spändes, hur jag – om jag inte aktivt motarbetade det – blev oseende. Det fälldes en ridå mellan omvärlden och min egen person. Jag gjorde anspråk på en existentiell avskildhet. Det handlade om ett förnekande av att ”den andre” fanns också inom mig själv. Det var lätt att förstå att jag levde i världen, men det var svårt att acceptera att världen – i varje fall denna värld i Calcutta – levde i mig.
Fortsätt läsa