Boendesegregation


I mitten av 1970-talet bodde jag några månader i Calcutta, en stad som i svensk press då beskrevs som ”världens värsta stad”. Flera av de indier från medelklassen jag träffade framhöll dock som en förtjänst att i Calcutta levde inte de rika och fattiga åtskilda, utan sida vid sida. Calcutta var en av hårt prövade människor översvämmad stad, men den var åtminstone inte segregerad. På det sättet liknade den 1800-talets Stockholm (som för övrigt i stadshistorisk litteratur benämnts ”Europas Calcutta”).

För mig som kom från en svensk tillvaro där lidandet inte var så konkret, offentligt och fysiskt som i Calcutta, var det svårt att förbli oberörd. Jag tittade gärna bort när jag mötte tragiken. Samtidigt började jag bokföra mina egna reaktioner. Den första impulsen handlade om att på något sätt komma undan, att smita. Gick det inte att gå åt sidan, att se bort helt och hållet, så märkte jag hur käkmusklerna spändes, hur jag – om jag inte aktivt motarbetade det – blev oseende. Det fälldes en ridå mellan omvärlden och min egen person. Jag gjorde anspråk på en existentiell avskildhet. Det handlade om ett förnekande av att ”den andre” fanns också inom mig själv. Det var lätt att förstå att jag levde i världen, men det var svårt att acceptera att världen – i varje fall denna värld i Calcutta – levde i mig.
Fortsätt läsa

Generation Villebråd


Tove Lifvendal, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, tillhör inte dem som har råkoll på massinvandringens konsekvenser. Men den 20:e december skriver hon en ledare som gör ont att läsa, om vår tids barn, ”generation villebråd”. Det är bara att se den skrämmande sanningen i vitögat: Vi lever i ett land där barn i sin vardag måste räkna med risken att rånas, och eventuellt också skändas. Många svenska barn kan inte längre kan röra sig fritt eller utan rädsla, och då handlar det inte främst om att akta sig för trafiken. De måste tänka sig för, så att de inte tar fram sin mobil på fel plats, och fel plats kan vara på väg hem från skolan. De måste välja kläder, så att de inte drar till sig uppmärksamheten. Inte märkeskläder, en sliten jacka istället för den fina dyrbara.

Fortsätt läsa

Politiker och media underblåser invandrares hat mot svenskar

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Jag har under många år känt ett stigande obehag över hur våra folkvalda och medier relaterar till både SD och till invandringskritiska personer med svensk bakgrund. Även om sådana psykologiska samband är omöjliga att verifiera, tror jag att följetongen om svenskarnas påstådda rasism har fått förödande konsekvenser. Demoniseringen av svenskarna vädjar till de primitiva känslor av kränkthet hos såväl nyanlända som invandrare, som inte lyckats att anpassa sig till det svenska samhället.
Fortsätt läsa

Öga för öga

Jag öppnar en länk, som en av mina mailkontakter skickat mig. Det är ett youtubeklipp, mindre än sex minuter långt och inspelat för ett år sedan. Inte många har sett det, under sextusen visningar. Det är en man i femtioårsåldern (senare får jag veta att han är född 1973, men han ser äldre ut) som på engelska fäller några kommentarer om muslimska terrorister. Han har grått skägg och en camouflagemönstrad keps på huvudet. Jag vet inte vem han är, men han kallas i kommentarerna för Varg. Jag googlar honom och får fram att han heter Varg Vikernes, är norrman och har suttit 15 år i fängelse för mord. Wikipedia har en mycket lång artikel om honom, främst som musiker. Han är ett stort namn inom Black Metal:

Fortsätt läsa

Koka Groda IV: Mångkultur som vardag

År 2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det fjärde och sista av de utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

***

En kvinna jag känner väl, med uttalat mångkulturella ideal, flyttade till Skärholmen söder om Stockholm. Hon köpte en liten men välplanerad och modern bostadsrättslägenhet och såg fram emot att få bo i vacker mälarnatur och en genuint mångkulturell stadsdel. Hon trodde rätt, men vad hon inte hade tänkt sig var att hon skulle känna sig rädd, när hon efter nio på kvällen på väg hem passerade gängen vid tunnelbanan. Dessa marginaliserade unga män kändes hotfulla. Hon var rädd för att bli rånad, nedslagen och kanske våldtagen. Nej, hon blev aldrig antastad men hon visste att risken för att hon skulle råka illa ut inte bara var en fantasibild. Hon ville inte känna sig rädd i sitt eget bostadsområde, alltså sålde hon lägenheten och flyttade till en annan stadsdel. På så sätt blev hon en siffra i segregationsstatistiken, men skälet till att hon blev det var inte att hon var rasist eller ens att hon tyckte illa om invandrare. Hon tyckte inte om unga män som verkade höra hemma i gäng och visade tydliga tecken på att vara farliga.
Fortsätt läsa

Koka Groda III: Frustration över en obesvarad flirt?

2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det tredje av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

Ronna är en förort till Södertälje som domineras av syrianska invandrare. De etniska svenskarna är en minoritet bland andra minoriteter. Med avseende på kriminalitet och andra typiska förortsproblem var Ronna år 2005 inte en av de mest belastade förorterna i Sverige, men där fanns ändå många unga män i en försörjningsmix bestående av föräldrasupport, jobb, svartjobb, bidrag och kriminalitet.
Fortsätt läsa

Koka Groda II: Det svaga vi-samhället


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det andra av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen. Det är kanske det mest framsynta, det enda jag ser direkt saknas är att HBT saknar ett Q.
Fortsätt läsa

Koka Groda I: John John


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Boken döptes till ”Koka groda” med referens till påståendet, att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Nu har jag frångått min vana att bara rusa vidare i livet och läst om manuskriptet. Jag upptäckte inte bara att det tålt tidens tand rätt bra, utan också att några av de resonemang jag då förde passar bättre i nutiden. Jag har därför valt ut fyra avsnitt, att publiceras på bloggen. Det första handlar om John-John, en ung förortskrigare som jag för 25 år sedan också skrev en bok om (John-John och hans värld. Carlssons). Jag är rätt säker på att det porträttet är relevant också i dag för många förortskrigare.
Fortsätt läsa

Trettio års förnedringsrån


I dag återkommer Ingrid Björkman

Ett hett debattämne idag är de så kallade förnedringsrånen. Några brottsoffer, däribland 18-årige ”Liam” i Stockholm, som haft modet att både polisanmäla, vittna och berätta för pressen, har därigenom gett förnedringsrånen ett ansikte. Den här typen av rån är ingen ny företeelse. I början av 1990-talet var gäng av tonåriga invandrarkillar som oprovocerat rånade jämnåriga svenska killar på deras mobiler, märkesjackor och kontokort ett nytt och skrämmande inslag i de svenska storstäderna. Men medan nittiotalets debatt om gängrånen klingade av, har själva rånen ökat till nivåer som idag åter gjort dem till förstasidesstoff.

Medias framställningar, liksom olika undersökningar, visar hur rånen utvecklats. De typiska dragen är i stort sett desamma, men från att ha varit en storstadsföreteelse har rånen spritt sig ut över landet och också blivit allt brutalare. Hur förnedringsrån går till idag är allmänt känt. Hur såg de då ut på nittiotalet?
Fortsätt läsa

Konsekvensnivåer


Allt vad människor säger och gör har konsekvenser, såväl individuella som kollektiva. För individen blir livet annorlunda om han eller hon går på höger sida istället för vänster om en lyktstolpe. För kollektivet, som kan ta många former, gäller andra villkor. Därför är en viktig fråga hur stora förändringar ett kollektiv klarar utan att duka under. Det var det som historikern Arnold Toynbee syftade på, när han konstaterade att de flesta civilisationer går under, inte därför att de besegras av andra folk utan i en form av självmord.

Det nationella kollektivet styrs i vår tid av politiker och givetvis har politiska beslut konsekvenser, även om en del av dem blir slag i luften. Det betyder emellertid inte att politiska beslut är det som betyder mest för kollektivet och mänskligheten. Innovationer betyder mera. I vår tid har exempelvis datorns och mobilens tillkomst större konsekvenser än det som politikerna bestämmer. Alltsedan den industriella revolutionen, som tidsmässigt är föga mer än en blinkning i mänsklighetens historia, har de teknologiska framstegen varit mer formande än något som tidigare hänt.

Jag ska inte ge mig längre ut på dessa knepiga farvatten utan begränsa mig till att diskutera konsekvenserna av politiska beslut, som jag vill rangera på fyra nivåer.
Fortsätt läsa