Det som väntar Sverige

Det finns tre scenarier för Sveriges framtid. Den knäsatta bilden är att ”flyktinginvandringen” just nu ställer höga krav på välfärdssamhället, men att vi självklart kommer att klara av dessa krav. Också i framtiden måste landet ta emot ett stort antal invandrare, eftersom världen ser ut som den gör. Migrationsverket rapporterar att vi får räkna med 100.000 nya invandrare per år, vilket betyder att Sveriges befolkning växer med en miljon under en tioårsperiod. Centerpartiet tycker inte det är tillräckligt utan vill förhandla med socialdemokraterna om en generösare anhöriginvandring.

Alla som bejakar den här bilden tror att tiden verkar för mångkulturen. Rasismen besegras och även om det tar tid så kommer svenskarna att acceptera landets nya medborgare och kulturer, med all den rikedom det för med sig i form av mat, traditioner, artisteri etc. Sverige föryngras och allt fler arbetar och försörjer sig själva. Invandringen blir på sikt lönsam för så brukar det ju vara. Den moraliska stormakten Sverige gör också världen till en bättre plats. Sverige behöver världen och världen behöver Sverige.

Äkta människor

Sent på eftermiddagen torsdagen den 15 november 2018 befinner jag mig i en park som ligger mitt i den lilla thailändska staden Trangs centrum. Här finns träningsredskap, en joggingslinga, lekparker för små och lite större barn, en utställningshall med café, workout med mera samlat. Hit beger sig stadsborna gärna efter arbetsdagens slut för att träffa vänner, för bollspel och annan motion, för förströelse. Det är ett favoritställe för barnen och mitt ettochetthalvtåriga barnbarn Hanna älskar parken.

Klockan slår sex och en kortversion av nationalsången ljuder, här liksom i alla övriga offentliga högtalare runt om i landet. Det sker två gånger om dagen, klockan åtta på morgonen och sex på kvällen. Alla som befinner sig i parken, liksom givetvis på andra platser i Thailand, stannar till. Om de sitter reser de sig upp. De flesta ställer sig i givakt. Jag ser ingen som bryter mot detta mönster. Det är inte övervakat av någon polis utan är en för thailändarna självklar patriotisk handling.

Att hylla nationen och respektfullt markera sin lojalitet med det egna landet (alldeles oavsett om det är kungen eller militären som sitter vid makten) är självklart. Nog står militärjuntan för mycket skit men den skulle aldrig komma på tanken att lura sitt folk genom att säga att Thailand tillhör alla som vill bo där. Inte heller skulle de vilja eller kunna iscensätta ett folkombyte. I det avseendet är nämligen thailändarna likt majoriteten av folken runt om i världen helt friska i skallen. Thailändarna vet att Thailand är deras och är inte bara beredda att försvara landet utan gör det också, i sydligaste Thailand där det pågår ett lågskaligt krig mot muslimer som hellre vill tillhöra Malaysia.

Det postdemokratiska Förenta Nationerna

Från bloggens läsekrets får jag ständigt larm om det ena eller andra eländet. Som resultat blir jag tyvärr ganska avtrubbad men nu har det kommit några mail som slår igenom mitt immunförsvar. De tar upp FN:s nya styrdokument ”Global compact for migration”.

Det är en snårig och byråkratiskt skriven text men för den som avkodar språket står det klart att medlemsländerna inte kommer att ges någon möjlighet till kontrollerad och restriktiv invandring. Det görs inte ens skillnad mellan ekonomiska migranter och flyktingar. Dokumentet ska skrivas under den 10 december i år och är rena dödsdomen för ett land som Sverige. Så här kommenterar en bloggläsare:

Jag har börjat läsa och sätta mig in i det mest fruktansvärda dokument jag någonsin läst. Jag är chockad! Ingen info någonstans i svenska medier eller från de politiker som tänker skriva under. Jag tänker på vilket valresultat vi kunde sett om svenskarna informerats om detta. Jag har nu börjat planera min egen migration. Tyvärr är jag säker på att inte kunna få någon enda del av alla de förmåner som de ”rätta” flyktingarna får.

Det korrekta nyspråket kryllar av floskler. Det är häpnadsväckande att läsa FN-texterna på engelska och inse att alla de förändringar och konstiga påhitt och omskrivningar som man förundrats över i svenska språket, är direktöversättningar av FN:s engelska texter. Nu för tiden har vi ju som bekant inga problem i Sverige, vi har ”utmaningar”. I FN’s texter finns det inte heller några problem utan allt är ”challenges”. Ett annat ord som jag länge förundrats över är ”Ensamkommande barn”. Originalet kommer också från FN, som uppfann ordet ”Unaccompanied minors”. Jag undrar hur själva processen ser ut när samtliga politiker och journalister på ett givet klockslag och unisont byter ut eller lägger till ord i svenska språket. (Detta sker så klart inte bara i Sverige utan åtminstone i samtliga västländer). Kommer språkdirektiven till Sverige via vår FN- ambassadör eller hur går det till? Samma unisonitet sker för övrigt även när det klimat- och miljöfrågor. FN:s ordalydelser och påståenden översätts ordagrant nästan i realtid av samtliga svenska beslutsfattare, utan någon som helst reflektion eller analys. FN:s åsikter är upphöjda till universella lagar och det är oerhört skrämmande.

Kanske du vill skriva något om detta? Inte för att det nyttar, vi är redan dödsdömda. Men kanske som dokumentation åt framtida generationer?”

Det var andra tider

Först en fråga: Bor någon av bloggläsarna i Söderhamn och har tid över för en smärre insats? Passar bra för någon som är lite äldre, man eller kvinna. Går att göra helt anonymt. I så fall, skicka mig ett mail: koa@arnstberg.se

I ”Landet där vad som helst kan hända”, nyligen utgiven av Karneval förlag, skriver journalisten Lars Åberg:

Etnologen Karl-Olov Arnstberg, som senare har blivit en så hård kritiker av det multikulturalistiska tänkandet att han placerats i medialt giftskåp, var under flera år med och krattade manegen genom att till och med hävda invandrade kulturers primat över svensk lag.

I Socialt arbete och invandrare (1984) förklarade han att han var anhängare av ”inte endast minoriteters rätt att praktisera mer eller mindre oförargliga kulturella seder utan även deras möjlighet att aga sina barn, omskära kvinnorna etc”. Arnstbergs egen (negativa) inställning till barnaga var i sammanhanget oviktig, menade han. ”I likhet med de flesta svenskar som tillhör en välutbildad och ”rättänkande” medelklass, kan jag inte tänka mig att i någon situation ge mina ungar stryk. Men – det är utifrån mina kulturella förutsättningar, och därför hör det egentligen inte hit.”

Riktigt så enkelt var det inte. Påståendet är dock inte så provocerande att jag skulle brytt mig om att gå i svaromål, om det inte var så att Lars Åberg snuddar vid en fråga som han missförstår, vilket möjligen kan bero på att jag formulerat mig otydligt. Hur som helst, den var viktig för mig då och har blivit än viktigare i dag.

Samma bedrägerier nu som då

I dag återkommer Harriet Larsson som gästbloggare.

***

I nästan tjugo år arbetade jag med neurologisk rehabilitering av svårt sjuka och skadade patienter. Därefter bytte jag 1986 till en tjänst som sjukgymnast på en vårdcentral. Efter bara en månads arbete hade jag lärt mig att ”En avbruten rygg kämpar, för att komma åter till arbete, en spänd rygg gnäller, för att slippa det”. Det var en svår chock när jag upptäckte mängden av ”etablerade” patienter, liksom hur mycket det gnälldes och hur stor andel av behandlingen som var passiv, det vill säga inte på allvar syftade till någon förbättring. På den tiden slog Sverige rekord i sjukskrivningar, trots god arbetsmiljö jämfört med de flesta andra länder. Den officiella förklaringen, inte minst från regeringshåll, var arbetsgivarnas alla olämpliga arbetsplatser. Jag upptäckte helt andra ”olämpligheter” som olämplig make/maka, olämpliga tonårsungar, olämpligt missbruk, olämplig kondition, olämplig lathet, olämplig smarthet etc.

Elefanten i klassrummet

I måndags hade SVT Rapport ett inslag som handlade om att de senaste fem åren har antalet anmälningar om hot och våld i skolan nästan fördubblats. Det är anmälningar inom förskole- och grundskoleklasserna i landet som inkommit till Arbetsmiljöverket. Under 2012 var antalet anmälningar 327 mot 597 under 2017. Frågan som Rapport och övriga medier ”glömde” att ställa var om detta möjligtvis kan ha att göra med kulturkrockar och det stora antal barn och ungdomar från icke-västliga länder, som många kommuner tvingats ta emot under senare år.

I rapportinslaget berättar Ulla Nyström-Theander, rektor och specialpedagog på Wendela Hellmanskolan i Härnösand, att skolans vardag präglas av ett allt grövre våld, hårdare attityder och aggressioner mot lärare. Hon konstaterar att det har blivit en enorm skillnad mot hur det har varit tidigare. Väktare och övervakningskameror har satts in på skolan och elever berättar om att stolar kan flyga i klassrummen och att ambulans har fått tillkallats.

En växande vrede

I dag återkommer signaturen Humanist som gästbloggare

Jag tänker i denna text ta upp ett par olika tankegångar som har med invandringsdebatten att göra, och som kan sägas vara besläktade. Jag inleder med att förklara tankegångarna, varpå jag i slutändan ska försöka ”knyta ihop säcken” och förklara varför jag anser att dessa resonemang hör samman.

2018-01-10 publicerade författarinnan/debattören Katerina Janouch på sin webbplats Katerina Magasin en bloggartikel med rubriken ”Så radikaliseras en liberal”. I artikeln redogör Janouch för ett samtal hon haft med en person som är på väg att bli alltmer invandringskritisk. Personen är en akademiker med liberala värderingar, sannolikt i övre medelåldern, som efter hand börjat känna allt mer hat och vrede inför samhällsutvecklingen. Följande citat torde ge en viss antydan om innehållet i artikeln:

– Jag kan ligga och se scener framför mig när jag ska somna, säger min vän. Vad jag skulle göra om någon krökte ett hårstrå på mina döttrars huvuden? Det ger mig ångest. Att jag börjat bli som en primitiv jäkla populist. Den här radikaliseringen är så jobbig att bära på. Håller jag på att bli sjuk i huvudet? Det känns så ibland. Som om jag höll på att förlora förståndet. Jag orkar inte läsa om en enda jävla handgranat till. Eller om en våldtäktsman som inte blir utvisad. Men samtidigt förstår jag mer och mer vad som kan hända när människor drivs in i ett slags utanförskap i sitt eget land. Jag förstår dem som går med i konstiga sekter och gerillagrupper. Frustrationen är sinnessjuk. Jag står inte ut.

När jag läste Janouchs text slog det mig att jag själv också ”radikaliserats” i min syn på invandring och islamisering. Det blev tydligt för mig att jag numera känner motvilja och vrede inte bara gentemot de invandrare som begår brott, förespråkar muslimsk fundamentalism eller på andra sätt utgör problem i det svenska samhället. Nej, numera är jag så medveten om massinvandringens alla negativa konsekvenser att jag även känner vrede mot välintegrerade, skötsamma invandrare.