Sverige klarar inte invandringen

Våren 2012 skrev Gunnar Sandelin och jag en debattartikel som vi först försökte få införd i Dagens Nyheter, därefter i Göteborgsposten. På den tiden trodde vi fortfarande att det var möjligt att föra en debatt kring den förda invandringspolitiken. Det misslyckades och hur det har gått vet vi. Den här artikeln skulle kunna vara skriven i dag, med den skillnaden att vi hade haft ännu fler misslyckanden att nämna – framför allt kriminella klaner och skjutningarna. Artikeln i sig är ett dokument över det senaste decenniets mediala och politiska haveri. Den berättar däremot inte om vad som drabbar dem som försöker påtala vad som sker – hur de brunsmetas och sparkas ut ur offentligheten. Läs och fundera lite över vad som (inte) kommer att hända under det kommande decenniet, om samma politiker som lett Sverige ner i rännstenen får fortsätta att styra landet. Det här skrev vi för drygt nio år sedan men det fick vi inte tala om för landets befolkning:
Fortsätt läsa

Den politiskt korrekta godhetsmetafysiken

I dag återkommer Arnt Folgerø med en text han skrev i oktober 2015. Den har en särskild betydelse för mig, eftersom den stämmer så väl samman med min egen tolkning av verkligheten. Att en skribent i ett annat land, med en annan utbildning och under en annan tid, en författare som jag då inte hade någon kontakt med eller ens kände till, formulerar sin egen samtidsanalys så helt i enlighet med min, det fungerar som en konfirmering av att hans, min och många andras oro för samhällsutvecklingen inte är långt uppe i det blå. Vi ser ju samma sak, oberoende av varandra!

***

Att vi inte glömmer att vårt samhälle är ett samhälle som hjälper människor i nöd, det gör det starkare och DET ÄR VÅR VÄLFÄRD, sa ledaren för Miljöpartiet De Gröna, Rasmus Hansson, i partiledardebatten på NRK före kommunalvalet. Uttalandet var ett svar på programledarens fråga om norsk välfärd ska stå tillbaka eller prioriteras framför flyktingmottagandet.

Hanssons uttalande kan ses som ett försök att omdefiniera välfärd från något som har med arbete och produktion att göra till ett mentalt tillstånd, till att vara snäll och god. Välfärd blir då något som psykologiskt knyts till individer istället för mängden och kvaliteten på samhällets materiella produktion och ekonomiska förmåga. Den uppfattningen av förhållandet mellan ekonomi och välfärd är ett bärande inslag i den verklighetsförståelse som i synnerhet präglar västvärldens kultureliter. Och det är i ljuset av en sådan förståelse som man bör se diskussionen om flykting- och migrationsströmmarna till Europa – hur en ren kostnads-nytto-analys blir förd åt sidan och ersätts med en moralisk förståelse, rensad från allt ”ekonomiskt slagg”, det vill säga kostnader och finansiering. Den som för in samhällets kostnader i form av migrationsströmmens sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenser, blir bryskt tystad med ett ”Hur kan man tala om pengar, när det handlar om människoliv!”
Fortsätt läsa

Boendesegregation


I mitten av 1970-talet bodde jag några månader i Calcutta, en stad som i svensk press då beskrevs som ”världens värsta stad”. Flera av de indier från medelklassen jag träffade framhöll dock som en förtjänst att i Calcutta levde inte de rika och fattiga åtskilda, utan sida vid sida. Calcutta var en av hårt prövade människor översvämmad stad, men den var åtminstone inte segregerad. På det sättet liknade den 1800-talets Stockholm (som för övrigt i stadshistorisk litteratur benämnts ”Europas Calcutta”).

För mig som kom från en svensk tillvaro där lidandet inte var så konkret, offentligt och fysiskt som i Calcutta, var det svårt att förbli oberörd. Jag tittade gärna bort när jag mötte tragiken. Samtidigt började jag bokföra mina egna reaktioner. Den första impulsen handlade om att på något sätt komma undan, att smita. Gick det inte att gå åt sidan, att se bort helt och hållet, så märkte jag hur käkmusklerna spändes, hur jag – om jag inte aktivt motarbetade det – blev oseende. Det fälldes en ridå mellan omvärlden och min egen person. Jag gjorde anspråk på en existentiell avskildhet. Det handlade om ett förnekande av att ”den andre” fanns också inom mig själv. Det var lätt att förstå att jag levde i världen, men det var svårt att acceptera att världen – i varje fall denna värld i Calcutta – levde i mig.
Fortsätt läsa

Generation Villebråd


Tove Lifvendal, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, tillhör inte dem som har råkoll på massinvandringens konsekvenser. Men den 20:e december skriver hon en ledare som gör ont att läsa, om vår tids barn, ”generation villebråd”. Det är bara att se den skrämmande sanningen i vitögat: Vi lever i ett land där barn i sin vardag måste räkna med risken att rånas, och eventuellt också skändas. Många svenska barn kan inte längre kan röra sig fritt eller utan rädsla, och då handlar det inte främst om att akta sig för trafiken. De måste tänka sig för, så att de inte tar fram sin mobil på fel plats, och fel plats kan vara på väg hem från skolan. De måste välja kläder, så att de inte drar till sig uppmärksamheten. Inte märkeskläder, en sliten jacka istället för den fina dyrbara.

Fortsätt läsa

Politiker och media underblåser invandrares hat mot svenskar

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Jag har under många år känt ett stigande obehag över hur våra folkvalda och medier relaterar till både SD och till invandringskritiska personer med svensk bakgrund. Även om sådana psykologiska samband är omöjliga att verifiera, tror jag att följetongen om svenskarnas påstådda rasism har fått förödande konsekvenser. Demoniseringen av svenskarna vädjar till de primitiva känslor av kränkthet hos såväl nyanlända som invandrare, som inte lyckats att anpassa sig till det svenska samhället.
Fortsätt läsa

Öga för öga

Jag öppnar en länk, som en av mina mailkontakter skickat mig. Det är ett youtubeklipp, mindre än sex minuter långt och inspelat för ett år sedan. Inte många har sett det, under sextusen visningar. Det är en man i femtioårsåldern (senare får jag veta att han är född 1973, men han ser äldre ut) som på engelska fäller några kommentarer om muslimska terrorister. Han har grått skägg och en camouflagemönstrad keps på huvudet. Jag vet inte vem han är, men han kallas i kommentarerna för Varg. Jag googlar honom och får fram att han heter Varg Vikernes, är norrman och har suttit 15 år i fängelse för mord. Wikipedia har en mycket lång artikel om honom, främst som musiker. Han är ett stort namn inom Black Metal:

Fortsätt läsa

Koka Groda IV: Mångkultur som vardag

År 2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det fjärde och sista av de utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

***

En kvinna jag känner väl, med uttalat mångkulturella ideal, flyttade till Skärholmen söder om Stockholm. Hon köpte en liten men välplanerad och modern bostadsrättslägenhet och såg fram emot att få bo i vacker mälarnatur och en genuint mångkulturell stadsdel. Hon trodde rätt, men vad hon inte hade tänkt sig var att hon skulle känna sig rädd, när hon efter nio på kvällen på väg hem passerade gängen vid tunnelbanan. Dessa marginaliserade unga män kändes hotfulla. Hon var rädd för att bli rånad, nedslagen och kanske våldtagen. Nej, hon blev aldrig antastad men hon visste att risken för att hon skulle råka illa ut inte bara var en fantasibild. Hon ville inte känna sig rädd i sitt eget bostadsområde, alltså sålde hon lägenheten och flyttade till en annan stadsdel. På så sätt blev hon en siffra i segregationsstatistiken, men skälet till att hon blev det var inte att hon var rasist eller ens att hon tyckte illa om invandrare. Hon tyckte inte om unga män som verkade höra hemma i gäng och visade tydliga tecken på att vara farliga.
Fortsätt läsa

Koka Groda III: Frustration över en obesvarad flirt?

2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det tredje av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

Ronna är en förort till Södertälje som domineras av syrianska invandrare. De etniska svenskarna är en minoritet bland andra minoriteter. Med avseende på kriminalitet och andra typiska förortsproblem var Ronna år 2005 inte en av de mest belastade förorterna i Sverige, men där fanns ändå många unga män i en försörjningsmix bestående av föräldrasupport, jobb, svartjobb, bidrag och kriminalitet.
Fortsätt läsa

Koka Groda II: Det svaga vi-samhället


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det andra av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen. Det är kanske det mest framsynta, det enda jag ser direkt saknas är att HBT saknar ett Q.
Fortsätt läsa

Koka Groda I: John John


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Boken döptes till ”Koka groda” med referens till påståendet, att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Nu har jag frångått min vana att bara rusa vidare i livet och läst om manuskriptet. Jag upptäckte inte bara att det tålt tidens tand rätt bra, utan också att några av de resonemang jag då förde passar bättre i nutiden. Jag har därför valt ut fyra avsnitt, att publiceras på bloggen. Det första handlar om John-John, en ung förortskrigare som jag för 25 år sedan också skrev en bok om (John-John och hans värld. Carlssons). Jag är rätt säker på att det porträttet är relevant också i dag för många förortskrigare.
Fortsätt läsa