Stefan Löfvens valfläsk


Via en bloggläsare har vi fått tillgång till det stora tal som Stefan Löfven kommer att hålla till svenska folket, inför valet år 2018. Så här kommer det att låta, åtminstone så långt vi vet i dag:

Kära svenska medborgare!

Ett viktigt val närmar sig. Därför vill jag rikta mig direkt till er, ett av Europas äldsta folk – med stolta anor tillbaka till fornstora dar. Av tradition älskar ni att äta både fläskkött och fläskkorv. Ni älskar öl och nubbe, sill och potäter. Och ni gillar att fira midsommarsolen med att dansa hela natten, och lite annat till. Ni har alltid älskat djur som hästar, hundar och katter av alla de slag – kanske med undantag av perserkatter, som är platta och fula i nosen.

Numera har ni även lärt er att tycka att jämställhet är det enda rätta, att ha sexualundervisning i skolorna och att inte komma med några invändningar, inte ens när prepubertala skolflickor följer det senaste lättklädda modet. Ni förstår att ungdomarna behöver tatuera och vaxa sig samt att det är nödvändigt att ha sex innan bröllopet. Det senaste är att ni tågar i prideparader. Många av er är normkritiska och tar med rätta avstånd från den föråldrade kärnfamiljen, med sitt patriarkala förtryck.

Människor i andra delar av världen förundras över svenskarnas sätt att leva. En del kallar till och med den svenska kulturen haram. Trots detta älskar människor från avlägsna länder att vandra till vårt land. Varför det? Det är jag stolt över att kunna tala om för er.
Läs mer

Äktenskapstvång


Följande redogörelse är baserad på en färsk dom i Västmanlands tingsrätt (Mål nr B3440-17, 2017-10-04). Namn och orter är utbytta. Det råder visserligen ingen sekretess, men eftersom vi enligt maktens påbud i Sverige inte ska göra skillnad på ”vi och dem” har jag valt att försvenska händelseförloppet. Tänk ändå att vi alla är så lika!
Läs mer

Om hederskultur


Bland de PK-frälsta framhålls som bekant ofta att alla människor är lika mycket värda. Det är en farlig dogm, eftersom den i praktiken ofta uttolkas som att alla människor är lika. I grunden är det inte ett deskriptivt utan normativt påstående – det beskriver något som anses önskvärt inom PK-kulturen.

Om alla människor är lika mycket värda, blir de återkommande politiska önskemålen om en förbättrad integration egendomliga. Det kan väl aldrig vara så att våra politiker tycker att människor som uppbär bidrag är mindre värda än de som arbetar och försörjer sig själva och sina familjer?

Allting med likavärdesdogmen är galet, från början till slut. Vem klarar att med trovärdighet hävda att en domprost, en knarklangare, en barnmorska och en bankrånare alla är lika mycket värda? Varför har vi i så fall fängelser? Varför har vi lönedifferentiering?

Inte ens inför Gud är vi alla lika. Gud älskar visserligen omvändelsen, men inte de obotfärdiga syndarna, därför att det skulle göra goda gärningar meningslösa. Om alla är lika mycket värda, kommer vi alla till himlen, oavsett vad vi haft för oss i jordelivet – alternativt till helvetet. Det senare är nog inte så illa som det låter. Båda platserna är säkert lika mycket värda, om man resonerar vidare i tangentens riktning. Således, när vår egen ärkebiskop påstår att Gud är större (än djävulen får man förmoda), är det ett klockrent utslag inte av gudsförnekelse men väl av främlingsfientlighet. Att göra skillnad mellan olika varelser … ja, ni fattar!
Läs mer

They took our jobs!

I dag släpper vi åter in Dick Taytor på bloggen. Den här texten är pinfärsk och finns således inte med i hans nya bok Diktat.

***

I ett avsnitt av den populära animerade TV-serien South Park dyker det helt plötsligt upp några immigranter från framtiden. År 3045 finns det uppenbarligen för många människor och för få arbetstillfällen. För att råda bot på detta uppfinner någon en tidsmaskin så att framtidens arbetslösa därmed kan resa bakåt i tiden, till början på 2000-talet för att hitta jobb. Idén för the aliens är att öppna ett sparkonto, så att deras familjer drygt tusen år senare kan använda de förräntade pengarna.

Problemet är bara att de jobbar för i stort sett ingenting, vilket medför att en hel del invånare i South Park följaktligen blir arbetslösa, varpå en proteströrelse bildas bland först och främst ”arbetarklassens” folk, då de är de första som förlorar jobben. Trey Parker och Matt Stone, skaparna av serien, förlöjligar och driver med dessa pissed of white trash redneck conservatives genom att låta dem en efter en indignerat upprepa frasen: They took our jobs. Dey took yer jobs!

Detta syftar givetvis på den illegala invandringen till USA där miljontals mexikaner och folk från Latinamerika på jakt efter ett bättre liv tar sig över gränsen och erbjuder sina tjänster till mer eller mindre skrupulösa arbetsgivare, som ser chansen att tjäna pengar på billig arbetskraft. Även medel- och överklassen använder sig av dessa immigranter i form av exempelvis lågavlönade trädgårdsmästare och hushållerskor.
Läs mer

Vem får säga sådant som inte får sägas?


Per Wästberg, åttioplussare, ledamot av Svenska akademin och skönlitterär författare i det absoluta elitskiktet, har aldrig tillhört mina favoriter. När min generation i slutet på 1960-talet läste Vattenslottet och Luftburen föredrog jag helt andra författare. Och som chefredaktör för Dagens Nyheter, Per Wästberg var faktiskt det under hela sex år kring 1980, gjorde han inget större avtryck. I detta snåla omdöme vill jag dock göra ett undantag. Som stockholmsskildrare står Per Wästberg i en klass för sig. Kunnig och med en förmåga att, som ingen annan nu levande svensk författare, läsa stadens historia i nutiden. Ett slags borgerlig motsvarighet till Per-Anders Fogelström.

Ovanstående rader skulle jag aldrig ha satt på pränt, i varje fall inte här på bloggen, om det inte fanns ytterligare en kvalitet jag ville lyfta fram och som jag inte sett kommenterad i kulturdebatten. När måttligt tindrande författarstjärnor som Ann Heberlein och Marcus Birro får korn på det svenska katastrofscenariot och – i en andra våg efter oss som tillhör första vågens dissidenter – slår larm om den totalitära och censurerande svenska samhällsdebatten, då bryts den stora tystnaden och det blir ett väldigt oväsen på den offentliga scenen. Prästerskapets olika potentater träder fram och utfärdar sina bannbullor över de otrogna. Må de brinna i helvetet, eller åtminstone hålla käften! Därefter blir det tyst igen. Ett tydligare bevis på att Marcus Birro och Ann Heberlein är på rätt spår kan man knappast få. Nå, det har jag vetat länge: folk som inte tål kritik blir dumma, om de inte redan är det.

Men ingen verkar kasta sig över Per Wästberg, som inte har vaknat upp därför att han nog aldrig sovit. Han skriver sina klartänkta och kunniga krönikor i Svenska Dagbladet, utan att larmet går bland den svenska parnassens alla trångsynta dumskallar, de som gillar mångfald när det gäller hudfärg och kön men aldrig när det gäller kunskaper och åsikter. Jag läser honom med stor respekt och ibland tänker jag att jag borde ge de romaner som jag aldrig riktigt uppskattade på 1970-talet en ny chans. Men frågan är om det blir av. Jag läser inte särskilt mycket skönlitteratur längre.
Läs mer

I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.
Läs mer