They took our jobs!

I dag släpper vi åter in Dick Taytor på bloggen. Den här texten är pinfärsk och finns således inte med i hans nya bok Diktat.

***

I ett avsnitt av den populära animerade TV-serien South Park dyker det helt plötsligt upp några immigranter från framtiden. År 3045 finns det uppenbarligen för många människor och för få arbetstillfällen. För att råda bot på detta uppfinner någon en tidsmaskin så att framtidens arbetslösa därmed kan resa bakåt i tiden, till början på 2000-talet för att hitta jobb. Idén för the aliens är att öppna ett sparkonto, så att deras familjer drygt tusen år senare kan använda de förräntade pengarna.

Problemet är bara att de jobbar för i stort sett ingenting, vilket medför att en hel del invånare i South Park följaktligen blir arbetslösa, varpå en proteströrelse bildas bland först och främst ”arbetarklassens” folk, då de är de första som förlorar jobben. Trey Parker och Matt Stone, skaparna av serien, förlöjligar och driver med dessa pissed of white trash redneck conservatives genom att låta dem en efter en indignerat upprepa frasen: They took our jobs. Dey took yer jobs!

Detta syftar givetvis på den illegala invandringen till USA där miljontals mexikaner och folk från Latinamerika på jakt efter ett bättre liv tar sig över gränsen och erbjuder sina tjänster till mer eller mindre skrupulösa arbetsgivare, som ser chansen att tjäna pengar på billig arbetskraft. Även medel- och överklassen använder sig av dessa immigranter i form av exempelvis lågavlönade trädgårdsmästare och hushållerskor.
Läs mer

Vem får säga sådant som inte får sägas?


Per Wästberg, åttioplussare, ledamot av Svenska akademin och skönlitterär författare i det absoluta elitskiktet, har aldrig tillhört mina favoriter. När min generation i slutet på 1960-talet läste Vattenslottet och Luftburen föredrog jag helt andra författare. Och som chefredaktör för Dagens Nyheter, Per Wästberg var faktiskt det under hela sex år kring 1980, gjorde han inget större avtryck. I detta snåla omdöme vill jag dock göra ett undantag. Som stockholmsskildrare står Per Wästberg i en klass för sig. Kunnig och med en förmåga att, som ingen annan nu levande svensk författare, läsa stadens historia i nutiden. Ett slags borgerlig motsvarighet till Per-Anders Fogelström.

Ovanstående rader skulle jag aldrig ha satt på pränt, i varje fall inte här på bloggen, om det inte fanns ytterligare en kvalitet jag ville lyfta fram och som jag inte sett kommenterad i kulturdebatten. När måttligt tindrande författarstjärnor som Ann Heberlein och Marcus Birro får korn på det svenska katastrofscenariot och – i en andra våg efter oss som tillhör första vågens dissidenter – slår larm om den totalitära och censurerande svenska samhällsdebatten, då bryts den stora tystnaden och det blir ett väldigt oväsen på den offentliga scenen. Prästerskapets olika potentater träder fram och utfärdar sina bannbullor över de otrogna. Må de brinna i helvetet, eller åtminstone hålla käften! Därefter blir det tyst igen. Ett tydligare bevis på att Marcus Birro och Ann Heberlein är på rätt spår kan man knappast få. Nå, det har jag vetat länge: folk som inte tål kritik blir dumma, om de inte redan är det.

Men ingen verkar kasta sig över Per Wästberg, som inte har vaknat upp därför att han nog aldrig sovit. Han skriver sina klartänkta och kunniga krönikor i Svenska Dagbladet, utan att larmet går bland den svenska parnassens alla trångsynta dumskallar, de som gillar mångfald när det gäller hudfärg och kön men aldrig när det gäller kunskaper och åsikter. Jag läser honom med stor respekt och ibland tänker jag att jag borde ge de romaner som jag aldrig riktigt uppskattade på 1970-talet en ny chans. Men frågan är om det blir av. Jag läser inte särskilt mycket skönlitteratur längre.
Läs mer

I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.
Läs mer

Invandring och kostnader


I dag blir det svårtuggat men för er som förstår siffror är det, som Gunnar konstaterade, rena självmordstrippen. Påståendet att invandringen är lönsam måste vara svensk politiks fetaste lögn. Det här är den tredje av en serie planerade bloggtexter som ”befriar” den svenska makteliten från det moraliska överläge som den gör anspråk på, trots att den välfärdskris och försörjningsbörda som Sverige dragit på sig, är resultatet av dess politiska inkompetens.

***

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning av konsekvenserna. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009 (Invandringen och de offentliga finanserna. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), kan man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40-60 miljarder.
Läs mer

Varför diskuterar vi inte den stora befolkningsförändringen? Del 2

För tre blogginlägg sedan presenterade vi ett diagram på de nya siffrorna vad gäller befolkningsutvecklingen sedan millennieskiftet från Statistiska Centralbyrån (SCB). Bloggposten kan läsas i sin helhet här.

I korthet visade vi att befolkningen mellan 2000-2016 med utländsk bakgrund har ökat med drygt 1.1 miljoner personer samtidigt som de personer som har svensk bakgrund minskade med drygt 21.000. (Siffrorna avser personer som är folkbokförda i landet och en stor del av det stora inflödet i slutet av 2015 finns ännu inte med i staplarna).

Nedanstående diagram är avsett att fördjupa informationen. Tittar vi i detalj på utvecklingen kan vi se att det är gruppen som är barn till två svenskfödda föräldrar som i särklass minskar mest i vårt land, vilket naturligtvis får konsekvenser för Sveriges framtida demografiska sammansättning. Den svenskättade delen av befolkningen kommer att utgöra en allt mindre andel av alla som lever här. Vi går med andra ord från att vara ett folk till att bli en befolkning. I vår förra bloggpost beräknade Kyösti Tarvainen, pensionerad docent i systemanalys vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, att svenskarna skulle vara i minoritet i sitt eget land år 2065.

Läs mer

Befolkningsprognoser för Sverige, Norge, Danmark och Finland, 2015-65


Kyösti Tarvainen, pensionerad docent i systemanalys vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, mailade mig en prognos över demografiska förändringar för de fyra nordiska länderna fram till år 2065. Han hade sänt den till ett antal demografiska tidskrifter, men ingen var intresserad av att publicera hans arbete, vilket han tolkade som ett utslag av politisk korrekthet. Texten är 13 sidor lång. Nedan följer ett sammandrag, som jag tror är av intresse för bloggens läsare. Den kan med fördel läsas tillsammans med Gunnars text från den 12:e april Varför diskuterar vi inte den stora demografiska förändringen?.
Karl-Olov Arnstberg

Läs mer