Trettio års förnedringsrån

I dag återkommer Ingrid Björkman

Ett hett debattämne idag är de så kallade förnedringsrånen. Några brottsoffer, däribland 18-årige ”Liam” i Stockholm, som haft modet att både polisanmäla, vittna och berätta för pressen, har därigenom gett förnedringsrånen ett ansikte. Den här typen av rån är ingen ny företeelse. I början av 1990-talet var gäng av tonåriga invandrarkillar som oprovocerat rånade jämnåriga svenska killar på deras mobiler, märkesjackor och kontokort ett nytt och skrämmande inslag i de svenska storstäderna. Men medan nittiotalets debatt om gängrånen klingade av, har själva rånen ökat till nivåer som idag åter gjort dem till förstasidesstoff.

Medias framställningar, liksom olika undersökningar, visar hur rånen utvecklats. De typiska dragen är i stort sett desamma, men från att ha varit en storstadsföreteelse har rånen spritt sig ut över landet och också blivit allt brutalare. Hur förnedringsrån går till idag är allmänt känt. Hur såg de då ut på nittiotalet?

Konsekvensnivåer

Allt vad människor säger och gör har konsekvenser, såväl individuella som kollektiva. För individen blir livet annorlunda om han eller hon går på höger sida istället för vänster om en lyktstolpe. För kollektivet, som kan ta många former, gäller andra villkor. Därför är en viktig fråga hur stora förändringar ett kollektiv klarar utan att duka under. Det var det som historikern Arnold Toynbee syftade på, när han konstaterade att de flesta civilisationer går under, inte därför att de besegras av andra folk utan i en form av självmord.

Det nationella kollektivet styrs i vår tid av politiker och givetvis har politiska beslut konsekvenser, även om en del av dem blir slag i luften. Det betyder emellertid inte att politiska beslut är det som betyder mest för kollektivet och mänskligheten. Innovationer betyder mera. I vår tid har exempelvis datorns och mobilens tillkomst större konsekvenser än det som politikerna bestämmer. Alltsedan den industriella revolutionen, som tidsmässigt är föga mer än en blinkning i mänsklighetens historia, har de teknologiska framstegen varit mer formande än något som tidigare hänt.

Jag ska inte ge mig längre ut på dessa knepiga farvatten utan begränsa mig till att diskutera konsekvenserna av politiska beslut, som jag vill rangera på fyra nivåer.

Mångkulturens Sverige IX: Kriminalitet

I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister. Så här sa han:

Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.

Den fråga som i samband med invandringen upptar svenskarna mest, är vad som händer med det, i jämförelse med många andra länder, laglydiga och trygga Sverige, när människor från helt andra länder och kulturer beviljas asyl. Kan vi känna oss trygga på gator och torg? I motionsspåret? Ökar våldet?

Kolonisation

I dag gästas bloggen återigen av Sven Valerio (AfS)

Jag har i tidigare artiklar på bloggen i siffror beskrivit massinvandring och befolkningsutbyte i Sverige. Massinvandring är helt enkelt en invandring som, uttryckt som andel av barnafödandet i mottagarlandet, är så betydande att den kan få andelen ursprungsbefolkning att väsentligt minska. När massinvandringen tillåts pågå under långa tider får man ett befolkningsutbyte. Detta var sant i USA på 1800-talet, likaväl som i Tibet och Sverige idag.

När migrantvågorna är sammansatta av olika folkgrupper (till skillnad från fallet Tibet, där tibetanerna utsätts för en hankinesisk kolonisation) tenderar beskrivningen av befolkningsutbytet att bli en ensidig beskrivning av ursprungsbefolkningens minskande andel. Sällan tittar man på de folk som ersätter och resonerar kring hur dessa grupper kan utvecklas.

50 miljoner européer utvandrade till USA under perioden 1840-1914. Det är i snitt 675 000 per år, ett antal som motsvarar 0,68% av befolkningen om 99 miljoner invånare år 1914. När Sverige har en nettoinvandring på 100 000 ett år, så är det 1% av vår befolkning. Det är en räkneövning som, om inte annat, skänker perspektiv på omfattningen på den förändringsprocess Sverige befunnit sig i under många år nu.

I USA dominerade en vit europeisk allmogebefolkning, som samlades runt ett anglosaxiskt arv och i liten omfattning behöll sin ursprungskultur. Trots att en miljon svenskar utvandrade, finns det idag ingen livaktig svensk kultur i USA. Namn, minnen och en del ortsnamn är allt som består. Språket, som är den viktigaste sammanhållande kulturella komponenten, är i praktiken utdött.

Mångkulturens Sverige VII: Kan muslimer integreras?

I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjunde.

Om man anser att alla människor i grunden är lika varandra och har lika värde, så är rubrikens fråga islamofobisk. Dessutom, den som kommer fram till ett nej, skiljer mellan ”vi och dem” och visar sig därmed vara rasist. Det politiskt korrekta svaret är att det är klart att muslimer, precis som alla andra, kan integreras. Sedan varierar det givetvis mellan olika individer. Vi är visserligen lika varandra, men individuellt skiljer vi oss åt. Med andra ord, det är inget särskilt med att vara muslim, utan man måste se människan bakom denna typ av religiösa etiketter.

Den som kastar loss från PK-doktrinen och kopplar samman islam med terror, och dessutom har förstått att många jihadister är födda i Europa och således istället för att integreras, stärkt sitt avståndstagande till Europa och den västliga kulturen, kan inte svara annat än nej. Den muslimska identiteten är starkare än den västerländska. Muslimer som valt Europa framför sitt muslimska fädernesland klarar att göra motstånd mot att integreras. Blir de tillräckligt många så tar de över det lokala samhället. Det håller på att ske i några svenska förorter, som exempelvis Rinkeby. Vänder vi blicken mot Europa finns det många exempel på islamisering, i synnerhet i Storbritannien och Frankrike.

Varför integration?

I dag återkommer Ingrid Björkman. Hon har bett mig att låta bli att illustrera texten med mina ”fula gubbar” så då får det bli en bild av henne istället.

***

Nu krackelerar den svenska välfärden, tryggheten och ordningen på bred front. Regeringen skyller sammanbrottet på bristande integration av invandrarna. Enligt moderaterna och SD är orsaken att Sveriges integrationspotential sedan länge överskridits. Som väntat utlovar regeringen nu mer pengar och kraftigare integrationssatsningar för att lösa krisen. Men vad som krävs är helt andra strategier och ett helt nytt sätt att tänka: Återvandring och kunskapsöverföring i stället för fortsatt inflöde och fruktlösa integrationsförsök!
Den nya invandringen till Sverige är en del av den nutida migrationen till västvärlden öster- och framför allt söderifrån – och måste ses i den kontexten. Om inte befolkningsexplosionen hejdas och utvecklingen accelererar i de fattiga länderna, kommer en katastrof av oerhörda mått att drabba inte bara dem utan även de utvecklade länderna.

Ord som ”demokrati”, ”humanitet” och ”generositet” har gravt missbrukats. Med starkt stöd av media har vårt politiska etablissemang i åratal drivit en invandringspolitik som enligt SOM-institutets dokumentation strider mot folkviljan. Politiken är dessutom destruktiv i både invandringsländernas och utvandringsländernas perspektiv. Och den motverkar strävan efter global jämlikhet.

Mångkulturens Sverige VI: Mångfaldens öar

I nio bloggtexter beskrivs hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjätte.

Det finns ett antal sammanhang där mångkulturen fungerar, i den betydelsen att den etniska tillhörigheten är av underordnad betydelse. Det är skolan, när det vill sig väl, vissa arbetsplatser, konsten och kulturen, vetenskapen. Med undantag för skolan handlar den friktionsfria mångkulturen om ett välutbildat samhällsskikt, där god uppfostran, upplysning och vetenskap ger gemensamma referenspunkter. Här finner vi ett stort antal av mångkulturens förespråkare. De bekymrar sig inte över varifrån deras kollegor kommer, så länge dessa följer professionens spelregler. De kan emellertid absolut inte tänka sig att umgås med eller ha något som helst att göra med exempelvis somalier, som varken kan läsa eller skriva, lika lite som de vill umgås med syrier, om dessa lägger ett muslimskt ideologiskt raster över hela sin existens. De vill inte heller bo med andra människor än av sin egen sort. Deras barn är nästan alltid goda internationalister, men har samma klassbaserade gräns neråt. Mångkultur blir därmed ett avgränsat och filtrerat recept för medelklassen, ofta en övre medelklass, med sina länkar till makteliten och media.

Bakom den altruistiska fasaden och putsandet på den egna glorian/självbilden ligger högmodet. Som när förre centerledaren Maud Olofsson i ”Gomorron Sverige” riktar sig till Jimmie Åkesson och säger: ”Jag är trygg i mig själv jag, Jimmie, och därför är jag inte rädd för andra kulturer som du.”

Mångkulturens Sverige V: Integration och mångkultur

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den femte.

1997 fick Sverige en minister med ansvar för integrationsfrågor, Leif Blomberg, och en ny myndighet: Integrationsverket. Socialdemokraten Lars Stjernkvist blev myndighetens förste generaldirektör. 2001 gav dess andre och siste ordinarie chef, centerpolitikern Andreas Carlgren, följande beskrivning av det nya verkets uppdrag:

Integrationsverkets utgångspunkt är ett samhälle med mångfalden som grund. Ett samhälle där det inte handlar om uppdelningen ”vi och dom”, där ”dom” ska tas upp i ”vår” gemenskap. Ett samhälle där individers olikhet och samspelet mellan dessa olikheter istället blir grunden till något nytt. Ett samhälle där integration både handlar om individens rätt till att få leva ut sin olikhet och till att få dela en gemenskap grundad på mångfald.

Att tala om mångfald är egentligen att tala om frihet. Som hotbild lurar den totalitära staten med sina enhetssträvanden. Den demokratiska staten däremot, accepterar och bejakar mångfald. Emellertid, mångfaldspolitiken leder till en rad svåra frågor. Sveriges framväxande feminism fick klara problem med det mångkulturella förhållningssättet. År 2002 skrev vänsterpartisten Ulla Hoffman en riksdagsmotion där hon konstaterade att jämställdhet var ett värde som var direkt kopplat till den svenska kulturen. Hon ville att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppdrag att analysera jämställdhetsmålet och citerade en kvinna från Iran som i ett brev gav en mindre smickrande bild av mångkulturens vardag. Med ett svenskt perspektiv var många medborgare med utländsk bakgrund trångsynta och hade en reaktionär syn på såväl människor som på djur och miljön. Kulturen blev till ett slags legitimerande ursäkt för olika former av förtryck och i synnerhet då kvinnoförtryck. Ulla Hoffman skrev: ”Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur i stället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle gjort om det gällt ’svenska’ kvinnor.”

Mångkulturens Sverige IV: Anders Westerberg

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den fjärde.

I en debattskrift 1996 från Invandrarverket, Bota eller skrota invandrarpolitiken, finns ett kapitel skrivet av en man som under många år tillhörde Invandrarverkets ledning, först som regiondirektör och senare som biträdande generaldirektör. Han varnade för att denna byråkrati, tillsammans med invandrarnas egna intresseorganisationer, utvecklats till det största hindret mot invandrarnas integration. Ungefär 25 000 personer arbetade med invandrarfrågor.

Var det så att Sverige tagit helt fel väg med sin ambitiösa flyktingmottagning? Skapade den svenska invandrarbyråkratin hjälplösa och bidragsberoende invandrare?

Anders Westerberg var inte ensam om den frågan. Författaren Theodor Kallifatides berättade på ett seminarium, att de av hans kamrater från hemorten i Grekland som begav sig till England under juntatiden med tiden blev miljonärer. De som hamnade i Sverige blev förtidspensionärer.

Detta är naturligtvis anekdotiskt men ändå tänkvärt. Intresserar vi oss till exempel för hur det gick för de chilenare som sökte sig till Sverige efter att Pinochet tagit makten, möttes de i Sverige av såväl social som ekonomisk välvilja. Detta ledde till att många i mitten av nittiotalet förblivit arbetslösa eller förtidspensionerats. De som hade arbete var vanligen okvalificerade. Inte heller deras barn lyckades särskilt väl. I USA gick det betydligt bättre. Där var de ofta egna företagare eller hade industriarbeten som förutsatte hög kompetens. Deras barn klarade sig bra och fortsatte ofta med universitetsstudier.

Enkla frågor

Mina vänner I Kilafors lockade med mig på en spelmansstämma i Bjuråker. Spelmansstämmor och svensk folkmusik är inte något jag är särskilt intresserad av – sådant var obefintligt i den folkhemsförort väster om Stockholm, där jag växte upp. Jag har dock varit på en spelmansstämma åtminstone vid ett tidigare tillfälle, men var? Och när? Nej, det minns jag inte.

Först körde vi upp på fel sida av hembygdsgården, där alla husbilar och husvagnar – mest svindyra husbilar – upprätthåller campingtraditionen, men snart var vi på rätt äng och betalade humana 20 kr för att få lämna bilen där. Att komma in på stämman kostade ytterligare en hundring per skalle – om man inte var under femton år, eller hade ett instrument. Jag funderade på om ett munspel skulle räcka.

– Spelar du munspel, frågade Stig-Göran?
– Nej, men det står det ju inget om. Bara man har ett instrument med sig får man komma in gratis.
– Har du något?
– Nä

Vi lyssnade till spelmän som hade vandrat med sin musik från kyrkan till hembygdsgården. Visst var det fint med gånglåtar, men inget spektakulärt. Om högtidstalet, som någon politiker höll, var mera märkvärdigt vet jag inte, därför att jag tillhörde den majoritet som stod för långt bort och inte kunde höra vad han sa. Nå, oddsen är dåliga för att en politikers högtidstal ska innehålla något tänkvärt. Därefter sjöng två kvinnor a capella med skolade röster. Det var inte vackert, men modigt.

Finväderssöndag – jag hade varit aningen orolig för att det skulle vara knökat eftersom jag inte klarar av folksamlingar så bra. Men ingen fara. Det var säkert ett par tusen personer, men det svalde anläggningen lätt. Det var väl bara till kolbullarna som kön var riktigt lång.

Jag funderade lite på om jag visste vad kolbullar var för något. Det gjorde jag inte, men sa inget. Det är ju sådant som etnologer förväntas vara experter på. Senare, efter att ha ätit sotare (alltför salta strömmingar) med tunnbröd och oskalad fjolårspotatis, ställde vi oss i den långa kön till kolbullarna. De serverades med lingonsylt på papptallrikar – sådana där som vi väl snart inte längre är tillåtna att använda i Sverige. Det är mycket vi inte får göra i det Sverige där gängmedlemmar skjuter ihjäl varandra och våldtäktsstatistiken skrämmer omvärlden. Svart rök stiger mot skyn på parkeringsplatserna, men vi får inte röka på uteserveringarna. Och snart får vi inte längre äta kolbullar, i varje fall inte på papptallrikar. Nå, ICA:s provkök kommer att lösa problemet. De håller på att utveckla ätbara tallrikar av vetekli. Däremot finns ännu inga förslag på hur plastbesticken ska ersättas. Helst bör det förstås vara något ätbart – som om inte människor redan nu är tillräckligt feta!