Klyftan

Den amerikanske statsvetaren Salvatore Babones, verksam som professor i Sydney, vet nog inte så mycket om Sverige. Däremot är han klarsynt när det gäller hoten mot demokratin och följande formulering träffar mitt i prick när det gäller svensk politik:

När alla partiledare har ungefär samma politiska erbjudande till väljarna och inbördes bara skiljer sig åt med referens till mer marginella frågor, är demokratin angripen. När folket gör demokratiska val som deras ledare vägrar att implementera, är demokratin död. (s. 66 The New Authoritarianism, Polity 2018).

Alla vet att Sverige är politiskt delat, såväl i kommun- som i rikspolitiken. De sex riksdagspartier som just kohandlat om makten är tillsammans med Vänsterpartiet övertygade om att släpper de fram eller samarbetar med det åttonde riksdagspartiet, Sverigedemokraterna, går det åt helvete med den svenska demokratin.

Sverigedemokraterna i sin tur anser att det är de nuvarande maktpolitikerna som med sin migrationspolitik driver välståndssverige mot ett haveri. Skillnaden mellan dem och de övriga partierna är främst att SD-politikerna är beredda att samarbeta med snart sagt vilket som helst av de övriga riksdagspartierna, under förutsättning att de får gehör för sin politik. Det betyder att de är riksdagens mest demokratiska parti (obs, ingen åsikt utan ett konstaterande i sak).

Inför hijabdagen

Idag är Rutger Staaf gästskribent, lärare i NO på gymnasier och högstadier under 30 år

Höstterminen 2017 fick vi alla ett mail från rektorn. Det var skolverkets anvisningar om hur vi skulle bemöta en elev med heltäckande slöja. Vi fick reda på att vi skulle ta hänsyn till detta, möjligtvis var det en olämplig klädsel under kemilabbar. Någon dag efter såg vi en flicka klädd på detta sätt. I den lilla springan såg vi ett par osäkra ögon, på uppträdandet kunde vi också se att denna flicka säkert kände sig obekväm. Vid möte med henne i korridoren gick hon längst intill väggen, verkade att hon ville göra sig så liten som möjligt. Det kändes overkligt. Det var en elev från Somalia som placerats i sjuan, hade inte själv henne i undervisningen men fick höra från kollegor att hon hade själv bestämt sig för att ta på sig denna klädsel. Hennes syster hade inte en ansiktstäckande slöja.

Det var märkligt att läsa skolverkets anvisningar. Vi hade fått höra många gånger hur viktigt det var att ha rätt värdegrund, med jämställdhet, självständighet och att inte diskriminera någon. Nu helt plötsligt var den egna värdegrunden inte längre så viktig, när ett uttryck för en annan värdegrund dök upp. Nu skulle vi alltså ta hänsyn till diskriminerande strukturer från andra kulturer, strukturer som ville osynliggöra flickor/kvinnor i det offentliga rummet.

Vi lärare reagerade starkt mot detta och undertecknad fattade pennan och påpekade för alla på skolan hur skolverkets anvisningar stred mot den egna värdegrunden., som vi fått veta var så viktig. Rektorn svarade att hon inte kunde gå emot skolverkets anvisningar och att vi måste förhålla oss till detta men att vi hade yttrandefrihet i denna sak.

Det som väntar Sverige

Det finns tre scenarier för Sveriges framtid. Den knäsatta bilden är att ”flyktinginvandringen” just nu ställer höga krav på välfärdssamhället, men att vi självklart kommer att klara av dessa krav. Också i framtiden måste landet ta emot ett stort antal invandrare, eftersom världen ser ut som den gör. Migrationsverket rapporterar att vi får räkna med 100.000 nya invandrare per år, vilket betyder att Sveriges befolkning växer med en miljon under en tioårsperiod. Centerpartiet tycker inte det är tillräckligt utan vill förhandla med socialdemokraterna om en generösare anhöriginvandring.

Alla som bejakar den här bilden tror att tiden verkar för mångkulturen. Rasismen besegras och även om det tar tid så kommer svenskarna att acceptera landets nya medborgare och kulturer, med all den rikedom det för med sig i form av mat, traditioner, artisteri etc. Sverige föryngras och allt fler arbetar och försörjer sig själva. Invandringen blir på sikt lönsam för så brukar det ju vara. Den moraliska stormakten Sverige gör också världen till en bättre plats. Sverige behöver världen och världen behöver Sverige.

Äkta människor

Sent på eftermiddagen torsdagen den 15 november 2018 befinner jag mig i en park som ligger mitt i den lilla thailändska staden Trangs centrum. Här finns träningsredskap, en joggingslinga, lekparker för små och lite större barn, en utställningshall med café, workout med mera samlat. Hit beger sig stadsborna gärna efter arbetsdagens slut för att träffa vänner, för bollspel och annan motion, för förströelse. Det är ett favoritställe för barnen och mitt ettochetthalvtåriga barnbarn Hanna älskar parken.

Klockan slår sex och en kortversion av nationalsången ljuder, här liksom i alla övriga offentliga högtalare runt om i landet. Det sker två gånger om dagen, klockan åtta på morgonen och sex på kvällen. Alla som befinner sig i parken, liksom givetvis på andra platser i Thailand, stannar till. Om de sitter reser de sig upp. De flesta ställer sig i givakt. Jag ser ingen som bryter mot detta mönster. Det är inte övervakat av någon polis utan är en för thailändarna självklar patriotisk handling.

Att hylla nationen och respektfullt markera sin lojalitet med det egna landet (alldeles oavsett om det är kungen eller militären som sitter vid makten) är självklart. Nog står militärjuntan för mycket skit men den skulle aldrig komma på tanken att lura sitt folk genom att säga att Thailand tillhör alla som vill bo där. Inte heller skulle de vilja eller kunna iscensätta ett folkombyte. I det avseendet är nämligen thailändarna likt majoriteten av folken runt om i världen helt friska i skallen. Thailändarna vet att Thailand är deras och är inte bara beredda att försvara landet utan gör det också, i sydligaste Thailand där det pågår ett lågskaligt krig mot muslimer som hellre vill tillhöra Malaysia.

Det postdemokratiska Förenta Nationerna

Från bloggens läsekrets får jag ständigt larm om det ena eller andra eländet. Som resultat blir jag tyvärr ganska avtrubbad men nu har det kommit några mail som slår igenom mitt immunförsvar. De tar upp FN:s nya styrdokument ”Global compact for migration”.

Det är en snårig och byråkratiskt skriven text men för den som avkodar språket står det klart att medlemsländerna inte kommer att ges någon möjlighet till kontrollerad och restriktiv invandring. Det görs inte ens skillnad mellan ekonomiska migranter och flyktingar. Dokumentet ska skrivas under den 10 december i år och är rena dödsdomen för ett land som Sverige. Så här kommenterar en bloggläsare:

Jag har börjat läsa och sätta mig in i det mest fruktansvärda dokument jag någonsin läst. Jag är chockad! Ingen info någonstans i svenska medier eller från de politiker som tänker skriva under. Jag tänker på vilket valresultat vi kunde sett om svenskarna informerats om detta. Jag har nu börjat planera min egen migration. Tyvärr är jag säker på att inte kunna få någon enda del av alla de förmåner som de ”rätta” flyktingarna får.

Det korrekta nyspråket kryllar av floskler. Det är häpnadsväckande att läsa FN-texterna på engelska och inse att alla de förändringar och konstiga påhitt och omskrivningar som man förundrats över i svenska språket, är direktöversättningar av FN:s engelska texter. Nu för tiden har vi ju som bekant inga problem i Sverige, vi har ”utmaningar”. I FN’s texter finns det inte heller några problem utan allt är ”challenges”. Ett annat ord som jag länge förundrats över är ”Ensamkommande barn”. Originalet kommer också från FN, som uppfann ordet ”Unaccompanied minors”. Jag undrar hur själva processen ser ut när samtliga politiker och journalister på ett givet klockslag och unisont byter ut eller lägger till ord i svenska språket. (Detta sker så klart inte bara i Sverige utan åtminstone i samtliga västländer). Kommer språkdirektiven till Sverige via vår FN- ambassadör eller hur går det till? Samma unisonitet sker för övrigt även när det klimat- och miljöfrågor. FN:s ordalydelser och påståenden översätts ordagrant nästan i realtid av samtliga svenska beslutsfattare, utan någon som helst reflektion eller analys. FN:s åsikter är upphöjda till universella lagar och det är oerhört skrämmande.

Kanske du vill skriva något om detta? Inte för att det nyttar, vi är redan dödsdömda. Men kanske som dokumentation åt framtida generationer?”

Det var andra tider

Först en fråga: Bor någon av bloggläsarna i Söderhamn och har tid över för en smärre insats? Passar bra för någon som är lite äldre, man eller kvinna. Går att göra helt anonymt. I så fall, skicka mig ett mail: koa@arnstberg.se

I ”Landet där vad som helst kan hända”, nyligen utgiven av Karneval förlag, skriver journalisten Lars Åberg:

Etnologen Karl-Olov Arnstberg, som senare har blivit en så hård kritiker av det multikulturalistiska tänkandet att han placerats i medialt giftskåp, var under flera år med och krattade manegen genom att till och med hävda invandrade kulturers primat över svensk lag.

I Socialt arbete och invandrare (1984) förklarade han att han var anhängare av ”inte endast minoriteters rätt att praktisera mer eller mindre oförargliga kulturella seder utan även deras möjlighet att aga sina barn, omskära kvinnorna etc”. Arnstbergs egen (negativa) inställning till barnaga var i sammanhanget oviktig, menade han. ”I likhet med de flesta svenskar som tillhör en välutbildad och ”rättänkande” medelklass, kan jag inte tänka mig att i någon situation ge mina ungar stryk. Men – det är utifrån mina kulturella förutsättningar, och därför hör det egentligen inte hit.”

Riktigt så enkelt var det inte. Påståendet är dock inte så provocerande att jag skulle brytt mig om att gå i svaromål, om det inte var så att Lars Åberg snuddar vid en fråga som han missförstår, vilket möjligen kan bero på att jag formulerat mig otydligt. Hur som helst, den var viktig för mig då och har blivit än viktigare i dag.

Samma bedrägerier nu som då

I dag återkommer Harriet Larsson som gästbloggare.

***

I nästan tjugo år arbetade jag med neurologisk rehabilitering av svårt sjuka och skadade patienter. Därefter bytte jag 1986 till en tjänst som sjukgymnast på en vårdcentral. Efter bara en månads arbete hade jag lärt mig att ”En avbruten rygg kämpar, för att komma åter till arbete, en spänd rygg gnäller, för att slippa det”. Det var en svår chock när jag upptäckte mängden av ”etablerade” patienter, liksom hur mycket det gnälldes och hur stor andel av behandlingen som var passiv, det vill säga inte på allvar syftade till någon förbättring. På den tiden slog Sverige rekord i sjukskrivningar, trots god arbetsmiljö jämfört med de flesta andra länder. Den officiella förklaringen, inte minst från regeringshåll, var arbetsgivarnas alla olämpliga arbetsplatser. Jag upptäckte helt andra ”olämpligheter” som olämplig make/maka, olämpliga tonårsungar, olämpligt missbruk, olämplig kondition, olämplig lathet, olämplig smarthet etc.