Koldioxidskräcken – vår tids Lysenkoism


I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent

Trofim Lysenko är kanske inte bekant för alla. Han var under Sovjettiden en uppburen biolog (och agronom) som ansåg att egenskaper som förvärvades under livet gick i arv till nästa generation, något som inte bara gällde människor utan allt liv. Lysenkos teori gick således helt på tvärs mot ärftlighetsforskaren Gregor Mendel och hans genetik, han som numera kallas genetikens fader.

Ideologiskt passade Lysenko perfekt in i det kommunistiska systemet och blev på 1930-talet – i Stalins Sovjet – chef för en lantbruksvetenskaplig akademi. Lysenkos teorier ledde till att jordbruket fungerade katastrofalt illa och bidrog till att många dog av svält. Det var dock inte förrän en bit in på 1960-talet som hans teorier slutligen kastades på den sophög där de från början hört hemma. Numera är Lysenkoism synonymt med det som på engelska också kallas junk science, det vill säga pseudovetenskap med politiska förtecken.

Och vad har Lysenko med dagens koldioxidskräck och klimathotsalarmism att göra? Tyvärr alltför mycket!
Läs mer

Pär Holmgren, klimatdiktator


I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent på bloggen.

Demokrati och folkvilja är inget för klimathotstroende. En av de främsta företrädarna för den gruppen är den kände TV-meteorologen och koldioxidbekämparen Pär Holmgren. Numera lär han dock ha lämnat väderprognosfacket och kandiderar för MP i det kommandet EU-valet i maj. MP vill gärna framstå som ett parti utanför den klassiska vänster-höger-skalan. I verkligheten är det annorlunda. Där är vänsterslagsidan mycket märkbar.
Holmgren är en predikant som fått övernaturliga dimensioner och hans förhållande till demokrati kan i bästa fall beskrivas som problematiskt. Ett Holmgrencitat som gått som en löpeld i sociala medier den senaste tiden är från magasinet Neo för snart tio år sedan om att han skulle snabbt avskaffa alla val om han vore statsminister:

”Vi har liksom inte tid att hålla på och käbbla mellan partierna”.

Läs mer

Ständigt detta miljöparti


I dag gästas bloggen av Rolf Oward

Man ska ju inte sparka på en som ligger, men Miljöpartiet och dess fenomenala vimsighet och bristande verklighetskontakt inbjuder till kommentarer som lätt blir raljerande. Tyvärr, ska man nog säga, för det är faktiskt mest tragiskt. En nästan bottenlös allmäninkompetens kombinerad med förvirrad klimathotstro är ingen god grund för vettig politik. Finns det f.ö. något parti som lyckats göra så stor skada på så kort tid och på så många områden som just Miljöpartiet?

Det råder ingen brist på övertygelse och stark tro hos MP:s företrädare. Man vill ju bevars rädda världen. Tyvärr är det ett budskap som skorrar ytterligt falskt. MP vill gärna förbjuda exempelvis såväl stadsjeepar som flygresor och giftig bottenfärg till dieselbåtar, men det är förbud och pålagor som bara gäller för andra – inte de själva. En slags bombastisk moraliserande överlägsenhet som givetvis slår tillbaka när undantagen och gräddfilerna upptäcks.
Läs mer

Rädslan


Jag lunchar med min vän åklagaren och vi tycker båda att det är skönt att prata med en vettig människa, någon som tänker och resonerar som vanligt folk. Samtidigt ler vi lite, i vetskap om att medlemmar av det floskulösa PK-folket antagligen skulle uppfatta oss på ett helt annat sätt, som extremister. Jag minns ett uttryck från min barndom: ”Den som sa’t han va’t”. Plötsligt säger mitt lunchsällskap ”Jag tycker folk är så rädda nuförtiden!” ”Rädda för vad då?” frågar jag. ”Ja, allting … eller vad som helst. Det spelar inte så stor roll vad man är rädd för, bara man är rädd!”.
Det finns de som påstår att vi lever i en rädslokultur, det vill säga rädslan för framtiden är starkare än hoppet. Det är paradoxalt eftersom folkmajoriteten förmodligen aldrig har levt en tryggare liv än i dag. Christer Sturmark skriver i en ledare i tidskriften Sans (3:218):

Vi är räddare för miljöförstöring, för invandring, för antisemitism, för nationalism, för populism, för mångkultur, för kärnkraft och kärnvapen, för genmodifierad mat, för arbetslöshet, för vaccin, för E-nummer i maten. Somliga rädslor är högst befogade, andra rent nonsens.

Läs mer

Den farliga klimatpopulismen

Foto Gunnar Sandelin


Man ska vara försiktig med ord som populist och populism. De används inte sällan för att förringa och mobba ut meningsmotståndare och på så sätt undvika sakdebatt. Dock – en av de accepterade definitionerna på populist är en person som har enkla lösningar på det mesta eller som framför gravt förenklade och ofta felaktiga förklaringsmodeller. Utan att överdriva är Miljöpartiets Isabella Lövin i den meningen en äkta klimatpopulist.
Läs mer

Liten utredning kring klimathoten


Moraliserande kring klimathotsfrågorna visar att dessa tillhör den nya värdegrunden. Tänk er ett scenario där en person, som getts diagnosen lungcancer, blir uppringd av en vän som påstår sig, ganska säkert, veta att denna lungcancerdom bara är en influensa och att den snart går över. Hur troligt är det då att den som fått cancerdomen skriker, ”jag vill inte höra ett ord till”, kallar honom för sjukdomsförnekare och kastar på luren, tänder en cigarett och sätter sig med andra med samma diagnos för att diskutera inköp av cellgifter och operationer.

Inte så troligt, men så reagerar politiker och media inför positiva nyheter om klimathoten. De kallar budbärarna klimatförnekare (vad är det?) och vägrar att publicera eller diskutera den positiva informationen. Trots etablissemangets öronbedövande klimatlarmande flyger de ändå som aldrig förr och tar privatjet till klimatkonferenser och kör SUV:ar (Peter Eriksson MP) och dieselslukande pickup:er (Isabella Lövin MP). Miljöns goda värdeord från ett etablissemang som vill rädda jorden åt våra barn verkar, precis som de goda värdeorden kring flyktingpolitiken, vara ett sätt att lura till sig folks lojalitet. Många ord men inga egna uppoffringar.
Läs mer

Den påhittade hotbilden


I min bok PK-samhället (Debattförlaget 2017) finns ett kapitel som handlar om klimatångest. Eftersom jag saknar egen kunskap i frågan och inte förstår hur jag skulle kunna tillföra debatten något, tar jag inte ut svängarna. Ändå var det så att det gick rätt fort att bli på det klara med att det vetenskapliga underlaget för påståendet att det pågår en global uppvärmning och att människan genom alla utsläpp är skyldig till denna, inte håller. Därför är det skrämmande med vilken tvärsäkerhet alla möjliga människor påstår att detta är den värsta katastrof som mänskligheten står inför.

Det finns en särskild databas där namn på ”klimatförnekare” samlas. Här har flera hundra forskare och opinionsbildare utan närmare förklaring hängts ut. De påstås förvirra allmänheten och bromsa agerandet mot klimatförändringen. Den som går in på databasen och föreslår ett nytt namn kan till och med få betalt för detta, en liten summa för att täcka kostnaderna för sin ”research”. Förmodligen kan de som står bakom databasen fixa till så att en forskare som går mot strömmen nekas forskningsanslag eller till och med får sparken. Jag har inte undersökt saken men skulle bli mycket förvånad om denna databas drivs som ideell verksamhet.

I en färsk bok behandlas de skräckscenarior som vi regelbundet matas med. Jag bad Rolf Oward, som tidigare skrivit på bloggen, att recensera den.

Karl-Olov Arnstberg

Läs mer