Sol, vind och vatten

I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent

Hur har det gått? Får vi vår el från sol, vind och vatten? Till en del – ja. Vattenkraft har stor betydelse för Sveriges elförsörjning. En typisk månad kommer cirka 40-45 procent därifrån. Däremot är det mycket skralare med el från sol och vind. I bästa fall kommer vinden upp till runt 10-11 procent medan el från sol är så försumbar att den produktionen i praktiken avrundas till noll.

Källa: Entsoe (www.entsoe.eu). European Network of Transmission System Operators for electricity och Rolf Schuster

Så här ser Sveriges elproduktion ut för 2018:

I tabellform (totalt 152,7 TWh):

  • Kol: 0 procent
  • Kärnkraft: 43,1 procent
  • Olja/Gas: 0 procent
  • Sol: 0 procent
  • Vattenkraft: 40,7 procent
  • Vindkraft: 10,6 procent
  • Övrigt: 5,6 procent (Här ingår el från exempelvis kraftvärme, kondenskraft och gasturbiner)

Sammanfattningsvis står alltså vatten- och kärnkraft tillsammans för nästan 84 procent av Sveriges elproduktion under 2018, där kärnkraft var den största producenten.
Läs mer

Flockens betydelse

I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent

Ulf Peter Olrog är mannen bakom ”Filosofisk Dixieland”, en låt som spelats in av flera artister, bland annat Alice Babs på 1950-talet. Den är månne mest känd för nedanstående rader. Visst känns uppmaningen än mer aktuellt idag:

Du skall göra som Svenssons gör,
och inte skilja dej från mängden.
Du skall tro det som Svenssons tror,
om du tror nå’t alls.
För att jämt vara den som stör,
kan inte löna sig i längden.
Du skall göra som Svenssons gör,
om du gör nå’t alls.

Läs mer

Snabbfix mot klimatångest!


I dag återkommer Per Hagenäs med en artikel av det slag som gammelmedia borde publicera många av. Det gör de inte. Varför?

Ökad global värme är inget hot utan en tillgång för människan.

  • Öknar minskar i storlek och jorden blir grönare när det blir varmare. Orsaken är att ökad värme ökar avdunstningen från haven. Denna fuktiga havsluft dras sen längre in i landet genom kraftigare monsunvindar. Det är den ökade värmen som orsakar kraftigare uppvindar och därmed de kraftigare monsunvindarna och som det gör att tidigare torra områden får regn. Detta gäller Afrika, Indien och Kina och är kända okontroversiella fakta. Jorden blir grönare när det blir varmt.
  • Brist på grundvatten och dricksvattentillgången är ett problem i stora delar av världen. Det ökade regnandet, dessutom på tidigare torra platser kan lösa detta jätteproblem om man tillåter att världen blir varmare.
  • Skördarna ökar med mer regn, koldioxid och värme. Det är ju därför man har växthus. Växthuseffekten är alltså något bra.
  • Ökad värme ger mer molnighet vilket skyddar jorden från både uppvärmning och uttorkning. Jorden blir grönare.
  • Historiska värmeperioder har regelmässigt skapat högkulturer. Romartiden och högmedeltiden var värmeperioder och kännetecknas av stabilitet, hög kultur och välstånd.

Läs mer

Koldioxidskräcken – vår tids Lysenkoism


I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent

Trofim Lysenko är kanske inte bekant för alla. Han var under Sovjettiden en uppburen biolog (och agronom) som ansåg att egenskaper som förvärvades under livet gick i arv till nästa generation, något som inte bara gällde människor utan allt liv. Lysenkos teori gick således helt på tvärs mot ärftlighetsforskaren Gregor Mendel och hans genetik, han som numera kallas genetikens fader.

Ideologiskt passade Lysenko perfekt in i det kommunistiska systemet och blev på 1930-talet – i Stalins Sovjet – chef för en lantbruksvetenskaplig akademi. Lysenkos teorier ledde till att jordbruket fungerade katastrofalt illa och bidrog till att många dog av svält. Det var dock inte förrän en bit in på 1960-talet som hans teorier slutligen kastades på den sophög där de från början hört hemma. Numera är Lysenkoism synonymt med det som på engelska också kallas junk science, det vill säga pseudovetenskap med politiska förtecken.

Och vad har Lysenko med dagens koldioxidskräck och klimathotsalarmism att göra? Tyvärr alltför mycket!
Läs mer

Pär Holmgren, klimatdiktator


I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent på bloggen.

Demokrati och folkvilja är inget för klimathotstroende. En av de främsta företrädarna för den gruppen är den kände TV-meteorologen och koldioxidbekämparen Pär Holmgren. Numera lär han dock ha lämnat väderprognosfacket och kandiderar för MP i det kommandet EU-valet i maj. MP vill gärna framstå som ett parti utanför den klassiska vänster-höger-skalan. I verkligheten är det annorlunda. Där är vänsterslagsidan mycket märkbar.
Holmgren är en predikant som fått övernaturliga dimensioner och hans förhållande till demokrati kan i bästa fall beskrivas som problematiskt. Ett Holmgrencitat som gått som en löpeld i sociala medier den senaste tiden är från magasinet Neo för snart tio år sedan om att han skulle snabbt avskaffa alla val om han vore statsminister:

”Vi har liksom inte tid att hålla på och käbbla mellan partierna”.

Läs mer

Ständigt detta miljöparti


I dag gästas bloggen av Rolf Oward

Man ska ju inte sparka på en som ligger, men Miljöpartiet och dess fenomenala vimsighet och bristande verklighetskontakt inbjuder till kommentarer som lätt blir raljerande. Tyvärr, ska man nog säga, för det är faktiskt mest tragiskt. En nästan bottenlös allmäninkompetens kombinerad med förvirrad klimathotstro är ingen god grund för vettig politik. Finns det f.ö. något parti som lyckats göra så stor skada på så kort tid och på så många områden som just Miljöpartiet?

Det råder ingen brist på övertygelse och stark tro hos MP:s företrädare. Man vill ju bevars rädda världen. Tyvärr är det ett budskap som skorrar ytterligt falskt. MP vill gärna förbjuda exempelvis såväl stadsjeepar som flygresor och giftig bottenfärg till dieselbåtar, men det är förbud och pålagor som bara gäller för andra – inte de själva. En slags bombastisk moraliserande överlägsenhet som givetvis slår tillbaka när undantagen och gräddfilerna upptäcks.
Läs mer

Rädslan


Jag lunchar med min vän åklagaren och vi tycker båda att det är skönt att prata med en vettig människa, någon som tänker och resonerar som vanligt folk. Samtidigt ler vi lite, i vetskap om att medlemmar av det floskulösa PK-folket antagligen skulle uppfatta oss på ett helt annat sätt, som extremister. Jag minns ett uttryck från min barndom: ”Den som sa’t han va’t”. Plötsligt säger mitt lunchsällskap ”Jag tycker folk är så rädda nuförtiden!” ”Rädda för vad då?” frågar jag. ”Ja, allting … eller vad som helst. Det spelar inte så stor roll vad man är rädd för, bara man är rädd!”.
Det finns de som påstår att vi lever i en rädslokultur, det vill säga rädslan för framtiden är starkare än hoppet. Det är paradoxalt eftersom folkmajoriteten förmodligen aldrig har levt en tryggare liv än i dag. Christer Sturmark skriver i en ledare i tidskriften Sans (3:218):

Vi är räddare för miljöförstöring, för invandring, för antisemitism, för nationalism, för populism, för mångkultur, för kärnkraft och kärnvapen, för genmodifierad mat, för arbetslöshet, för vaccin, för E-nummer i maten. Somliga rädslor är högst befogade, andra rent nonsens.

Läs mer