Söndagskrönika: Evolutionen satt ur spel

Havssköldpaddor lägger sina ägg i sanden och är inte närvarande när deras ungar föds. Efter att den heta sanden ruvat och kläckt äggen så kravlar de nyfödda sköldpaddorna mot havet, vägledda av vågornas glitter. Om allt går som det ska så klarar sig tillräckligt många från de rovdjur som kalasar på dem under deras färd mot havet. De blir vuxna och kapabla sköldpaddor, utan hjälp från föräldrar eller andra vuxna sköldpaddor. På engelska finns begreppsparet nature – nurture. Havssköldpaddorna är enbart nature.

Människan är, som det förefaller, havssköldpaddans antites, enbart nurture. Vi föds helt hjälplösa och ska inte bara matas och hållas rena utan också under många år fostras till vuxna individer och medlemmar i flocken. Medan sköldpaddan föds med all behövlig kunskap inprogrammerad, verkar människan födas som en tom tavla där vad som helst kan skrivas in, en tabula rasa. Den uppfattningen går tillbaka till antikens Grekland: Aristoteles och stoikerna. Senare namn och anhängare är filosoferna John Locke och Jean-Jacques Rousseau.
Det är på denna grund som två av Sveriges viktigaste dogmer vilar:

• Alla människor kan bli vad som helst
• Alla människor är lika mycket värda

Samma tanke ligger bakom den socioekonomiska förklaringen. Eftersom människan kan bli vad som helst, så måste det vara den sociala gemenskapens och samhällets fel när vissa människor blir kriminella. Det är en förklaring som inte bara används för kriminalitet utan för allt möjligt som anses ha gått snett – boendesegregation, skolresultat, psykisk ohälsa etc.

Söndagskrönika: Det kortlivade matriarkatet

Det är svårt för feminister att svälja men det är ett historiskt och antropologiskt faktum att matriarkatet inte är ett fungerande alternativ till patriarkatet. Det handlar inte om politik och heller inte om kultur utan om att evolutionen har försett männen och kvinnorna med olika men kompletterande egenskaper. Dessa är i hög utsträckning överlappande – kvinnor kan sköta manliga sysslor och vice versa – men det betyder inte att de är utbytbara. Könsrollerna är visserligen – som det brukar heta – sociala konstruktioner, men de vilar på en biologisk grund – vilket feministerna och genusaktivisterna tenderar att glömma bort eller förtränger. Hur viktigt könet är visas bland annat genom de två frågor som föräldrar först ställer om nyfödda barn. Den ena gäller om barnet är friskt och allting är på rätt plats, den andra är vilket kön barnet har. Svaren är avgörande för barnets framtid.

I Sverige har feministerna haft och fortsätter att ha en sådan framgång – i synnerhet på universiteten, inom statlig byråkrati och i media – att det finns fog för att fråga om vi inte befinner oss i ett maktskifte, i den betydelsen att kvinnliga intressen har företräde också inom traditionellt manliga intressesfärer. Med andra ord, vi är på väg in i ett matriarkat. En kort notis från en vän, när jag skriver denna text: ”Var ute på universitetet förra veckan. 85 procent kvinnor i matsalen (vegansk). Jag rös av obehag. Vi har att förvänta oss mer av denna vara i framtiden.”

Den kvinnliga dominansen på universiteten och i offentligheten aktualiserar frågan vad det är i det kvinnliga tänkandet som inte fungerar i förarsätet. Observera att det inte handlar om kvinnor som individer utan om vad det kvinnliga tänkandet ser som viktigt och premierar, liksom vad män prioriterar men kvinnor är blinda för.

Söndagskrönika: Religion och moral

Mänsklighetens naturliga tänkande, det som vi tränats i och tillämpat under mer än 99 procent av vår existens, är animistiskt och symboliskt. Animistiskt betyder att naturen är besjälad. Det finns en ande i varje träd, i varje vattenfall och berg. Animismen binder människor till deras habitat. Andra människors platser har andra och främmande gudar. Sådana man inte känner och därför inte vet hur man ska blidka.

Att det mänskliga tänkandet är symboliskt innebär att allting som är och allting som händer, är meningsfullt. Tingen är laddade med innebörder och måste därför tolkas. I synnerhet är det som människor säger meningsfullt. Språket är människans främsta och mest utvecklade symbolsystem. Det som inte kan namnges finns nog egentligen inte. Språket är handlingarnas eviga följeslagare, ibland på efterkälken men oftast framför handlingen, och vägledande. Handlingar kan vara rätt utförda eller felaktiga. I det senare fallet kan det gå illa. Exempelvis kan ett självmord eller fel riter vid en begravning leda till att de döda kommer tillbaka som spöken, mylingar, zombies – varelser som vill oss ont.

Mänskligheten tar steget från animism till religion i Mesopotamien för högst tiotusen år sedan. De första religionerna var polyteistiska och härskarna var gudarnas ställföreträdare. I Thailand, där jag befinner mig när jag skriver detta, är buddhismen rejält tryfferad med animism. Det är normalt att tro på spöken. När jag pekar på en ganska modern femton våningar hög hotellbyggnad i provinshuvudstaden Trang och frågar varför den är övergiven och håller på att förfalla, får jag veta att det finns spöken där. Läskiga varelser som lurat två hotellgäster att ta sina egna liv. Därefter ville ingen längre bo på det hotellet. Inte heller gick byggnaden att sälja, det spökar ju där och det vet alla!

Söndagskrönika: Ibland blir det bara för mycket!

Först har vi ett samhälle med låg brottslighet, skötsam arbetande befolkning, basservice och låga skatter. Så ska välfärdssamhället byggas och det kostar multum. Under några årtionden har vi ett fungerande välfärdssamhälle, visserligen med svår bostadsbrist men sjukvård, skola, polis etc. fungerar. Så bygger vi sovjetiskt storskaligt och importerar en sjuhelvetes massa människor som arbetsmarknaden ratar men som måste försörjas med bostäder, sjukvård, skolor, polis etc. Välfärden raseras så sakteliga och eftersom den måste ”lagas” så kostar det ännu mera pengar. Skatter och olika statliga avgifter rusar i höjden samtidigt som välfärden rasar i botten. Till slut står vi där med ett skitsamhälle där man varken kan lita på att tågen går, bilen får behålla katalysatorn eller att barnen kan få sina tandhälsa kollad. Unga kriminella skjuter ihjäl varandra och på akuten är väntetiderna ofta tvåsiffriga, räknat i timmar. Det enda som riktigt fungerar är beskattningen. Förresten … i det växande skuggsamhället är skatter en perifer fråga. Där är det väl bara exploateringen som fungerar.

Jag tillhör ett litet antal människor som haft turen att få behålla förståndet. Vi protesterar genom att peka ut eländet. Istället för att lyssna till oss som identifierar problemen så att de kan åtgärdas kallar journalister och opinionsbildare oss för nazister, rasister och annan lögnaktig skit. De går hellre hem och stryper grannens katt än att publicera något av det vi slår larm om. Yippee, va bra det blev!

Söndagskrönika: Toxisk maskulinitet

En av mina vänner skickar mig en länk till sociologiprofessorn Frank Furedis blogg Roots & Wings som har den upplysande varudeklarationen ”Ett alternativ till den västerländska kulturens infantiliserade och narcissistiska ideal.” Där finns en nyskriven artikel om toxisk maskulinitet, som Furedi menar är ett dehumaniserande begrepp.

I sin ursprungliga betydelse syftar toxicitet på en genom sin giftighet farlig och förorenande substans. När begreppet lättvindigt och tanklöst förs över från kemi och ekologi till mänskliga relationer så blir det ett nytt sätt att beskriva egenskaper. Människor framställs som ansvariga inte bara för att förgifta miljön utan även för att förgifta varandra. Naturens förorening och den moraliska föroreningen löper parallellt med varandra. I stort sett alla manliga beteenden kan beskrivas som toxiska. Furedi skriver:

En genomgång av akademisk litteratur om maskulinitet visar att manligt beteende rutinmässigt framställs som giftigt i sig självt. Det är svårt att hitta studier som neutralt diskuterar maskulinitet, och det är inte förvånande att läsarna drar slutsatsen att män är moraliskt lägre stående än kvinnor. Begreppet giftig maskulinitet har blivit ett samlingsbegrepp för att beskriva mäns känslor av berättigande, ilska och sårbarhet och deras behov av att dominera och skrämmas, med öppna eller dolda medel.

Söndagskrönika: På jakt efter den svenska fegheten

För några år sedan fick jag ett förslag om att lägga in MediaLinq på bloggen, ett donationssystem som ger möjlighet till små betalningar. Jag nappade direkt, eftersom jag är dålig på att påminna läsarna. För mig känns det som att tigga, trots att det ligger både kostnader och arbete bakom de texter jag publicerar. Dessutom, jag har ju angett både Swish och Plusgiro så att den som vill kan sätta in en slant. Men vill några supporters hjälpa mig att få lite mer betalt för mitt arbete, jättebra!

För ett par veckor sedan fick jag en påminnelse från MediaLinq. Det var inte första gången. De vill vända den tröga donationskulturen inom alternativmedia. De skrev: Visa tydligt att du vill ha donationer!

Inte vet jag om det flyter in mer på andra bloggar men tydligen tycker de att mina läsare ger för lite. Hur som helst, de hjälpte mig med ett slags upprop. Så här skrev de:

Alternativmedia har blivit proffsigt. Skribenterna har oftast hög kompetens och skriver om viktiga ämnen. Betydelsen har ökat när mainstream media MSM uppenbart inte klarar sin roll att ge korrekt, ofiltrerad och opartisk information. Vi läsare återvänder dagligen till våra favoriter för att ta del av viktig kunskap och reflektioner som vi aldrig hittar i MSM. 

Att innehållet i alternativmedia är bra innebär dock inte att ekonomin är detsamma. Belöningen begränsas ofta till symboliska likes men donationerna är få trots att vi tusentals läsare ständigt återkommer till våra favoriter. MediaLinqs betalsystem gör det enkelt att visa uppskattning från 1 kr eller mer. Genom att hellre ge lite än inget så bidrar du till att dina favoritskribenter fortsätter prestera på högsta nivå.

Söndagskrönika: Språktvätt och mångkultur

I dag gästas bloggen återigen av den norske journalisten Arnt Folgerø. Artikeln är tidigare publicerad på norska:
Om å realisere det multikulturelle samfunnet gjennom språkomlegging (inyheter.no)

I en nyskriven artikel berättar den brittiske sociologen Frank Furedi en 14-årig historia om hur han besökte sin mamma som låg på sjukhus. På sjukhuset presenterade han sig som Frank Furedi, son till Clara, som drabbats av en stroke. Den kvinnliga sköterskan tittade på honom och sa: ”Du menar att du är hennes vårdare?” ”Nej, det är jag inte. Jag är hennes son!” Men sjuksköterskan gav sig inte och svarade: ”Nej, du är hennes vårdare.”

Senare förklarade en kontorsanställd på sjukhuset att de inte använde traditionella ord som mamma när patienterna fick besök av nära släktingar, utan hellre ordet vårdare (carer), eftersom ord som mamma diskriminerar dem som inte har en mamma. Vårdare är ett mer inkluderande ord. Det inkluderar även personer som inte är släkt med patienterna på sjukhuset, fick han veta.

I sin artikel diskuterar Furedi den språktvätt som görs av regeringar och institutioner i västvärlden och som nyligen uppmärksammades i samband med att den brittiske författaren Roald Dahls böcker ska rensas från nedsättande ord och fraser. De ersätts med mer neutrala ord och fraser som väcker andra och mer politiskt korrekta tankar än Dahls ”diskriminerande” skildringar av människor.

För Furedi hjälpte upplevelsen på sjukhuset honom att förstå hur nyuppfunna och politiskt korrekta ord kan användas för att förändra människors självuppfattning och tvinga dem att acceptera nya värderingar i samhället. Människor kan se sig själva som en familjemedlem, en son, dotter, mor eller far, men enligt sjukhusets administrativa blanketter och vokabulär är de vårdare. ”Detta är en ganska obehaglig påminnelse om att andra människor, med ett språkligt diktat och med stöd av en statlig myndighet, ska bestämma vem du är”, skriver Furedi.

I Australien har landets hälsoministerium beslutat att alla som vårdar sjuka och sköra människor ska kallas vårdare, oavsett om de är släkt med den person som vårdas eller inte. Ordet vårdare kan vara inkluderande, men om förhållandet mellan mor och son förvandlas till en byråkratisk typologi har man förlorat en del av det vardagliga språket och den verklighet som är viktig för de flesta människor, skriver Furedi.

Söndagskrönika: Lotofagerna

Den första filmen i serien ”Apornas planet” – den enda jag har sett – kom 1968 och var en framtidsdystopi. År 2029 har ett rymdfartyg kört vilse och landar på en planet som i själva verket är jorden, men i en ännu längre bort liggande framtid. Där härskar inte människor utan intelligenta apor. De håller sig med människor som försöksdjur, som arbetsdjur och människor jagas och dödas, eftersom de anses vara smutsiga och en plåga. Människorna är lyckligt ovetande och därmed också värnlösa. Jag minns inte riktigt men tror det var det så att de åt något som förstörde deras förmåga att tänka.

Det här är ett tema som också finns i den grekiska mytologin. I Odyssén berättas om lotofagerna som bor på en ö utanför Nordafrika. De är glömska och lyckliga därför att de äter lotusfrukter.

Jag tänker att aporna i apornas planet är våra politiker. Lotofagerna eller lotusätarna, det är folken i de olika nationer som politikerna styr över. Och lotusfrukterna, de serveras av medierna och gör människor … ja, vad ska jag välja för uttryck … helt bombade i skallen.

Söndagskrönika: Jag förstår inte

Först en fråga: Jag har skrivit om och översatt Sverigesyndromet till engelska. Skickade manuskriptet till några utvalda engelska förlag och agenter. Med vändande post ett par artigt avböjande svar men de övriga fyra har inte ens svarat och bekräftat att de fått manuskriptet. Det känns helt stängt. Har du någon kontakt eller idé om hur jag ska få en Publisher/Agent att åtminstone titta på texten? I så fall maila mig: koarnstberg@gmail.com.

***

Det finns ett ord som förenar all forskning och vetenskap: sanning. Det gäller även för de postmodernister som menar att sanningen är relativ, att det inte finns några absoluta sanningar. I mitt jobb som universitetslärare har det alltid varit viktigt att lära ut hur man söker efter sanningen och hur man kritiskt prövar sina slutsatser: ”Är detta som du kommit fram till verkligen sant?”

För att kunna övertyga dem som tar del av ett forskningsresultat behövs inte bara ”sanningen” utan också en förklaring av varför det sanna är sant. För mig som sysslat med kvalitativ forskning så är förklaringen en tvåstegsmodell. Först ska jag övertyga mig själv: ”Om jag befann mig i samma situation så hade jag handlat på samma sätt”. Det är lite mer komplicerat än så, men det är grundtanken. Därefter så gäller det att förmedla den insikten. Reaktion ska idealt sett bli ”Jaha, nu förstår jag!”

I förra veckans långa krönika, så var min självpåtagna uppgift att besvara frågan varför Ryssland invaderade Ukraina. Först gällde det att förstå själv och sedan föra över den förståelsen till dem som läser min blogg. Svaret kan sammanfattas med ett enda ord: NATO.

I ett mail ifrågasätter en intellektuellt mycket kvalificerad vän min text. Han skriver:

”… Men hur kommer det sig att Din bild är nästan identisk med den som rysk propaganda sprider” och ”Att Ryssland alltid framställs som positivt och NATO som negativt är ingen tillfällighet. I det krig som pågår är propaganda ett vapen och den som sprider den levererar i princip ammunition till den ena parten …”

Jag tänker: Så bra, då har jag lyckats! Jag ville ju visa hur Putin och ryssarna tänker, därför att det förklarar deras invasion av Ukraina. Och ändå gick det inte att nå fram till min vän. Han kallar den ryska förklaringen för propaganda.

När Putin utförligt på International Economic Forum år 2016 förklarar varför Ryssland inte accepterar Natos avfyrningsramper för missiler vid Rysslands gräns, är det naturligtvis inte propaganda. Propaganda är inte bara fel ord, det är i sammanhanget ett fullkomligt förödande ord. Jag inser att jag antagligen aldrig kommer jag aldrig att lyckas med att få min vän att förstå. Propaganda?! … det studsar tillbaka på mig själv. Jag förstår inte varför han inte förstår.

Söndagskrönika: USA, NATO och brutna löften

Orkar du läsa igenom nedanstående långa och fullmatade krönika så får du förklaringen till varför Ryssland invaderade Ukraina. Och som vanligt: Detta berättar inte MSM för dig.

NATO (North Atlantic Treaty Organization) bildades den 4 april 1949, som en försvarsallians direkt riktad mot Sovjetunionen och kommunismen som statsskick. Följande länder var med från början: Belgien, Danmark, Frankrike, Island, USA, Storbritannien, Luxemburg, Holland, Portugal, Kanada, Italien och Norge. Alla medlemsstater lovades kollektiv säkerhet, den ofta åberopade paragraf 5. 1982 hade NATO ytterligare fyra medlemmar. Västtyskland, Grekland, Turkiet och Spanien.

NATO var inte bara en försvarsallians mellan liberala länder utan också tänkt som ett verktyg för demokratisering. Att vårt östra grannland Finland inte var med berodde på att de i hög utsträckning var kontrollerade av Sovjetunionen. För oss svenskar gällde att vi visserligen var långt mer hotade av Sovjetunionen då, än vad vi i dag är av Ryssland, men den svenska neutraliteten var näst intill helig och att ingå i en försvarsallians var otänkbart. Vi var dessutom väldigt rädda för att stöta oss med Sovjetunionen. År 1940, när Sovjet tvingade in de tre baltländerna som delrepubliker, kom Sveriges erkännande så gott som omedelbart. Så sent som i september 1989 påstod socialdemokraten Pierre Schori att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Han var då statssekreterare på UD. I november samma år gjorde hans chef, utrikesminister Sten Andersson, sitt beryktade uttalande: ”Estland är inte ockuperat.” Berlinmuren revs den 9 november. Det borde ha fått den svenska regeringen att förstå att stora omvälvningar väntade. Men det var antagligen på samma sätt som idag med den svenska anslutningen till NATO, de hade ingen koll.