David Schwartz – Mångkulturens Sverige I

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den första.

Den polske juden David Schwarz (1928 – 2008) satt under andra världskriget i flera koncentrationsläger. 1950 kom han från en sanatorievistelse i Italien till Sverige. Efter att ha tillfrisknat från både tyfus och tuberkulos började han studera sociologi vid Stockholms universitet. Den 21 oktober 1964 skrev han en artikel i Dagens Nyheter, där han påpekade att antalet utlänningar som kom till Sverige ökade snabbt. Han ansåg det viktigt att dessa invandrare fick behålla sina kulturella särarter och att Sverige, med hans ord, blev en ”flerkulturnation”. Detta var upptakten till en serie DN-artiklar, som kom att inspirera till debatt också i andra tidningar.

Åren 1964 – 68 drog David Schwarz igång hela tolv tidningsdebatter kring invandrarfrågan, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att ingen annan person initierade mer än en debatt i samma fråga.

Den patologiska universalismen

Så är EU-valet över och de politiker som verkar för en värld utan nationer sitter kvar vid maktens lägereldar. Fullt ut lika nattsvart som tidigare är det dock inte. Motståndet mot EU växer, det vill säga den folkliga resning som brukar rubriceras som populism, högerextremism och högernationalism – negativa begrepp i den offentliga debatten. Emellertid, att bevaka sina intressen som medborgare i ett land är inte extremism och heller inte höger till sin kärna, annat än i vänsterns språkbruk. Det är nationernas folk som i en långsam men obeveklig process förstår vad som händer – att de håller på att förlora den demokratiskt styrda nationalstaten – och någon annan form av demokrati finns det inte.

Med andra ord, den europeiska motståndsrörelsen använder sig av demokratins möjlighet till självförsvar. Det vi ser är en folklig resning mot en europeisk maktelit som inte är solidarisk med sina egna uppdragsgivare: Europas nationer och deras medborgare.

I Sverige märker vi inte mycket av detta motstånd, i varje fall inte i partipolitiken. Samtliga riksdagspartier, numera också Sverigedemokraterna, bejakar och vill stanna kvar i den Europeiska Unionen. Ett parti, Alternativ för Sverige (AfS), är emot. I dissidentkretsar är detta parti välkänt, men i den offentliga debatten inför EU-valet hamnade det under rubriken ”Övriga partier” och syntes inte alls – till skillnad från det i EU och alla andra sammanhang stendöda Feministiskt Initiativ (FI). Skulle jag fråga en svensk journalist om medierna har en egen agenda, eftersom AfS är så osynligt, skulle jag få ett blånekande till svar, nästan oavsett vem jag frågade. Som det hette i SVT:s Rapport för inte alltför länge sedan: ”Vi berättar hela sanningen”. Den finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus konstaterade redan 1983 att ”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”.

Män 15-44 år i kommunerna 2002-2018

Affes Statistikblogg levererar dagens blogginlägg

”Det bästa sättet att hantera problem är att inte skaffa dem.” skriver Richard Sörman på Det goda samhället.

Kriminalitet är ett problem i samhället och en grupp utmärker sig. Män i brottsaktiv ålder, 15-44 år. Framför allt när det gäller den brottslighet som skapar otrygghet. Våldsbrott, rån, hot etc. Denna grupp är som Gunnar Sandelin skriver ”den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle”. Därför är det värt att hålla ett öga på den gruppen.

Män och kvinnor klumpas ofta ihop när kriminalstatistik redovisas. Det är ganska märkligt att kvinnor i Sverige accepterar detta. Kvinnor, och i synnerhet kvinnor födda i Sverige med svenskfödda föräldrar, har all anledning att kräva könsuppdelad statistik, med tanke på den stora skillnaden i brottsaktivitet mellan män och kvinnor.

I Brå-rapporten från 1996 redovisas att av svenska män och kvinnor (inrikes födda med två svenskfödda föräldrar) i åldersgruppen 15-44 år var 5,8 procent registrerade för brott under en femårsperiod.^1. Könsuppdelat såg de brottsregistrerades procentandelar ut så här:

Kvinnor: 2,1 procent
Män: 9,3 procent

Bland de utrikes födda var 12 procent registrerade för brott. Könsuppdelat:

Kvinnor: 5,3 procent
Män: 19 procent

Översta diagrammet till höger visar den demografiska förändringen den senaste 16-årsperioden. Gruppen där 19 procent var brottsregistrerade har ökat med 265 084 personer. Samtidigt som gruppen där 9,3 procent var brottsregistrerade har minskat med 106 592 personer. Andra generationens invandrare (mittenstaplarna) har även de en högre procentandel brottsregistrerade än de svenskfödda med två svenskfödda föräldrar, men något mindre än de utlandsfödda.

EU, folkviljan och den löfvenska migrationspolitiken

I dag återkommer Ingrid Björkman som gästskribent

Stefan Löfvens huvudbudskap inför EU-valet är att ”högerextremismens framfart” på kontinenten måste stoppas. Han påminner om Nazitysklands behandling av judarna: ”Högerextremisterna har lyckats förut”. Associationskedjan är den gamla vanliga – den tyska nazismen med judeförföljelser är i grunden samma sak som västvärldens motstånd mot dagens massinvandring från tredje världen.

Vad är det då som styr den löfvenska migrationspolitiken? Oavsett regeringens sammansättning har politiken varit minst sagt svajig. Är den EU-anpassad? Har folkopinionen haft något inflytande? Frågorna är många, liksom beträffande EU:s migrationspolitik. Den utomeuropeiska massinvandringen 2015 visade att de olika europeiska ländernas immigrationspolitik huvudsakligen bestämdes på nationell nivå. Är detta önskvärt? Eller bör EU:s roll stärkas?

Siffror om framtiden

Enligt SCB ökade Sveriges invånarantal under perioden 2002 till 2018 med totalt 1.289.397 personer. Av dem var 902.106 födda i något annat land. 283.100 var inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. 214.120 hade en inrikes och en utrikes född förälder. Sammanlagt blir det 1.399.326 personer men då är inte de nyfödda barn medräknade, som har två inrikes födda föräldrar.

Det är lätt att bli förvirrad av höga tal, men titta på dem en gång till. Hur kan det komma sig att antalet invånare är högre före än efter att man räknat in dem som är barn till infödda föräldrar, här för enkelhetens skull kallade för svenskar?

Svaret är att den svenska befolkningen under perioden minskade med sammanlagt 109.929 invånare, dels på grund av utflyttning men framför allt på grund av fler dog än det föddes, alltså ett negativt födelsetal. Under enbart 2018 minskade antalet svenskar med sammanlagt 8.280 personer. 3.850 lämnade Sverige och födelseunderskottet var 4.430.

Nationell identitet

Inbördeskriget i Syrien följde i kölvattnet på den arabiska våren 2011. När Bashar-al-Assadregimen sattes ifråga kunde naturligtvis al-Assad ha avgått men det gjorde han inte utan svarade med hård repression. Inbördeskriget var ett faktum. Det fördjupades när Turkiet, Saudiarabien, Iran, Ryssland och USA lade sig i. Jag ska inte gå närmare in på hur dessa parter samspelade med varandra, bara konstatera att det var i den myllan som IS skapades.

När inbördeskriget bröt ut hade Syrien ungefär 18 miljoner invånare. En halv miljon människor miste livet. Fem miljoner lämnade landet, varav en miljon sökte sig till Europa. Mellan sex och sju miljoner drevs från sina hemorter men stannade kvar i Syrien. Kriget fick inte bara konsekvenser för Syrien utan också för grannarna Turkiet, Jordanien, Libanon och Irak, plus att migrationsvågen skakade om Europa.

Ett perspektiv som jag aldrig mött i den svenska rapporteringen är att det som utlöste kriget var en alltför svag syrisk nationell identitet. För den som gillar mångkultur var Syrien rena mönstersamhället.

… ty de veta icke vad de göra (Lukas 23:34)

När den brittiske författaren David Goodhart analyserade Brexitomröstningen och gjorde sin vid det här laget välkända uppdelning i ”somewheres” och ”anywheres” placerade han somewheres i de små eller medelstora städer som en gång var centra för tillverkning eller gruvdrift. De som bor där har sina rötter i familjen, de är hårt knutna till den ort där de vuxit upp och självklart är de lojala med sitt hemland. De arbetar eller har arbetat i ett företag på hemorten och är ofta med i facket. Tidigare var de optimistiska inför framtiden, men det är de inte längre. De har sett hur landets tillverkningsindustri hamnat i finansekonomins bakvatten med nedlagda företag och arbetslöshet som konsekvens. Och, kanske ännu viktigare, via massinvandringen har de dels fått konkurrens om jobben, dels ställts inför ett hemland som inte riktigt längre känns som det tillhör dem. Det gör dem illa till mods och de begriper inte riktigt varför de ska acceptera att få så i grunden förändrade livsvillkor. Ser vi till USA hittar vi där samma slags tillhörighetskänslor och främlingskap utanför de stora metropolerna. Begreppet ”somewheres” fångar bra in vilka medborgare det handlar om.