Varför integration?

I dag återkommer Ingrid Björkman. Hon har bett mig att låta bli att illustrera texten med mina ”fula gubbar” så då får det bli en bild av henne istället.

***

Nu krackelerar den svenska välfärden, tryggheten och ordningen på bred front. Regeringen skyller sammanbrottet på bristande integration av invandrarna. Enligt moderaterna och SD är orsaken att Sveriges integrationspotential sedan länge överskridits. Som väntat utlovar regeringen nu mer pengar och kraftigare integrationssatsningar för att lösa krisen. Men vad som krävs är helt andra strategier och ett helt nytt sätt att tänka: Återvandring och kunskapsöverföring i stället för fortsatt inflöde och fruktlösa integrationsförsök!
Den nya invandringen till Sverige är en del av den nutida migrationen till västvärlden öster- och framför allt söderifrån – och måste ses i den kontexten. Om inte befolkningsexplosionen hejdas och utvecklingen accelererar i de fattiga länderna, kommer en katastrof av oerhörda mått att drabba inte bara dem utan även de utvecklade länderna.

Ord som ”demokrati”, ”humanitet” och ”generositet” har gravt missbrukats. Med starkt stöd av media har vårt politiska etablissemang i åratal drivit en invandringspolitik som enligt SOM-institutets dokumentation strider mot folkviljan. Politiken är dessutom destruktiv i både invandringsländernas och utvandringsländernas perspektiv. Och den motverkar strävan efter global jämlikhet.

Prognoser för befolkningarnas etniska och religiösa sammansättning i Norden åren 2020-2100

Den finske systemanalytikern Kyösti Tarvainen har gjort en uppdatering av sina befolkningsprognoser för Sverige, Norge, Danmark och Finland under perioden 2020 – 2100. På bloggen finns en tidigare prognos för perioden 2015-65.

Kyösti Tarvainen delar in befolkningarna i infödda, muslimska respektive icke-muslimska invandrare och utgångspunkten är immigrationen under år 2018. Han gör också en indelning i västliga och icke-västliga invånare. Tarvainens scenarios visar att det krävs avgörande förändringar av immigrationspolitiken, om de etniska majoritetsbefolkningarna i respektive länder ska förbli i majoritet.

Mångkulturens Sverige VI: Mångfaldens öar

I nio bloggtexter beskrivs hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjätte.

Det finns ett antal sammanhang där mångkulturen fungerar, i den betydelsen att den etniska tillhörigheten är av underordnad betydelse. Det är skolan, när det vill sig väl, vissa arbetsplatser, konsten och kulturen, vetenskapen. Med undantag för skolan handlar den friktionsfria mångkulturen om ett välutbildat samhällsskikt, där god uppfostran, upplysning och vetenskap ger gemensamma referenspunkter. Här finner vi ett stort antal av mångkulturens förespråkare. De bekymrar sig inte över varifrån deras kollegor kommer, så länge dessa följer professionens spelregler. De kan emellertid absolut inte tänka sig att umgås med eller ha något som helst att göra med exempelvis somalier, som varken kan läsa eller skriva, lika lite som de vill umgås med syrier, om dessa lägger ett muslimskt ideologiskt raster över hela sin existens. De vill inte heller bo med andra människor än av sin egen sort. Deras barn är nästan alltid goda internationalister, men har samma klassbaserade gräns neråt. Mångkultur blir därmed ett avgränsat och filtrerat recept för medelklassen, ofta en övre medelklass, med sina länkar till makteliten och media.

Bakom den altruistiska fasaden och putsandet på den egna glorian/självbilden ligger högmodet. Som när förre centerledaren Maud Olofsson i ”Gomorron Sverige” riktar sig till Jimmie Åkesson och säger: ”Jag är trygg i mig själv jag, Jimmie, och därför är jag inte rädd för andra kulturer som du.”

Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror

I dag gästas bloggen av Sven Valerio

Inom en politisk rörelse är det av vikt att skapa ett slagkraftigt gemensamt språk för spridning och försäljning av det egna politiska budskapet. Alla 1900-talets stora ideologier och rörelser har sina egna begrepp, slagord och språkliga formstil. Svenska språket är synnerligen väl lämpat att skapa ett sådant språk, eftersom möjligheten att bilda sammansatta ord är i det närmaste oändlig. I våra dagar har vänstern och vänsterliberaler upphöjt detta till en konst. Smaka bara på ord som ”klimatförnekare” eller ”näthatare”. En något äldre men ändå modern klassiker är ”främlingsfientlig”.

Före internet hade mainstreammedia exklusiv rätt, inte att skapa, men väl att sprida sådana ord. Från och med sociala mediers breda implementering, så har denna exklusivitet upphört. Men vänstern lärde sig vikten av denna praktik. Därför har man god näsa för när den nationella oppositionen lyckas skapa effektiva begrepp och ord att använda i sitt politiska språk.

Två sådana begrepp är ”massinvandring” och ”folkutbyte”. Därför motarbetar och angriper vänstern dessa aggressivt och envist. Inte utan framgång. Tvärtom, så lyckas man reducera effekten hos begreppen genom strategin att kalla dem för myter och dess användare för foliehattar (ännu ett sammansatt ord i politikens tjänst!). Tredje man, den obeslutsamme som ännu ej tagit ställning och därför varken har foten i det vänstra eller nationella lägret, är den som ska fås att skygga inför retoriken.

Sålunda är det av yttersta vikt att kunna försvara och förklara begreppen ”massinvandring” och ”befolkningsutbyte”, genom att visa att de som språkliga konstruktioner äger sin riktighet.

Mångkulturens Sverige V: Integration och mångkultur

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den femte.

1997 fick Sverige en minister med ansvar för integrationsfrågor, Leif Blomberg, och en ny myndighet: Integrationsverket. Socialdemokraten Lars Stjernkvist blev myndighetens förste generaldirektör. 2001 gav dess andre och siste ordinarie chef, centerpolitikern Andreas Carlgren, följande beskrivning av det nya verkets uppdrag:

Integrationsverkets utgångspunkt är ett samhälle med mångfalden som grund. Ett samhälle där det inte handlar om uppdelningen ”vi och dom”, där ”dom” ska tas upp i ”vår” gemenskap. Ett samhälle där individers olikhet och samspelet mellan dessa olikheter istället blir grunden till något nytt. Ett samhälle där integration både handlar om individens rätt till att få leva ut sin olikhet och till att få dela en gemenskap grundad på mångfald.

Att tala om mångfald är egentligen att tala om frihet. Som hotbild lurar den totalitära staten med sina enhetssträvanden. Den demokratiska staten däremot, accepterar och bejakar mångfald. Emellertid, mångfaldspolitiken leder till en rad svåra frågor. Sveriges framväxande feminism fick klara problem med det mångkulturella förhållningssättet. År 2002 skrev vänsterpartisten Ulla Hoffman en riksdagsmotion där hon konstaterade att jämställdhet var ett värde som var direkt kopplat till den svenska kulturen. Hon ville att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppdrag att analysera jämställdhetsmålet och citerade en kvinna från Iran som i ett brev gav en mindre smickrande bild av mångkulturens vardag. Med ett svenskt perspektiv var många medborgare med utländsk bakgrund trångsynta och hade en reaktionär syn på såväl människor som på djur och miljön. Kulturen blev till ett slags legitimerande ursäkt för olika former av förtryck och i synnerhet då kvinnoförtryck. Ulla Hoffman skrev: ”Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur i stället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle gjort om det gällt ’svenska’ kvinnor.”

Mångkulturens Sverige IV: Anders Westerberg

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den fjärde.

I en debattskrift 1996 från Invandrarverket, Bota eller skrota invandrarpolitiken, finns ett kapitel skrivet av en man som under många år tillhörde Invandrarverkets ledning, först som regiondirektör och senare som biträdande generaldirektör. Han varnade för att denna byråkrati, tillsammans med invandrarnas egna intresseorganisationer, utvecklats till det största hindret mot invandrarnas integration. Ungefär 25 000 personer arbetade med invandrarfrågor.

Var det så att Sverige tagit helt fel väg med sin ambitiösa flyktingmottagning? Skapade den svenska invandrarbyråkratin hjälplösa och bidragsberoende invandrare?

Anders Westerberg var inte ensam om den frågan. Författaren Theodor Kallifatides berättade på ett seminarium, att de av hans kamrater från hemorten i Grekland som begav sig till England under juntatiden med tiden blev miljonärer. De som hamnade i Sverige blev förtidspensionärer.

Detta är naturligtvis anekdotiskt men ändå tänkvärt. Intresserar vi oss till exempel för hur det gick för de chilenare som sökte sig till Sverige efter att Pinochet tagit makten, möttes de i Sverige av såväl social som ekonomisk välvilja. Detta ledde till att många i mitten av nittiotalet förblivit arbetslösa eller förtidspensionerats. De som hade arbete var vanligen okvalificerade. Inte heller deras barn lyckades särskilt väl. I USA gick det betydligt bättre. Där var de ofta egna företagare eller hade industriarbeten som förutsatte hög kompetens. Deras barn klarade sig bra och fortsatte ofta med universitetsstudier.

Enkla frågor

Mina vänner I Kilafors lockade med mig på en spelmansstämma i Bjuråker. Spelmansstämmor och svensk folkmusik är inte något jag är särskilt intresserad av – sådant var obefintligt i den folkhemsförort väster om Stockholm, där jag växte upp. Jag har dock varit på en spelmansstämma åtminstone vid ett tidigare tillfälle, men var? Och när? Nej, det minns jag inte.

Först körde vi upp på fel sida av hembygdsgården, där alla husbilar och husvagnar – mest svindyra husbilar – upprätthåller campingtraditionen, men snart var vi på rätt äng och betalade humana 20 kr för att få lämna bilen där. Att komma in på stämman kostade ytterligare en hundring per skalle – om man inte var under femton år, eller hade ett instrument. Jag funderade på om ett munspel skulle räcka.

– Spelar du munspel, frågade Stig-Göran?
– Nej, men det står det ju inget om. Bara man har ett instrument med sig får man komma in gratis.
– Har du något?
– Nä

Vi lyssnade till spelmän som hade vandrat med sin musik från kyrkan till hembygdsgården. Visst var det fint med gånglåtar, men inget spektakulärt. Om högtidstalet, som någon politiker höll, var mera märkvärdigt vet jag inte, därför att jag tillhörde den majoritet som stod för långt bort och inte kunde höra vad han sa. Nå, oddsen är dåliga för att en politikers högtidstal ska innehålla något tänkvärt. Därefter sjöng två kvinnor a capella med skolade röster. Det var inte vackert, men modigt.

Finväderssöndag – jag hade varit aningen orolig för att det skulle vara knökat eftersom jag inte klarar av folksamlingar så bra. Men ingen fara. Det var säkert ett par tusen personer, men det svalde anläggningen lätt. Det var väl bara till kolbullarna som kön var riktigt lång.

Jag funderade lite på om jag visste vad kolbullar var för något. Det gjorde jag inte, men sa inget. Det är ju sådant som etnologer förväntas vara experter på. Senare, efter att ha ätit sotare (alltför salta strömmingar) med tunnbröd och oskalad fjolårspotatis, ställde vi oss i den långa kön till kolbullarna. De serverades med lingonsylt på papptallrikar – sådana där som vi väl snart inte längre är tillåtna att använda i Sverige. Det är mycket vi inte får göra i det Sverige där gängmedlemmar skjuter ihjäl varandra och våldtäktsstatistiken skrämmer omvärlden. Svart rök stiger mot skyn på parkeringsplatserna, men vi får inte röka på uteserveringarna. Och snart får vi inte längre äta kolbullar, i varje fall inte på papptallrikar. Nå, ICA:s provkök kommer att lösa problemet. De håller på att utveckla ätbara tallrikar av vetekli. Däremot finns ännu inga förslag på hur plastbesticken ska ersättas. Helst bör det förstås vara något ätbart – som om inte människor redan nu är tillräckligt feta!