Demokratins svagheter III:III


Går man till historieböckerna för att få ett svar på av vem eller vilka och när Sverige grundades, anger historikern Dick Harrisson år 1248, då Sverige på Skänninge möte fick en beslutande kung och ett riksråd samt lagar byggda på romersk rätt. Något liknande kan dock ha funnits redan i slutet av 1100-talet. Ett annat svar är år 1397 då Kalmarunionen bildades och Erik av Pommern i Kalmar kröntes till Sveriges konung. Ytterligare ett svar är år 1523. Gustav Vasa blev kung, styrde Sverige med järnhand och gjorde landet med sin lutheranska statskyrka till ett arvrike för Vasaätten. Gustav Vasa brukar ses som grundare av den svenska nationalstaten, men vi får ta ett hopp ytterligare framåt i tiden, till 1600-talets första hälft, då Axel Oxenstierna var rikskansler, för att möta den egentliga grundaren av den svenska statsapparaten. Wikipedia skriver:

Han bildade Sveriges första ämbetsverk och skrev dess arbetsanvisning där man för första gången kan läsa att ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete. Han lät indela landet i jämnstora län med fasta gränser och varsin landshövding. Oxenstiernas länsgränser gäller i huvudsak fortfarande.

”Rikets bästa” är en formulering som reser frågor. Vems rike? Är det kungens Sverige? Är det folkets Sverige? Eller är det helt enkelt överhetens Sverige? När man ställer den frågan, vems Sverige det handlar om, gör man ett misstag. ”Rikets bästa” är ett begrepp som höjer sig över makt och ägande. Att ”handla med rikets bästa för ögonen” … då gäller det inte att se till sina egna intressen, lika lite som att passa på att gagna den egna gemenskapen. Uppmaningen är att axla ett ansvar, ansvaret för nationen.

Det här är en viktig distinktion. När vi i Sverige häcklar nationalismen bör vi minnas att den inte bara förde ondskan till makten, som den gjorde i Nazityskland. Hur mycket vi än räds och hatar nazismen och berättigat anser att Hitler var en mardrömspolitiker, kan vi inte förneka att nationalismen enade det Tyskland, som stukats efter första världskriget och var på dekis, till en världsmakt. Det var nazismen, inte nationalismen, som var ond. Nationalismen var framgångsreceptet. Samma framgångsrecept lade grunden för det engelska 1800-talsimperiet och gjorde USA till 1900-talets ledande stormakt. Nu, på 2000-talet, gäller receptet också för den supermakt som är i färd med att överta ledartröjan, Kina. Vad för slags styre landet har, därom kan man tvista. Att det är självklart nationalistiskt, det råder det emellertid ingen tvekan om.
Fortsätt läsa

Konsekvensnivåer


Allt vad människor säger och gör har konsekvenser, såväl individuella som kollektiva. För individen blir livet annorlunda om han eller hon går på höger sida istället för vänster om en lyktstolpe. För kollektivet, som kan ta många former, gäller andra villkor. Därför är en viktig fråga hur stora förändringar ett kollektiv klarar utan att duka under. Det var det som historikern Arnold Toynbee syftade på, när han konstaterade att de flesta civilisationer går under, inte därför att de besegras av andra folk utan i en form av självmord.

Det nationella kollektivet styrs i vår tid av politiker och givetvis har politiska beslut konsekvenser, även om en del av dem blir slag i luften. Det betyder emellertid inte att politiska beslut är det som betyder mest för kollektivet och mänskligheten. Innovationer betyder mera. I vår tid har exempelvis datorns och mobilens tillkomst större konsekvenser än det som politikerna bestämmer. Alltsedan den industriella revolutionen, som tidsmässigt är föga mer än en blinkning i mänsklighetens historia, har de teknologiska framstegen varit mer formande än något som tidigare hänt.

Jag ska inte ge mig längre ut på dessa knepiga farvatten utan begränsa mig till att diskutera konsekvenserna av politiska beslut, som jag vill rangera på fyra nivåer.
Fortsätt läsa

Mångkulturens Sverige IX: Kriminalitet


I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister. Så här sa han:

Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.

Den fråga som i samband med invandringen upptar svenskarna mest, är vad som händer med det, i jämförelse med många andra länder, laglydiga och trygga Sverige, när människor från helt andra länder och kulturer beviljas asyl. Kan vi känna oss trygga på gator och torg? I motionsspåret? Ökar våldet?
Fortsätt läsa

Invandrarna och svensk ekonomi

I dag gästas bloggen av ekonomen Jan Tullberg

Kostnaden för invandringen till Sverige har inte resulterat i en intressant diskussion utan i ett undvikande av analys och debatt. Under alliansens tid vid makten stod det på regeringens hemsida: ”invandringen kostar inte tiotal miljarder”. De hade ingen seriös utredning, utan minister Ullenhag poängterade att den person som många uppfattade som ”professor kalkyl” i denna fråga, professor Jan Ekberg, inte representerade regeringen. Enligt politiker fanns kostnader, men också stora inkomster. Det skulle råda oklarhet om resultatet. Okunnighet och underskattning av kostnader eftersträvades aktivt.

Fortsätt läsa

Mångkulturens Sverige VIII: Mångkultur och kostnader


I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den åttonde.

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009, man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40 – 60 miljarder.

Sex år efter Jan Ekbergs utredning publicerade ekonomen Jan Tullberg sin rapport Låsningen. I polemik med regeringen, som med stöd i Jan Ekbergs beräkningar hävdade att invandringen kostade mellan 45 och 60 miljarder per år, hävdade Jan Tullberg att den faktiska kostnaden var hela 250 miljarder. Det kunde till en del förklaras med att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013 än år 2006, som var det år Jan Ekbergs kostnadskalkyl utgick ifrån. Jan Tullbergs egen förklaring till den stora skillnaden var att han tagit med kostnader som är svåra att beräkna. Det spelade säkert också roll att regeringen, eftersom det handlade om skattemedel, ville redovisa så låga siffror som det bara var möjligt, utan att riskera att bli anklagad för att ljuga.
Fortsätt läsa

Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Onsdagen den 28 augusti skrev SVT historia. Det var då Uppdrag Gransknings reportage om den, genom utomeuropeisk invandring skapade, ekonomiskt ansträngda situationen i Filipstad sändes. Det historiska bestod av att en kommunal tjänsteman i Filipstad tilläts resonera i termer av befolkningsutbyte på bästa sändningstid. Bara några dagar senare efterlyste på Twitter den borgerliga debattören Ivar Arpi ett mål för återvandring och följde upp med en ledare i Svenska Dagbladet med rubriken ”Myndigheterna måste prioritera utvisningarna”.

Det är svårt att inte tolka situationen som att eftertankens kranka blekhet infinner sig. Insikten att ja, det pågår massinvandring sedan länge och dess yttersta konsekvens är ett befolkningsutbyte. Sverige har slagit in på en väg som leder till att nationen upphör att vara svensk. Sent ska syndarna vakna.

Är utvecklingen oundviklig? Jag tror inte det. Återvandring är inte teoribildning, utan en högst praktisk möjlighet. Genom invandringsstopp, tvång (utvisning av kriminella utlänningar och de som saknar skäl att uppehålla sig i landet) och ekonomisk incitamentspolitik (upphöra med bidragsförsörjning, införa återvandringsstöd), så kan situationen vändas. Lätt är det inte, men det är vår plikt att försöka. Landet skänktes oss inte av tidigare generationers svenskar, för att av oss förskingras på någon generation när.

Men det är inte ämnet för den här texten. Istället vill jag ta Filipstad som utgångspunkt och visa vad det är gammelpartierna egentligen har gjort mot ett betydande antal kommuner i landet. Vilka kommuner är idag mest svenska? Vilka framstår som närmast förlorade i demografiskt avseende?
Fortsätt läsa

Kolonisation


I dag gästas bloggen återigen av Sven Valerio (AfS)

Jag har i tidigare artiklar på bloggen i siffror beskrivit massinvandring och befolkningsutbyte i Sverige. Massinvandring är helt enkelt en invandring som, uttryckt som andel av barnafödandet i mottagarlandet, är så betydande att den kan få andelen ursprungsbefolkning att väsentligt minska. När massinvandringen tillåts pågå under långa tider får man ett befolkningsutbyte. Detta var sant i USA på 1800-talet, likaväl som i Tibet och Sverige idag.

När migrantvågorna är sammansatta av olika folkgrupper (till skillnad från fallet Tibet, där tibetanerna utsätts för en hankinesisk kolonisation) tenderar beskrivningen av befolkningsutbytet att bli en ensidig beskrivning av ursprungsbefolkningens minskande andel. Sällan tittar man på de folk som ersätter och resonerar kring hur dessa grupper kan utvecklas.

50 miljoner européer utvandrade till USA under perioden 1840-1914. Det är i snitt 675 000 per år, ett antal som motsvarar 0,68% av befolkningen om 99 miljoner invånare år 1914. När Sverige har en nettoinvandring på 100 000 ett år, så är det 1% av vår befolkning. Det är en räkneövning som, om inte annat, skänker perspektiv på omfattningen på den förändringsprocess Sverige befunnit sig i under många år nu.

I USA dominerade en vit europeisk allmogebefolkning, som samlades runt ett anglosaxiskt arv och i liten omfattning behöll sin ursprungskultur. Trots att en miljon svenskar utvandrade, finns det idag ingen livaktig svensk kultur i USA. Namn, minnen och en del ortsnamn är allt som består. Språket, som är den viktigaste sammanhållande kulturella komponenten, är i praktiken utdött.
Fortsätt läsa