Om ”dubbelbarn” och kriminalitet

I dag är gästas bloggen av Gunnar Sandelin, med statistik särskilt framtagen av ”Affes statistikblogg”.

Vi har tidigare på sajten Det goda samhället diskuterat brottsstatistiken för män som är i sin mest brottsaktiva ålder. 1970 var andelen av utrikesfödda män från Norden i åldern 15 – 44 år runt 60 procent av denna grupp. De som hade sin bakgrund i Afrika och Asien låg på drygt tre procent. 50 år senare, år 2020, är rollerna ombytta. Överrepresentationen vad gäller brottsmisstankar för våra nordiska grannar ligger mycket lågt på skalan. Högst är den bland dem som kommer från Afrika och Västasien/Mellanöstern.

Såväl DGS´ som Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste stora studier om invandrare och brottslighet, som sträcker sig fram till och med 2017, visar att för första gången är andra generationens invandrare högst överrepresenterade vad gäller misstanke om brott – särskilt grov kriminalitet som misshandel, dråp och mord. Länder/områden med stor majoritet dubbelbarn är också de som toppar tabellen vad gäller överrisk för brott.

Detta trendbrott borde leda till följdfrågor om såväl familjebakgrundens sammansättning som föräldraansvaret. Varför är barn till två utrikesfödda föräldrar, här kallade ”dubbelbarn”, de mest kriminella? Detta till skillnad från ”enkelbarnen”, som har en svenskfödd förälder.

Eftersom detta är en brottslighet som främst gäller männen, har kvinnorna inte tagits med i den statistik som redovisas nedan. Jag vill emellertid börja med en kort beskrivning av hur den typiska assimilationsprocessen ser ut, för att kunna relatera statistiken till normalbilden av hur assimilationen går till.
Fortsätt läsa

Moralmästerskapet


För några veckor sedan påminde mig en läsare om en text jag skrivit och helt gömt bort. Kanske inte så underligt eftersom den publicerades redan år 2007, i tidskriften Axess, som jag skrev i på den tiden. Nedan följer den in extenso. Mina känslor är dubbla. Det är ju bra att jag redan på den tiden visade min uppfattning. Samtidigt är det sorgligt att det som då kunde publiceras i en respekterad tidskrift idag tillhör sådant som inte längre får sägas. Med några kommentarer finns texten också på Robsten blog.

***

För den nya eliten är det viktigare att demonstrera sin höga moral än att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Kritiker av den förda invandringspolitiken stämplas automatiskt som fördomsfulla och rasistiska.

Under tre månader 1992 gick bussar i skytteltrafik från Kosovo till Sverige. Tiotusentals kosovoalbaner släpptes in helt utan kontroll. I Kosovo rådde fred, så skälet var inte att de behövde asyl. Däremot behövde de försörja sig. Det fanns ingen politisk idé bakom mottagandet, det var bara klantigt, i synnerhet med tanke på att det var under denna tid Sverige gick igenom efterkrigstidens största ekonomiska politik. Kronan befann sig, för dem som minns, i fritt fall och statsskulden växte explosivt.

Historiedocenten Åke Wedin skrev senare ett brev till den då ansvariga invandringsministern, folkpartisten Birgit Friggebo, och ställde en rad frågor om flyktingpolitiken under hennes tid som minister, bland annat om dessa kososovalbaner. Birgit Friggebo svarade: Tack och lov satt jag i en regering som inte lät humaniteten följa den ekonomiska konjunkturen. Konjunkturer kommer och går men humaniteten består.
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge II:II


När beslutet om en folkomröstning om flyktingmottagandet i Sjöbo i oktober 1987 blev känt skrev Iris Birath och Ann-Marie Strömberg, som båda satt i Stockholms kommunfullmäktige som representanter för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) en motion, där de protesterade mot att en folkomröstning anordnades i flyktingfrågan.

Därmed visade de att de inte visste vad demokrati var för något. De förstod inte att det var folket som skulle ta ställning, inte de kommunala politikerna. Observera också att det inte var i Riksdagen de förde fram sina synpunkter, utan som politiker i Stockholms kommun. Det är 60 mil mellan orterna och det tar närmare sju timmar att åka bil mellan dem. Man kan givetvis fråga sig varför i all världen lokala politiker i Stockholm ska lägga sig i politiken i landsbygdskommunen Sjöbo. Iris Birath och Ann-Marie Strömberg skrev:
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge I:II


Som bekant har Sverige aldrig på riksplanet haft någon folkomröstning, när det gäller invandringen. På kommunal nivå hölls dock en år 1988, i skånska Sjöbo. Den väckte stor uppståndelse och de flesta 70plussare som är politiskt intresserade minns det nog rätt väl. Vad som hände ”efter Sjöbo” är emellertid mindre välbekant. För dem som likt mig bejakar demokrati i ordets egentliga mening – det vill säga folkviljan som den visar sig i allmänna val och folkomröstningar – är det skrämmande att ta del av hur samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, och då i synnerhet VPK i Stockholms kommun, gjorde sitt bästa för att förhindra folkomröstningar. Men först historien om Sjöbo och Sven-Olle Olsson.
Fortsätt läsa

Sverige klarar inte invandringen

Våren 2012 skrev Gunnar Sandelin och jag en debattartikel som vi först försökte få införd i Dagens Nyheter, därefter i Göteborgsposten. På den tiden trodde vi fortfarande att det var möjligt att föra en debatt kring den förda invandringspolitiken. Det misslyckades och hur det har gått vet vi. Den här artikeln skulle kunna vara skriven i dag, med den skillnaden att vi hade haft ännu fler misslyckanden att nämna – framför allt kriminella klaner och skjutningarna. Artikeln i sig är ett dokument över det senaste decenniets mediala och politiska haveri. Den berättar däremot inte om vad som drabbar dem som försöker påtala vad som sker – hur de brunsmetas och sparkas ut ur offentligheten. Läs och fundera lite över vad som (inte) kommer att hända under det kommande decenniet, om samma politiker som lett Sverige ner i rännstenen får fortsätta att styra landet. Det här skrev vi för drygt nio år sedan men det fick vi inte tala om för landets befolkning:
Fortsätt läsa

Folkutbytet fortskrider

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Tänk dig en ö med tusen invånare. Fruktsamheten är i snitt 2,1 barn per kvinna. Det är det tal som krävs för att en befolkning ska behålla sin numerär och inte heller öka i storlek. Tiden på ön går och invånarantalet består. Så smått börjar dock kvinnorna föda färre barn. Fruktsamheten faller i snitt till 1,8 barn per kvinna istället för 2,1. Sakta börjar befolkningen att minska i antal. Öns styrelse börjar då tillåta invandring från fastlandet i en sådan omfattning, att öns befolkning hålls på tusen invånare. Befolkningens sammansättning består nu av en stor del öbor och en mycket liten del fastlandsbefolkning. Öborna fortsätter att parbilda inom sin grupp och den invandrade fastlandsbefolkningen gör detsamma i sin grupp. Öns styrelse fortsätter kompensera lågt födelsetal med invandring. Sakta men matematiskt säkert växer den invandrade fastlandsbefolkningens andel.

Invandrarna från fastlandet assimileras inte. De fortsätter att parbilda inom sin grupp, behåller sitt språk och reproducerar sin kultur. Öns styrelse arbetar inte heller för att assimilera gruppen. Man upptäckte tidigt att det inte var möjligt. Istället övergick man till att försöka integrera gruppen i öbornas samhällsstruktur. Fastlandsbefolkningens kultur skulle trimmas lite, men i det mesta bestå och läras att leva parallellt med ökulturen. Inte på något sätt blir fastlandsbefolkningen bärare och reproducenter av ökulturen.

Det är exakt det här som skett i Sverige, fast med ett obehagligt tillägg: invandringen har varit våldsamt mycket mer omfattande än vad som krävs för att befolkningsmängden inte ska minska.
Fortsätt läsa

Den politiskt korrekta godhetsmetafysiken

I dag återkommer Arnt Folgerø med en text han skrev i oktober 2015. Den har en särskild betydelse för mig, eftersom den stämmer så väl samman med min egen tolkning av verkligheten. Att en skribent i ett annat land, med en annan utbildning och under en annan tid, en författare som jag då inte hade någon kontakt med eller ens kände till, formulerar sin egen samtidsanalys så helt i enlighet med min, det fungerar som en konfirmering av att hans, min och många andras oro för samhällsutvecklingen inte är långt uppe i det blå. Vi ser ju samma sak, oberoende av varandra!

***

Att vi inte glömmer att vårt samhälle är ett samhälle som hjälper människor i nöd, det gör det starkare och DET ÄR VÅR VÄLFÄRD, sa ledaren för Miljöpartiet De Gröna, Rasmus Hansson, i partiledardebatten på NRK före kommunalvalet. Uttalandet var ett svar på programledarens fråga om norsk välfärd ska stå tillbaka eller prioriteras framför flyktingmottagandet.

Hanssons uttalande kan ses som ett försök att omdefiniera välfärd från något som har med arbete och produktion att göra till ett mentalt tillstånd, till att vara snäll och god. Välfärd blir då något som psykologiskt knyts till individer istället för mängden och kvaliteten på samhällets materiella produktion och ekonomiska förmåga. Den uppfattningen av förhållandet mellan ekonomi och välfärd är ett bärande inslag i den verklighetsförståelse som i synnerhet präglar västvärldens kultureliter. Och det är i ljuset av en sådan förståelse som man bör se diskussionen om flykting- och migrationsströmmarna till Europa – hur en ren kostnads-nytto-analys blir förd åt sidan och ersätts med en moralisk förståelse, rensad från allt ”ekonomiskt slagg”, det vill säga kostnader och finansiering. Den som för in samhällets kostnader i form av migrationsströmmens sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenser, blir bryskt tystad med ett ”Hur kan man tala om pengar, när det handlar om människoliv!”
Fortsätt läsa

Generation Villebråd


Tove Lifvendal, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, tillhör inte dem som har råkoll på massinvandringens konsekvenser. Men den 20:e december skriver hon en ledare som gör ont att läsa, om vår tids barn, ”generation villebråd”. Det är bara att se den skrämmande sanningen i vitögat: Vi lever i ett land där barn i sin vardag måste räkna med risken att rånas, och eventuellt också skändas. Många svenska barn kan inte längre kan röra sig fritt eller utan rädsla, och då handlar det inte främst om att akta sig för trafiken. De måste tänka sig för, så att de inte tar fram sin mobil på fel plats, och fel plats kan vara på väg hem från skolan. De måste välja kläder, så att de inte drar till sig uppmärksamheten. Inte märkeskläder, en sliten jacka istället för den fina dyrbara.

Fortsätt läsa

Rädda Sverige?


Våra politikers kanske främsta argument för mångkultur och massinvandring är att det är berikande. Med många kulturer blir Sverige ett roligare och intressantare land att leva i. Ibland används olika länders kök som en analogi. Det är bättre med många olika goda rätter än enbart svensk husmanskost! Eller man kan jämföra med brödsorter. Den svenska sirapslimpan och knäckebrödet mår bra av kompletteringar.

Detta sätt att jämföra är vilseledande. Ett land med många kulturer är liktydigt med ett land med många problem. Gängbrottslighet, kriminella klaner och bidragsbedrägerier, för att nämna åtminstone tre av de frågor som nu står högt på den politiska dagordningen, är företeelser som tydligt kan kopplas till invandringen. Men det finns en ännu mer dramatisk fråga som ännu inte ens skymtar i systemmedia, nämligen att på sikt riskerar svenskarna att förlora kontrollen över sitt eget land. Vi blir alltså inte kompletterade, vilket den mångkulturella ideologin handlar om, utan vi blir utbytta.
Fortsätt läsa

Politiker och media underblåser invandrares hat mot svenskar

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Jag har under många år känt ett stigande obehag över hur våra folkvalda och medier relaterar till både SD och till invandringskritiska personer med svensk bakgrund. Även om sådana psykologiska samband är omöjliga att verifiera, tror jag att följetongen om svenskarnas påstådda rasism har fått förödande konsekvenser. Demoniseringen av svenskarna vädjar till de primitiva känslor av kränkthet hos såväl nyanlända som invandrare, som inte lyckats att anpassa sig till det svenska samhället.
Fortsätt läsa