I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.
Läs mer

För åtta år sedan


Nu när åsiktskorridoren murar börjar spricka kan det vara bra med en påminnelse om hur länge kritikerna varit tystade. Lars Berglund heter en docent i konstvetenskap som tidigt ifrågasatte invandringens påstådda lönsamhet. De ekonomiska beräkningarna i citaten nedan må vara överspelade men det är intressant hur överens samtliga nationalekonomer och andra relevanta forskare också då var om att invandringen inte är lönsam, utan en kostnad.

Det var inte den bild som medierna vill föra fram. Jag undrar fortfarande varför de var så angelägna om mörklägga kostnaderna. Säkerligen skulle de gärna fortsätta med det, om de bara klarade av trovärdigheten. Varför, vem har glädje av det? För journalister borde det väl vara frestande att sätta tummen i ögat på politiker, som av ideologiska skäl vilseleder medborgarna. Det är ju ett perfekt sätt att inför läsekretsen legitimera den tredje statsmakten. Men det är först efter massinvandringen hösten 2015, som det blev rent fånigt att hävda att invandringen är lönsam. Någon omvändelse har väl egentligen aldrig skett, trots att galgen står på plats.

Också politikerna vägrar att tala om kostnader. ”Vi får väl inte se till kostnaderna när det gäller medmänsklighet”, säger de stolligaste bland dem. Men aldrig de skulle använda den frasen med referens till den växande skaran av svenska fattigpensionärer. Där finns inte medmänskligheten med på den politiska agendan.
Läs mer

Massinvandring för att skapa den nya människan


I dag är den norske journalisten Arnt Folgerø gästbloggare.

***

I sin bok om krisen i samband med massinvandringen från Afrika och Mellanöstern pekar den förre tjeckiske presidenten Václav Klaus på att man i ett sårbart Europa helt bortser från de risker och faror som invandringen leder till för europeiska staterna. När det gäller invandringen är det praktiskt taget förbjudet att fråga om kostnader, liksom att informera om de kulturella, sociala och ekonomiska riskerna för de västeuropeiska staterna, säger Klaus och hans medförfattare Jiri Weigl i boken” Folkvandring”, som nyligen översatts till svenska. Den svenska översättaren har valt att vara anonym, av rädsla för repressalier från arbetsgivaren eller facket. Att en översättare väljer att agera anonymt i ett sådant sammanhang, understryker frånvaron av fri debatt om den invandringskris som Västeuropas politiker har framtvingat. Det svenska exemplet visar tydligt att de västerländska eliterna varken välkomnar eller tål kritik av den förda politiken. Den ska förverkligas, oavsett om Europas medborgare vill det eller inte. De som tar risken att föra fram kritik ”utsätts för brutal offentlig stress och hotas med att förlora sina jobb – och de förlorar sin status som aktade medborgare eller som sanna européer”, som det står i boken.
Läs mer

Har invandringsdebatten vänt?

Nej, säger ekonomidocenten Jan Tullberg och jag.
Ja, säger debattredaktören Andreas Henriksson och skribenten Nima Dervish.
Dessvärre tackar Swebb-tv nu för sig med detta sista program som spelades in för en vecka sedan på Klara Konferens i Stockholm.

Gunnar Sandelin

PS. För att gå vidare och dela inlägget på Facebook klicka här.

Invandring och kostnader


I dag blir det svårtuggat men för er som förstår siffror är det, som Gunnar konstaterade, rena självmordstrippen. Påståendet att invandringen är lönsam måste vara svensk politiks fetaste lögn. Det här är den tredje av en serie planerade bloggtexter som ”befriar” den svenska makteliten från det moraliska överläge som den gör anspråk på, trots att den välfärdskris och försörjningsbörda som Sverige dragit på sig, är resultatet av dess politiska inkompetens.

***

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning av konsekvenserna. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009 (Invandringen och de offentliga finanserna. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), kan man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40-60 miljarder.
Läs mer

Varför diskuterar vi inte den stora befolkningsförändringen? Del 2

För tre blogginlägg sedan presenterade vi ett diagram på de nya siffrorna vad gäller befolkningsutvecklingen sedan millennieskiftet från Statistiska Centralbyrån (SCB). Bloggposten kan läsas i sin helhet här.

I korthet visade vi att befolkningen mellan 2000-2016 med utländsk bakgrund har ökat med drygt 1.1 miljoner personer samtidigt som de personer som har svensk bakgrund minskade med drygt 21.000. (Siffrorna avser personer som är folkbokförda i landet och en stor del av det stora inflödet i slutet av 2015 finns ännu inte med i staplarna).

Nedanstående diagram är avsett att fördjupa informationen. Tittar vi i detalj på utvecklingen kan vi se att det är gruppen som är barn till två svenskfödda föräldrar som i särklass minskar mest i vårt land, vilket naturligtvis får konsekvenser för Sveriges framtida demografiska sammansättning. Den svenskättade delen av befolkningen kommer att utgöra en allt mindre andel av alla som lever här. Vi går med andra ord från att vara ett folk till att bli en befolkning. I vår förra bloggpost beräknade Kyösti Tarvainen, pensionerad docent i systemanalys vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, att svenskarna skulle vara i minoritet i sitt eget land år 2065.

Läs mer

Befolkningsprognoser för Sverige, Norge, Danmark och Finland, 2015-65


Kyösti Tarvainen, pensionerad docent i systemanalys vid Aaltouniversitetet i Helsingfors, mailade mig en prognos över demografiska förändringar för de fyra nordiska länderna fram till år 2065. Han hade sänt den till ett antal demografiska tidskrifter, men ingen var intresserad av att publicera hans arbete, vilket han tolkade som ett utslag av politisk korrekthet. Texten är 13 sidor lång. Nedan följer ett sammandrag, som jag tror är av intresse för bloggens läsare. Den kan med fördel läsas tillsammans med Gunnars text från den 12:e april Varför diskuterar vi inte den stora demografiska förändringen?.
Karl-Olov Arnstberg

Läs mer