Folkutbytet fortskrider

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Tänk dig en ö med tusen invånare. Fruktsamheten är i snitt 2,1 barn per kvinna. Det är det tal som krävs för att en befolkning ska behålla sin numerär och inte heller öka i storlek. Tiden på ön går och invånarantalet består. Så smått börjar dock kvinnorna föda färre barn. Fruktsamheten faller i snitt till 1,8 barn per kvinna istället för 2,1. Sakta börjar befolkningen att minska i antal. Öns styrelse börjar då tillåta invandring från fastlandet i en sådan omfattning, att öns befolkning hålls på tusen invånare. Befolkningens sammansättning består nu av en stor del öbor och en mycket liten del fastlandsbefolkning. Öborna fortsätter att parbilda inom sin grupp och den invandrade fastlandsbefolkningen gör detsamma i sin grupp. Öns styrelse fortsätter kompensera lågt födelsetal med invandring. Sakta men matematiskt säkert växer den invandrade fastlandsbefolkningens andel.

Invandrarna från fastlandet assimileras inte. De fortsätter att parbilda inom sin grupp, behåller sitt språk och reproducerar sin kultur. Öns styrelse arbetar inte heller för att assimilera gruppen. Man upptäckte tidigt att det inte var möjligt. Istället övergick man till att försöka integrera gruppen i öbornas samhällsstruktur. Fastlandsbefolkningens kultur skulle trimmas lite, men i det mesta bestå och läras att leva parallellt med ökulturen. Inte på något sätt blir fastlandsbefolkningen bärare och reproducenter av ökulturen.

Det är exakt det här som skett i Sverige, fast med ett obehagligt tillägg: invandringen har varit våldsamt mycket mer omfattande än vad som krävs för att befolkningsmängden inte ska minska.
Fortsätt läsa

Den politiskt korrekta godhetsmetafysiken

I dag återkommer Arnt Folgerø med en text han skrev i oktober 2015. Den har en särskild betydelse för mig, eftersom den stämmer så väl samman med min egen tolkning av verkligheten. Att en skribent i ett annat land, med en annan utbildning och under en annan tid, en författare som jag då inte hade någon kontakt med eller ens kände till, formulerar sin egen samtidsanalys så helt i enlighet med min, det fungerar som en konfirmering av att hans, min och många andras oro för samhällsutvecklingen inte är långt uppe i det blå. Vi ser ju samma sak, oberoende av varandra!

***

Att vi inte glömmer att vårt samhälle är ett samhälle som hjälper människor i nöd, det gör det starkare och DET ÄR VÅR VÄLFÄRD, sa ledaren för Miljöpartiet De Gröna, Rasmus Hansson, i partiledardebatten på NRK före kommunalvalet. Uttalandet var ett svar på programledarens fråga om norsk välfärd ska stå tillbaka eller prioriteras framför flyktingmottagandet.

Hanssons uttalande kan ses som ett försök att omdefiniera välfärd från något som har med arbete och produktion att göra till ett mentalt tillstånd, till att vara snäll och god. Välfärd blir då något som psykologiskt knyts till individer istället för mängden och kvaliteten på samhällets materiella produktion och ekonomiska förmåga. Den uppfattningen av förhållandet mellan ekonomi och välfärd är ett bärande inslag i den verklighetsförståelse som i synnerhet präglar västvärldens kultureliter. Och det är i ljuset av en sådan förståelse som man bör se diskussionen om flykting- och migrationsströmmarna till Europa – hur en ren kostnads-nytto-analys blir förd åt sidan och ersätts med en moralisk förståelse, rensad från allt ”ekonomiskt slagg”, det vill säga kostnader och finansiering. Den som för in samhällets kostnader i form av migrationsströmmens sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenser, blir bryskt tystad med ett ”Hur kan man tala om pengar, när det handlar om människoliv!”
Fortsätt läsa

Generation Villebråd


Tove Lifvendal, politisk chefredaktör i Svenska Dagbladet, tillhör inte dem som har råkoll på massinvandringens konsekvenser. Men den 20:e december skriver hon en ledare som gör ont att läsa, om vår tids barn, ”generation villebråd”. Det är bara att se den skrämmande sanningen i vitögat: Vi lever i ett land där barn i sin vardag måste räkna med risken att rånas, och eventuellt också skändas. Många svenska barn kan inte längre kan röra sig fritt eller utan rädsla, och då handlar det inte främst om att akta sig för trafiken. De måste tänka sig för, så att de inte tar fram sin mobil på fel plats, och fel plats kan vara på väg hem från skolan. De måste välja kläder, så att de inte drar till sig uppmärksamheten. Inte märkeskläder, en sliten jacka istället för den fina dyrbara.

Fortsätt läsa

Rädda Sverige?


Våra politikers kanske främsta argument för mångkultur och massinvandring är att det är berikande. Med många kulturer blir Sverige ett roligare och intressantare land att leva i. Ibland används olika länders kök som en analogi. Det är bättre med många olika goda rätter än enbart svensk husmanskost! Eller man kan jämföra med brödsorter. Den svenska sirapslimpan och knäckebrödet mår bra av kompletteringar.

Detta sätt att jämföra är vilseledande. Ett land med många kulturer är liktydigt med ett land med många problem. Gängbrottslighet, kriminella klaner och bidragsbedrägerier, för att nämna åtminstone tre av de frågor som nu står högt på den politiska dagordningen, är företeelser som tydligt kan kopplas till invandringen. Men det finns en ännu mer dramatisk fråga som ännu inte ens skymtar i systemmedia, nämligen att på sikt riskerar svenskarna att förlora kontrollen över sitt eget land. Vi blir alltså inte kompletterade, vilket den mångkulturella ideologin handlar om, utan vi blir utbytta.
Fortsätt läsa

Politiker och media underblåser invandrares hat mot svenskar

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Jag har under många år känt ett stigande obehag över hur våra folkvalda och medier relaterar till både SD och till invandringskritiska personer med svensk bakgrund. Även om sådana psykologiska samband är omöjliga att verifiera, tror jag att följetongen om svenskarnas påstådda rasism har fått förödande konsekvenser. Demoniseringen av svenskarna vädjar till de primitiva känslor av kränkthet hos såväl nyanlända som invandrare, som inte lyckats att anpassa sig till det svenska samhället.
Fortsätt läsa

Koka Groda IV: Mångkultur som vardag

År 2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det fjärde och sista av de utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

***

En kvinna jag känner väl, med uttalat mångkulturella ideal, flyttade till Skärholmen söder om Stockholm. Hon köpte en liten men välplanerad och modern bostadsrättslägenhet och såg fram emot att få bo i vacker mälarnatur och en genuint mångkulturell stadsdel. Hon trodde rätt, men vad hon inte hade tänkt sig var att hon skulle känna sig rädd, när hon efter nio på kvällen på väg hem passerade gängen vid tunnelbanan. Dessa marginaliserade unga män kändes hotfulla. Hon var rädd för att bli rånad, nedslagen och kanske våldtagen. Nej, hon blev aldrig antastad men hon visste att risken för att hon skulle råka illa ut inte bara var en fantasibild. Hon ville inte känna sig rädd i sitt eget bostadsområde, alltså sålde hon lägenheten och flyttade till en annan stadsdel. På så sätt blev hon en siffra i segregationsstatistiken, men skälet till att hon blev det var inte att hon var rasist eller ens att hon tyckte illa om invandrare. Hon tyckte inte om unga män som verkade höra hemma i gäng och visade tydliga tecken på att vara farliga.
Fortsätt läsa

Nordens demografi, projiceringar för åren 2021 – 2100

Kyösti Tarvainen är docent em. i systemanalys vid Aalto-universitetet i Finland. Han är tidigare publicerad på bloggen med sina beräkningar av vart Nordens olika befolkningar demografiskt är på väg. Nu har han gjort en prognos (Tarvainen 2020c) över vad som kommer att hända fram till århundradets slut, om den nuvarande demografiska utvecklingen fortsätter på samma sätt som hittills. I synnerhet är han intresserad av vad som händer med de muslimska minoriteterna.
Fortsätt läsa

Koka Groda II: Det svaga vi-samhället


2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det andra av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen. Det är kanske det mest framsynta, det enda jag ser direkt saknas är att HBT saknar ett Q.
Fortsätt läsa

Gunnar Sandelins självpresentation


För sitt arbete för tanke- och pressfrihet har Gunnar Sandelin nu fått det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris och blir 20.000 kronor – förhoppningsvis danska – rikare. Sällskapet citerar George Orwell: ”Om friheten är viktig alls, då innebär det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra”. Det passar väl in på Gunnar. Han berättar för oss alla något som etablissemanget inte vill höra.

Tidigare pristagare är en bred samling prominenta fria intellektuella, som har det gemensamt att de vågat ta strid mot etablissemanget. Några namn: den nyligen avlidne filosofen Sir Roger Scruton, publicisten Douglas Murray, konstnären Lars Vilks och den engelske aktivisten Tommy Robinson.

Gunnar och jag brukar skicka texter till varandra för kritik och kompletteringar. Vi är sällan artiga och beröm utdelas bara när det är särskilt befogat. När Gunnar för genomläsning skickade mig den självpresentation som tryckfrihetssällskapet begärt av honom hade jag ingen tanke på att ta med den på bloggen. Det är således inte för att hedra Gunnar – i varje fall inte enbart – som den publiceras här, trots att den riktar sig till en dansk publik. Den främsta anledningen är att den ger ytterligare ett bidrag till berättelsen om den samhällsupplösning som Sveriges politiska elit ägnar sig åt.

Karl-Olov Arnstberg
Fortsätt läsa

Demokratins svagheter III:III


Går man till historieböckerna för att få ett svar på av vem eller vilka och när Sverige grundades, anger historikern Dick Harrisson år 1248, då Sverige på Skänninge möte fick en beslutande kung och ett riksråd samt lagar byggda på romersk rätt. Något liknande kan dock ha funnits redan i slutet av 1100-talet. Ett annat svar är år 1397 då Kalmarunionen bildades och Erik av Pommern i Kalmar kröntes till Sveriges konung. Ytterligare ett svar är år 1523. Gustav Vasa blev kung, styrde Sverige med järnhand och gjorde landet med sin lutheranska statskyrka till ett arvrike för Vasaätten. Gustav Vasa brukar ses som grundare av den svenska nationalstaten, men vi får ta ett hopp ytterligare framåt i tiden, till 1600-talets första hälft, då Axel Oxenstierna var rikskansler, för att möta den egentliga grundaren av den svenska statsapparaten. Wikipedia skriver:

Han bildade Sveriges första ämbetsverk och skrev dess arbetsanvisning där man för första gången kan läsa att ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete. Han lät indela landet i jämnstora län med fasta gränser och varsin landshövding. Oxenstiernas länsgränser gäller i huvudsak fortfarande.

”Rikets bästa” är en formulering som reser frågor. Vems rike? Är det kungens Sverige? Är det folkets Sverige? Eller är det helt enkelt överhetens Sverige? När man ställer den frågan, vems Sverige det handlar om, gör man ett misstag. ”Rikets bästa” är ett begrepp som höjer sig över makt och ägande. Att ”handla med rikets bästa för ögonen” … då gäller det inte att se till sina egna intressen, lika lite som att passa på att gagna den egna gemenskapen. Uppmaningen är att axla ett ansvar, ansvaret för nationen.

Det här är en viktig distinktion. När vi i Sverige häcklar nationalismen bör vi minnas att den inte bara förde ondskan till makten, som den gjorde i Nazityskland. Hur mycket vi än räds och hatar nazismen och berättigat anser att Hitler var en mardrömspolitiker, kan vi inte förneka att nationalismen enade det Tyskland, som stukats efter första världskriget och var på dekis, till en världsmakt. Det var nazismen, inte nationalismen, som var ond. Nationalismen var framgångsreceptet. Samma framgångsrecept lade grunden för det engelska 1800-talsimperiet och gjorde USA till 1900-talets ledande stormakt. Nu, på 2000-talet, gäller receptet också för den supermakt som är i färd med att överta ledartröjan, Kina. Vad för slags styre landet har, därom kan man tvista. Att det är självklart nationalistiskt, det råder det emellertid ingen tvekan om.
Fortsätt läsa