En journalist jag känner tror inte att det pågående samhällshaveriet någonsin kommer att leda till att svenskarna bygger upp ett motstånd värt namnet. Ingen situation kan bli så vidrig och farlig att det svenska kollektivet säger att nu djävlars får det vara nog! Det finns ingen nedre vändpunkt, ingen nivå där missnöjet växer till ett aktivt och organiserat motstånd, utan svenskarna kommer att lydigt traska på, hela vägen fram till sin icke-existens. Lite gnäll längs vägen, men något mer blir det inte. Om det beror på att vi inte haft krig på flera hundra år och därför förlorat vår försvarskompetens eller om det kanske beror på – det hävdar min vän journalisten – att välfärdssamhället premierar ”det kvinnliga” och på så sätt gör svenska män godhetsreligiösa, mesiga och till förbindliga syltryggar, det kan diskuteras. Antagligen går det att föra in flera hypoteser och på så sätt få en lista över möjliga förklaringar.
Jag frågar honom om inte Sverigedemokraterna kan ses som en motståndsrörelse. Han skakar på huvudet. Sverigedemokraterna må vara både emot massinvandringen och folkligt förankrade, men de har anpassat sig till sina politiska motståndares spelregler. Han jämför med någon som får åka med i bilens bagageutrymme och där, för att bromsa, pressar fötterna mot plåten så att tårna vitnar. Men så kan man inte bromsa en bil, då måste man sitta i förarsätet. När man väl sitter där, om man nu någonsin kommer dit, då gör man inte motstånd utan då kör man.
Jag tänker att det är så man resonerar, när man är upplärd på en högskola att tackla samhällsfrågor. Först identifierar man problemet och prövar diverse sidospår, varefter dessa avfärdas. Därefter ställer man upp ett antal hypoteser till att det blev som det blev. Och så prövar man dem, i syfte att komma fram till en empiriskt underbyggd och trovärdig förklaring, exempelvis: det är feminismen! Eller kanske: det är älgjakten!
Därefter är det dags för lagstiftare, opinionsbildare och politiker att ta över stafettpinnen. Med hjälp av en ansvarig myndighet och dess tjänstemän inför eller ändrar politikerna det som behöver införas eller ändras, justeringen konfirmeras i diverse juridiskt hållbara dokument och så är problemet löst. Diskuterar vi till exempel hedersrelaterat våld och forskare kommer fram till att massinvandringen från Afrika och Mellanöstern är roten till problemet, då stänger politikerna landets gränser för invandring därifrån. Kanske finner forskarna att européer och vissa asiatiska folk inte ägnar sig åt hedersrelaterat våld och dessutom lyckas bäst med sin integration. Då bestämmer politikerna att dessa folkgrupper får komma in i landet, men att volymerna givetvis måste kontrolleras. De kan inte släppas in i så stort antal, att de konkurrerar med landets egna medborgare om välfärdsförmåner och jobb.
Läs mer
