Det som väntar Sverige

Det finns tre scenarier för Sveriges framtid. Den knäsatta bilden är att ”flyktinginvandringen” just nu ställer höga krav på välfärdssamhället, men att vi självklart kommer att klara av dessa krav. Också i framtiden måste landet ta emot ett stort antal invandrare, eftersom världen ser ut som den gör. Migrationsverket rapporterar att vi får räkna med 100.000 nya invandrare per år, vilket betyder att Sveriges befolkning växer med en miljon under en tioårsperiod. Centerpartiet tycker inte det är tillräckligt utan vill förhandla med socialdemokraterna om en generösare anhöriginvandring.

Alla som bejakar den här bilden tror att tiden verkar för mångkulturen. Rasismen besegras och även om det tar tid så kommer svenskarna att acceptera landets nya medborgare och kulturer, med all den rikedom det för med sig i form av mat, traditioner, artisteri etc. Sverige föryngras och allt fler arbetar och försörjer sig själva. Invandringen blir på sikt lönsam för så brukar det ju vara. Den moraliska stormakten Sverige gör också världen till en bättre plats. Sverige behöver världen och världen behöver Sverige.

Äkta människor

Sent på eftermiddagen torsdagen den 15 november 2018 befinner jag mig i en park som ligger mitt i den lilla thailändska staden Trangs centrum. Här finns träningsredskap, en joggingslinga, lekparker för små och lite större barn, en utställningshall med café, workout med mera samlat. Hit beger sig stadsborna gärna efter arbetsdagens slut för att träffa vänner, för bollspel och annan motion, för förströelse. Det är ett favoritställe för barnen och mitt ettochetthalvtåriga barnbarn Hanna älskar parken.

Klockan slår sex och en kortversion av nationalsången ljuder, här liksom i alla övriga offentliga högtalare runt om i landet. Det sker två gånger om dagen, klockan åtta på morgonen och sex på kvällen. Alla som befinner sig i parken, liksom givetvis på andra platser i Thailand, stannar till. Om de sitter reser de sig upp. De flesta ställer sig i givakt. Jag ser ingen som bryter mot detta mönster. Det är inte övervakat av någon polis utan är en för thailändarna självklar patriotisk handling.

Att hylla nationen och respektfullt markera sin lojalitet med det egna landet (alldeles oavsett om det är kungen eller militären som sitter vid makten) är självklart. Nog står militärjuntan för mycket skit men den skulle aldrig komma på tanken att lura sitt folk genom att säga att Thailand tillhör alla som vill bo där. Inte heller skulle de vilja eller kunna iscensätta ett folkombyte. I det avseendet är nämligen thailändarna likt majoriteten av folken runt om i världen helt friska i skallen. Thailändarna vet att Thailand är deras och är inte bara beredda att försvara landet utan gör det också, i sydligaste Thailand där det pågår ett lågskaligt krig mot muslimer som hellre vill tillhöra Malaysia.

De glömda Brå-filerna

I dag blir det en text av Gunnar Sandelin:

1989 gjorde jag ett program för SVT:s Norra Magasinet om invandrare och brottslighet. Där intervjuade jag Brå’s eviga språkrör Jerzy Sarnecki, som då tyckte att det var angeläget att kartlägga brottslingars ursprung. Allt annat såg han som ”strutspolitik”. Senare har han kovänt, och tillsammans med ledande politiker som ett mantra framhållit att det är socioekonomiska faktorer som förklarar invandrares kriminalitet.

Med ett sådant synsätt behövs inte någon mer forskning som prövar sambandet mellan nationalitet och brott. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (i alla fall i skrivande stund) som flera gånger nobbat anslag till ny forskning med motiveringen att ”rensar man för socioekonomiska faktorer” så försvinner alla skillnader mellan olika grupper av brottsmisstänktas ursprung.

Det postdemokratiska Förenta Nationerna

Från bloggens läsekrets får jag ständigt larm om det ena eller andra eländet. Som resultat blir jag tyvärr ganska avtrubbad men nu har det kommit några mail som slår igenom mitt immunförsvar. De tar upp FN:s nya styrdokument ”Global compact for migration”.

Det är en snårig och byråkratiskt skriven text men för den som avkodar språket står det klart att medlemsländerna inte kommer att ges någon möjlighet till kontrollerad och restriktiv invandring. Det görs inte ens skillnad mellan ekonomiska migranter och flyktingar. Dokumentet ska skrivas under den 10 december i år och är rena dödsdomen för ett land som Sverige. Så här kommenterar en bloggläsare:

Jag har börjat läsa och sätta mig in i det mest fruktansvärda dokument jag någonsin läst. Jag är chockad! Ingen info någonstans i svenska medier eller från de politiker som tänker skriva under. Jag tänker på vilket valresultat vi kunde sett om svenskarna informerats om detta. Jag har nu börjat planera min egen migration. Tyvärr är jag säker på att inte kunna få någon enda del av alla de förmåner som de ”rätta” flyktingarna får.

Det korrekta nyspråket kryllar av floskler. Det är häpnadsväckande att läsa FN-texterna på engelska och inse att alla de förändringar och konstiga påhitt och omskrivningar som man förundrats över i svenska språket, är direktöversättningar av FN:s engelska texter. Nu för tiden har vi ju som bekant inga problem i Sverige, vi har ”utmaningar”. I FN’s texter finns det inte heller några problem utan allt är ”challenges”. Ett annat ord som jag länge förundrats över är ”Ensamkommande barn”. Originalet kommer också från FN, som uppfann ordet ”Unaccompanied minors”. Jag undrar hur själva processen ser ut när samtliga politiker och journalister på ett givet klockslag och unisont byter ut eller lägger till ord i svenska språket. (Detta sker så klart inte bara i Sverige utan åtminstone i samtliga västländer). Kommer språkdirektiven till Sverige via vår FN- ambassadör eller hur går det till? Samma unisonitet sker för övrigt även när det klimat- och miljöfrågor. FN:s ordalydelser och påståenden översätts ordagrant nästan i realtid av samtliga svenska beslutsfattare, utan någon som helst reflektion eller analys. FN:s åsikter är upphöjda till universella lagar och det är oerhört skrämmande.

Kanske du vill skriva något om detta? Inte för att det nyttar, vi är redan dödsdömda. Men kanske som dokumentation åt framtida generationer?”

En genomgång av Sveriges stora demografiska förändring

Just nu matas vi med påståenden från politiker och media om att Sverige har ”stramat åt asyl- och migrationspolitiken”, men det stämmer inte. Vad som har hänt är att under den tillfälliga lag fram till 2019 som nu råder om tillfälliga uppehållstillstånd och högre krav för anhöriginvandring, så har volymerna tillfälligt minskat. Jag förstår fortfarande inte varför journalisterna inte noggrant har läst Migrationsverkets senaste uppdaterade rapport från slutet av augusti. Där kan man utläsa att vi kommer att bevilja upp emot en halv miljon uppehållstillstånd för asylsökande, arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES (tredjeland) och deras anhöriga fram till slutet av 2021! Med nuvarande marschtakt kommer vi att totalt sett bevilja 130.000 uppehållstillstånd bara i år.

Dessutom har vi de tre kommande åren ungefär 120.000 asylärenden för överprövning i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

Det var andra tider

Först en fråga: Bor någon av bloggläsarna i Söderhamn och har tid över för en smärre insats? Passar bra för någon som är lite äldre, man eller kvinna. Går att göra helt anonymt. I så fall, skicka mig ett mail: koa@arnstberg.se

I ”Landet där vad som helst kan hända”, nyligen utgiven av Karneval förlag, skriver journalisten Lars Åberg:

Etnologen Karl-Olov Arnstberg, som senare har blivit en så hård kritiker av det multikulturalistiska tänkandet att han placerats i medialt giftskåp, var under flera år med och krattade manegen genom att till och med hävda invandrade kulturers primat över svensk lag.

I Socialt arbete och invandrare (1984) förklarade han att han var anhängare av ”inte endast minoriteters rätt att praktisera mer eller mindre oförargliga kulturella seder utan även deras möjlighet att aga sina barn, omskära kvinnorna etc”. Arnstbergs egen (negativa) inställning till barnaga var i sammanhanget oviktig, menade han. ”I likhet med de flesta svenskar som tillhör en välutbildad och ”rättänkande” medelklass, kan jag inte tänka mig att i någon situation ge mina ungar stryk. Men – det är utifrån mina kulturella förutsättningar, och därför hör det egentligen inte hit.”

Riktigt så enkelt var det inte. Påståendet är dock inte så provocerande att jag skulle brytt mig om att gå i svaromål, om det inte var så att Lars Åberg snuddar vid en fråga som han missförstår, vilket möjligen kan bero på att jag formulerat mig otydligt. Hur som helst, den var viktig för mig då och har blivit än viktigare i dag.

Gåtan del I

Den här bloggtexten blev så lång att jag delat upp den i två

Vi som under flera år följt invandringsdebatten inte bara i svenska media utan där den förekommer, samtidigt som vi i våra egna kretsar sprider länkar, blir sällan överraskande. Det är mycket av rundgång och ett dagligt ”more of the same”. För egen del leder det till att jag blir känslomässigt avtrubbad. Det är inte längre särskilt mycket som jag hetsar upp mig över. Men visst, jag fortsätter att streta emot, därför att alternativet är sämre. Att lämna över det havererande välfärdssamhället till nästa generation är ingenting som lockar. Efter ringa förmåga gör jag vad jag kan, för att väcka mina medmänniskor.

Den nu viktigaste uppgiften, för oss som förstått vad som sker och vill göra något, är att sprida kunskapen till den majoritet av befolkningen, som låtit sig luras av våra politiker och opinionsbildare. Men ärligt talat, för egen del går det inget vidare.