Politiker och media underblåser invandrares hat mot svenskar

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Jag har under många år känt ett stigande obehag över hur våra folkvalda och medier relaterar till både SD och till invandringskritiska personer med svensk bakgrund. Även om sådana psykologiska samband är omöjliga att verifiera, tror jag att följetongen om svenskarnas påstådda rasism har fått förödande konsekvenser. Demoniseringen av svenskarna vädjar till de primitiva känslor av kränkthet hos såväl nyanlända som invandrare, som inte lyckats att anpassa sig till det svenska samhället.

Koka Groda IV: Mångkultur som vardag

År 2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det fjärde och sista av de utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen.

***

En kvinna jag känner väl, med uttalat mångkulturella ideal, flyttade till Skärholmen söder om Stockholm. Hon köpte en liten men välplanerad och modern bostadsrättslägenhet och såg fram emot att få bo i vacker mälarnatur och en genuint mångkulturell stadsdel. Hon trodde rätt, men vad hon inte hade tänkt sig var att hon skulle känna sig rädd, när hon efter nio på kvällen på väg hem passerade gängen vid tunnelbanan. Dessa marginaliserade unga män kändes hotfulla. Hon var rädd för att bli rånad, nedslagen och kanske våldtagen. Nej, hon blev aldrig antastad men hon visste att risken för att hon skulle råka illa ut inte bara var en fantasibild. Hon ville inte känna sig rädd i sitt eget bostadsområde, alltså sålde hon lägenheten och flyttade till en annan stadsdel. På så sätt blev hon en siffra i segregationsstatistiken, men skälet till att hon blev det var inte att hon var rasist eller ens att hon tyckte illa om invandrare. Hon tyckte inte om unga män som verkade höra hemma i gäng och visade tydliga tecken på att vara farliga.

Nordens demografi, projiceringar för åren 2021 – 2100

Kyösti Tarvainen är docent em. i systemanalys vid Aalto-universitetet i Finland. Han är tidigare publicerad på bloggen med sina beräkningar av vart Nordens olika befolkningar demografiskt är på väg. Nu har han gjort en prognos (Tarvainen 2020c) över vad som kommer att hända fram till århundradets slut, om den nuvarande demografiska utvecklingen fortsätter på samma sätt som hittills. I synnerhet är han intresserad av vad som händer med de muslimska minoriteterna.

Koka Groda II: Det svaga vi-samhället

2007 skrev jag kontrakt med Symposion bokförlag om en bok om invandringen till Sverige. Jag fick tiotusen kronor i förskott. Jag döpte den till ”Koka groda” med referens till påståendet att om man sätter en groda i en kastrull med kallt vatten och kokar upp den, så kommer grodan aldrig att märka när temperaturen går över den gräns då det är dags att hoppa ur kastrullen och rädda sitt liv. När förlaget fick läsa manuskriptet ville de inte vara med längre. Jag fick i alla fall behålla förskottet.

Detta är det andra av de fyra utsnitt ur boken jag tycker förtjänar att publiceras på bloggen. Det är kanske det mest framsynta, det enda jag ser direkt saknas är att HBT saknar ett Q.

Gunnar Sandelins självpresentation

För sitt arbete för tanke- och pressfrihet har Gunnar Sandelin nu fått det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris och blir 20.000 kronor – förhoppningsvis danska – rikare. Sällskapet citerar George Orwell: ”Om friheten är viktig alls, då innebär det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra”. Det passar väl in på Gunnar. Han berättar för oss alla något som etablissemanget inte vill höra.

Tidigare pristagare är en bred samling prominenta fria intellektuella, som har det gemensamt att de vågat ta strid mot etablissemanget. Några namn: den nyligen avlidne filosofen Sir Roger Scruton, publicisten Douglas Murray, konstnären Lars Vilks och den engelske aktivisten Tommy Robinson.

Gunnar och jag brukar skicka texter till varandra för kritik och kompletteringar. Vi är sällan artiga och beröm utdelas bara när det är särskilt befogat. När Gunnar för genomläsning skickade mig den självpresentation som tryckfrihetssällskapet begärt av honom hade jag ingen tanke på att ta med den på bloggen. Det är således inte för att hedra Gunnar – i varje fall inte enbart – som den publiceras här, trots att den riktar sig till en dansk publik. Den främsta anledningen är att den ger ytterligare ett bidrag till berättelsen om den samhällsupplösning som Sveriges politiska elit ägnar sig åt.

Karl-Olov Arnstberg

Demokratins svagheter III:III

Går man till historieböckerna för att få ett svar på av vem eller vilka och när Sverige grundades, anger historikern Dick Harrisson år 1248, då Sverige på Skänninge möte fick en beslutande kung och ett riksråd samt lagar byggda på romersk rätt. Något liknande kan dock ha funnits redan i slutet av 1100-talet. Ett annat svar är år 1397 då Kalmarunionen bildades och Erik av Pommern i Kalmar kröntes till Sveriges konung. Ytterligare ett svar är år 1523. Gustav Vasa blev kung, styrde Sverige med järnhand och gjorde landet med sin lutheranska statskyrka till ett arvrike för Vasaätten. Gustav Vasa brukar ses som grundare av den svenska nationalstaten, men vi får ta ett hopp ytterligare framåt i tiden, till 1600-talets första hälft, då Axel Oxenstierna var rikskansler, för att möta den egentliga grundaren av den svenska statsapparaten. Wikipedia skriver:

Han bildade Sveriges första ämbetsverk och skrev dess arbetsanvisning där man för första gången kan läsa att ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete. Han lät indela landet i jämnstora län med fasta gränser och varsin landshövding. Oxenstiernas länsgränser gäller i huvudsak fortfarande.

”Rikets bästa” är en formulering som reser frågor. Vems rike? Är det kungens Sverige? Är det folkets Sverige? Eller är det helt enkelt överhetens Sverige? När man ställer den frågan, vems Sverige det handlar om, gör man ett misstag. ”Rikets bästa” är ett begrepp som höjer sig över makt och ägande. Att ”handla med rikets bästa för ögonen” … då gäller det inte att se till sina egna intressen, lika lite som att passa på att gagna den egna gemenskapen. Uppmaningen är att axla ett ansvar, ansvaret för nationen.

Det här är en viktig distinktion. När vi i Sverige häcklar nationalismen bör vi minnas att den inte bara förde ondskan till makten, som den gjorde i Nazityskland. Hur mycket vi än räds och hatar nazismen och berättigat anser att Hitler var en mardrömspolitiker, kan vi inte förneka att nationalismen enade det Tyskland, som stukats efter första världskriget och var på dekis, till en världsmakt. Det var nazismen, inte nationalismen, som var ond. Nationalismen var framgångsreceptet. Samma framgångsrecept lade grunden för det engelska 1800-talsimperiet och gjorde USA till 1900-talets ledande stormakt. Nu, på 2000-talet, gäller receptet också för den supermakt som är i färd med att överta ledartröjan, Kina. Vad för slags styre landet har, därom kan man tvista. Att det är självklart nationalistiskt, det råder det emellertid ingen tvekan om.

Konsekvensnivåer

Allt vad människor säger och gör har konsekvenser, såväl individuella som kollektiva. För individen blir livet annorlunda om han eller hon går på höger sida istället för vänster om en lyktstolpe. För kollektivet, som kan ta många former, gäller andra villkor. Därför är en viktig fråga hur stora förändringar ett kollektiv klarar utan att duka under. Det var det som historikern Arnold Toynbee syftade på, när han konstaterade att de flesta civilisationer går under, inte därför att de besegras av andra folk utan i en form av självmord.

Det nationella kollektivet styrs i vår tid av politiker och givetvis har politiska beslut konsekvenser, även om en del av dem blir slag i luften. Det betyder emellertid inte att politiska beslut är det som betyder mest för kollektivet och mänskligheten. Innovationer betyder mera. I vår tid har exempelvis datorns och mobilens tillkomst större konsekvenser än det som politikerna bestämmer. Alltsedan den industriella revolutionen, som tidsmässigt är föga mer än en blinkning i mänsklighetens historia, har de teknologiska framstegen varit mer formande än något som tidigare hänt.

Jag ska inte ge mig längre ut på dessa knepiga farvatten utan begränsa mig till att diskutera konsekvenserna av politiska beslut, som jag vill rangera på fyra nivåer.

Mångkulturens Sverige IX: Kriminalitet

I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister. Så här sa han:

Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.

Den fråga som i samband med invandringen upptar svenskarna mest, är vad som händer med det, i jämförelse med många andra länder, laglydiga och trygga Sverige, när människor från helt andra länder och kulturer beviljas asyl. Kan vi känna oss trygga på gator och torg? I motionsspåret? Ökar våldet?

Invandrarna och svensk ekonomi

I dag gästas bloggen av ekonomen Jan Tullberg

Kostnaden för invandringen till Sverige har inte resulterat i en intressant diskussion utan i ett undvikande av analys och debatt. Under alliansens tid vid makten stod det på regeringens hemsida: ”invandringen kostar inte tiotal miljarder”. De hade ingen seriös utredning, utan minister Ullenhag poängterade att den person som många uppfattade som ”professor kalkyl” i denna fråga, professor Jan Ekberg, inte representerade regeringen. Enligt politiker fanns kostnader, men också stora inkomster. Det skulle råda oklarhet om resultatet. Okunnighet och underskattning av kostnader eftersträvades aktivt.

Mångkulturens Sverige VIII: Mångkultur och kostnader

I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den åttonde.

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009, man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40 – 60 miljarder.

Sex år efter Jan Ekbergs utredning publicerade ekonomen Jan Tullberg sin rapport Låsningen. I polemik med regeringen, som med stöd i Jan Ekbergs beräkningar hävdade att invandringen kostade mellan 45 och 60 miljarder per år, hävdade Jan Tullberg att den faktiska kostnaden var hela 250 miljarder. Det kunde till en del förklaras med att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013 än år 2006, som var det år Jan Ekbergs kostnadskalkyl utgick ifrån. Jan Tullbergs egen förklaring till den stora skillnaden var att han tagit med kostnader som är svåra att beräkna. Det spelade säkert också roll att regeringen, eftersom det handlade om skattemedel, ville redovisa så låga siffror som det bara var möjligt, utan att riskera att bli anklagad för att ljuga.