En genomgång av Sveriges stora demografiska förändring

Just nu matas vi med påståenden från politiker och media om att Sverige har ”stramat åt asyl- och migrationspolitiken”, men det stämmer inte. Vad som har hänt är att under den tillfälliga lag fram till 2019 som nu råder om tillfälliga uppehållstillstånd och högre krav för anhöriginvandring, så har volymerna tillfälligt minskat. Jag förstår fortfarande inte varför journalisterna inte noggrant har läst Migrationsverkets senaste uppdaterade rapport från slutet av augusti. Där kan man utläsa att vi kommer att bevilja upp emot en halv miljon uppehållstillstånd för asylsökande, arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES (tredjeland) och deras anhöriga fram till slutet av 2021! Med nuvarande marschtakt kommer vi att totalt sett bevilja 130.000 uppehållstillstånd bara i år.

Dessutom har vi de tre kommande åren ungefär 120.000 asylärenden för överprövning i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

Det var andra tider

Först en fråga: Bor någon av bloggläsarna i Söderhamn och har tid över för en smärre insats? Passar bra för någon som är lite äldre, man eller kvinna. Går att göra helt anonymt. I så fall, skicka mig ett mail: koa@arnstberg.se

I ”Landet där vad som helst kan hända”, nyligen utgiven av Karneval förlag, skriver journalisten Lars Åberg:

Etnologen Karl-Olov Arnstberg, som senare har blivit en så hård kritiker av det multikulturalistiska tänkandet att han placerats i medialt giftskåp, var under flera år med och krattade manegen genom att till och med hävda invandrade kulturers primat över svensk lag.

I Socialt arbete och invandrare (1984) förklarade han att han var anhängare av ”inte endast minoriteters rätt att praktisera mer eller mindre oförargliga kulturella seder utan även deras möjlighet att aga sina barn, omskära kvinnorna etc”. Arnstbergs egen (negativa) inställning till barnaga var i sammanhanget oviktig, menade han. ”I likhet med de flesta svenskar som tillhör en välutbildad och ”rättänkande” medelklass, kan jag inte tänka mig att i någon situation ge mina ungar stryk. Men – det är utifrån mina kulturella förutsättningar, och därför hör det egentligen inte hit.”

Riktigt så enkelt var det inte. Påståendet är dock inte så provocerande att jag skulle brytt mig om att gå i svaromål, om det inte var så att Lars Åberg snuddar vid en fråga som han missförstår, vilket möjligen kan bero på att jag formulerat mig otydligt. Hur som helst, den var viktig för mig då och har blivit än viktigare i dag.

Gåtan del I

Den här bloggtexten blev så lång att jag delat upp den i två

Vi som under flera år följt invandringsdebatten inte bara i svenska media utan där den förekommer, samtidigt som vi i våra egna kretsar sprider länkar, blir sällan överraskande. Det är mycket av rundgång och ett dagligt ”more of the same”. För egen del leder det till att jag blir känslomässigt avtrubbad. Det är inte längre särskilt mycket som jag hetsar upp mig över. Men visst, jag fortsätter att streta emot, därför att alternativet är sämre. Att lämna över det havererande välfärdssamhället till nästa generation är ingenting som lockar. Efter ringa förmåga gör jag vad jag kan, för att väcka mina medmänniskor.

Den nu viktigaste uppgiften, för oss som förstått vad som sker och vill göra något, är att sprida kunskapen till den majoritet av befolkningen, som låtit sig luras av våra politiker och opinionsbildare. Men ärligt talat, för egen del går det inget vidare.

Fortsatt massinvandring och befolkningsförändring

Häromdagen kom årets siffror från Statistiska Centralbyrån med uppgifter om befolkningssammansättningen för 2017, baserade på vår folkbokföring. Då varken systemmedia eller politiker berättar om vidden av Sveriges omvälvande demografiska förändring, har sedan flera år denna blogg i samarbete med Affes Statistikblogg, presenterat mörklagda fakta. Diagrammet nedan speglar förändringarna sedan millennieskiftet mellan invånare med svensk och utrikes bakgrund. Befolkningen med utländsk bakgrund har ökat med 1 262 841 personer medan den svenskättade delen av befolkningen minskat med 21 917 personer. (Personer med en utrikes och en svenskfödd förälder har delats 50/50 i statistiken).

Självmordspolitik

En av de senaste dagarnas stora nyhetsfrågor är om moskén i Växjö ska tillåtas böneutrop två gånger i veckan. Egentligen borde det vara en icke-fråga – i en ny undersökning från Sifo framgår att 60 procent vill förbjuda, medan 21 procent vill tillåta.

Men så enkelt är det ju inte i Sverige, att folkopinionen styr partierna. Vänstern och Miljöpartiet ligger lågt för att inte förlora väljare och i Alliansen är det bara de pyttiga kristdemokraterna som i klarspråk förklarat att de är motståndare. Deras argument är det svagast tänkbara: Böneutrop når alla och människor ska ha rätten att få vara i fred i sina hem. Samtidigt är de mångordigt angelägna om religionsfriheten. Det gäller överhuvudtaget för Sveriges kristna. Gud är större, den svenska ärkebiskopen Antje Jackeléns valspråk, är lätt att uppfatta som en förtrolig blinkning åt muslimernas Allahu akhbar. Inför julen 2015 twittrade biskop Eva Brunne ut sin glädje över Muhammeds födelse.

En österikisk universitetsprofessor intervjuade nyligen 288 av de cirka 4.000 afghaner som sökte asyl i Graz. Stadens integrationsdepartement ville veta vilka åsikter de muslimska nykomlingarna hade.

 Enligt studien är två tredjedelar av de asylsökande män, de flesta under 30 år. Samtliga vill bevara sina traditionella, konservativa och islamiska värderingar. Migranterna är extremt religiösa; 70 % besöker moskén varje fredag för att be.
Kvinnorna är lika religiösa, om inte mer: 62,6 % ber fem gånger om dagen, vilket är fler än männen (39,7 %). Dessutom bär 66,3 % av kvinnorna slöja offentligt, och 44,3 % vägrar skaka hand med män.
 Hälften av migranterna (49,8 %) rapporterar att religionen nu spelar en större roll i deras vardag i Europa än den gjorde i deras hemland. 47,2 % är övertygade om att judar och kristna har villat bort sig från den ”rätta vägen”, och 47,8 % tror att islams framtid skulle vara i fara om islam skulle tolkas på ett modernt sätt.
 För 51,6 % av de tillfrågade är islams överlägsenhet jämfört med andra religioner självklar. 55 % tror på att icke troende kommer att hamna i helvetet.
Antisemitismen är djupt rotad: 46 % tycker att judar har ”för stort inflytande i världsfrågor”, och 44 % anser att judendomen är skadlig. 43 % anser att det är judarnas eget fel att de förföljs, medan 54,5 % anser att judar endast bryr sig om sig själva.

Våra politiker talar om religionsfrihet och åsiktsfrihet och gör sitt bästa för att förhindra kritik, utan att förstå att det leder till att muslimerna trappar upp sina krav. De förmanar oss, säger att vi måste bättra oss, i annat fall fungerar inte integrationen. De vägrar se att många muslimer inte alls vill integreras utan styra sig själva. Och på sikt vill de ta över.

Folkfostran

I Svenska Dagbladet fick häromdagen ett tjugotal opinionsbildare en helsida för att presentera ett upprop till stöd för demokratin. De har valt rubriceringen #vi måste prata och meddelar att ett hundratal samhällsengagerade medborgare undertecknat uppropet. När man läser den mycket generellt hållna texten hittar man tydliga signaler, som inte precis talar för något försvar för den fria tanken och det fria ordet, demokratins grundbultar. Som i så många andra sammanhang gäller det också här att få medborgarna att hålla käften – i varje fall när de inte tycker detsamma som etablissemanget. Ett par smakprov ur texten:

Läget för demokratin kan kopplas till att fördomsfulla och populistiska krafter växt i styrka även i vårt samhälle. Hat och hot används för att tysta meningsmotståndare. Religiösa, etniska och andra minoriteter angrips.

Inte ett ord om överhetens folkförakt och den stora frågan: med vilken rätt angriper överheten den etniskt svenska majoriteten? Frågan är också hur dessa potentater ska få till stånd ett samtal med sina meningsmotståndare när de så här oförblommerat uttrycker sitt avståndstagande:

Det kan vara jobbigt att ta samtalen. Det gäller mellan människor och det gäller i hela samhället. Spänningar är nyttiga, åsiktsskillnader oundvikliga. Men tonens råhet, föraktet för svaghet, hånet mot det som inte passar har gått för långt.

Farligt och fattigt

Torsdagen den första februari 2018. Ser på Aktuellt, där den nya rikspolischefen Anders Thornberg intervjuas. Han beskriver ett katastrofläge, där ingenting ser ut att bli bättre. Våldtäkterna stiger snabbt i antal men många utreds inte ens. Anmälningarna läggs på hög. Allt fler poliser ger upp och letar rätt på ett annat jobb. Eftersom det tar tid att utbilda poliser är framtiden mörk. Vi får se ett videoklipp där tre svarta killar i vita overaller skjuter ihjäl någon och sedan flyr i en stulen bil. Ingen säger naturligtvis vad det är för folk, därför att i Sverige är det rasism om man konstaterar sådant.

För att ge tittarna en snuttefilt intervjuas en sjuttonåring som lämnat det kriminella livet. Han drömmer om att få ett svenssonliv, och kanske kan han få det som samhällsanställd, det vill säga försörjd med skattemedel. När man hör honom förstår man att han inte har mycket till chans att flytta över från den tärande till den närande delen av befolkningen. Ingenting kan han och svenskan är skrämmande stapplig och ordfattig, trots att det förmodligen är hans modersmål. Bilder från knarkförsäljning i Vårberg visas. En polis konstaterar att vårt rättssystem inte klarar att hantera tonårsbrottslighet. En femtonåring som haffas för att han säljer knark släpps, och dagen därpå är allt som vanligt.