Mångkulturens Sverige VII: Kan muslimer integreras?

I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjunde.

Om man anser att alla människor i grunden är lika varandra och har lika värde, så är rubrikens fråga islamofobisk. Dessutom, den som kommer fram till ett nej, skiljer mellan ”vi och dem” och visar sig därmed vara rasist. Det politiskt korrekta svaret är att det är klart att muslimer, precis som alla andra, kan integreras. Sedan varierar det givetvis mellan olika individer. Vi är visserligen lika varandra, men individuellt skiljer vi oss åt. Med andra ord, det är inget särskilt med att vara muslim, utan man måste se människan bakom denna typ av religiösa etiketter.

Den som kastar loss från PK-doktrinen och kopplar samman islam med terror, och dessutom har förstått att många jihadister är födda i Europa och således istället för att integreras, stärkt sitt avståndstagande till Europa och den västliga kulturen, kan inte svara annat än nej. Den muslimska identiteten är starkare än den västerländska. Muslimer som valt Europa framför sitt muslimska fädernesland klarar att göra motstånd mot att integreras. Blir de tillräckligt många så tar de över det lokala samhället. Det håller på att ske i några svenska förorter, som exempelvis Rinkeby. Vänder vi blicken mot Europa finns det många exempel på islamisering, i synnerhet i Storbritannien och Frankrike.
Fortsätt läsa

Imperiers uppgång och fall

Under närmare ett decennium har jag, i likhet med många andra, sökt ett svar på varför den västerländska civilisationen tappat fotfästet och med stor iver ägnar sig åt självskadebeteende, med sammanbrottet som en trolig kommande final. Är det feminismen, globalismen, sekularismen, individualismen, kulturmarxismen, politikerkarriärismen, elitismen, islamismen, islamofobismen, journalismen, postmodernismen, godismen, empatismen, antikolonialismen, massinvandrismen eller någon annan ism?

Det är framför allt en hittepåism, därför att detta behövde inte alls hända. Även om både Kina och Indien, likt skickliga tävlingscyklister, ligger på rulle, så bär västerlandet fortfarande ledartröjan. Världshandeln sker i dollar, västvärlden sätter den teknologiska agendan och engelska är det suveräna världsspråket.

I Sverige tenderar vi att se vägen mot en systemkollaps som ett specifikt svenskt problem. Vi anklagar våra politiker och opinionsbildare. Däremot skyggar vi lite inför att anklaga folket. Det är ju framför allt medierna som lurar folket, så att de inte begriper. Vi hoppas att en majoritet av svenska folket har förstått, även om de inte visar det utan tiger, kniper ihop läpparna och stoppar dem i byxfickan. Sedan, att de i allmänna val fortsätter att ge förövarna makten, det är både obegripligt och oförsvarligt.

Jag vill emellertid inte bära mig lika illa åt som vår svenska överhet, som är rätt ohöljd i sitt förakt inför svenska folket, svensk patriotism och svensk kultur. Det hindrar inte att jag för mig själv kan mumla ”Djävla människor, ni är ju idioter som går med på att förstöra ert eget land! Är detta verkligen vad ni vill lämna i arv till era barn och barnbarn?” Jag kan också tänka att ”Jag vill inte bo här, det här är ett land där man inte tycker om sådana som mig”.
Fortsätt läsa

Varför integration?



I dag återkommer Ingrid Björkman. Hon har bett mig att låta bli att illustrera texten med mina ”fula gubbar” så då får det bli en bild av henne istället.

***

Nu krackelerar den svenska välfärden, tryggheten och ordningen på bred front. Regeringen skyller sammanbrottet på bristande integration av invandrarna. Enligt moderaterna och SD är orsaken att Sveriges integrationspotential sedan länge överskridits. Som väntat utlovar regeringen nu mer pengar och kraftigare integrationssatsningar för att lösa krisen. Men vad som krävs är helt andra strategier och ett helt nytt sätt att tänka: Återvandring och kunskapsöverföring i stället för fortsatt inflöde och fruktlösa integrationsförsök!
Den nya invandringen till Sverige är en del av den nutida migrationen till västvärlden öster- och framför allt söderifrån – och måste ses i den kontexten. Om inte befolkningsexplosionen hejdas och utvecklingen accelererar i de fattiga länderna, kommer en katastrof av oerhörda mått att drabba inte bara dem utan även de utvecklade länderna.

Ord som ”demokrati”, ”humanitet” och ”generositet” har gravt missbrukats. Med starkt stöd av media har vårt politiska etablissemang i åratal drivit en invandringspolitik som enligt SOM-institutets dokumentation strider mot folkviljan. Politiken är dessutom destruktiv i både invandringsländernas och utvandringsländernas perspektiv. Och den motverkar strävan efter global jämlikhet.
Fortsätt läsa

Prognoser för befolkningarnas etniska och religiösa sammansättning i Norden åren 2020-2100

Den finske systemanalytikern Kyösti Tarvainen har gjort en uppdatering av sina befolkningsprognoser för Sverige, Norge, Danmark och Finland under perioden 2020 – 2100. På bloggen finns en tidigare prognos för perioden 2015-65.

Kyösti Tarvainen delar in befolkningarna i infödda, muslimska respektive icke-muslimska invandrare och utgångspunkten är immigrationen under år 2018. Han gör också en indelning i västliga och icke-västliga invånare. Tarvainens scenarios visar att det krävs avgörande förändringar av immigrationspolitiken, om de etniska majoritetsbefolkningarna i respektive länder ska förbli i majoritet.

Fortsätt läsa

Mångkulturens Sverige VI: Mångfaldens öar


I nio bloggtexter beskrivs hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjätte.

Det finns ett antal sammanhang där mångkulturen fungerar, i den betydelsen att den etniska tillhörigheten är av underordnad betydelse. Det är skolan, när det vill sig väl, vissa arbetsplatser, konsten och kulturen, vetenskapen. Med undantag för skolan handlar den friktionsfria mångkulturen om ett välutbildat samhällsskikt, där god uppfostran, upplysning och vetenskap ger gemensamma referenspunkter. Här finner vi ett stort antal av mångkulturens förespråkare. De bekymrar sig inte över varifrån deras kollegor kommer, så länge dessa följer professionens spelregler. De kan emellertid absolut inte tänka sig att umgås med eller ha något som helst att göra med exempelvis somalier, som varken kan läsa eller skriva, lika lite som de vill umgås med syrier, om dessa lägger ett muslimskt ideologiskt raster över hela sin existens. De vill inte heller bo med andra människor än av sin egen sort. Deras barn är nästan alltid goda internationalister, men har samma klassbaserade gräns neråt. Mångkultur blir därmed ett avgränsat och filtrerat recept för medelklassen, ofta en övre medelklass, med sina länkar till makteliten och media.

Bakom den altruistiska fasaden och putsandet på den egna glorian/självbilden ligger högmodet. Som när förre centerledaren Maud Olofsson i ”Gomorron Sverige” riktar sig till Jimmie Åkesson och säger: ”Jag är trygg i mig själv jag, Jimmie, och därför är jag inte rädd för andra kulturer som du.”
Fortsätt läsa

Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror


I dag gästas bloggen av Sven Valerio

Inom en politisk rörelse är det av vikt att skapa ett slagkraftigt gemensamt språk för spridning och försäljning av det egna politiska budskapet. Alla 1900-talets stora ideologier och rörelser har sina egna begrepp, slagord och språkliga formstil. Svenska språket är synnerligen väl lämpat att skapa ett sådant språk, eftersom möjligheten att bilda sammansatta ord är i det närmaste oändlig. I våra dagar har vänstern och vänsterliberaler upphöjt detta till en konst. Smaka bara på ord som ”klimatförnekare” eller ”näthatare”. En något äldre men ändå modern klassiker är ”främlingsfientlig”.

Före internet hade mainstreammedia exklusiv rätt, inte att skapa, men väl att sprida sådana ord. Från och med sociala mediers breda implementering, så har denna exklusivitet upphört. Men vänstern lärde sig vikten av denna praktik. Därför har man god näsa för när den nationella oppositionen lyckas skapa effektiva begrepp och ord att använda i sitt politiska språk.

Två sådana begrepp är ”massinvandring” och ”folkutbyte”. Därför motarbetar och angriper vänstern dessa aggressivt och envist. Inte utan framgång. Tvärtom, så lyckas man reducera effekten hos begreppen genom strategin att kalla dem för myter och dess användare för foliehattar (ännu ett sammansatt ord i politikens tjänst!). Tredje man, den obeslutsamme som ännu ej tagit ställning och därför varken har foten i det vänstra eller nationella lägret, är den som ska fås att skygga inför retoriken.

Sålunda är det av yttersta vikt att kunna försvara och förklara begreppen ”massinvandring” och ”befolkningsutbyte”, genom att visa att de som språkliga konstruktioner äger sin riktighet.

Fortsätt läsa

Mångkulturens Sverige V: Integration och mångkultur

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den femte.

1997 fick Sverige en minister med ansvar för integrationsfrågor, Leif Blomberg, och en ny myndighet: Integrationsverket. Socialdemokraten Lars Stjernkvist blev myndighetens förste generaldirektör. 2001 gav dess andre och siste ordinarie chef, centerpolitikern Andreas Carlgren, följande beskrivning av det nya verkets uppdrag:

Integrationsverkets utgångspunkt är ett samhälle med mångfalden som grund. Ett samhälle där det inte handlar om uppdelningen ”vi och dom”, där ”dom” ska tas upp i ”vår” gemenskap. Ett samhälle där individers olikhet och samspelet mellan dessa olikheter istället blir grunden till något nytt. Ett samhälle där integration både handlar om individens rätt till att få leva ut sin olikhet och till att få dela en gemenskap grundad på mångfald.

Att tala om mångfald är egentligen att tala om frihet. Som hotbild lurar den totalitära staten med sina enhetssträvanden. Den demokratiska staten däremot, accepterar och bejakar mångfald. Emellertid, mångfaldspolitiken leder till en rad svåra frågor. Sveriges framväxande feminism fick klara problem med det mångkulturella förhållningssättet. År 2002 skrev vänsterpartisten Ulla Hoffman en riksdagsmotion där hon konstaterade att jämställdhet var ett värde som var direkt kopplat till den svenska kulturen. Hon ville att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppdrag att analysera jämställdhetsmålet och citerade en kvinna från Iran som i ett brev gav en mindre smickrande bild av mångkulturens vardag. Med ett svenskt perspektiv var många medborgare med utländsk bakgrund trångsynta och hade en reaktionär syn på såväl människor som på djur och miljön. Kulturen blev till ett slags legitimerande ursäkt för olika former av förtryck och i synnerhet då kvinnoförtryck. Ulla Hoffman skrev: ”Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur i stället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle gjort om det gällt ’svenska’ kvinnor.”
Fortsätt läsa