Vi behöver inte ljuga


En journalist jag känner tror inte att det pågående samhällshaveriet någonsin kommer att leda till att svenskarna bygger upp ett motstånd värt namnet. Ingen situation kan bli så vidrig och farlig att det svenska kollektivet säger att nu djävlars får det vara nog! Det finns ingen nedre vändpunkt, ingen nivå där missnöjet växer till ett aktivt och organiserat motstånd, utan svenskarna kommer att lydigt traska på, hela vägen fram till sin icke-existens. Lite gnäll längs vägen, men något mer blir det inte. Om det beror på att vi inte haft krig på flera hundra år och därför förlorat vår försvarskompetens eller om det kanske beror på – det hävdar min vän journalisten – att välfärdssamhället premierar ”det kvinnliga” och på så sätt gör svenska män godhetsreligiösa, mesiga och till förbindliga syltryggar, det kan diskuteras. Antagligen går det att föra in flera hypoteser och på så sätt få en lista över möjliga förklaringar.

Jag frågar honom om inte Sverigedemokraterna kan ses som en motståndsrörelse. Han skakar på huvudet. Sverigedemokraterna må vara både emot massinvandringen och folkligt förankrade, men de har anpassat sig till sina politiska motståndares spelregler. Han jämför med någon som får åka med i bilens bagageutrymme och där, för att bromsa, pressar fötterna mot plåten så att tårna vitnar. Men så kan man inte bromsa en bil, då måste man sitta i förarsätet. När man väl sitter där, om man nu någonsin kommer dit, då gör man inte motstånd utan då kör man.

Jag tänker att det är så man resonerar, när man är upplärd på en högskola att tackla samhällsfrågor. Först identifierar man problemet och prövar diverse sidospår, varefter dessa avfärdas. Därefter ställer man upp ett antal hypoteser till att det blev som det blev. Och så prövar man dem, i syfte att komma fram till en empiriskt underbyggd och trovärdig förklaring, exempelvis: det är feminismen! Eller kanske: det är älgjakten!

Därefter är det dags för lagstiftare, opinionsbildare och politiker att ta över stafettpinnen. Med hjälp av en ansvarig myndighet och dess tjänstemän inför eller ändrar politikerna det som behöver införas eller ändras, justeringen konfirmeras i diverse juridiskt hållbara dokument och så är problemet löst. Diskuterar vi till exempel hedersrelaterat våld och forskare kommer fram till att massinvandringen från Afrika och Mellanöstern är roten till problemet, då stänger politikerna landets gränser för invandring därifrån. Kanske finner forskarna att européer och vissa asiatiska folk inte ägnar sig åt hedersrelaterat våld och dessutom lyckas bäst med sin integration. Då bestämmer politikerna att dessa folkgrupper får komma in i landet, men att volymerna givetvis måste kontrolleras. De kan inte släppas in i så stort antal, att de konkurrerar med landets egna medborgare om välfärdsförmåner och jobb.
Läs mer

Det demografiska självmordet


Som skrivande personer får Gunnar och jag många mail från läsare och andra som hittat material de tror att vi kan ha intresse av. Många skriver också själva. Det är en ström av information, där ingen av oss vare sig hinner eller har lust att ta del av allt. Med tiden har vi lärt oss att vissa personer är bättre än andra på att förmedla och själva skriva texter som vi har ”glädje” av. Så tack Stefan, Stefan, Julia, Memento, Lars-Erik, Darkwing Duck, Janne, Ann, Christer, Magnus, Anders, Lotten och alla ni andra. Några nämnda och andra som också borde ha nämnts. Medaljens baksida är att det vi får oss tillsänt nästan aldrig är uppmuntrande att läsa, se och lyssna till. Så gott som allt handlar om hur det går åt helvete, såväl för Sverige som för Västerlandet.

En del texter och filmer värjer vi oss emot, därför att de gör för ont. Men vi reagerar inte helt lika. Gunnar är känsligare än jag, vilket möjligen beror på att han inte skriver lika ofta. För mig handlar det om arbetsmaterial, där jag sorterar det som väcker mitt intresse i tre kategorier: sådant som jag tar del av men inte skriver om, sådant jag tänker mig att skriva om (vilket långt ifrån alltid blir av) och – givetvis – sådant som på ett eller annat sätt hamnar i mina texter. Det är något av en terapeutisk process, där känslorna aldrig riktigt släpps fram. Jag har inte tid att voja mig, jag arbetar!

Ibland, men inte ofta, händer det att en text, ett inspelat föredrag eller en film trasar sönder mina arbetsrutiner. Det hände med en video där den kanadensiske kommentatorn och författaren av politiska bestsellers Mark Steyn ger en påläst redogörelse för Europas demografi. Den är drygt tjugofyra minuter lång och Stefan som skickat länken föreslår att jag ska ta upp den på bloggen.

Sådana förslag nappar jag nästan aldrig på, men den här gången gör jag det, därtill på ett mycket osjälvständigt sätt. Jag ska helt enkelt sammanfatta det som Mark Steyn säger om Europas demografi. Det blir ingen text där jag blommar ut med egna formuleringar. Det är heller ingen mjukistext där man kan tycka si eller så. Det är granithård och mycket skrämmande information. Fan ta dig Mark Steyn för att du gjorde mig illa! Och tack för att du tar det ansvar och gör det jobb som svenska journalister inte gör.
Läs mer

Varför sagan om Kejsarens nya kläder inte stämmer


I dag har vi en gästbloggare, utvecklingschefen Mikael Willgert, som bland annat driver Swebbtv, en medborgarjournalistisk webbtevekanal.

***

Många undrar hur det kommer sig att folk inte reagerar på de motsägande påståenden som levereras från den svenska regeringen och andra ledande politiker. Påståenden som uppenbart krockar med varandra borde väl leda till en reaktion hos normalt kloka personer? Exempelvis har vi fått veta att våra pensioner ska säkras genom inflödet av asylsökande. Inte långt senare meddelar regeringen att den planerar att höja pensionsåldern med flera år. Det har också talats mycket om hur högutbildade flyktingarna är, medan det nu är vanligare att samma personer talar om att det måste skapas enkla jobb, eftersom flyktingarna har så låg utbildningsnivå. Eller att skattesatsen måste höjas flera kronor trots att vi tjänar så mycket på massinvandringen. Eller att tiggeriet inte är organiserat fast det är uppenbart att tiggarna har sina tilldelade platser. Eller att det verkar omöjligt att åldersbestämma ensamkommande. Eller att myndigheterna år efter år utfärdar hundratusentals pass till personer som gång på gång tappar bort dem. Listan på orimligheter som accepteras av medborgarna kan göras lång.
Läs mer

DN:s chefredaktör ljuger

På ett seminarium på Sveriges radio den 29 maj berättade DN:s chefredaktör Peter Wolodarski följande, efter att ha konstaterat att frågan om invandring är starkt polariserande:

Jag upplevde det här när jag var ny som chefredaktör 2013 och det var nog … det som hände då … det här var vintern 2013, är nog den största storm som jag varit inne i – påminner lite om det som du upplevde 2012 kring hur mycket invandring tål Sverige. Vi publicerade en annons i tidningen – en del av er kommer säkert ihåg det här – från två personer som hade gett ut en bok som handlade om vad dom hävdade var att medier mörklägger om invandring och så var det ett antal påståenden kring invandring, ett tiotal. Det kom en första version som var väldigt grov, landade på mitt bord. Det är inte så många annonser som landar på mitt bord men annonser som är kontroversiella brukar hamna på mitt bord, särskilt om de är av opinionsbildande natur. Och min allmänna inställning till såna annonser är att vi ska ha väldigt högt i tak och försöka publicera så mycket det bara går och att jag som utgivare inte ska gå in och censurera dom här annonserna. Problemet med den annonsen var att det var påståenden som inte var belagda. Och det var faktiskt också rena felaktigheter. Jag bad några av våra reportrar som jobbar med dom här frågorna och dom hittade saker som … Så bollade vi med annonsören men min erfarenhet är att man ska inte hålla på och bolla med annonsörer. Ta ställning till det som skickas in. Ta emot eller förkasta.

Läs mer

I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.
Läs mer

30 år av mörkläggning

Här intervjuas Karl-Olov Arnstberg och jag i Svensk Webbtelevision om detta ämne. Bakgrunden är det program som jag gjorde för SVT 1989 om invandrare och brottslighet och som tidigare finns utlagd i sin helhet här på bloggen (scrolla ned till bloggposten ”Brå och Sarnecki tyckte tvärtom 1989”).

I det här programmet diskuterar vi bland annat utveckligen sedan dess vad gäller Brås och medias ovilja att tala om gärningsmännens etnicitet, vilken går hand i hand med politikernas besvärjelse att det egentligen bara är socio-ekonomiska faktorer som är orsaker till minoriteters kriminalitet. Vi berör också vilka skillnader som det är att verka som opinionsbildare utanför och innanför ”boxen”. De som vill värna sina karriärer fortsätter sitt mantra om ”integration” medan vi som inte får tillträde till den offentliga arenan istället fokuserar på de mycket stora ”volymer” som fortsätter att komma. Det betyder att vi inte alls anser att åsiktskorridoren är riven, som det har blivit på modet att tycka.

Gunnar Sandelin

Intervjun i sin helhet på 36 minuter kommer här:

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.