Svärdet och plogen

Jesper Strömbäck är en av alla dessa politiserade forskare som finns inom det svenska högskoleväsendet. Sedan 2016 är han professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet och har en stor produktion bakom sig. Hans CV innehåller enligt hans egen redovisning 150 böcker, kapitel och vetenskapliga artiklar. Liksom sin far är Jesper Strömbäck folkpartist. Sin politiska karriär inledde han i Sundsvalls liberala ungdomsförbund, där han var ordförande. På 1990-talet gjorde han sig bemärkt i en tevedebatt genom att förespråka fri invandring och öppna gränser. Nyligen twittrade han:

Självklart är jag som vit man, hetero och svenskfödd priviligierad i Sverige. Ingen med någon som helst insikt om hur samhället fungerar kan förneka det.

Mot detta påstående kan man ställa en kort redogörelse för vilka svårigheter en vit priviligierad man kan möta, när han hoppas på att få ett jobb. Journalisten Ivar Arpi berättar på sin blogg:

Mitt vikariat var på en ledig tjänst, och utifrån hur mycket mina artiklar lästes och spreds såg mina chanser goda ut att jag skulle få en tillsvidareanställning. Men när tjänsten väl utlystes tog min chef ett snack med mig: “Ivar, du kan inte få jobbet. Vi tar bara in kvinnor på intervju.” Samma sommar lovades jag ett vikariat på en liberal ledarsida. Men dagen efter ringde den politiske chefredaktören upp och drog tillbaka erbjudandet: “Chefredaktören vill ha en kvinna.” När jag väl fick ett vikariat sade chefen: “Ja, nu har jag ju haft kvinnor de senaste gångerna, så nu kan jag nog ta in dig.”

Detta, och en hel del annat med liknande förtecken, har jag varit med om inom den borgerliga sfären. Jag är inte ensam. Mellan skål och vägg är det en illa dold hemlighet hur det går till egentligen. Flera av dem som antingen kvoterats in eller kvoterats ut är själva motståndare till kvotering – åtminstone utåt sett. De chefer som har kvoterat har i vissa fall argumenterat mot kvotering i den offentliga debatten, samtidigt som de tillämpat den inom den egna organisationen. Man spelar spelet för att hålla sin egen rygg fri. Att de berättat för mig, att jag ens fått höra hur de resonerat, har att göra med att jag har förväntats förstå. “Det är såhär det är nu, det är nya regler som gäller”. 

Är det sant?

En av mina vänner skickar mig bilden ovan av en originell toalettborste. Han avskyr Trump och näst intill frossar i material som visar vilket stolpskott Amerikas avgående president är. Nå, han är inte precis ensam. På rak arm kan jag inte säga någon, varken bland mina vänner eller i svensk offentlighet, som gillar Trump.

När det gäller min vän och hans Trumphat, så har han mig veterligt inga andra hang ups. Han är bevisligen supersmart och genomskådar utan några som helst problem den svenska politiska korrektheten. Det meddelar han omgivningen, utan att bry sig om att vara taktisk. Det gäller också amerikanska oskick, som vi plockar upp i Sverige. Från honom fick jag till exempel, samma dag som detta skrivs, följande klipp i mailen:

Dessvärre

För tio år sedan byggde min yngste son Frasse vårt första hus på Koh Lanta i Thailand. Det är en “snäll” ö, som domineras av familje- och långtidsturism. Inte rätt plats för den som helst vill vara ute och rumla om nätterna. Ön gillas särskilt av svenskar och där finns inte mindre än två svenska skolor.

Sedan det första huset har Frasse byggt ett tiotal hus och renoverat ett tjugotal, åt västerlänningar med god ekonomi och höga krav. Det vete fasen hur det gick till när dykinstruktören förvandlades till byggmästare, men det blev han – till och med en väldigt bra sådan. Säkert hjälpte det att han är gift med en thailändska, talar helt flytande thai och har ett stort nätverk på ön. Nu håller han (och jag) på att färdigställa ett nytt husbygge. För första gången ska han själv få en riktig bostad. Med fru och tre barn har han flyttat runt i hyresbostäder. Jag ska också få en lägenhet där. Vårt gamla hus hyr vi ut. Nu i coronatider blir det mest långtidsuthyrningar och då är vinsten blygsam. Thailand har näst intill bommat igen landet. Dessförinnan låg avkastningen mellan 9 och 12 procent och nästa höst räknar vi med att vara tillbaka där.

I det nya huset kommer det att finnas fem små hyreslägenheter i bottenvåningen (condos). På mellanvåningen ska Frassefamiljen och jag bo i varsin lägenhet. Där finns också gemensamma utrymmen. På översta våningen finns det fyra lägenheter. De två stora är på 160 m2, med tre sovrum. De två mindre är på drygt 100 m2, med två sovrum. Stora verandor och utsikt över havet, med fantastiska solnedgångar. Standarden är mycket hög med två badrum, fullt utrustade kök, gym, stor saltvattenspool, barnpool och gångavstånd både till havet (Long beach) och bra restauranger. En av de stora lägenheterna är redan såld, den andra finns kvar och färdigbyggs efter köparens önskemål. Det gäller också för de två mindre. Pris: 1, 7 mille för den stora och 1,3 mille styck för de två mindre. Köparen kan bo permanent, kanske över vintern, eller bara under semestern. Resten av tiden kan bostaden givetvis stå tom, men att hyra ut till kort- och långtidsboende är lönsamt. Frasse har tillsammans med sin fru Kook hand om ett tiotal sådana uthyrningar och han är bra på det också.

Detta handlar för vår del inte om att göra ett ”klipp”. Eftersom vi själva ska bo där, är det viktigt för oss att få rätt grannar. Vi har just lagt ut försäljningen på Facebook och flera intressenter har hört av sig. Känner du dig också lockad? I så fall maila mig: koa@arnstberg.se. Du kommer att få full insyn och ett schysst bemötande.

Nu över till dagens bloggtext.

I sin mycket uppmärksammade dagbok Året med 13 månader (Polaris 2020) skriver Aftonbladets förra kulturchef Åsa Linderborg om hur hon förlorade sin plånbok och mobiltelefonen, när hon den 12 april 2018 tillsammans med Göran Greider befann sig i Söderbokhandeln i Stockholm, för att signera deras nyutkomna bok ”Populistiska manifestet”:

Gunnar Sandelins självpresentation

För sitt arbete för tanke- och pressfrihet har Gunnar Sandelin nu fått det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris och blir 20.000 kronor – förhoppningsvis danska – rikare. Sällskapet citerar George Orwell: ”Om friheten är viktig alls, då innebär det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra”. Det passar väl in på Gunnar. Han berättar för oss alla något som etablissemanget inte vill höra.

Tidigare pristagare är en bred samling prominenta fria intellektuella, som har det gemensamt att de vågat ta strid mot etablissemanget. Några namn: den nyligen avlidne filosofen Sir Roger Scruton, publicisten Douglas Murray, konstnären Lars Vilks och den engelske aktivisten Tommy Robinson.

Gunnar och jag brukar skicka texter till varandra för kritik och kompletteringar. Vi är sällan artiga och beröm utdelas bara när det är särskilt befogat. När Gunnar för genomläsning skickade mig den självpresentation som tryckfrihetssällskapet begärt av honom hade jag ingen tanke på att ta med den på bloggen. Det är således inte för att hedra Gunnar – i varje fall inte enbart – som den publiceras här, trots att den riktar sig till en dansk publik. Den främsta anledningen är att den ger ytterligare ett bidrag till berättelsen om den samhällsupplösning som Sveriges politiska elit ägnar sig åt.

Karl-Olov Arnstberg

Förbjudna berättelser

Berättelser är inte bara underhållning och verklighetsflykt. Med en början, ett slut och en däremellan följbar handling, är de våra ojämförligt viktigaste verktyg för att förstå verklighetsflödet. Varje samhälle och tidsålder har sina berättelser. Före modernismen brukar favoriten vara den som anger ett stolt eller ”paradisiskt” ursprung. Västerlandets största ursprungsberättelse är naturligtvis bibelns om paradiset, som Adam och Eva tvingades bort från. Håller vi oss till Sverige så var göticismen sedan slutet av medeltiden och i synnerhet under stormaktstiden den mest omhuldade berättelsen. Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog, varefter många Kung Karl och Kung Erik radar upp sig för att förgylla och förlänga Sveriges historia.

Svenskarna påstods härstamma från de goter som under folkvandringstiden härjade i Romarriket. Det var en lycklig tid och goterna var hjältar. Under 1600-talet lanserade den kreative Olof Rudbeck den äldre med Atlantican en alternativ berättelse. Sverige var i själva verket det sjunkna Atlantis och därmed urhemmet för hela världen. Det finns många kul ”bevis” för att det förhöll sig så. Bland annat fick Eva sitt namn därför att Adam blev så förvånad när han fick syn på henne att han sa ”Eh,va?!” Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn.

Vad du vet och vad du (inte) vill veta

En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:

En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ”sanning” han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.

Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.

Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.

Mångkulturens Sverige VI: Mångfaldens öar

I nio bloggtexter beskrivs hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjätte.

Det finns ett antal sammanhang där mångkulturen fungerar, i den betydelsen att den etniska tillhörigheten är av underordnad betydelse. Det är skolan, när det vill sig väl, vissa arbetsplatser, konsten och kulturen, vetenskapen. Med undantag för skolan handlar den friktionsfria mångkulturen om ett välutbildat samhällsskikt, där god uppfostran, upplysning och vetenskap ger gemensamma referenspunkter. Här finner vi ett stort antal av mångkulturens förespråkare. De bekymrar sig inte över varifrån deras kollegor kommer, så länge dessa följer professionens spelregler. De kan emellertid absolut inte tänka sig att umgås med eller ha något som helst att göra med exempelvis somalier, som varken kan läsa eller skriva, lika lite som de vill umgås med syrier, om dessa lägger ett muslimskt ideologiskt raster över hela sin existens. De vill inte heller bo med andra människor än av sin egen sort. Deras barn är nästan alltid goda internationalister, men har samma klassbaserade gräns neråt. Mångkultur blir därmed ett avgränsat och filtrerat recept för medelklassen, ofta en övre medelklass, med sina länkar till makteliten och media.

Bakom den altruistiska fasaden och putsandet på den egna glorian/självbilden ligger högmodet. Som när förre centerledaren Maud Olofsson i ”Gomorron Sverige” riktar sig till Jimmie Åkesson och säger: ”Jag är trygg i mig själv jag, Jimmie, och därför är jag inte rädd för andra kulturer som du.”

Hur man blir dissident

Man kan naturligtvis säga att minst 1,1 miljoner svenskar är dissidenter, eftersom de i det senaste allmänna valet röstat på Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, men här vill jag begränsa begreppet till dem som offentligt och under eget namn motarbetar den postdemokratiska ”svenska modell”, som anger

• att ytterligt generöst definierade ”flyktingar” har rätt att få sin försörjning tryggad i Sverige, med svenska skattemedel
• att de som beviljats asyl bör ha förtur på bostadsmarknaden
• att statsfeminismens uppgift är att avskaffa patriarkatet
• att vi ska vara ytterst medvetna, till och med ångestfyllda, inför en destruktiv förändring som vi inte möter i verkligheten (klimatet)
• samtidigt som vi bör ignorera en destruktiv förändring som alla kan se (konsekvenserna av massinvandringen).

Dissidenterna vill helst föra fram sina kunskaper och åsikter på landets offentliga arena, men där är de inte välkomna. De är därför verksamma på nätet, i det som sammanfattningsvis kallas för Alternativa media. Mellan media och alternativa media pågår ett krig. Media är militärt överlägsna – när det gäller den offentliga scenen har de hegemoni. Men alternativa media är mentalt överlägsna och på tillväxt. Media tvingas retirera. Till en del är det dissidenternas förtjänst.

Hur blir man dissident? Det kan givetvis gå till på många sätt, men det vanligaste är att man skriver eller gör något offentligt uttalande som, ofta som en obehaglig överraskning, möter hård kritik, i kombination med ett skändande personangrepp. Den som attackeras måste ta ställning. Ska man göra en pudel och på så sätt förhoppningsvis få stanna kvar på den offentliga arenan? Eller så säger och tänker man: ”Jag vill tamejfan inte vika ner mig, jag har ju rätt!” För egen del ställdes jag första gången inför det valet 1998, när jag fick hård kritik för min bok ”Svenskar och zigenare” (slutsåld från förlaget och antikvariskt eftersökt). Den utlöste ett mediedrev med alla ingredienser utom en: sakkompetens. Jag tog strid för mina forskningsresultat och ansåg själv att jag vann sammandrabbningarna, men förlorade givetvis kriget. I dag, efter att under ett par decennier ha sett och följt ett stort antal mediedrev, konstaterar jag att det inte går att vinna, oavsett hur rätt man har. Vanligen kan man inte ens klara sig genom att göra en pudel.

Adlibris censurerar

I dag blir det ett annorlunda och rätt ilsket inlägg. Det torde inte ha undgått någon läsare av den här bloggen att jag låtit gett ut en svensk översättning av den österrikiske aktivisten Martin Sellners bok Identitär! Nu har den andre av oss tre översättare (om man räknar med korrekturläsaren, vilket man bör göra) satt svensk text till en video med Martin Sellner där han tar upp frågor om deislamisering och återvandring, men framför allt förklarar hur terrorattentatet i Strasbourg kunde ha undvikits:

De glömda Brå-filerna

I dag blir det en text av Gunnar Sandelin:

1989 gjorde jag ett program för SVT:s Norra Magasinet om invandrare och brottslighet. Där intervjuade jag Brå’s eviga språkrör Jerzy Sarnecki, som då tyckte att det var angeläget att kartlägga brottslingars ursprung. Allt annat såg han som ”strutspolitik”. Senare har han kovänt, och tillsammans med ledande politiker som ett mantra framhållit att det är socioekonomiska faktorer som förklarar invandrares kriminalitet.

Med ett sådant synsätt behövs inte någon mer forskning som prövar sambandet mellan nationalitet och brott. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (i alla fall i skrivande stund) som flera gånger nobbat anslag till ny forskning med motiveringen att ”rensar man för socioekonomiska faktorer” så försvinner alla skillnader mellan olika grupper av brottsmisstänktas ursprung.