Söndagskrönika: Konsistenta tankesystem


I en lång artikel i Dagens Nyheter den 8 maj 2022 förklarar Peter Englund varför det ryska folket inte protesterar mot Putins krig. Det är en klok och välskriven artikel, där han bland annat citerar den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt:

Den moderna massan tror inte på någonting synbart, inte på de egna erfarenheternas verklighet; de litar inte på sina egna ögon och öron men bara på sina föreställningar, som kan fångas av vad som helst som är på samma gång i sig självt universellt och motsägelsefritt. Vad som övertygar massan är inte fakta, och inte ens påhittade fakta, utan bara att det system som dessa fakta antas vara del av är konsistent.

Konsistent betyder att den hänger samman och inte är självmotsägande. Inom samhällsvetenskap ställs ibland kravet att en forskningsrapport ska vara ”logiskt konsistent”. Det är begripligt, men det har ingenting med trovärdighet att göra. Vilken skröna som helst är mycket lättare att göra logiskt konsistent än en noggrant verklighetsrefererande rapportering.

Efter denna reflektion om hur massan fungerar lägger Peter Englund inom en parentes till: För övrigt en observation som även hjälper oss förstå fenomen som antivaxxare och klimatförnekare.

Har han verkligen själv skrivit detta? I så fall, är det en markering av att han på inget sätt tänker avvika från det vänsterpolitiska mediamonopolets trossatser? Är det en hommage åt DN:s agendaideologi? Ska han och Peter Wolodarski äta en söndagsbrunch och han vill att stämningen ska vara god? Eller är det en DN-redaktör som petat in satsen, med eller utan Peter Englunds medgivande?
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Sverigesyndromet

Jag hoppas att läsarna gör sitt bästa för att sprida denna krönika. I dag publiceras den på svenska och nästa söndag kommer en engelsk version. Våra politiker bör inte ostört till omvärlden få fortsätta med att sprida bilden av Sverige som en väl fungerande humanitär stormakt.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare på väljarnas uppdrag sätter det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd i andra hand. Det blir viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet betyder att ansvariga politiker i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare, som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet visar upp samma förhållningssätt som utmärker stockholmssyndromet – en form av malplacerad solidaritet. Ett konkret exempel:

Polismordet på George Floyd i maj 2020 ledde till upplopp i Minnesota. Också i Sverige slöt ungdomar upp i tusental och demonstrerade i Stockholm och Göteborg, trots förbudet att på grund av covid samlas mer än femtio personer. Då bör man betänka att Sverige inte har någon rasistisk historia av amerikanskt slag. Det finns heller ingen jämförbar motsättning mellan svenska poliser och svarta medborgare. Om demonstrationen hade gällt den svenska äldrevården, där massdöd blev resultatet av myndighetsinkompetensen, då hade jag begripit varför ungdomarna demonstrerade.

Ovanstående exempel gäller medborgarna. Här är ett exempel som gäller politiker och journalister:

Bedrägerier mot åldringar är något av en romsk specialitet. När jag inför min bok ”Romer i Sverige” (2015) gjorde research, talade jag bland annat med en avgående chef för den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda i sydvästra Sverige, specialiserad på åldringsbrott. Gruppen hade då elva anställda varav åtta var poliser. Han sa att om de i stället hade varit femtio poliser, så skulle de klara upp dubbelt så många åldringsbrott.

Situationen har inte förändrats sedan dess utan åldringsbrotten fortgår enligt samma mönster. Hur många sådana här brott som begås i Sverige är inte känt. Många äldre som blivit lurade skäms för det och anmäler inte brotten. Men det handlar om tusentals varje år.

Den avgående chefen hade aldrig haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt fört romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag. Inte heller hade Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som år 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Jag tolkade det som att den typen av politiker och journalister aktade sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.

Även om man inom rättsväsendet känner till att det huvudsakligen är romer som svarar för dessa skändliga brott, så är det tabuerad kunskap bland såväl politiker som inom medierna. De romer från Rumänien och Bulgarien som ändå hamnar inför domstol döms ofta till utvisning efter avtjänat straff, men eftersom identiteter inte kontrolleras vid Sveriges gränser, så kan dessa EU-medborgare fritt ta sig in i landet igen.

Den fria rörligheten inom EU är så viktig, att svenska folket tvingas leva i ett land översvämmat med tiggare. Den som mer än andra bär skulden för den första invasionsvågen av tiggare är Sveriges dåvarande EU-kommissionär Cecilia Malmström. Jag har aldrig sett någon tung kritik riktas mot henne. Tvärtom var och är hon fortfarande mycket beundrad för sin kompetens och språkkunnighet.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Fortsätt läsa

Det var lika förljuget och elakt för ett kvartssekel sedan

I månadsskiftet april-maj 1997 höll socialantropologen Kajsa Ekholm Friedman en föreläsning på en sammankomst som anordnats på ett hotell i Solna centrum, av organisationen Folkviljan och massinvandringen. De som lyssnade på henne var främst medelålders damer och herrar, oroliga för invandringens konsekvenser. På DN debatt skrev hon en vecka senare:

Hur kan man få för sig att mångkulturalism i betydelsen mångetnicitet är berikande för ett land? Mångetnicitet har i själva verket alltid inneburit grava problem, från antiken och framåt. /…/ Mångetniciteten är förödande för den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera. I ett mångetniskt samhälle finns det inget ”vi” på den nationella nivån. Folk riktar i stället sin lojalitet mot sina egna etniska grupper med vad det innebär av brist på lojalitet och solidaritet gentemot samhället i stort och gentemot dem som inte ingår i den egna vi-gruppen.

Ekholm Friedman gav exempel från Los Angeles. Hon påpekade också att varken indianer, hawaiianer, maorier eller Australiens aboriginer uppfattar sina respektive samhällens mång­kulturalism som särskilt berikande för dem själva. Mot slutet av sin artikel använde hon ett olyckligt bildspråk:

I dag är situationen helt annorlunda. Västeuropa är på fallrepet och dessutom bryts vår tidigare homogenitet upp av tentakler utifrån. Europas koloniala förflutna gör kanske att vi inte bör beklaga oss, men vi behöver å andra sidan inte celebrera det egna sönderfallet.

Fortsätt läsa

Svärdet och plogen


Jesper Strömbäck är en av alla dessa politiserade forskare som finns inom det svenska högskoleväsendet. Sedan 2016 är han professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet och har en stor produktion bakom sig. Hans CV innehåller enligt hans egen redovisning 150 böcker, kapitel och vetenskapliga artiklar. Liksom sin far är Jesper Strömbäck folkpartist. Sin politiska karriär inledde han i Sundsvalls liberala ungdomsförbund, där han var ordförande. På 1990-talet gjorde han sig bemärkt i en tevedebatt genom att förespråka fri invandring och öppna gränser. Nyligen twittrade han:

Självklart är jag som vit man, hetero och svenskfödd priviligierad i Sverige. Ingen med någon som helst insikt om hur samhället fungerar kan förneka det.

Mot detta påstående kan man ställa en kort redogörelse för vilka svårigheter en vit priviligierad man kan möta, när han hoppas på att få ett jobb. Journalisten Ivar Arpi berättar på sin blogg:

Mitt vikariat var på en ledig tjänst, och utifrån hur mycket mina artiklar lästes och spreds såg mina chanser goda ut att jag skulle få en tillsvidareanställning. Men när tjänsten väl utlystes tog min chef ett snack med mig: “Ivar, du kan inte få jobbet. Vi tar bara in kvinnor på intervju.” Samma sommar lovades jag ett vikariat på en liberal ledarsida. Men dagen efter ringde den politiske chefredaktören upp och drog tillbaka erbjudandet: “Chefredaktören vill ha en kvinna.” När jag väl fick ett vikariat sade chefen: “Ja, nu har jag ju haft kvinnor de senaste gångerna, så nu kan jag nog ta in dig.”

Detta, och en hel del annat med liknande förtecken, har jag varit med om inom den borgerliga sfären. Jag är inte ensam. Mellan skål och vägg är det en illa dold hemlighet hur det går till egentligen. Flera av dem som antingen kvoterats in eller kvoterats ut är själva motståndare till kvotering – åtminstone utåt sett. De chefer som har kvoterat har i vissa fall argumenterat mot kvotering i den offentliga debatten, samtidigt som de tillämpat den inom den egna organisationen. Man spelar spelet för att hålla sin egen rygg fri. Att de berättat för mig, att jag ens fått höra hur de resonerat, har att göra med att jag har förväntats förstå. “Det är såhär det är nu, det är nya regler som gäller”. 

Fortsätt läsa

Är det sant?

En av mina vänner skickar mig bilden ovan av en originell toalettborste. Han avskyr Trump och näst intill frossar i material som visar vilket stolpskott Amerikas avgående president är. Nå, han är inte precis ensam. På rak arm kan jag inte säga någon, varken bland mina vänner eller i svensk offentlighet, som gillar Trump.

När det gäller min vän och hans Trumphat, så har han mig veterligt inga andra hang ups. Han är bevisligen supersmart och genomskådar utan några som helst problem den svenska politiska korrektheten. Det meddelar han omgivningen, utan att bry sig om att vara taktisk. Det gäller också amerikanska oskick, som vi plockar upp i Sverige. Från honom fick jag till exempel, samma dag som detta skrivs, följande klipp i mailen:
Fortsätt läsa

Dessvärre

För tio år sedan byggde min yngste son Frasse vårt första hus på Koh Lanta i Thailand. Det är en “snäll” ö, som domineras av familje- och långtidsturism. Inte rätt plats för den som helst vill vara ute och rumla om nätterna. Ön gillas särskilt av svenskar och där finns inte mindre än två svenska skolor.

Sedan det första huset har Frasse byggt ett tiotal hus och renoverat ett tjugotal, åt västerlänningar med god ekonomi och höga krav. Det vete fasen hur det gick till när dykinstruktören förvandlades till byggmästare, men det blev han – till och med en väldigt bra sådan. Säkert hjälpte det att han är gift med en thailändska, talar helt flytande thai och har ett stort nätverk på ön. Nu håller han (och jag) på att färdigställa ett nytt husbygge. För första gången ska han själv få en riktig bostad. Med fru och tre barn har han flyttat runt i hyresbostäder. Jag ska också få en lägenhet där. Vårt gamla hus hyr vi ut. Nu i coronatider blir det mest långtidsuthyrningar och då är vinsten blygsam. Thailand har näst intill bommat igen landet. Dessförinnan låg avkastningen mellan 9 och 12 procent och nästa höst räknar vi med att vara tillbaka där.

I det nya huset kommer det att finnas fem små hyreslägenheter i bottenvåningen (condos). På mellanvåningen ska Frassefamiljen och jag bo i varsin lägenhet. Där finns också gemensamma utrymmen. På översta våningen finns det fyra lägenheter. De två stora är på 160 m2, med tre sovrum. De två mindre är på drygt 100 m2, med två sovrum. Stora verandor och utsikt över havet, med fantastiska solnedgångar. Standarden är mycket hög med två badrum, fullt utrustade kök, gym, stor saltvattenspool, barnpool och gångavstånd både till havet (Long beach) och bra restauranger. En av de stora lägenheterna är redan såld, den andra finns kvar och färdigbyggs efter köparens önskemål. Det gäller också för de två mindre. Pris: 1, 7 mille för den stora och 1,3 mille styck för de två mindre. Köparen kan bo permanent, kanske över vintern, eller bara under semestern. Resten av tiden kan bostaden givetvis stå tom, men att hyra ut till kort- och långtidsboende är lönsamt. Frasse har tillsammans med sin fru Kook hand om ett tiotal sådana uthyrningar och han är bra på det också.

Detta handlar för vår del inte om att göra ett ”klipp”. Eftersom vi själva ska bo där, är det viktigt för oss att få rätt grannar. Vi har just lagt ut försäljningen på Facebook och flera intressenter har hört av sig. Känner du dig också lockad? I så fall maila mig: koa@arnstberg.se. Du kommer att få full insyn och ett schysst bemötande.

Nu över till dagens bloggtext.

I sin mycket uppmärksammade dagbok Året med 13 månader (Polaris 2020) skriver Aftonbladets förra kulturchef Åsa Linderborg om hur hon förlorade sin plånbok och mobiltelefonen, när hon den 12 april 2018 tillsammans med Göran Greider befann sig i Söderbokhandeln i Stockholm, för att signera deras nyutkomna bok ”Populistiska manifestet”: Fortsätt läsa

Gunnar Sandelins självpresentation


För sitt arbete för tanke- och pressfrihet har Gunnar Sandelin nu fått det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris och blir 20.000 kronor – förhoppningsvis danska – rikare. Sällskapet citerar George Orwell: ”Om friheten är viktig alls, då innebär det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra”. Det passar väl in på Gunnar. Han berättar för oss alla något som etablissemanget inte vill höra.

Tidigare pristagare är en bred samling prominenta fria intellektuella, som har det gemensamt att de vågat ta strid mot etablissemanget. Några namn: den nyligen avlidne filosofen Sir Roger Scruton, publicisten Douglas Murray, konstnären Lars Vilks och den engelske aktivisten Tommy Robinson.

Gunnar och jag brukar skicka texter till varandra för kritik och kompletteringar. Vi är sällan artiga och beröm utdelas bara när det är särskilt befogat. När Gunnar för genomläsning skickade mig den självpresentation som tryckfrihetssällskapet begärt av honom hade jag ingen tanke på att ta med den på bloggen. Det är således inte för att hedra Gunnar – i varje fall inte enbart – som den publiceras här, trots att den riktar sig till en dansk publik. Den främsta anledningen är att den ger ytterligare ett bidrag till berättelsen om den samhällsupplösning som Sveriges politiska elit ägnar sig åt.

Karl-Olov Arnstberg
Fortsätt läsa

Förbjudna berättelser


Berättelser är inte bara underhållning och verklighetsflykt. Med en början, ett slut och en däremellan följbar handling, är de våra ojämförligt viktigaste verktyg för att förstå verklighetsflödet. Varje samhälle och tidsålder har sina berättelser. Före modernismen brukar favoriten vara den som anger ett stolt eller ”paradisiskt” ursprung. Västerlandets största ursprungsberättelse är naturligtvis bibelns om paradiset, som Adam och Eva tvingades bort från. Håller vi oss till Sverige så var göticismen sedan slutet av medeltiden och i synnerhet under stormaktstiden den mest omhuldade berättelsen. Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog, varefter många Kung Karl och Kung Erik radar upp sig för att förgylla och förlänga Sveriges historia.

Svenskarna påstods härstamma från de goter som under folkvandringstiden härjade i Romarriket. Det var en lycklig tid och goterna var hjältar. Under 1600-talet lanserade den kreative Olof Rudbeck den äldre med Atlantican en alternativ berättelse. Sverige var i själva verket det sjunkna Atlantis och därmed urhemmet för hela världen. Det finns många kul ”bevis” för att det förhöll sig så. Bland annat fick Eva sitt namn därför att Adam blev så förvånad när han fick syn på henne att han sa ”Eh,va?!” Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn.
Fortsätt läsa

Vad du vet och vad du (inte) vill veta


En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:

En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ”sanning” han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.

Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.

Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.
Fortsätt läsa

Mångkulturens Sverige VI: Mångfaldens öar


I nio bloggtexter beskrivs hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjätte.

Det finns ett antal sammanhang där mångkulturen fungerar, i den betydelsen att den etniska tillhörigheten är av underordnad betydelse. Det är skolan, när det vill sig väl, vissa arbetsplatser, konsten och kulturen, vetenskapen. Med undantag för skolan handlar den friktionsfria mångkulturen om ett välutbildat samhällsskikt, där god uppfostran, upplysning och vetenskap ger gemensamma referenspunkter. Här finner vi ett stort antal av mångkulturens förespråkare. De bekymrar sig inte över varifrån deras kollegor kommer, så länge dessa följer professionens spelregler. De kan emellertid absolut inte tänka sig att umgås med eller ha något som helst att göra med exempelvis somalier, som varken kan läsa eller skriva, lika lite som de vill umgås med syrier, om dessa lägger ett muslimskt ideologiskt raster över hela sin existens. De vill inte heller bo med andra människor än av sin egen sort. Deras barn är nästan alltid goda internationalister, men har samma klassbaserade gräns neråt. Mångkultur blir därmed ett avgränsat och filtrerat recept för medelklassen, ofta en övre medelklass, med sina länkar till makteliten och media.

Bakom den altruistiska fasaden och putsandet på den egna glorian/självbilden ligger högmodet. Som när förre centerledaren Maud Olofsson i ”Gomorron Sverige” riktar sig till Jimmie Åkesson och säger: ”Jag är trygg i mig själv jag, Jimmie, och därför är jag inte rädd för andra kulturer som du.”
Fortsätt läsa