DN:s chefredaktör ljuger

På ett seminarium på Sveriges radio den 29 maj berättade DN:s chefredaktör Peter Wolodarski följande, efter att ha konstaterat att frågan om invandring är starkt polariserande:

Jag upplevde det här när jag var ny som chefredaktör 2013 och det var nog … det som hände då … det här var vintern 2013, är nog den största storm som jag varit inne i – påminner lite om det som du upplevde 2012 kring hur mycket invandring tål Sverige. Vi publicerade en annons i tidningen – en del av er kommer säkert ihåg det här – från två personer som hade gett ut en bok som handlade om vad dom hävdade var att medier mörklägger om invandring och så var det ett antal påståenden kring invandring, ett tiotal. Det kom en första version som var väldigt grov, landade på mitt bord. Det är inte så många annonser som landar på mitt bord men annonser som är kontroversiella brukar hamna på mitt bord, särskilt om de är av opinionsbildande natur. Och min allmänna inställning till såna annonser är att vi ska ha väldigt högt i tak och försöka publicera så mycket det bara går och att jag som utgivare inte ska gå in och censurera dom här annonserna. Problemet med den annonsen var att det var påståenden som inte var belagda. Och det var faktiskt också rena felaktigheter. Jag bad några av våra reportrar som jobbar med dom här frågorna och dom hittade saker som … Så bollade vi med annonsören men min erfarenhet är att man ska inte hålla på och bolla med annonsörer. Ta ställning till det som skickas in. Ta emot eller förkasta.

I backspegeln: Nio förspillda år

För nio år sedan skrev jag en debattartikel i Dagens Nyheter om hur journalisterna mörklade sanningen om asyl- och anhöriginvandringens konsekvenser. Den ende som följde upp den var Janne Josefsson som bjöd in mig till SVT Debatt. Där diskuterade jag med Jan Guillou som hävdade motsatsen. Tittarna fick rösta och av de 4000 rösterna fick mitt påstående 91 procent.

30 år av mörkläggning

Här intervjuas Karl-Olov Arnstberg och jag i Svensk Webbtelevision om detta ämne. Bakgrunden är det program som jag gjorde för SVT 1989 om invandrare och brottslighet och som tidigare finns utlagd i sin helhet här på bloggen (scrolla ned till bloggposten ”Brå och Sarnecki tyckte tvärtom 1989”).

I det här programmet diskuterar vi bland annat utveckligen sedan dess vad gäller Brås och medias ovilja att tala om gärningsmännens etnicitet, vilken går hand i hand med politikernas besvärjelse att det egentligen bara är socio-ekonomiska faktorer som är orsaker till minoriteters kriminalitet. Vi berör också vilka skillnader som det är att verka som opinionsbildare utanför och innanför ”boxen”. De som vill värna sina karriärer fortsätter sitt mantra om ”integration” medan vi som inte får tillträde till den offentliga arenan istället fokuserar på de mycket stora ”volymer” som fortsätter att komma. Det betyder att vi inte alls anser att åsiktskorridoren är riven, som det har blivit på modet att tycka.

Gunnar Sandelin

Intervjun i sin helhet på 36 minuter kommer här:

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Extremväder

Under hösten har jag läst in mig på det som brukar kallas för global uppvärmning. Det är ingen fråga som jag tidigare intresserat mig för. Jag har följt medias nyhetsrapportering på det sätt som många av oss gör, utan att särskilt fördjupa mig. Nu vet jag mer och har blivit chockerad. Lurendrejeriet när det gäller klimatet är mer kompakt än när det gäller mörkläggningen av invandringens konsekvenser. En kritiker skrev till och med någonstans att det är den största och mest kostsamma bluff som mänskligheten någonsin utsatts för. Några namnkunniga kritiker utöver Trump har inte märkts i debatten, inte bland journalister och inte heller bland forskare eller bland politiker.

För tio år sedan flög den amerikanske vicepresidenten och fredspristagaren Al Gore världen runt med sin propagandafilm ”En obekväm sanning”. På grund av utsläppen väntade oss dödsbringande värmeböljor och köldknäppar, stormar och orkaner, skyfall med åtföljande översvämningar och jordskred, alternativt torka och hungersnöd. Isen vid polerna skulle smälta, havsytan höjas och dränka korallöar och kustnära storstäder. Växt- och djurarter skulle massutrotas, tropiska sjukdomar spridas. År 2007 fortsatte den så kallade Sternrapporten i Al Gores kölvatten. Också den varnade för tropiska regnstormar, meterhöjningar av havsytan, klimatflyktingar och missväxt. Isbjörnarna skulle försvinna tillsammans med de vita vintrarna.

Det du inte får veta

Ett mediadrev har nyligen framgångsrikt genomförts gentemot ”Nya Tider”, en liten papperstidning som rutinmässigt skälls för att vara högerextrem och ha nazistiska rötter – alltså den standardretorik som drabbar såväl rörelser som personer, som är kritiska gentemot den förda invandringspolitiken och mediernas mörkläggning av hur det går åt helvete för Sverige. De påstår också att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. Det är delvis sant, men de glömmer att tala om att det är rötterna. I dag, sisådär tio-tjugo år senare, är varken Sverigedemokraterna eller Nya Tider särskilt högerextrema, annat än med ett vänsterperspektiv, där de politiska motståndarna alltid ska skändas.

”Nya tider” har presstöd och ingen av journalisterna har någonsin fällts eller ens åtalats för rasism, islamofobi eller vad det nu kan vara, som våra reguljära hycklande medier anser är högerextremt. En av journalisterna där skriver:

Nya Tider är en partipolitiskt obunden publikation och den har inte kopplingar eller band åt något håll. Redaktionen består av en mängd drivna stilister och skribenter med förflutet i olika branscher eller andra medier. /…/ De osanna uppgifterna kommer initialt från agendastyrda stiftelsen Expo. Denna ytterst märkliga organisation är en sorts underrättelse- och åsiktspolis med starka band till organisationen AFA och andra våldsbejakande autonoma rörelser. Expo hänvisar bland annat till att Nya Tider skrev om Nordiska motståndsrörelsen, en uttalat nationalsocialistisk grupp. Detta var en objektiv nyhetsartikel med anledning av att tidningen Dagens Nyheter hade publicerat elva sidor om organisationen och då lagt ord i munnen på ett antal privatpersoner. /…/ Gillar du choklad? Vet du vilka som också gillar choklad? Hagamannen och Anders Behring Breivik. Ja, ni förstår.

Brunsmetandet drabbar för övrigt alla som ser den katastrof som den osorterade massinvandringen medfört för Sverige. Jag har inga som helst högerextrema rötter och definierar inte heller mig själv som höger. Jag har röstat på socialdemokraterna och kan tänka mig att göra det igen, om jag gillar deras politik. Men till vänster smetar de ner mig och andra dissidenter med brunfärg. Det är så vänstern gör med sina motståndare, därför att de är så övertygade om att ha rätt, trots att det är omöjligt för dem att vinna en debatt med oss som har gjort vår hemläxa och tagit reda på hur det förhåller sig. Det som vänstern inte tål, men som Nya Tider lyfter fram, är vad som händer med Sverige, liksom vilka som driver på den utvecklingen.

Medierna kan rapportera att det nattetid pågår bilbränder över hela landet, men de vill inte tala om att dessa sker i de segregerade bostadsområden, som är ett resultat av den mångkulturella satsningen. Och de vill absolut inte tala om att förövarna är ”ungdomar med invandrarbakgrund”. De kan tala om att det sker en mängd övergrepp på musikfestivaler mot unga kvinnor men tamejfan att de talar om att dessa så gott som undantagslöst begås av ensamkommande asylsökande ungdomar – förlåt, barn. De kan försvara de romer från Rumänien och Bulgarien som tigger på våra gator, ”därför att man kan ju inte förbjuda fattigdom”, men de nämner ingenting om vare sig den kriminalitet som följer med, eller de kostnader som drabbar skattebetalarna. De vill inte heller rapportera om hur hemlösa svenskar blir bortmotade från sina försörjningsrevir och härbärgen. De återkommer gång på gång till påståendet att invandringen är lönsam, men bemödar sig inte om att förklara hur det då kommer sig att extremt invandrartäta städer som Malmö och Södertälje också är utfattiga. De förklarar att det inte finns några band mellan invandrare och brottslighet, men varför har då nämnda städer så hög brottslighet? Och varför är personer med invandrarbakgrund så tydligt överrepresenterade i brottstatistiken, särskilt de från Afrika och Mellanöstern?

Känslosåsen

Denna text har inspirerats av mail från ett svenskt ”lobbyproffs” bosatt mitt i Europa. Han konstaterar att svenska journalister och politiker fortfarande verkar ha ”Mauer in Kopf”, 27 år efter Berlinmurens fall.

Lilla My är en av de saltare invånarna i Tove Janssons Mumindal. En replik som nog stannat hos fler än mig är ”Nu räcker det, det blir ju rena känslosåsen av alltihop!” Känslosås, jag får ofta det där ordet på tungan, när rapporteringen om de stackars flyktingarna blir för individualiserande och sirapskladdigtsnyftig, vilket den i synnerhet blir i det som min mailkontakt kallar för tvångsmedia:

Tvångsmedia, som finansieras över skatten eller licensavgifter behöver över huvud taget inte bry sig om sina ”läsare, lyssnare, tittare”. Journalister här är att betrakta som byråkrater i ”Statens Objektivitetsverk” (SOV).

Jag och kvinnlig vän, på tillfälligt besök, ser på Rapport, som väl är Sveriges viktigaste nyhetsproducent. En livsmedelsingenjör från Syrien befinner sig i Sverige. Han söker asyl, men har förstått att det kan ta tid. Hans fru och barn befinner sig i Grekland. Ingenjören vet att anhöriginvandringen är på väg att slopas i Sverige. Det verkar bli så att han inte, som planerat, kan ta sin familj till Sverige. Vi får se honom titta i sin mobiltelefon på bilder av barnen. Inslaget slutar med att livsmedelsingenjören stirrar anklagande på oss. På god engelska säger han: ”Antingen måste jag återförenas med min familj eller också blir jag galen”.

Det låter trovärdigt, men den fråga som hänger i luften är varför detta är ett svenskt ansvar. För att han har tagit sig hit och lämnat sin familj bakom sig? För att han är en ”ankarman”, på samma sätt som ensamkommande ungdomar är ”ankarbarn”, som vill utnyttja den svenska familjeåterföreningspolitiken? Jag vet vad kvinnan i den andra soffan tycker. Vi är båda tysta, för hon vet också vad jag har för uppfattning, med det tillägget att enligt henne har jag blivit högerextrem och har inte något hjärta i kroppen.

Om jag skulle tala om för henne hur förbannad jag blir över att teves nyhetsprogram exploaterar mina känslor, så skulle hon bli ännu mer arg på mig. Det känns som om jag blir utsatt för en medial våldtäkt, men det förstår inte kvinnan. Vad hon förstår är att det är något fel på mina känslor. Hur kan jag ha mage att inte röras av den syriske ingenjörens olycka? Jag borde skämmas!