Egohumanisterna

Logik förlag har nyligen släppt en svensk översättning av den danske författaren Kristian Tørnings ”Egohumanisterna. De nya totalitärerna” (169 s.). På danska heter boken ”Egohumanisterne – og deres totalitære identitetsprojekt”. Förmodligen anspelar den svenska titeln på den brittiske journalisten Roland Huntfords bok om svenskarna, som på engelska gavs titeln ”The New Totalitarians” (1972). På svenska har den en helt annan titel: ”Det blinda Sverige”. Någon likhet mellan de båda böckerna kan jag emellertid inte finna. Huntford ger många exempel, både självupplevda och andra. Tørning ger varken litteraturreferenser eller några exempel. I förordet förklarar han att boken är skriven som ”en inre nödvändighet” och att han visserligen inte hade lust att skriva den, men det måste göras ”för att jag har barn och för att egohumanisterna förstör deras framtid”. Tørnings ambition är att ge en teoretiskt sammanhängande översikt av hur egohumanisterna tänker och agerar, liksom en förklaring till varför de är så framgångsrika.

Det är med stor förväntan jag börjar läsa. Det är så mycket i Danmark som liknar Sverige, och ändå inte. Danskarna är mentalt friare, vilket inte minst märks i media. Efterhand svalnar jag lite. Som akademiskt skolad kan jag inte undvika att irriteras av hur påståenden formuleras sida upp och sida ner, utan vare sig referenser eller konkreta exempel. Men har man väl accepterat fågelperspektivet så har jag egentligen få invändningar. Det Törning skriver stämmer rätt väl in på det vi diskuterar i Sverige, även om det är mig obegripligt varför han istället för att skriva om politisk korrekthet, som är det som boken handlar om, myntar ett helt nytt begrepp. Bokens styrka är att den ger en trovärdig och sammanhängande bild av en utveckling som är förbluffande lik den svenska. Språket flyter fint, vilket också är översättaren, Maria Celanders, förtjänst. Nedan två avsnitt som smakprov.

Karl-Olov Arnstberg

Folkfostran

I Svenska Dagbladet fick häromdagen ett tjugotal opinionsbildare en helsida för att presentera ett upprop till stöd för demokratin. De har valt rubriceringen #vi måste prata och meddelar att ett hundratal samhällsengagerade medborgare undertecknat uppropet. När man läser den mycket generellt hållna texten hittar man tydliga signaler, som inte precis talar för något försvar för den fria tanken och det fria ordet, demokratins grundbultar. Som i så många andra sammanhang gäller det också här att få medborgarna att hålla käften – i varje fall när de inte tycker detsamma som etablissemanget. Ett par smakprov ur texten:

Läget för demokratin kan kopplas till att fördomsfulla och populistiska krafter växt i styrka även i vårt samhälle. Hat och hot används för att tysta meningsmotståndare. Religiösa, etniska och andra minoriteter angrips.

Inte ett ord om överhetens folkförakt och den stora frågan: med vilken rätt angriper överheten den etniskt svenska majoriteten? Frågan är också hur dessa potentater ska få till stånd ett samtal med sina meningsmotståndare när de så här oförblommerat uttrycker sitt avståndstagande:

Det kan vara jobbigt att ta samtalen. Det gäller mellan människor och det gäller i hela samhället. Spänningar är nyttiga, åsiktsskillnader oundvikliga. Men tonens råhet, föraktet för svaghet, hånet mot det som inte passar har gått för långt.

Elefanten i klassrummet

I måndags hade SVT Rapport ett inslag som handlade om att de senaste fem åren har antalet anmälningar om hot och våld i skolan nästan fördubblats. Det är anmälningar inom förskole- och grundskoleklasserna i landet som inkommit till Arbetsmiljöverket. Under 2012 var antalet anmälningar 327 mot 597 under 2017. Frågan som Rapport och övriga medier ”glömde” att ställa var om detta möjligtvis kan ha att göra med kulturkrockar och det stora antal barn och ungdomar från icke-västliga länder, som många kommuner tvingats ta emot under senare år.

I rapportinslaget berättar Ulla Nyström-Theander, rektor och specialpedagog på Wendela Hellmanskolan i Härnösand, att skolans vardag präglas av ett allt grövre våld, hårdare attityder och aggressioner mot lärare. Hon konstaterar att det har blivit en enorm skillnad mot hur det har varit tidigare. Väktare och övervakningskameror har satts in på skolan och elever berättar om att stolar kan flyga i klassrummen och att ambulans har fått tillkallats.

Uppvaknandet

En av mina mailkontakter har föreslagit att jag som en uppföljare till ”Priset” ska redigera samman en bok med titeln ”Uppvaknandet”, där ett antal personer berättar vad som fick dem att förstå att politiker, journalister och andra opinionsbildare systematiskt för dem bakom ljuset – i synnerhet när det gäller massinvandringen och dess konsekvenser, men också när det gäller andra viktiga ämnen som klimatfrågan, genusforskning och rent allmänt ”godhetsindoktrinering” på olika arbetsplatser, till exempel redaktioner, skolor, biblioteksväsendet och socialtjänsten.

Jag tände på idén, inte minst därför det kan bli en bok som vakna och för landets framtid ansvarstagande medborgare kan sätta i händerna på sina sovande och halvvakna släktingar, vänner och kanske till och med arbetskamrater. Den skulle alltså kunna nå en spridning som inte gäller för annan dissidentlitteratur, trots att man inte heller den här gången bör räkna med någon uppmärksamhet i Main Stream Media.

Jag har därför börjat fundera på vilka mer eller mindre professionella skribenter som skulle kunna tillfrågas. Det betyder inte att det måste vara kända namn utan bara att väldigt många kan skriva en sida eller två, men ska man skriva tio sidor eller mer över ett bestämt tema, kräver det skrivvana. Redan nu vill jag dock ha sagt att tror du dig om att klara av detta, plus att du tycker att ditt uppvaknande kan vara av värde för andra att läsa om, så hör av dig. Det gäller också förslag på skribenter, eller rent allmänt om du har synpunkter: koa@arnstberg.se

Tystnad utan tagning

I dag har bloggen en ny gäst, signaturen Carol. Inlägget bör läsas i medvetenhet om att fyra stora medier, SVT, Sveriges Radio, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, är i färd med att bilda en ny grupp, som avser att motverka det som de älskar att kalla för ”fake news” – dock knappast i sina egna medier utan på nätet. Med andra ord, journalisterna får dubbla roller – de är dels aktörer i offentligheten, med en mer eller mindre tydlig agenda, dels ska de nu axla rollen som objektiva bedömare av det nyhetsflöde som de själva är med och producerar. Med andra ord: Fyra bockar har kommit överens om att de har kompetens också som trädgårdsmästare. Projektet får statligt stöd för att utveckla sin teknologi, vilket betyder att de har politikerna med sig. Längre fram kan flera mediakoncerner ansluta sig.

På nätet finns det många både upprörda och gentemot Main Stream Media föraktfulla kommentarer. Här är en som sätter fingret på den i mitt tycke ömmaste punkten, hämtad från Samhällsnytt:

Fakta kan och bör granskas. Bra så långt. Hur avser redaktionerna att hantera (a) avsaknad av fakta och (b) selektivt valda fakta? Detta är ett minst lika stort problem som falska fakta, om inte större.

Där fanns också följande elakhet:

Första tanken är att de kommit överens om att inte skriva något … sedan inser man att så bra är det inte.

Karl-Olov Arnstberg

Verklighet och språk

En fråga som återkommer i olika sammanhang är om djuren har medvetande, underförstått att de i likhet med människan kan ställa sig vid sidan av sin existens, beskriva den och helt eller delvis flytta in i denna beskrivning, det vill säga använda den som ett underliggande styrinstrument i sitt agerande. Ett enkelt exempel: Den som tror på Gud ägnar tid åt att be till sin skapare. Inga andra djur gör så. Förklaringen är antagligen att bönen, utöver sin psykosociala funktion, är meningslös.

Alla varelser har någon form av vetande, men det förefaller som om endast människan har ett medvetande. En av mina favoritformuleringar för att fånga detta fenomen är att ”människan är ett prisma med vars hjälp Skapelsen betraktar sig själv.” Det kan tilläggas att medvetandet inte enbart är en tillgång som djuren saknar, det är också en begränsning, eftersom människan är den enda varelse som inte har direkt tillgång till verkligheten utan, innan hon agerar, först måste tolka den. Djur tolkar givetvis också, men de gör det genom att agera.

Förmågan att ta ett steg tillbaka och försöka begripa vad det är som sker ger människan ett fantastiskt övertag, i förhållande till andra djur. Men det är också där som det kan gå fel, alldeles för djävligt mycket fel. Det är ett sådant fel som nu pågår i västvärlden, med Sverige som ett ivrigt och ”nyttigt idiotland”. Svenskarna är i full färd med att under godhetens banér skapa mycket svåra livsvillkor i det egna landet. Här är en passus ur ett mail som jag fick häromdagen:

Jag mår så fruktansvärt illa och tänker ständigt på mina barnbarns framtid. Hur kommer Sverige att se ut när de blir vuxna? Våld, laglöshet, kriminalitet, rasistiska gruppvåldtäkter, usla skolor, haltande sjukvård, maktlös poliskår, ingen välfärd men ändå skyhöga skatter. Jag kan inte åka ned på stan och se alla dessa kedjerökande, mobilpratande negrer, araber och hucklekvinnor utan att tänka:

– Dig ska jag försörja – och dig och dig. Varför ska jag försörja er, ni som inte kan sköta er i ett västerländskt land? Än mindre bidra till det gemensamma samhällsbygget.
Förtvivlad mormor

Om ovanstående text publicerades i Main Stream Media skulle reaktionen bli att detta är ett rasistiskt mail och ”fy, att hon skriver negrer!”. Postmodernismens opinionsbildare klarar inte att sätta verkligheten framför språket.

Migrationsstatistiken 2017: Chockerande siffror

När statistiken för 2017 idag redovisas fullt ut för Sveriges del kan vi konstatera att den socialdemokratiska regeringen inte hittills har ändrat något i grunden, när det gäller migration. Det är bara att kolla siffrorna för beviljade asylansökningar och uppehållstillstånd för asylsökande i Norden förra året i diagrammet ovan. (Kvotflyktingar specificeras inte på samma sätt i övriga nordiska länders redovisning, exempelvis säger Danmark helt nej till dessa).

Aldrig har skillnaden jämfört med våra grannländer varit så stor. Övriga Norden tar tillsammans bara emot en dryg fjärdedel asylsökande jämfört med vad vi gör. Det är en siffra som förmodligen kommer att fördubblas med den påföljande anhöriginvandringen. 2017 beviljade Sverige totalt 135.459 uppehållstillstånd. Förutom asylsökande som har fått stanna inkluderar detta även anhöriga av alla kategorier, arbetskraft utanför EU/EES, och gäststudenter.

Volymerna har i båda fallen historiskt bara överträffats av 2016, i efterverkningarna av den stora invasionen hösten/vintern 2015. Då fick totalt över 150.000 personer, till absolut största delen av manligt kön, stanna. Av dessa var över 71.000 asylinvandrare. Migrationsverkets prognos från juli 2017, som senare justerats ned något, räknar med att över en halv miljon personer kommer att söka olika former av uppehållstillstånd åren 2017 – 2021; över 800.000 om man räknar förlängning av tillfälliga uppehållstillstånd, vilket nu sker i nio av tio fall. Det är också rekordsiffror, sett över en jämförbar tidsperiod. Alla dessa fakta gör att vi snarare har en fortsatt invasion att vänta än en återgång till EU:s miniminivåer, vilket politikerna försöker få oss att tro på.

Det är bara att konstatera: vi har idag två politiska block som inte ser till landets och folkets bästa. Lögnerna frodas och vansinnesfärden mot välfärdsstatens upplösning fortsätter. Inga allianser där Sverigedemokraterna får inflytande är i sikte. Inte heller någon självkritik från det politiska och mediala etablissemanget. Det är ett stort bedrägeri mot väljarna, eftersom det inte finns folkligt stöd för den förda politiken.