Kulturkriget

Som etnolog är jag utbildad till att ha ett professionellt perspektiv på migration och massinvandringens konsekvenser. Jag har därmed också fått upp ögonen för politisk korrekthet som en form av inautentisk och ”hjärntvättad” bild av samhället. En av konsekvenserna är att jag slutat att diskutera migrationsfrågor med dem som är politiskt korrekta. Varför ska jag diskutera med pratmaskiner som för fram en politisk ideologi, oemottagliga för förnuft och logiska resonemang?

I syfte att tränga djupare in i frågorna har jag dels tillsammans med Gunnar Sandelin, dels själv, skrivit ett antal böcker på två teman: migration och politisk korrekthet. Tonvikten har legat på det senare, därför att politisk korrekthet för mig har framstått som en mental gåta, som det rimligen borde gå att ge en förklaring till. Det har därvid inte varit helt lätt att inse att politisk korrekthet inte handlar om dumhet utan om det allmänmänskliga behovet av att kunna identifiera sig med ”det rätta och goda”.

När jag gav mig in på att utreda och söka svar på frågor där jag, på grund av min utbildning och forskning, tror mig om att veta mer än de flesta, så hände framför allt två saker. Den ena var att jag inte längre betraktades som en forskare, värd att lyssna till. Jag kallades för aktivist, extremist och ännu värre saker. Efter att den första chocken och illabefinnandet hade lagt sig förstod jag att jag gjort mig skyldig till blasfemi och att det därför för de rättrogna blev legitimt både med brunsmetning och att stänga mig ute från det offentliga samtalet.

Det andra som hände var att jag klumpades ihop med andra ”aktivister”. Jag hamnade i samma läger som dem som de rättrogna kallar för klimatförnekare och antivaxxare. Emellertid, detta med klimatet och vaccin är inga stora frågor åt någotdera hållet för mig, därför att där har jag ju ingen egen expertis. Visst, jag har åsikter men insikterna saknas. Jag sitter i samma båt som alla andra.

Efterhand klarnade bilden. Det pågår ett slags ideologiskt krig. Människor vill ha mening och krig ger mening. Ett bokstavligt krig eller ett kulturkrig, vilken typ av krig som helst, det spelar ingen roll. Vissa av oss behöver fiender för att definiera sig själva och sin världsbild. Det är en egenskap hos den mänskliga naturen.

Som en av frontsoldaterna strider jag för de revolterande och svagare dissidenterna. Även om vi har bättre förstånd, så har vi mycket sämre vapen än våra motståndare. Allt tyder på att detta krig kommer vi inte att vinna.
Fortsätt läsa

”Brunkletning” – ett nutida påfund

Idag är Gunnar Sandelin gästskribent

2014 kom ordet ”blåbrun” med som nyord på det statliga institutet för språkvårds lista. Där säger man att begreppet sedan dess har använts i ganska stor utsträckning i media ”på ett urvattnat sätt”. Brunkletningen har i vår tids politiska meningsutbyten blivit så vanlig, att det börjar likna patologi. Ofta räcker det inte längre att stämpla någon som går emot den politiska korrektheten med epitet som främlingsfientlig, högerextrem och rasist. Idag, snart 80 år efter krigsslutet, har begreppet nazist spridit sig som ett virus i samhällskroppen. Det har färgat av sig på det politiska livet och hela samhällsdebatten, där den senaste flugan på regeringsnivå är att kalla sina konkurrenter för ”blåbruna”.
Fortsätt läsa

Kontraktsparlamentarism


År 2003 förde statsvetarna Torbjörn Bergman och Nicholas Aylott i Riksdagens årsbok fram begreppet kontraktparlamentarism för de formella avtal som ingås mellan ett regeringsparti och dess stödpartier. Ett exempel är hur socialdemokraterna samregerat med miljöpartiet och i riksdagen haft centerns och vänsterpartiets stöd. Ett annat är hur moderaterna 2010 – 2014 kunde samregera med centern, liberalerna och kristdemokraterna.

I dag är det helt annorlunda. Den borgerliga alliansen har gått med Davids höns under isen och moderaterna har gjort upp en budget där sverigedemokraterna och KD är med. Överspelad är Fredrik Reinfeldt, som deklarerade att han hellre avgick än att ge sverigedemokraterna något som helst politiskt inflytande. Centern står ensam kvar i det som de definierar som mitten och liberalerna siktar på en framtid som utomparlamentarisk minoritet och envist renläriga SD-mobbare. Många hoppas att också miljöpartiet ska välja samma väg – från sex poster i regeringen till hur många poster som helst, utanför såväl regering som riksdag. Det som liberalerna och miljöpartiet har gemensamt är ett så intensivt SD-hat att det liknar en psykisk sjukdom. Därför är det bra om de tvingas lämna riksdagen. De som fått förtroendet att styra Sverige ska sätta förståndet och verklighetskontakten före känslorna.
Fortsätt läsa

Det är dags för godhetsapostlarna att lämna scenen

I dag är Mazigh Kiri Kessai gästskribent. Han är en från Nordafrika för tre decennier sedan invandrad berb. Liksom jag oroar han sig för Sveriges framtid. Gränsen går inte mellan invandrare och svenskar, utan mellan godhetsapostlarna och dem som tolkar verkligheten pragmatiskt – med omsorg om landets framtid.

Sverige har stora frågor att lösa. Utan att rangordna dem: sjunkande skolresultat, bostadskris, kolossala bostadslån, arbetslöshet, vårdköer, avindustrialisering, osäker ren energiförsörjning, gängkriminalitet och våldtäkter, otidsenlig brottsbalk, etcetera. Roten till många av dessa problem, men givetvis inte alla, är de senaste två årtiondenas ansvarslösa invandringringspolitik. Antalet beviljade uppehållstillstånd har gått från 12 669 år 1980 till sju gånger fler i fjol och totalt till två miljoner sedan millennieskiftet.

Jag har mött många som har trott på Morgan Johanssons dimridåer om att invandringen till Sverige sedan flyktingkrisåret 2015 har gått ner till 1980-talets nivåer. Antalet asylsökande under coronaåret 2020 har enligt SCB förvisso gått ner till 12 991, men Migrationsverkets webbsida upplyser oss om att det totala antalet beviljade uppehållstillstånd under samma år uppgår till 89 009. Liknande resultat är att vänta för i år. Under Morgan Johanssons tid som migrationsminister har fram till och med 2020 totalt 741 332 uppehållstillstånd beviljats (hösten 2014 exkluderad). Stäm av denna siffra med Svenskt Näringslivs beräkningar. De visar att det i Sverige finns 1,3 miljoner i arbetsför ålder som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden.

En fortsatt invandring av denna storlek kommer inte bara att tvinga fram nedskärningar inom skola, vård och omsorg utan också en hel omstöpning av det svenska samhället.

Risken är överhängande att till slut det enda som kommer att nå de utsatta områdena är de offentliga finansieringsmedlen, så länge de räcker till, inget annat. Varken landets värderingar, kultur eller kärleken till landet.
Fortsätt läsa

Svartsynt och förbannad

Funderar du på att köpa bokpaketet PK-folket och Konsekvenserna så är det dags att slå till nu. När detta skrivs finns det 35 kvar och jag tänker inte trycka någon andra upplaga.

Jag får allt svårare att tåla alla dessa okunniga och skygglappsförsedda svenskar, som ser ned på och tar avstånd från oss visselblåsare. Jag, och många andra i den växande skara som kombinerar klarsyn med floskelallergi och propagandaresistens, börjar inse att det inte är politiska motståndare vi har, utan något mycket värre. Vi lever i ett samhälle där en stor och riktigt snurrig sekt tagit makten. De som är medlemmar i denna godhetsreligiösa sekt anser sig kränkta av våra ”åsikter”. Emellertid, det är inte vi som kränker dem, utan verkligheten. Därför, får de tyst på oss, så blir det inte bra, utan ännu värre. Vi försöker nämligen tala om för dem att utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren växer ett riktigt läskigt samhälle fram.
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge II:II


När beslutet om en folkomröstning om flyktingmottagandet i Sjöbo i oktober 1987 blev känt skrev Iris Birath och Ann-Marie Strömberg, som båda satt i Stockholms kommunfullmäktige som representanter för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) en motion, där de protesterade mot att en folkomröstning anordnades i flyktingfrågan.

Därmed visade de att de inte visste vad demokrati var för något. De förstod inte att det var folket som skulle ta ställning, inte de kommunala politikerna. Observera också att det inte var i Riksdagen de förde fram sina synpunkter, utan som politiker i Stockholms kommun. Det är 60 mil mellan orterna och det tar närmare sju timmar att åka bil mellan dem. Man kan givetvis fråga sig varför i all världen lokala politiker i Stockholm ska lägga sig i politiken i landsbygdskommunen Sjöbo. Iris Birath och Ann-Marie Strömberg skrev:
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge I:II


Som bekant har Sverige aldrig på riksplanet haft någon folkomröstning, när det gäller invandringen. På kommunal nivå hölls dock en år 1988, i skånska Sjöbo. Den väckte stor uppståndelse och de flesta 70plussare som är politiskt intresserade minns det nog rätt väl. Vad som hände ”efter Sjöbo” är emellertid mindre välbekant. För dem som likt mig bejakar demokrati i ordets egentliga mening – det vill säga folkviljan som den visar sig i allmänna val och folkomröstningar – är det skrämmande att ta del av hur samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, och då i synnerhet VPK i Stockholms kommun, gjorde sitt bästa för att förhindra folkomröstningar. Men först historien om Sjöbo och Sven-Olle Olsson.
Fortsätt läsa

Den nya feodalismen

Feodalismen är ett samhällssystem som de flesta bland oss förknippar med Europas medeltid. Jag ska inte ge mig in på att försöka beskriva detta komplicerade system av rättigheter och skyldigheter, utan bara konstatera att kärnan är att människor föds in i sin egen klass och att den sociala rörligheten är näst intill försumbar. Överst finner vi kungen eller kejsaren. Över honom råder endast Gud. Därunder adeln och prästerskapet. Längs ner befinner sig allmogen, som mestadels är livegen. Det är den som via sitt arbete försörjer adeln och kyrkan. Vi brukar säga att Sveriges bönder aldrig var livegna, men det är mera en grad- än artskillnad.

En ny samhällsordning tar form med industrisamhället. Fokus flytas från landsbygdens bönder till städernas och tätorternas arbetare. Europa får under andra halvan av 1800-talet och 1900-talet ett samhälle uppdelat så att den ena (lilla) klassen lever på sitt kapital medan den andra (stora) lever på att sälja sitt arbete till kapitalisterna. Detta samhälle utgör startrampen för den moderna samhällsformen: den meritokratiska demokratin, 1900-talets ideala samhällsform. Där blir det möjligt för begåvade och talangfulla medborgare att göra en klassresa. Den sociala rörligheten är lika hög i detta moderna samhälle som den var låg i feodalsamhället. Som resultat får vi i Västerlandet det konsumtionsorienterade högteknologiska välfärdssamhälle, som inte kunde ha uppstått i någon av de tidigare samhällsformerna. Dessa premierade inte den sociala rörlighet som är nödvändig för att de mest begåvade ska få en chans att praktisera sina talanger.

Rubriken Den nya feodalismen syftar på att ännu en ny samhällsform nu växer fram, där den sociala rörligheten bromsar in. De som befinner sig längst ner i samhällshierarkin, den urbana egendomslösa massan, sitter lika hopplöst fast i sin egen livssituation som feodalsamhällets lantarbetare och livegna bönder. Är du barn till invandrare, nöjer dig med grundskolan och bor i mångkulturell storskalig förort, räkna med att du får hanka dig fram som lågavlönad, eller arbetslös och bidragsförsörjd. Alternativet är att satsa på en kriminell karriär.

Det är kanske inte fullt ut så dystert för etniskt svenska ungdomar, men på bostadsmarknaden är de lika chanslösa som invandrarungdomarna. Ser vi oss om i världen hittar vi denna nya samhällsklass av urbana egendomslösa unga människor över hela världen, i synnerhet i de största städerna. Ofta är de desperata och de mer företagsamma bland dem beredda att våga livet för chansen till en framtid i Europa. Majoriteten lever dock utan chans till ett bättre liv.
Fortsätt läsa

Räkenskapens dag

I ett mail får jag ett förslag om att tillsammans med ett antal andra debattörer i dag den 25 augusti publicera ett upprop där medborgarna får den retoriska frågan om de är nöjda med det samhälle som de röstat fram. Eller mer precist: Tycker de att de gjorde rätt när de röstade fram de politiker som iscensatt en medborgarfientlig politik. Framför allt handlar det om massinvandringens konsekvenser. Det är en diger lista de ställt samman:

  • Polisen som inte hinner med. Ringer du och behöver hjälp, så kommer de inte.
  • Invandrares brottslighet har blivit ett ekonomiskt slukhål.
  • Barn rånas och förnedras.
  • Många överfallsvåldtäkter.
  • Knökfulla fängelser.
  • Låga pensioner, invandrarna är prioriterade.
  • Grov brottslighet och ett tandlöst rättsväsen.
  • Långa vårdköer.
  • Ett gigantiskt utanförskap i förorterna.
  • Usla skolor i utanförskapsområdena.

Fortsätt läsa

Svärdet och plogen


Jesper Strömbäck är en av alla dessa politiserade forskare som finns inom det svenska högskoleväsendet. Sedan 2016 är han professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet och har en stor produktion bakom sig. Hans CV innehåller enligt hans egen redovisning 150 böcker, kapitel och vetenskapliga artiklar. Liksom sin far är Jesper Strömbäck folkpartist. Sin politiska karriär inledde han i Sundsvalls liberala ungdomsförbund, där han var ordförande. På 1990-talet gjorde han sig bemärkt i en tevedebatt genom att förespråka fri invandring och öppna gränser. Nyligen twittrade han:

Självklart är jag som vit man, hetero och svenskfödd priviligierad i Sverige. Ingen med någon som helst insikt om hur samhället fungerar kan förneka det.

Mot detta påstående kan man ställa en kort redogörelse för vilka svårigheter en vit priviligierad man kan möta, när han hoppas på att få ett jobb. Journalisten Ivar Arpi berättar på sin blogg:

Mitt vikariat var på en ledig tjänst, och utifrån hur mycket mina artiklar lästes och spreds såg mina chanser goda ut att jag skulle få en tillsvidareanställning. Men när tjänsten väl utlystes tog min chef ett snack med mig: “Ivar, du kan inte få jobbet. Vi tar bara in kvinnor på intervju.” Samma sommar lovades jag ett vikariat på en liberal ledarsida. Men dagen efter ringde den politiske chefredaktören upp och drog tillbaka erbjudandet: “Chefredaktören vill ha en kvinna.” När jag väl fick ett vikariat sade chefen: “Ja, nu har jag ju haft kvinnor de senaste gångerna, så nu kan jag nog ta in dig.”

Detta, och en hel del annat med liknande förtecken, har jag varit med om inom den borgerliga sfären. Jag är inte ensam. Mellan skål och vägg är det en illa dold hemlighet hur det går till egentligen. Flera av dem som antingen kvoterats in eller kvoterats ut är själva motståndare till kvotering – åtminstone utåt sett. De chefer som har kvoterat har i vissa fall argumenterat mot kvotering i den offentliga debatten, samtidigt som de tillämpat den inom den egna organisationen. Man spelar spelet för att hålla sin egen rygg fri. Att de berättat för mig, att jag ens fått höra hur de resonerat, har att göra med att jag har förväntats förstå. “Det är såhär det är nu, det är nya regler som gäller”. 

Fortsätt läsa