Makten framför allt!


För att kunna besvara frågan om demokratin är hotad i Sverige gjorde jag i ett tidigare blogginlägg en liten utredning av vad det missbrukade begreppet demokrati egentligen står för. Jag ville lyfta fram att demokrati inte är någon ideologi utan en teknik för att tillsätta och avsätta ledare. I strängt taget alla styrelseskick – också i hårda diktaturer som det forna DDR och Nordkorea – söker ledarna legitimitet genom att påstå att de är demokratiska. Detsamma gäller för Kina, som kallar sig för en folkrepublik. Det betyder inte att de anordnar allmänna val men väl att de utger sig för att både vara folkets företrädare och handla i folkets intresse. Det är givetvis nonsens. Det mest korrekta är att klassa Kina som en partidiktatur.

Jag vågade mig också på att påstå att den demokratiska praktiken – alltså det folkliga inflytandet mellan de allmänna val där ledargarnityret tillsätts – inte är demokratisk någonstans i världen. Även om folket tillsätter sina representanter så är det aldrig folket som styr. I formell mening finns det inga demokratiska länder. I någon mån går det för politikerna att respektera folkets vilja, i form av bindande folkomröstningar. Schweiz brukar lyftas fram som ett föredöme, men rent tekniskt är en mer långtgående demokratisk praktik svår, för att inte skriva omöjlig, att genomföra, alldeles oavsett om den är önskvärd eller inte. Jag avslutade med fem frågor och lovade att återkomma med ett försök att besvara dem. Det ska jag försöka göra nedan.
Fortsätt läsa

EN NY BOK FRÅN DEBATTFÖRLAGET!

För den som bekymrar sig över mångkulturen, massinvandringens konsekvenser och rent allmänt över PK-Sverige är det ett problem att det mesta är så dystert, av det som skrivs och rapporteras på andra sätt. Vi behöver också tidsmedveten humor, satir, poesi och skönlitteratur.

Uppbrott är en roman som har allt. Den är sorglig, spännande, romantisk, exotisk, drastisk och svårförutsägbar. 451 läsvänliga sidor.

Jonas har svårt att foga sig efter tidens dogmer. Mitt i livet kostar ett politiskt uppvaknande honom både ett långt äktenskap och en maktlojal vänkrets. Hans barn, Lisa och Vilmer, tar också avstånd. Motvilligt bryter han upp, flyttar till Bali och börjar skriva på berättelsen om sitt liv, både för att förstå hur det kunde gå så käpprätt åt skogen och för att skildra ett av massinvandring och mångkultur svårt sargat Sverige. När han tycker sig ha återfått fotfästet och planerar för ett lyckligare liv får coronapandemin tiden att vända blad.

Uppbrott är K-O Arnstbergs elfte roman sedan debuten 1977 med Betraktaren (Bonniers)

Gör så här:

  1. Betala in 270 kr inkl. porto på plusgiro 463 33 86-0
  2. Märk i meddelandefältet med ditt signum eller namn
  3. Maila arnstberg@debattforlaget.se och skriv signum eller namn samt vart boken ska skickas.

Du kan också köpa boken mot faktura genom att ringa eller maila förlaget. Men till ordinarie pris: 270 kr plus porto 59 kr.

Demokratiberedskap


I dag gästas bloggen av Gustav Kasselstrand och Sven Valerio, AFS (Alternativ för Sverige)

Coronaepidemin har påvisat stor oförmåga i det svenska samhället. Inte ens regimtrogen media har kunnat blunda för tillkortakommanden i äldrevården, avsaknad av beredskapslager, märkliga prioriteringar i sjukhusvården, m.m. Men det finns ett område man ignorerat: beredskap för att upprätthålla demokratiska beslutsprocesser, inklusive att hålla allmänna val. 
Fortsätt läsa

Är den svenska staten demokratisk?

I den politiska vokabulären finns det nog inga begrepp som kan tävla med tyranni och demokrati i entydighet. De är lika definitiva som ont och gott, ja mer än så – de betyder ont och gott. Demokrati är ett ont statsskick och tyranni är ett gott – nej förlåt, tvärtom var det.

I västvärlden är Hitler och Stalin två statsledare som, när det gäller ondska, står i en klass för sig – alltså kallas de för tyranner, 1900-talets mest avskyvärda tyranner. Också Mao borde räknas dit, men han tillhörde inte västvärlden. Det hindrade inte att, när det begav sig. ägnade sig den naiva svenska kultureliten åt att hylla honom – då lika bedrövligt världsfrånvänd som den är i dessa dagar.

Eftersom inte heller tyranner kan erkänna att deras regimer är onda, kallade sig DDR både för demokratiskt och folkrepublik. Och i dag gäller samma sak för Nordkorea, där staten är ett tyranni som till och med går i arv. Landet har därför infört en ny tideräkning, som utgår från den förste ledarens, Kim Il- Sungs, födelseår 1912. Nu, år 108, sitter tredje generationens Kim-Jong-Un vid makten och verkar inte särskilt bekymra sig över hur det står till med demokratin i ett land, som påstår sig vara en demokrati.
Fortsätt läsa

Döende eller redan död?


En av de ödesfrågor som jag ställt vänner och närstående inför har varit om de tycker det är rätt att till sina barn överlämna ett betydligt sämre samhälle än det som de själva fick växa upp och leva i. Frågan är högst legitim, eftersom de tillhör det dominerande och opinionsbildande samhällsskikt som bär ansvaret för det samhälle vi fick. De har varit med och bestämt över samhällets kulturella utveckling. Jag har aldrig fått något svar utan det är en fråga som de smiter ifrån.

Även om de inte begriper hur det gick till, så ser ju också de att Sverige inte alls har berikats av mångkulturen. Istället har det blivit ett av Europas farligaste länder med skjutningar, sprängningar, bilbränder, skolbränder och våldtäkter. Enligt BRÅ utsätts en fjärdedel av landets befolkning årligen för brott. Nationalekonomen Tino Sanandaji skriver i sin bok Massutmaning:

Utrikes födda /utgör/ 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 71 procent av Sveriges barnfattigdom finns bland hushåll med utländsk bakgrund, medan 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Vi kan fylla på med Europas lägsta antal vårdplatser, äldreboenden som omvandlas till migrantbostäder, bankrutta landsbygdskommuner, stökiga förortsskolor, uppåt trehundratusen fattigpensionärer och nu senast hur personal på äldreboenden beordrats att arbeta, trots att de är bekräftat covid19-smittade. Det har också hänt att personal utan skyddsutrustning gått mellan smittade och friska personer. Mera: äldre som istället för intensivvård fått morfin och palliativ vård. I en ledarartikel i SvD den 3 juni skriver Ivar Arpi ”Begrepp som ättestupa känns vulgära att använda. Men det är svårt att hindra tanken.”

Med andra ord, det är inte längre så mycket bevänt med svensk välfärd – i synnerhet inte när den stäms av mot de skatter och avgifter som vår politiska elit lägger på medborgarna. Vi vet varför, massinvandringen har blivit ett ekonomiskt slukhål.

Att besvara frågan om det är rätt att lämna över ett så vanvårdat samhälle till nästa generation med ett ja, den lögnen blir för grov. Och att svara nej blir liktydigt med att erkänna att de begått ett gigantiskt misstag när de bejakat den massinvandring som Sverige under i synnerhet de senaste tjugo åren har utsatts för. Ja, mer än så – det skulle också innebära att de erkände sitt maktmissbruk, att de burit sig illa åt genom att brunsmeta och skända den minoritet som förstod det som de inte själva begrep.
Fortsätt läsa

Staten och medborgarna


Är det möjligt att i tio punkter ställa upp de viktigaste riktlinjerna för det som staten ska ta ansvar för i ett bra samhälle, utan att ta stöd i en eller annan ideologi? Jag prövar och landar i följande, varvid den demokratiska nationalstaten är den självklara geopolitiska enheten:

  1. Ett yttre försvar, vilket inbegriper bevakade gränser mot omvärlden.
  2. Ett gentemot politiken fristående rättssystem med en tillräckligt stor, potent och kompetent polismakt, för att staten ska klara att upprätthålla sitt våldsmonopol.
  3. En stat där politikerna prioriterar sin roll som befolkningens valda ombud, framför parti och ideologi.
  4. En stat som kräver att medborgarna aktivt verkar för ”nationens bästa” istället för att sätta sig på läktaren och överlåta jobbet att driva samhället åt politiker och myndigheter.
  5. Ett beskattningssystem som medger för en familj att klara försörjningen med en arbetande förälder.
  6. Ett skolväsen som lär det uppväxande släktet stolthet över sitt eget land samt de faror som riskerar att omvandla demokratin till ett totalitärt välde.
  7. En bostadsförsörjning som inte tvingar medborgarna till djup skuldsättning och där familjebildning inte försvåras eller omöjliggörs av bostadsbrist.
  8. En landsbygdspolitik som möjliggör en levande landsbygd och optimerar landets självförsörjning.
  9. En journalistkår som fokuserar uppdraget att i medborgarnas intresse granska makten och avstår från att söka fostra medborgarna, efter ett eller annat ideologiskt recept.
  10. Ett samhälle som bejakar vetenskaplig forskning, förnuft och verklighetsförankring.

Fortsätt läsa

Om att inte låta sig luras

”Efter att ha bott snart 20 år i Schweiz är det för mig väldigt tydligt att skillnaden mellan detta land och Sverige nästan enbart beror på att kvinnorna här fick rösträtt 50 år senare. Allt det som man i backspegeln kan se som tydliga tecken på, inledningen till förfallet i Sverige, kommer nu på bred front i Schweiz.

Skolan, polisen, domstolarna. Feminiseringen har inletts överallt. Kvinnliga politiker som smugglar in asylanter och inte blir straffade. Män som går runt med barnvagnar. Ungar som bara SKRIKER rätt ut överallt. Skatter som har börjat gå upp rejält. Massiva framgångar för ”gröna” vänsterpartier. Ständiga kampanjer för fler kvinnor i politiken. Osv, osv. Det är som att återuppleva min ungdom, allt är som Sverige på 70 – 90 talet.”
Fortsätt läsa

Demokratins svagheter III:III


Går man till historieböckerna för att få ett svar på av vem eller vilka och när Sverige grundades, anger historikern Dick Harrisson år 1248, då Sverige på Skänninge möte fick en beslutande kung och ett riksråd samt lagar byggda på romersk rätt. Något liknande kan dock ha funnits redan i slutet av 1100-talet. Ett annat svar är år 1397 då Kalmarunionen bildades och Erik av Pommern i Kalmar kröntes till Sveriges konung. Ytterligare ett svar är år 1523. Gustav Vasa blev kung, styrde Sverige med järnhand och gjorde landet med sin lutheranska statskyrka till ett arvrike för Vasaätten. Gustav Vasa brukar ses som grundare av den svenska nationalstaten, men vi får ta ett hopp ytterligare framåt i tiden, till 1600-talets första hälft, då Axel Oxenstierna var rikskansler, för att möta den egentliga grundaren av den svenska statsapparaten. Wikipedia skriver:

Han bildade Sveriges första ämbetsverk och skrev dess arbetsanvisning där man för första gången kan läsa att ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete. Han lät indela landet i jämnstora län med fasta gränser och varsin landshövding. Oxenstiernas länsgränser gäller i huvudsak fortfarande.

”Rikets bästa” är en formulering som reser frågor. Vems rike? Är det kungens Sverige? Är det folkets Sverige? Eller är det helt enkelt överhetens Sverige? När man ställer den frågan, vems Sverige det handlar om, gör man ett misstag. ”Rikets bästa” är ett begrepp som höjer sig över makt och ägande. Att ”handla med rikets bästa för ögonen” … då gäller det inte att se till sina egna intressen, lika lite som att passa på att gagna den egna gemenskapen. Uppmaningen är att axla ett ansvar, ansvaret för nationen.

Det här är en viktig distinktion. När vi i Sverige häcklar nationalismen bör vi minnas att den inte bara förde ondskan till makten, som den gjorde i Nazityskland. Hur mycket vi än räds och hatar nazismen och berättigat anser att Hitler var en mardrömspolitiker, kan vi inte förneka att nationalismen enade det Tyskland, som stukats efter första världskriget och var på dekis, till en världsmakt. Det var nazismen, inte nationalismen, som var ond. Nationalismen var framgångsreceptet. Samma framgångsrecept lade grunden för det engelska 1800-talsimperiet och gjorde USA till 1900-talets ledande stormakt. Nu, på 2000-talet, gäller receptet också för den supermakt som är i färd med att överta ledartröjan, Kina. Vad för slags styre landet har, därom kan man tvista. Att det är självklart nationalistiskt, det råder det emellertid ingen tvekan om.
Fortsätt läsa

Demokratins svagheter II:III

I föregående avsnitt hann jag inte längre än till vallöften och löftespolitik, vilket kan ses som demokratins signum. Politikerna och partierna tävlar med varandra om väljarnas gunst och måste då givetvis ha något att locka med. Här är det frestande att luras. Stefan Löfven har lovat att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet. När detta skrivs ligger Sverige på 22:a plats med en arbetslöshet på sju procent. Svenska Dagbladets ledarskribent Jesper Sandström skriver sarkastiskt att det är ungefär som en 4-årings önskelista: ”En ponny, glass varje dag och två siljoner pengar”. Ett annat exempel är Miljöpartiet som lovar att om de får makten så ska alla bilar, bussar, lastbilar, entreprenadmaskiner och traktorer efter år 2030 drivas med el eller alternativa drivmedel. Hej då till bensin och diesel. För den som oroar sig för klimatet låter det bra, men är det möjligt att genomföra under en tidsrymd av 11 år? Svaret är nej, eftersom det varken finns kapacitet eller teknik för att driva hela den svenska fordonsflottan på det sätt som miljöpartiet föreslår. Det är ogenomförbart utan att landet rasar ihop – vilket är en konsekvens som miljöpartiet nogsamt undviker att upplysa sina väljare om.
Fortsätt läsa

Demokratins svagheter I:III


I tre på varandra direkt följande avsnitt avhandlas demokratins svagheter. Detta första avsnitt har som grundtema de lurendrejerier som politiker frestas till när de avger sina vallöften. Det andra avsnittet har inkompetensen som tema. Det tredje och avslutande avsnittet handlar om risken för att valda och regerande politiker företräder andra intressen än sina väljares.

Rubriken ”Demokratins svagheter” är förrädisk, därför att i grunden finns det bara två maktsystem som en nationalstat kan byggas upp efter, det demokratiska och det totalitära. Den som kritiserar demokratin riskerar att uppfattas som tillhörig ”det andra laget”, det som anser att ett totalitärt styre (i någon av alla dess former) är att föredra. Därför vill jag inleda den här texten med en försäkran om att jag tveklöst och helhjärtat bejakar det demokratiska idealet. Texten handlar om att våra makthavare, under förespeglingen av att vara demokratiska, väljer en väg som antingen leder till ett totalitärt samhälle eller till ett samhälle där demokratin är synnerligen begränsad. Således, att peka ut demokratins svagheter betyder inte att man angriper demokratin utan att man ökar sin insikt om hur demokratin kan förloras – vilket är en bra grund att försvara den utifrån.

Fortsätt läsa