Söndagskrönika: Effektivitetsoptimala val

Den holländske socialpsykologen Geert Hofstede är känd för sina studier av nationella värderingar. Vid två tillfällen samlade han in ett omfattande material från anställda på IBM i 53 länder, först 1968 och sedan igen 1972. Han fick in 116 000 svar på frågor om attityder och preferenser. På sjuttiotalet ordnade han materialet i fem teman och sammanfattade i en ”kulturdimensionsteori”. Därefter poängsatte Hofstede länderna och jämförde dem med varandra. Hans undersökning är mycket uppmärksammad, främst därför att slutsatserna baseras på ett så stort material. Hofstede tillhör de 100 mest citerade samhällsforskarna i världen.

Utifrån sitt stora material ställde Hofstede upp inte mindre än 76 kriterier på manligt respektive kvinnligt. På första plats bland de maskulina länderna hamnade Japan. Såväl USA som Tyskland hamnar också högt upp på rankinglistan. På första plats bland de mest feminina länderna placerade han Sverige, med Norge som tvåa.

Observera att materialet i dag är ett halvsekel gammalt och att Sverige sedan dess ytterligare feminiserats. Vid de flesta universitet och högskolor är kvinnorna i majoritet bland lärare och forskare. Sex av åtta riksdagspartier har kvinnliga ledare. Vi har en kvinnlig statsminister och i regeringen sitter tolv kvinnor och elva män.

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Varning för begreppet liberal demokrati

Jag är inte ensam om att intressera mig för Ungern, ett land som med en stark ledare, stödd av folkmajoriteten, lyckas hålla stånd mot globaliseringen och den samhällsupplösning som sprider sig i västvärlden. Efter 12 år vid makten vann Viktor Orbán och Fidesz i april återigen en förkrossande seger i det ungerska valet. De flesta förståsigpåare trodde att valet skulle bli mycket jämnt och hoppades att Orbán skulle bli bortröstad, men så blev det inte. Viktor Orbán och hans parti Fidesz vann en jordskredsseger, de fick till och med en kvalificerad majoritet.

Den där typen av journalistiskt önsketänkande såg vi också prov när Donald Trump till journalisternas förvåning segrade över deras favorit, Hillary Clinton. Det snällaste man därvid kan säga är att medierna har svårt att begripa sig på folkviljan.

Mindre än en vecka efter att det ungerska folket utsett Viktor Orbán till sin ledare kallade Dagens Nyheter Orbán för en autokrat, vilket är en synonym till diktator, envåldshärskare, självhärskare, tyrann och despot:

Sedan Orbáns Fidesz tog makten för andra gången 2010 har den liberala demokratin i Ungern i praktiken monterats ner. Domstolarna lyder numera under regeringen. Omkring 80 procent av nationella nyhetsmedier kontrolleras direkt eller indirekt av Fidesz, enligt en genomgång av European Federation of Journalists.

I Värmlands folkblad kunde man läsa att Orbán, sedan han kom till makten år 2010, ”framgångsrikt raserat demokratin” och att den ungerska regeringen är antisemitisk, eftersom den stängt George Soros universitet i Budapest. Jag suckar. Så fort kritik riktas mot något judiskt är det numera alltid i mediernas ögon antisemitism. George Soros och Centraleuropeiska universitetet motarbetades inte utifrån någon antisemitisk agenda utan därför att de är fiender till det traditionella värdekonservativa samhälle som Viktor Orbán vill stärka och upprätthålla – det politiska program som han har folkets mandat att genomföra. Vad har George Soros i den vägen, utom alla de pengar som han lyckats korpa åt sig via hedgefonder och genom att spela på olika valutor, också den svenska? Skickligt men knappast särskilt hedersamt. Dock framför allt, i en demokrati bör det inte vara gångbart som politisk valuta.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Journalisterna och politiken


Man skulle kunna tro att mediernas politisering är ett nutida fenomen, inte olikt vad som skett med våra myndigheter. Så är det emellertid inte. Tidningarna är politiskt nischade i stort sett redan från början. När den första svenska tidningen, Ordinari Post Tijdener, gavs ut 1645, var det en propagandaskrift, startad av drottning Kristina i samråd med Axel Oxenstierna. Den bytte senare namn till Post- och Inrikes Tidningar. Aftonbladet, som grundades 1830, var en liberal tidning. De socialdemokratiska tidningar som kom i början av 1900-talet startades av partiet.

Under större delen av 1900-talet fanns det lokala tidningar i en helt annan utsträckning än nu och chefredaktörerna var nästan alltid politiskt engagerade. Så sent som 1970 satt 40 procent av Sveriges chefredaktörer med i kommunfullmäktige.

Journalister gillar att se sig själva som den tredje statsmakten. Den första makten är regeringen, den andra riksdagen och medierna den tredje, med den självpåtagna uppgiften att granska de två andra. Ett tidigt belägg hittar man i Östgöta Correspondenten 1838. Att journalisterna är förtjusta i begreppet tredje statsmakten är inte så svårt att förstå. Det ger dem inte bara en viktig samhällsroll utan också privilegier:

  • Frihet från offentlighetsprincipen och insyn på redaktionerna.
  • Tryckfrihetsförordningen, som ger alla rätt att förse medierna med material.
  • Källskydd, journalisterna har inte rätt att lämna ut sina källor, om dessa begärt det.
  • Förbudet mot efterforskande av källa inom offentlig förvaltning.

Fortsätt läsa

Sunday Column: The Sweden Syndrome

Translation:
We all live under the same sky
We have the same rights
Join the fight for everyone’s right to a dignified life

I do hope readers do their best to spread this column. Last week it was published in Swedish. Our politicians should not be allowed to continue to spread the image of Sweden as a well-functioning humanitarian superpower, for the simple reason that it is not true.

As is well known, the Stockholm Syndrome refers to the phenomenon of kidnap victims showing solidarity with their kidnappers, against the police who are trying to free them. The Sweden Syndrome means that a nation’s ruling politicians and opinion leaders, on behalf of the electorate, put the interests of their own country and the security and welfare of their own population second. For them it is more important to take responsibility for ”helping the world”, to shoulder the role as a humanitarian superpower. The Sweden Syndrome also means that responsible politicians in general elections are given continued confidence by voters, who have been misled by the media.

The root of the Sweden Syndrome is the same problem as characterizes the Stockholm Syndrome – both are a form of misplaced solidarity. A concrete example:

The murder of George Floyd in May 2020 led to riots in Minnesota. In Sweden, too, young people joined in the thousands and demonstrated in Stockholm and Gothenburg, despite the ban against more than 50 people gathering, due to Covid. One has to realise that Sweden has no racist history of the American kind. There is also no comparable history of conflict between Swedish police and Sweden’s black citizens. If the demonstration had concerned Swedish care for the elderly, where mass deaths happen as the result of government incompetence, then I would have understood why the young people demonstrated. Or consider actual crimes against the elderly, a related issue.

Fraud against the elderly is something of a Roma speciality. When I did research for my book, Romany in Sweden (published in Swedish, 2015), I spoke to the outgoing head of the so-called Circa group in Vårgårda in southwestern Sweden, which specialized in combating crimes against old people. The group then had eleven employees, eight of whom were police officers. The ex-Circa head said that if they had had 50 policemen instead, they would have solved twice as many of these crimes.

The situation has not changed since then, but the crimes against old people continue according to the same pattern. It is not known how many such crimes are committed in Sweden annually. Many elderly people who have been deceived are ashamed and do not report the crimes. But it amounts to several thousand cases every year.

The boss who resigned had never had contact with any of the Swedish politicians who most eagerly advocated for Roma, as an oppressed minority: Maria Leissner, Thomas Hammarberg and Erik Ullenhag. Nor had Niklas Orrenius heard from him: In 2013, he was the journalist who used Sweden’s largest morning newspaper to sound the alarm about a police force registry of Roma, which set off one of the major media hysteria campaigns of recent years. I interpreted it that these politicians and journalists were being careful not to contact the Circa group, as it would threaten their ideologically based perception of reality. For them, the Roma are always victims and they absolutely do not want to hear any other point of view.

Even though it is known in the judiciary that it is mainly the Roma who are responsible for these heinous crimes against the elderly, it is a taboo subject among both politicians and the media. Those Roma from Romania and Bulgaria who still end up in court are often sentenced to deportation after serving their sentences, but since identities are not checked at Sweden’s borders, these EU citizens are free to enter the country again.

Free movement within the EU is so important that the Swedish people also are forced to live in a country flooded with beggars. The person who more than anyone bears the blame for the first wave of invasion by beggars is Sweden’s then EU Commissioner Cecilia Malmström. I have never seen any heavy criticism directed at her. On the contrary, she was and still is much admired for her political skills and language competence.

The Sweden Syndrome mainly affects Western welfare democracies. One question is: why would this self-destructive policy be named after Sweden in particular? The answer is that Sweden is the country where the national political class’s neglect of the national interest has gone furthest, and that the country should therefore set a warning example for the rest of the world. Look, this is how bad it can get.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Sverigesyndromet

Jag hoppas att läsarna gör sitt bästa för att sprida denna krönika. I dag publiceras den på svenska och nästa söndag kommer en engelsk version. Våra politiker bör inte ostört till omvärlden få fortsätta med att sprida bilden av Sverige som en väl fungerande humanitär stormakt.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare på väljarnas uppdrag sätter det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd i andra hand. Det blir viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet betyder att ansvariga politiker i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare, som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet visar upp samma förhållningssätt som utmärker stockholmssyndromet – en form av malplacerad solidaritet. Ett konkret exempel:

Polismordet på George Floyd i maj 2020 ledde till upplopp i Minnesota. Också i Sverige slöt ungdomar upp i tusental och demonstrerade i Stockholm och Göteborg, trots förbudet att på grund av covid samlas mer än femtio personer. Då bör man betänka att Sverige inte har någon rasistisk historia av amerikanskt slag. Det finns heller ingen jämförbar motsättning mellan svenska poliser och svarta medborgare. Om demonstrationen hade gällt den svenska äldrevården, där massdöd blev resultatet av myndighetsinkompetensen, då hade jag begripit varför ungdomarna demonstrerade.

Ovanstående exempel gäller medborgarna. Här är ett exempel som gäller politiker och journalister:

Bedrägerier mot åldringar är något av en romsk specialitet. När jag inför min bok ”Romer i Sverige” (2015) gjorde research, talade jag bland annat med en avgående chef för den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda i sydvästra Sverige, specialiserad på åldringsbrott. Gruppen hade då elva anställda varav åtta var poliser. Han sa att om de i stället hade varit femtio poliser, så skulle de klara upp dubbelt så många åldringsbrott.

Situationen har inte förändrats sedan dess utan åldringsbrotten fortgår enligt samma mönster. Hur många sådana här brott som begås i Sverige är inte känt. Många äldre som blivit lurade skäms för det och anmäler inte brotten. Men det handlar om tusentals varje år.

Den avgående chefen hade aldrig haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt fört romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag. Inte heller hade Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som år 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Jag tolkade det som att den typen av politiker och journalister aktade sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.

Även om man inom rättsväsendet känner till att det huvudsakligen är romer som svarar för dessa skändliga brott, så är det tabuerad kunskap bland såväl politiker som inom medierna. De romer från Rumänien och Bulgarien som ändå hamnar inför domstol döms ofta till utvisning efter avtjänat straff, men eftersom identiteter inte kontrolleras vid Sveriges gränser, så kan dessa EU-medborgare fritt ta sig in i landet igen.

Den fria rörligheten inom EU är så viktig, att svenska folket tvingas leva i ett land översvämmat med tiggare. Den som mer än andra bär skulden för den första invasionsvågen av tiggare är Sveriges dåvarande EU-kommissionär Cecilia Malmström. Jag har aldrig sett någon tung kritik riktas mot henne. Tvärtom var och är hon fortfarande mycket beundrad för sin kompetens och språkkunnighet.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Det jag förstått om Ukraina

Medierna rapporterar bra om vad som faktiskt händer i Ukraina, i synnerhet om ryska framryckningar, flyktingvågor och det lidande Putin åsamkar helt oskyldiga människor. Däremot tröttnar jag snabbt på alla dessa gråtande människor som visas upp, också journalister, liksom bristen på analyser. Jag skulle också önska lite mer sarkastiska kommentarer om den svenska PK-eliten, som den jag fick i ett mail från en vän.

Han skriver att svenska feminister rimligen borde reagera på att unga ukrainska kvinnor flyr till tryggheten i väst, istället för att stanna kvar och försvara sitt land, sida vid sida med männen. Anser svenska feminister att kvinnor ska ha precis samma möjligheter som männen och helst lite fler, så borde de väl också tycka att kvinnorna ha samma skyldigheter, det vill säga dela risken att bli lemlästade och dödade? Men icke.

Samma dubbla bokföring gäller för nationalismen. På hemmaplan är nationalism något skamligt, näst intill detsamma som nazism, men nu hyllar den svenska PK-eliten förbehållslöst de ukrainska män, som patriotiskt strider för sitt land.

Precis som jag tröttnar på att se gråtande människor i nyhetsprogrammen tröttnar jag på alla dessa känsloladdade kommentarer där Putin kallas för ett monster. Han är galen, han är en ond människa, helt i klass med Hitler. Antagligen är han också dement.

Inte så att jag har något till övers för Putin och överfallet på Ukraina men som forskare fick jag tidigt lära mig att den som vill förstå sociala förlopp måste försöka se händelseförloppet från de centrala aktörernas perspektiv. Det är till och med så, att om jag inte förstår Putins agerande så långt att jag inser att jag själv mycket väl skulle kunna handla på samma sätt, om jag befann mig i hans situation, så är analysen ofullständig. Anledningen till att detta är så viktigt är givetvis att först då kan man ha en chans att förstå vad som kommer att hända härnäst. Att bara tala om hur mycket man avskyr Putin, och hur vidrig han är, blir till en ganska meningslös godhetssignalering.
Fortsätt läsa

Demokratin måste lagas

Det borde inte vara så, men det går bra för socialdemokraterna. De är inte bara Sveriges överlägset största politiska parti, utan med sin nya partiledare (inte vald av folket utan av partiet) så stärker de sin position. Också för det näst största partiet, moderaterna, går det bra. Jag kan undra varför. Journalisten Jens Ganman skriver om hur dessa dominerande politiska partier prioriterat maktinnehavet när de, istället för att se till medborgarnas intressen, för att kunna behålla makten tagit stöd i ett litet extremistparti:

I tolv långa år har de andra partierna med S och M i spetsen dansat efter de Gröna Galningarnas pipa. Pipan har varit stoppad med kraftig jazztobak och det är (delvis) därför vi står där vi står: med skyhöga dieselpriser, skyhöga elräkningar och ett antal “utanförskapsområden” som aldrig – jag upprepar – aldrig kommer att krympa utan bara äta sig utåt i takt med att våra politiker häller in fler fattiga, icke-svensktalande, icke-kulturkompatibla människor i dem.

Och så här skriver Bitte Assarmo på bloggen ”Det goda samhället:

Just nu delas ett videoklipp på Ann Linde, där hon visar upp sina engelska språkfärdigheter på ett sätt som får befolkningen – i alla fall den del som vistas på sociala medier – att ömsom gapskratta, ömsom skämmas. Denna kvinna, som arbetat inom politiken i åratal, pratar nämligen sämre engelska än de flesta elever i årskurs 2. /…/ Hur är det möjligt att en människa som sannolikt inte skulle klara att beställa in en öl på en engelsk pub utan tolk kan komma i fråga för posten som utrikesminister? Ställs det inga som helst krav på politikerna nuförtiden? Tydligen inte. Ann Linde är ju inte ensam om att vara totalt hopplös. Hon har gott sällskap av andra som är påfallande olämpliga på sin post – Morgan Johansson, till exempel, och Anders Ygeman. Mannen som är ansvarig för den största digitala läckan i Sveriges historia blir digitaliseringsminister. Det är sinnessjukt.

Fortsätt läsa

Kulturkriget

Som etnolog är jag utbildad till att ha ett professionellt perspektiv på migration och massinvandringens konsekvenser. Jag har därmed också fått upp ögonen för politisk korrekthet som en form av inautentisk och ”hjärntvättad” bild av samhället. En av konsekvenserna är att jag slutat att diskutera migrationsfrågor med dem som är politiskt korrekta. Varför ska jag diskutera med pratmaskiner som för fram en politisk ideologi, oemottagliga för förnuft och logiska resonemang?

I syfte att tränga djupare in i frågorna har jag dels tillsammans med Gunnar Sandelin, dels själv, skrivit ett antal böcker på två teman: migration och politisk korrekthet. Tonvikten har legat på det senare, därför att politisk korrekthet för mig har framstått som en mental gåta, som det rimligen borde gå att ge en förklaring till. Det har därvid inte varit helt lätt att inse att politisk korrekthet inte handlar om dumhet utan om det allmänmänskliga behovet av att kunna identifiera sig med ”det rätta och goda”.

När jag gav mig in på att utreda och söka svar på frågor där jag, på grund av min utbildning och forskning, tror mig om att veta mer än de flesta, så hände framför allt två saker. Den ena var att jag inte längre betraktades som en forskare, värd att lyssna till. Jag kallades för aktivist, extremist och ännu värre saker. Efter att den första chocken och illabefinnandet hade lagt sig förstod jag att jag gjort mig skyldig till blasfemi och att det därför för de rättrogna blev legitimt både med brunsmetning och att stänga mig ute från det offentliga samtalet.

Det andra som hände var att jag klumpades ihop med andra ”aktivister”. Jag hamnade i samma läger som dem som de rättrogna kallar för klimatförnekare och antivaxxare. Emellertid, detta med klimatet och vaccin är inga stora frågor åt någotdera hållet för mig, därför att där har jag ju ingen egen expertis. Visst, jag har åsikter men insikterna saknas. Jag sitter i samma båt som alla andra.

Efterhand klarnade bilden. Det pågår ett slags ideologiskt krig. Människor vill ha mening och krig ger mening. Ett bokstavligt krig eller ett kulturkrig, vilken typ av krig som helst, det spelar ingen roll. Vissa av oss behöver fiender för att definiera sig själva och sin världsbild. Det är en egenskap hos den mänskliga naturen.

Som en av frontsoldaterna strider jag för de revolterande och svagare dissidenterna. Även om vi har bättre förstånd, så har vi mycket sämre vapen än våra motståndare. Allt tyder på att detta krig kommer vi inte att vinna.
Fortsätt läsa

”Brunkletning” – ett nutida påfund

Idag är Gunnar Sandelin gästskribent

2014 kom ordet ”blåbrun” med som nyord på det statliga institutet för språkvårds lista. Där säger man att begreppet sedan dess har använts i ganska stor utsträckning i media ”på ett urvattnat sätt”. Brunkletningen har i vår tids politiska meningsutbyten blivit så vanlig, att det börjar likna patologi. Ofta räcker det inte längre att stämpla någon som går emot den politiska korrektheten med epitet som främlingsfientlig, högerextrem och rasist. Idag, snart 80 år efter krigsslutet, har begreppet nazist spridit sig som ett virus i samhällskroppen. Det har färgat av sig på det politiska livet och hela samhällsdebatten, där den senaste flugan på regeringsnivå är att kalla sina konkurrenter för ”blåbruna”.
Fortsätt läsa

Kontraktsparlamentarism


År 2003 förde statsvetarna Torbjörn Bergman och Nicholas Aylott i Riksdagens årsbok fram begreppet kontraktparlamentarism för de formella avtal som ingås mellan ett regeringsparti och dess stödpartier. Ett exempel är hur socialdemokraterna samregerat med miljöpartiet och i riksdagen haft centerns och vänsterpartiets stöd. Ett annat är hur moderaterna 2010 – 2014 kunde samregera med centern, liberalerna och kristdemokraterna.

I dag är det helt annorlunda. Den borgerliga alliansen har gått med Davids höns under isen och moderaterna har gjort upp en budget där sverigedemokraterna och KD är med. Överspelad är Fredrik Reinfeldt, som deklarerade att han hellre avgick än att ge sverigedemokraterna något som helst politiskt inflytande. Centern står ensam kvar i det som de definierar som mitten och liberalerna siktar på en framtid som utomparlamentarisk minoritet och envist renläriga SD-mobbare. Många hoppas att också miljöpartiet ska välja samma väg – från sex poster i regeringen till hur många poster som helst, utanför såväl regering som riksdag. Det som liberalerna och miljöpartiet har gemensamt är ett så intensivt SD-hat att det liknar en psykisk sjukdom. Därför är det bra om de tvingas lämna riksdagen. De som fått förtroendet att styra Sverige ska sätta förståndet och verklighetskontakten före känslorna.
Fortsätt läsa