Annonsen

bokannons_litenGunnar Sandelins och min bok ”Invandring & mörkläggning” fick ett fantastiskt gensvar när den kom ut våren 2013. Vetskapen om boken existens spred sig som en löpeld på nätet och vi sålde rätt snabbt slut den första upplagan på tvåtusen ex. En tryckning till på 2000 ex gjordes och därefter en andra upplaga, lika stor. Tyvärr bekräftade medierna bokens titel. Den enda större tidning som alls nämnde boken var Aftonbladet. I en recension, skriven av en person som inte kan ha läst boken, kallades Gunnar och jag för rasister. Inte blev det bättre av att stämplingen illustrerades med en bild från 2006 av unga marscherande nynazister. Nå, säkert sålde också den annonsen en del böcker.

Under hösten 2013 började försäljningen klinga av. Vi var övertygade om att det fanns många som skulle köpa och läsa boken, bara de kände till dess existens. Gunnar hade samtidigt fått en faktaspäckad artikel om Sveriges asylinvandring refuserad i våra sex största tidningar. Det var då idén om en annons föddes. Bland alla skräpmail jag fick, kom ett erbjudande från en gratistidning, ”Buss på Sverige”. En helsidesannons kostade normalt närmare 30.000 kr men det gick att få den för 8.000. Min tanke var att busspassagerare som skulle åka långt har gott om tid, så jag tog hjälp av en släkting och vi gjorde en annons i form av ett stryktips med tretton frågor med fakta hämtade ur boken. Där skulle man kunna kolla av vad man egentligen visste om invandring till Sverige och invandringspolitiken. Blev resultatet dåligt, ja då borde man köpa vår bok och skaffa sig en översikt. (Annonsen ligger på en egen hemsida: invomork.se).

Annonsförsäljaren tyckte det var en bra idé och vi köpte två helsidor, en för november och en för december. Efter en vecka blev jag uppringd av den ansvarige utgivaren, som talade om för mig att de hade ”lyft” annonsen. Därefter kopplade hon mig till någon mellanchef som stönade ”rasism, rasism”. Eftersom annonsen enbart redovisade okommenterad statistik, låt vara i ett urval som gav en annan bild än den som medierna serverar, ville jag naturligtvis få veta vad som var rasistiskt. Då började mannen gråta, snyftade fram något om sina barn som jag inte riktigt begrep, varefter han slängde på luren. Jag mailade sedan den ansvarige utgivaren för att få veta vad som var rasistiskt men fick aldrig något svar. Det förvånade mig inte. Det brukar man inte få i sådana här sammanhang.

Detta med busstidningen var emellertid inget huvudspår utan vi ville, trots vår magra budget, satsa på en helsida i DN eller SvD. Jag fick ett erbjudande om ett pris för en helsida i DN:s A-del en söndag, alltså på bästa tänkbara annonsutrymme, för 115.000 kr plus moms. SvDs erbjudande var 65.000 plus moms. Vi valde DN, för ska man slå på stort så ska man.
Nästa steg var förhandlingen med DNs annonsavdelning. Som jag misstänkte, stötte vi på patrull direkt. Deras första invändning var att annonsen kunde förväxlas med nyhetsmaterial. Vi satte en ljusröd ram kring annonsen och skrev upptill och nedtill att detta var en annons från Debattförlaget. Nästa invändning var att det var för många frågor. Nu var det självaste annonsbossen som ringde upp mig. Vi hade flera samtal per telefon, han verkade inte gilla att maila. Han ansåg att vi borde koppla in en professionell annonsbyrå som kunde hjälpa oss till en mer neutral annons. Det tyckte inte jag. Förutom att jag gillade vår egen version så fanns det inte några pengar till en annonsbyrå. Förmodligen skulle det kosta minst lika mycket som själva annonsen. För varje ändring tog det rätt lång tid innan DN hörde av sig. Annonsen var fortfarande problematisk och vi flyttades upp till tuppen på dyngstacken (förlåt, men jag har svårt för DNs moraliserande agendajournalistik). Chefredaktör Peter Wolodarski meddelade att samtidstester var något som DN själva ägnade sig åt, så vår annons kunde fortfarande förväxlas med nyhetsmaterial.

Vi formulerade om frågebatteriet till åtta påståenden och gav helt enkelt svaren på nutidstestet. Det var ingen utformning som vi gillade. Vi tyckte det hade varit bättre med frågor och svar, men vi anpassade oss. Det gick ytterligare en vecka och jag trodde att nu var detta försök att köpa en bokannons i DN över. Jag skulle snart få ett kort meddelande om att ”Tyvärr, men vi har beslutat att …” Så plötsligt, till min stora förvåning, fick vi grönt ljus.

Vi hade en diskussion om vi skulle beställa en tredje upplaga från tryckeriet. Debattförlaget hade kvar ungefär 1.300 böcker. Men jag vågade inte. Nu efteråt, när vi vet vilket rabalder annonsen väckte, förstår vi att vi borde haft ytterligare ett par tre tusen böcker i lager. Men då visste vi inte alls vad som skulle ske. Vår allmänna uppfattning, säkert felaktig, var att ingen nu för tiden bryr sig något särskilt om annonser. Det är bara något slags mediebrus, sådant som bidrar till journalisternas försörjning.

de_betalar_avpixlat_3Vi hade fel. Det blev ett sjudjävla liv i tre långa veckor och det fortsätter med sporadiska efterskalv i skrivande stund (januari 2014). Drevet drog igång, detta var en första ordningens provokation av vår fina svenska journalistkår! Knappast någon av de kommentatorer som hade bråttom med att saluföra sin upprördhet brydde sig om boken – trots att det faktiskt var en annons som puffade för en bok. Särskilt upprörd blev Fi:s Veronica Svärd, som gjorde en motannons med ett rätt snurrigt material och lade ut på nätet. Via en Facebookgrupp ordnades också en demonstration mot vår annons på Medborgarplatsen som uppmärksammades med ett långt inslag i Medierna i P1 trots att den bara samlade några tiotal personer. Svärd och FI lyckades också få till en insamling så att deras motannons så småningom också kunde publiceras i Svenska Dagbladet. Där var det uppenbarligen inte tal om att göra någon faktakontroll, vilket jag senare fick veta att Dagens Nyheter hade ägnat mycket tid åt. Vi var lite förbryllade. Feminism var inget ämne som vi tagit upp i vår bok. Men det är klart, med tanke på att vänstern ivrar för fri invandring, så skavde väl de siffror som vi redovisade.

Svenskt Näringsliv slog sig ihop med Centerns tankesmedja Fores och gjorde också en annons, med vår annonsestetik. De påstod att invandringen minsann var lönsam. Det var ett rent faktafel, men vad brydde sig DN om sådant när Svenskt Näringsliv ville annonsera. Då var det annat ljud i skällan. Peter Wolodarski kallade vår annons försåtlig men han sa ingenting om Svenskt Näringslivs och Fores annons, som inleddes med att jämföra med den svenska migrationen till USA – ett jättestort nybyggarland som inte precis erbjöd sina nykomlingar någon skattefinansierad välfärd baserad på skatteintäkterna från en liten befolkning. Försåtlig? Ja, i högsta grad!

Sedan, att varken Feministiskt initiativ eller Svenskt Näringsliv/Fores annonserade för något annat än sina politiska värderingar, vad spelar det för roll? Så gjorde inte vi. Vår annons var reklam för en bok. Vi följde spelets regler, något som våra upprörda motståndare gav faderulingen i. Men det är klart, bryr man sig inom om vad som händer med välfärden och håller man sig inte för god för att vilseföra, ja då …

Oj vad mycket det hände, men det mesta var uppriktigt sagt som när man klipper grisen: mycket oväsen och nästan ingen ull alls. Vi blev anmälda, både till Reklamombudsmannen och självaste Justitiekanslern. Var detta något som man fick göra i Sverige?! Redovisa statistik från godkända källor? Jo, det fick man naturligtvis, även om JK inte kunde låta bli att skriva ”Även för sådana yttranden som av en bred allmänhet kan uppfattas som stötande eller direkt missvisande finns det alltså ett vidsträckt utrymme.”

En liten reflektion: hur JK kan veta vad en bred allmänhet anser om annonsen? Vad vi vet är att medias vakthundar har gett skall. Vov, vov, voff, morr! Vi har tagit del av en uppsjö mediereaktioner, varav alla med några lysande undantag (främst Richard Swartz i DN och Sanna Rayman i SvD) varit mer eller mindre negativa. Den enda av dessa opinionsbildare som vi med säkerhet vet har läst boken som annonsen gjorde reklam för, är Richard Swartz.
Men vi vet också annat. Vi har fått flera tusen mail sedan boken kom ut och endast fem (5!) av dem har varit negativa. Inga hot och endast ett kan kanske betraktas som ett hatmail, om man tycker att den som skriver ”bajs” ungefär trehundra gånger, har gjort sig skyldig till något sådant. Sedan kan man ju också hänvisa till den åttonde punkten i vår annons när det gäller mediernas trovärdighet i invandrarfrågor. Kort sagt, inte ens landets högste jurist kan riktigt hålla sig på banan när det gäller invandring och invandringspolitiken. Sverige har inte bara en extrem invandringspolitik utan också en extrem maktelit.

Under året så väntar vi mera uppmärksamet, främst från reklambranschen som ju rimligen måste utnämna Debattförlagets annons till number one under 2013. Inte nog med att vi visade att det gör skillnad att annonsera utan vi fick också copycats: Svenskt Näringsliv/Fores och Feministiskt initiativ. Så jag får väl damma av högtidsstassen när det blir dags för. Blir det Guldpennan?

Jo, jag glömde nästan, nu går det att köpa tredje upplagan. När det gäller viktiga siffror, tabeller och diagram så är den uppdaterad.

Karl-Olov Arnstberg