Valanalys


I dag gästas bloggen av Nils-Olov Johnson

Stödet för Sverigedemokraterna utvecklades inte som man kunde vänta sig fram till valet den 9 september. Om man skall förstå vad som hände måste man känna till preference falsification-teorins (PF) beskrivning av hur sympatierna för oönskade åsikter påverkas. I tidigare artiklar (1,2,3,4) har jag diskuterat hur man skall se på opinionsmätningar, när man har en situation där PF föreligger.

En uppskattning av PF-effektens storlek kan normalt vara väldigt svår att göra. I det amerikanska presidentvalet och Brexitvalet fanns bara väldigt grova uppskattningar, vilket ledde till helt felaktiga prognoser. De dolda Trumpsympatisörerna visade sig vara så många att han oväntat vann valet. Med de speciella förutsättningar som finns i Sverige går det dock att skapa en metrik. Vi antar att det föreslagna sättet, att mäta storleken på den ”preference falsification”, som finns kring ökad/minskad invandring, ger en riktig bild av läget i Sverige. Vi kan då ställa upp följande tabell som beskriver utvecklingen av öppna och dolda SD-sympatisörer sedan 2010.


Läs mer

Agendan bakom dagens migrationspolitik?


I dag är Ingrid Björkman gäst på bloggen

Under 80-talet var jag periodvis knuten till universitetet i Nairobi. Varje gång jag kom ner till Kenya saknades ytterligare någon av mina kollegor. Varför? Jo, vederbörande hade fått stipendium till ett universitet i västvärlden – London, Moskva, Uppsala. . . och sedan inte återvänt. Sakta men säkert dränerades Nairobiuniversitetet på kompetens.

Jag tänkte inte närmare på saken förrän jag en dag i början av 90-talet råkade möta en Nairobikollega på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Han berättade att han var i Sverige som flykting. Jag trodde inte mina öron: flykting från Kenya! Jo, han hade rest via Zimbabwe, där han fått flyktingstatus. Och nu väntade han sin familj till Uppsala. FN stod för deras uppehälle, förklarade han.

Läs mer

Livet som hund


Man skulle kunna tro att föreställningen om människors lika värde har sina rötter i den grekiska demokratin, men så är det inte. Idén att stadsstaten Athén skulle tillsätta sina ledare efter principen ”en man en röst”, alltså att ingen i själva röstningen var värd mer än någon annan, hade ingenting med ”lika värde” att göra. Den grekiska demokratin värnade inte individens rättigheter. Inte heller fick slavar och kvinnor, som tillsammans utgjorde en numerärt helt överlägsen folkmajoritet, rösta. Givetvis kunde de inte heller väljas till politiska ledare.

Det lika värdet var också ytterligt en främmande tanke inom stoicismen, som kom att bli det dominerande idealet i antikens Grekland. Stoicismens credo var att människan inte ska ge efter för sina känslor och klaga på det ena eller andra, utan uthärda såväl naturens prövningar som diverse orättvisor. Känsloutspel och jämmer över orättvisor, det var sådant som kvinnor ägnade sig åt, inte ett beteende som stod särskilt högt i kurs.

Vår egen känsloöverladdade tid ligger mycket långt från det stoiska livsidealet. Det betyder emellertid inte att vi blivit av med det problem som stoikerna sökte lösa: hur själen ska få lugn och sinnet ro. Det bör tilläggas att denna idé kopplade stoikerna samman med fatalism. De trodde på ödet, att spjärna emot var omöjligt. Den vise låter sig ledas av ödet medan den som gör motstånd släpas i håret. Det hindrar inte att det stoiska förhållningssättet sågs som ett frihetsbudskap. Den som med förnuftet kontrollerade sina känslor slapp ifrån lidelsernas herravälde.

Läs mer

Ständigt detta miljöparti


I dag gästas bloggen av Rolf Oward

Man ska ju inte sparka på en som ligger, men Miljöpartiet och dess fenomenala vimsighet och bristande verklighetskontakt inbjuder till kommentarer som lätt blir raljerande. Tyvärr, ska man nog säga, för det är faktiskt mest tragiskt. En nästan bottenlös allmäninkompetens kombinerad med förvirrad klimathotstro är ingen god grund för vettig politik. Finns det f.ö. något parti som lyckats göra så stor skada på så kort tid och på så många områden som just Miljöpartiet?

Det råder ingen brist på övertygelse och stark tro hos MP:s företrädare. Man vill ju bevars rädda världen. Tyvärr är det ett budskap som skorrar ytterligt falskt. MP vill gärna förbjuda exempelvis såväl stadsjeepar som flygresor och giftig bottenfärg till dieselbåtar, men det är förbud och pålagor som bara gäller för andra – inte de själva. En slags bombastisk moraliserande överlägsenhet som givetvis slår tillbaka när undantagen och gräddfilerna upptäcks.
Läs mer

En annan tid, ett annat liv


Som så många andra som intresserar sig för språkets estetik skriver jag emellanåt lyrik, med åren dock alltmer sällan. Före 1984 – orwellskt tolkat skulle det kunna förstås som ”Innan den totalitära katastrofen drabbade oss”. Emellertid, det betyder bara att alla dikter är skrivna före det året. Det är för mig en lycklig tid. Många är riktade till den kvinna jag levt större delen av mitt liv med. När vi gick skilda vägar hamnade de hos mig och hösten 2018 läste jag om dem.

Varför ge ut dem nu, 34 och ännu fler år efter att de skrivits? Svaret är enkelt: det är bra poesi. I god mening är det ett tidlöst ordsnickeri, något annat skäl finns inte. Jag törs säga det, därför att jag kan se dem befriade. Så många år av glömska mellan mig och dem. Jag har inga förhoppningar om att bli upptäckt som lyriker, inte om att bli hyllad, knappast ens om att bli läst.

”Före 1984” är tryckt i 200 ex. Hade jag tänkt mig att sälja den är det på tok för många. Då hade det nog räckt med tio. Men i dessa swish-hatets tider har jag en annan förhoppning, nämligen att du, käre bloggläsare, vill stödja den här bloggen genom att som donation köpa ett ex. Du läser nog boken på en timme – det är ett hundratal korta dikter och aforismer. Bläddrar du inte för vårdslöst kan du sedan ge den i julklapp till vem som helst – till och med till närstående som du politiskt relaterar till på samma sätt som igelkottar parar sig (med största försiktighet).

Swisha minst 120 kr till nummer 1232181931, eller sätt in slantarna på mitt plusgiro 4633386-0, och maila din adress till koa@arnstberg.se. så skickar jag denna lilla vackra inbundna bok. Vill du att jag ska signera boken – det gör jag gärna – måste det ske före den 7 november, då jag flyr den svenska vintern och överlåter bokdistributionen till en av mina vänner.

Karl-Olov Arnstberg

Varen svenske?


Utdrag ur ett mail:

Jag läser för det mesta din blogg med stor behållning. Jag tycker dina inlägg ger mervärde, en förståelse för samtiden. Ibland kanske jag tycker lite annorlunda, ibland vill jag addera saker till dina för det mesta briljanta analyser. Så tycker jag även om Julia Caesar. Hon skriver för det mesta rakt på sak, utan krusiduller, och väldigt verklighetsnära. Men nu har jag kommit på kant med en av hennes senaste krönikor om vad som menas med svenskhet. På sin blogg skriver hon:

Och vem är egentligen svensk? För mig är det fullkomligt självklart att man är svensk om man är född i Sverige av två etniskt svenska föräldrar. Men kan man inte bli svensk – en förvärvad svenskhet?
Man kan bli svensk medborgare, men det är något helt annat. Här gör media allt för att blanda bort korten. Etnisk och kulturell identitet är ingenting som man byter som man byter skjorta när man flyttar till ett annat land.
Vi formas tidigt i en identitet och tillhörighet som blir djupt rotad inom de flesta människor. Man kan känna sig svensk och vara hur välanpassad som helst, men om man är född i ett annat land eller har fötts i Sverige av invandrade föräldrar är man inte svensk.

Jag är, som jag skriver i en kommentar till hennes krönika, en i Sverige född person, avlad av svenska föräldrar. Jag har bott här i hela mitt snart 60-åriga liv. Jag har alltid ansett mig som svensk med svenska värderingar. Jag pratar endast svenska (som är mitt modersmål). Men min far kom från Åland som idag tillhör Finland (men egentligen är svenskt med svenskt språk och svensk kultur). Min mammas mor kom från Norge och tillbaks till 1600-talet var hennes förfäder från Vallonien.

Jag har gjort värnplikt i Sverige hos Kungliga Livgardets dragoner och jobbar för närvarande i en säkerhetsklassad tjänst vid en svensk myndighet, där kraven bl.a. är att ha svenskt medborgarskap och att vara ren i brottsbelastningsregistret. Jag har i högsta grad Sverige och den svenska nationen som mitt fosterland. Jag hyllar och är stolt över den svenska nationalsången och den svenska fanan. Jag har inget annat land som jag kan kalla fosterland. Jag tycker det är djupt deprimerande och sorgligt om jag inte får anses vara svensk. Jag kan ärligt talat inte vara något annat. Inte finsk, inte norsk, inte vallon.

Men nu förs det fram i vissa kretsar (Alternativ för Sverige t.ex.) att det är etnisk svenskhet som är det viktiga. Om man inte har svenska förfäder sedan generationer tillbaka, kan man inte anses vara etnisk svensk (och tydligen inte heller kunna göra anspråk på att kalla sig svensk). Vad säger antropologin om detta? Vad anser du om detta?

Läs mer

De glömda Brå-filerna


I dag blir det en text av Gunnar Sandelin:

1989 gjorde jag ett program för SVT:s Norra Magasinet om invandrare och brottslighet. Där intervjuade jag Brå’s eviga språkrör Jerzy Sarnecki, som då tyckte att det var angeläget att kartlägga brottslingars ursprung. Allt annat såg han som ”strutspolitik”. Senare har han kovänt, och tillsammans med ledande politiker som ett mantra framhållit att det är socioekonomiska faktorer som förklarar invandrares kriminalitet.

Med ett sådant synsätt behövs inte någon mer forskning som prövar sambandet mellan nationalitet och brott. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (i alla fall i skrivande stund) som flera gånger nobbat anslag till ny forskning med motiveringen att ”rensar man för socioekonomiska faktorer” så försvinner alla skillnader mellan olika grupper av brottsmisstänktas ursprung.
Läs mer