Köp den nya utgåvan av Folkvandring!

Denna unika, lilla tunna bok om Europas migrantkris av Tjeckiens tidigare regeringschef och president borde läsas av alla. Nu kommer den nya omarbetade och utökade utgåvan på svenska, där jag har fått äran att skriva förordet, som också publiceras nedan. Boken kan köpas här.

Det är en ytterst angelägen bok som läsaren håller i sin hand. Václav Klaus uttryckte också sin glädje över den svenska utgåvan i sitt tacktal på Grand Hotel i Stockholm när han tilldelades 2016 European Freedom Award. (Talet publiceras i sin helhet i slutet av boken). Han försäkrade att han aldrig kommer att bli föremål för en liknande uppskattning från någon brysselbaserad institution. EU-eliten passade han på att karakterisera som företrädare för en ny slags människotyp, som för oss ut i ”post-demokratins” landskap: ”Homo Breuxelarum”. För Václav Klaus är internationalism farligare än nationalism.

Boken, som är skriven tillsammans med arabisten Jiri Weigl, har tidigare utgivits på författaren Václav Klaus modersmål tjeckiska samt översatts till tyska, där den snabbt fick en stor läsekrets. Just Tyskland är emellertid en nagel i ögat på Klaus. Hans bestämda övertygelse är att Tyskland är slagfältet där Europas öde kommer att avgöras. I en aktuell intervju vid ett vetenskapligt seminarium i Dresden tydliggjorde han att landet är Europas destruktiva motor vad gäller massinvandring och att han därför hoppas på framgång för det nationalkonservativa AfD. Medan Angela Merkel påstår sig vara en garant för traditionellt västerländska idéer visar Vaclav Klaus på att hennes ledarskap i själva verket utgör en revolution riktad just den västerländska tradition som utgjort grunden för våra samhällens framgångsrika utveckling. Han pekar på hur mänskliga rättigheter står i konflikt med de traditionellt medborgerliga rättigheterna och hur mänskliga fri och rättigheter ställs på undantag av den nya ofta namnlösa globalistiska och mångkulturalistiska ideologin. För Klaus är det tydligt att demokrati betyder folkvilja och majoritetsstyre, vilka i nationens och folkets intresse aldrig kan underordnas eller ersättas med HR-aktivism eller internationella konventioner.
Läs mer

Att förstå sin samtid


I dag blir det en text av en av mina trognaste läsare, och kommentatorer. Eftersom han är ung, så måste han skriva anonymt. Det är nödvändigt för de flesta fria samhällskritiker, i dagens Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

***

Vi ser idag ett förfall inom alla samhällets funktioner och institutioner. Skola, vård och omsorg har tills nu varit vänsterns paradgrenar. De befinner sig i fullständig kris både organisatoriskt och för dem som behöver deras tjänster. Miljard efter miljard går i stöd till de invandrartäta kommunerna, trots att dessa påstås vara en vinstlott för Sverige. Ju fler invandrare desto större är dessa kommuners socialbidrag. Mycket litet görs i det offentliga Sverige för att belysa konsekvenserna och stoppa förfallet. Istället gör makteliten allt de kan för att genom ofullständig statistik och på andra sätt mörka. Det gäller också att så snabbt det går föra in de ökade kostnaderna på mixade konton.

Likadant är det inom de moderata paradgrenarna lag och ordning, försvaret, polisväsendet och ”alla ska jobba”-grenen. Allt är söndertrasat och siffrorna skenar för grupper som troligtvis aldrig kommer att få jobb. Det medför att de skattehöjningar vi nu ser bara är en blek försmak. Vänster- och högerfrågor, allt verkar få stryka på foten. För vad? Ser man vad media intresserar sig för och drevar kring, så verkar skälet vara den nya värdegrunden, ”allas lika värde”, det mantra som är tänkt att erövra världen. Det går inte att blunda för att detta har ett samband med att vi har fått en feministisk regering. Feminismens enda intresse är ju, av historiska skäl, ”orättvisor”. Att motverka dessa orättvisor genom krav och indoktrinering i rätt tänkande verkar vara feministernas enda intresse.

Läs mer

Bloggläsare slutet av mars


Om journalistkåren nu är sådana motståndare till nazismen som man alltid vill framhålla, så är det ju ytterst motsägelsefullt att man använder sig av nazistiska arbetsmetoder. Oannonserade hembesök, avhumanisering, desinformation och maniskt ljugande var ju etablerade metoder i det Tredje riket. Som övertygad antinazist borde det vara självklart för varje medlem av Journalistförbundet att ta avstånd från sådant. Men icke sa Nicke, här är det jesuitmoral som råder!

***

Att det kommer att bli sämre i Sverige är helt klart med den ekonomiska kvarnsten som man hängt om halsen. Att vissa orter kommer att bli jävliga med den gängkriminalitet som finns, är också ganska klart. Men kanske kommer idyllen att bestå i enklaver. Kanske kommer många att anpassa sig till det gradvisa förfallet, ungefär så som skedde i utbildningssektorn efter 1990. De förstod inte själva hur de gradvis fördummades och förflackades.

***

De svenskar i den yngre generationen som drabbas är också ett annat folk än det jag själv och mina nära tillhört. Det finns en utbredd tolerans för dumhet och nedrighet, alldeles oavsett migration. För oss var det mycket länge sedan Sverige var ett bra land att leva i. Politiseringen av myndigheter och skolväsen i förening med tilltagande inkompetens har pågått sedan 80-talet och blev alltmer svåruthärdlig. Melodifestivalen och sport verkar viktigare i nyhetsflödet än migration och landets framtid.
Läs mer

Självdeklaration


Som forskare och debattör rör jag mig inom ett område som är impregnerat/infekterat av politik: etniska minoriteter, kulturmöten (eller snarare kollisioner), mångkultur, feminism, invandrarfrågor, politisk korrekthet. Naturligtvis kan man säga att jag sysslar med politik men det är inte min egen åsikt. Jag vill hävda att jag tillämpar vetenskapligt tänkande och vetenskapliga konventioner på områden som är starkt politiserade. Det betyder att jag inte ansluter mig till något parti och heller aldrig ställer upp på vad jag betraktar som aktivism. Däremot kan jag tänka mig att tala för vilka församlingar som helst. Jag har inga problem med att hamna i så kallat dåligt sällskap. För det första kanske det inte är så dåligt som pappa och mamma påstår. För det andra har jag ett starkt politiskt immunförsvar. För det tredje är det väl bättre att de som har andra åsikter får höra vad jag har att säga, än de som redan tycker som jag. Jag är också beredd att rösta på vilket parti som helst, som lägger fram en politik som jag kan tro på – med de kunskaper jag har om vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Inom mitt eget intresseområde är jag proffs men det betyder inte att jag ingenting har att lära. Jag är beredd att lära av vem som helst, och gör det också. Några av de mailkontakter jag har är med djupt udda personer, utan akademisk grannlåt och insnöade på områden som de behärskar långt bättre än jag. Det har jag inga problem med.

Jag ser mig som fri att pröva vilka uppfattningar som helst. Det finns inga frågor som tankemässigt är tabu för mig. Däremot finns det några frågor som jag inte gärna skriver om, därför att jag inser att jag inte kommer att klara av att hantera motståndet. Ingen fråga är förbjuden men jag springer inte på alla bollar. En annan begränsning är att jag har svårt att diskutera med ”de ideologiskt anfäktade”. I sitt tänkande håller de sig till asfalterade stigar och snitslade banor. De lyder förbudsskyltarna.

Att tänka ”så här får man inte tänka” är en form av dumhet. I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. De säger sådant som de missuppfattat eller som jag redan vet. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner.
Läs mer

Moralmästerskapet


I min föreställningsvärld finns det två slags människor, dels de som har svårt att släppa taget om det förflutna. De återvänder gärna till stenarna där barn de lekt. Om de är författare så är de böcker de skrivit mycket viktigare än de som de tänker skriva. Om de ges chansen så hyllar de sina egna livsverk. Glöms de bort, sörjer de sin förlorade plats i offentligheten. Ibland förbittras de över att deras medmänniskor inte har full koll på vad de åstadkommit.

Den andra sorten har alltid siktet inställt på vad som ska göras härnäst. Det som de skrivit eller på annat sätt åstadkommit i en annan tillvaro är ointressant. När de återvänder till sin mammas gata, så konstaterar de bara ”Jaha, här var det jag bodde”, varefter de fortsätter att rusa vidare. Det som en gång var finns inte kvar, och de kommer inte ens på tanken att sörja. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

Jag är den senare sortens människa. Det som gäller är den del av livet som finns framför mig. Böcker som jag skrivit är borta och om jag – det händer inte ofta – kommer på tanken att läsa om något som jag skrev för kanske ett par decennier sedan, så kan jag bli förvånad. ”Visste jag det där redan då?” Tankar som jag trodde var nya för mig har jag lagt ut texten om för kanske tio femton år sedan. Ibland tänker jag att det inte är jag utan språket som vet. Jag använde mig av ord, som i dag har en för mig djupare innebörd än de hade när jag skrev dem.

För någon vecka sedan fick jag per mail mig tillsänd en text som jag skrev i Axess för tio år sedan – Moralmästerskapet. Den hade jag totalt glömt bort. På den tiden tillhörde jag tidskriftens mer fasta medarbetare och jag kan inte minnas att redaktionen förde någon diskussion om dess publicerbarhet. I dagens infekterade icke-debatt om invandringspolitiken hade den säkert fått nobben. Den återges nedan.
Läs mer

Vad rätt du tänkt


Vi lever i en period utan eget namn, postmodernismen, den period som avlöst modernismen. En av postmodernismens grundsatser är att verkligheten är en social konstruktion och att det därför inte finns en utan många sanningar. Du har din sanning och jag har min sanning. Shiamuslimerna har sin sanning, buddhistiska vietnameser en annan. Transor en tredje. Så här skriver Nationella sekretariatet för genusforskning:

Begreppet social konstruktion började användas vid mitten av 1960-talet i en ambition att förklara hur människor uppfattar sin sociala verklighet. Begreppet har vidareutvecklats inom kritisk teori för att visa att fenomen som kön, ras och identitet inte är naturligt givna, fasta eller oundvikliga (se även genus, queer, rasifiering). Tvärtom är de produkter av mänsklig interaktion och kollektivt handlande. De präglas av historiska och kulturella variationer. Även kunskapsproduktionen som sådan formas av sociala normer (se även norm/normkritik, situerad kunskap).

Konstaterandet att verkligheten är en social konstruktion har ett antal följdverkningar. Den här texten handlar om en av dem, nämligen svaret på frågan: ”Om det inte är sanningshalten som avgör en språklig utsagas värde, vad är det då som gäller?”
Läs mer

Två bloggläsare


Thailand är absolut ingen förebild när det gäller devisen ”land ska med lag byggas”. Det är ett av världens mest korrumperade länder. Som turist möter jag dock ett Thailand som har mycket klara regler för dem som släpps in i landet. När jag klivit av flygplanet, att jag skulle kunna passera Migration om jag slängt mitt pass och andra identitetshandlingar, glöm det. Och om jag stannar kvar längre än mitt visum tillåter, så får jag böta för varje dag. Mig veterligt är det inte förhandlingsbart. Thailand förefaller i det avseendet vara ett normalt land, i motsats till Sverige. Här kan många göra lite som de vill. Människor som illegalt uppehåller sig i landet är inte illegala på riktigt utan ”papperslösa” och har vissa, om än begränsade, rättigheter. De så kallade EU-medborgarna reser ganska fritt fram och tillbaka över den svenska gränsen. De stannar också så länge som det passar dem. Det gäller även för EU-medborgare som dömts för brott och utvisats ur landet. Det ska till en maximal otur, om de skulle hindras från att ta sig in i Sverige igen.

Ytterligare ett exempel på thailändsk ordning och reda. Bangkok har två flygplatser. För den som reser dit internationellt finns en stor flygplats. Den som ska fortsätta inrikes med lågprisflyg får åka med buss eller taxi närmare en timme till den andra flygplatsen. Det går en gratisbuss emellan. För att få åka med den måste man visa upp en giltig flygbiljett. Den som inte kan det, släpps inte ombord. Alla biljetter kollas rigoröst. När jag inte haft en pappersbiljett så har jag tvingats ta fram och starta datorn, för att leta reda på den digitala biljetten. Den behöver man inte för att flyga, där räcker det med passet.

I Sverige är en gratisbuss en buss där alla som får plats kan åka med. Och om det skulle vara biljettkontroll, så inte fasen skulle de djävlas med mig när jag kom, eftersom det var så uppenbart att jag var resenär och varför skulle jag vilja åka buss till den andra flygplatsen, om jag inte skulle passa ett flyg? Är den svenska slappheten bättre? Ja, för mig som resenär. Ja för diverse EU-migranter. För landet? Nej! Det är klart att de ansvariga måste ha råkoll på främlingar.

Läs mer