När periferin hamnar i centrum och tvärtom

En återkommande fråga till oss med avseende på Sveriges invandringspolitik är: ”Kan ni förklara det här vansinnet? Hur tänker dom egentligen?” Det kanske mer är en uppgiven suck än en äkta fråga eftersom allting tyder just på att ”dom” inte tänker. Vi ska emellertid pröva att besvara frågan med hjälp av några viktiga nyckelbegrepp, med exempel på hur det fungerar.

Det första viktiga begreppsparet är folkmodeller och forskarmodeller. Man kunde lika gärna ha använt begreppet förklaring (folkliga förklaringar och forskares förklaringar) men det är begreppet modell som antropologer och etnologer vant sig vid att använda.

Folkmodeller är sådana ”inomkulturella” modeller som vuxit fram hos ett stamfolk, en folkgrupp etc. Exempelvis kan en infekterad blindtarm förklaras som trolldom, vilket då kräver en insats från en häxmästare. Det är folkmodellen. Forskarmodellen är den vetenskapliga modellen, som alltså är uppbyggd efter andra kriterier och därmed också föreskriver en annan behandling.

Handlar det om mötet mellan ett stamfolk och en vetenskapligt baserad västerländsk kultur, så är gränsen mellan folkmodeller och forskarmodeller vanligen knivskarp. Det kan den också vara i ett västerländskt samhälle, som när kristna grupper har ansett att AIDS är Guds straff för homosexualitet medan forskarna har andra förklaringar. Men väldigt ofta är gränsen oklar, eftersom vetenskap och rationella förklaringar genomsyrar också folkligt medvetande i det västerländska samhället.

Ett exempel: Enligt vanligt folkvett (= folkmodellen) så har individer alltid ett ansvar för sitt handlande. Den unge man som i en ”utsatt förort” tänder eld på en bil gör det för spänningen, grupptrycket etc. Folkmodellen lägger ansvaret på förövaren/förövarna och förespråkar uppfostran och bestraffningar för att få denne och andra unga män att sluta med sitt destruktiva beteende. En samhällsvetare kan emellertid underkänna det sättet att tänka och säga att det handlar om ett strukturellt förtryck. Det är i själva verket samhället som genom sina försummelser bär ansvaret för att unga män tänder eld på bilar. Lösningen kan då bli att öppna en ny ungdomsgård, bjuda på ett frikort på ett gym eller kanske att skicka iväg kriminella ungdomar på en seglats i Medelhavet.

När denna typ av folk- och forskarmodeller står emot varandra är det inte självklart att forskarmodellen är den bästa och mest trovärdiga. Lika gärna som folk kan gå totalt vilse i sina förklaringar, så kan också forskare göra det. Det bör tilläggas att det här i första hand handlar om samhällsforskning, inte naturvetenskap, som genom sin laborativa praxis är bättre förankrad i sanningssökande och objektivitet. Det är sällan naturvetare behöver reflektera över om de ska vara solidariska med sina undersökningsobjekt även om det också där finns gränsfall – exempelvis när det gäller försök på levande djur.

Nu släpper vi detta med forskarmodeller ett tag, men ska återkomma. Så här långt vill vi bara visa på hur två sorters tänkande kan kollidera. Vi vill fortsätta med några mycket enkla nyckelbegrepp som refererar till tre avancerade forskarmodeller. Den första är Frankfurtskolan som hävdar många saker men det som intresserar oss här är hävdandet att det finns ingen objektiv samhällsforskning och att eftersom all forskning gagnar partiska intressen så gäller det för forskare att vara solidariska med dem som befinner sig i underläge. En forskares uppgift är inte i första hand att förstå världen, i varje fall inte enbart, utan att förbättra den genom att verka för rättvisa. Och verkar för rättvisa gör man genom att ställa sig på de förtrycktas sida.

Detta grundperspektiv genomsyrar den västerländska samhälls- och socialvetenskapen i dag. Det är en tankefigur som är giltig också bland forskare, som aldrig ens hört talas om Frankfurtskolan.

Om man (som vi) envist hävdar att forskning handlar om sanningssökande och objektivitet och att detta är den enda möjliga forskarmodellen, så kan man säga att Frankfurtskolan har blivit en folkmodell bland forskare, med det tillägget att den numera ligger till grund för hela det västerländska tänkandet. Med andra ord: Frankfurtskolan startar som en forskarmodell, överlever och sprids som en folkmodell, både som en forskarnas folkmodell och som en samhällets folkmodell. Frankfurtskolans arv till världen är det allomfattande kravet på att ta ställning och det permanenta upproret mot makten (vilket är något helt annat än det permanenta ställningstagandet för sanningen).

Hoppas att vi inte rörde till det för mycket nu, men detta är viktigt att förstå, därför att samma karriär, med start i akademiska sekter, når ut i den stora vida västerländska världen via två andra forskarmodeller: postkolonialismen och postmodernismen.

Postkolonialismen pekar ut det västerländska samhällets skuld gentemot världens övriga folk. Kolonialismen förslavade andra folk och exploaterade deras tillgångar. Västerlandet suger till och med näring ur sin bild av ”Den Andre”. Väst skapar bilden av den egna civilisationen indirekt, genom att fabricera en nidbild av Öst. Väst står för kultur medan öst står för natur, väst stå för det rationella medan öst tillskrivs det irrationella.

Postkolonial teori är en ganska stökig och ibland motsägelsefull teori. Det enda vi här tycker är relevant att ta upp är Västerlandets skuld mot alla de folk som de exploaterat och förslavat eller förtryckt. När detta skrivs meddelar radion på nyhetsplats att svenska skolelever i fortsättningen ska läsa om de övergrepp och kränkningar mot romer som regeringens vitbok ”Den mörka och okända historien” redovisar. Här möter vi det postkoloniala skuldtänkandet i praktiken. Vita västerlänningar, det vill säga den majoritet som har makten, måste kämpa mot antiziganismen och sona sina tidigare övergrepp. Samma skuld-och-kränkthetsperspektiv kan i princip appliceras på vilken minoritetsgrupp som helst.

Emellanåt lyfts svenskars delaktighet i slavhandeln fram. Följande kan man läsa på Utbildningsradions kunskapsbank:

I Ghana, som då var kolonin Svenska guldkusten, byggde Afrikanska kompaniet ett slavfort på 1650-talet som hette Carolusborg. Där fick män, kvinnor och barn trängas i fängelsehålor i väntan på att bli fastkedjade på slavskeppen. Skandinaviska länder låg bakom flera av de slavfort som byggdes, och tjänade mycket pengar på detta.

Observera att det här gäller ett förhållandevis perifert och mer än 350 år gammalt skeende. Det som gör det relevant och intressant för Utbildningsradion att lyfta fram, är att det ingår i det postkoloniala skuldtänkandet. I en mängd andra sammanhang är Sverige och svenskarna ett av världens mest ointresserade folk, när det gäller den egna historien. Inte heller är ett slaveri som ligger avsevärt närmare i tiden intressant (Nordafrika), det suddar bara till bilden och vidmakthåller inte det svenska och västerländskt postkoloniala skuldtänkandet. Att det var samma väst som förbjöd slaveriet som bedrev det, är också ointressant. Sverige undertecknade 1890-91 en internationell konvention mot slavhandeln i Afrika.
Urvalet av information bygger inte på någon längtan efter allsidighet och objektiva historiska redogörelser utan det handlar om den svenska skulden. Postkolonialt tänkande i sin prydno.

Det sista av de begrepp som vi anser oss behöva lyfta fram är postmodernismen. Det är lika komplicerat att beskriva denna samhällsteori som det är att ge en rättvisande beskrivning av postkolonialismen. Här vill vi ta fasta på att det handlar om att lyfta fram de förtryckta periferierna. Nu är det deras tur att få rättvisa. Se till exempel minister Ullenhags påstående den 8 april 2012 att romerna betydde mycket för Sverige och för Europa ”när det gäller att bygga vårt land”. En sarkastisk bloggkommentar:

Är det inte kurderna som har byggt Sverige? Eller har de bara tagit över efter zigenarna? För alla svenskar har väl bara stått vid sidan av och sett på hela tiden, helt värdelösa på att skapa någonting?

Också här handlar det givetvis om förtryck och skuld, men nu är begreppet vidgat. Vi har en skuld inte bara mot etniska minoriteter utan också mot sexuella minoriteter. Män har en skuld mot kvinnor, vita har en skuld mot de rasifierade etc. När en ung miljöpartist från Uppsala på Facebook skrev att hon ville ”fucking rida längs alla gator i Sverige och skjuta pil i huvudet på folk” och att hon ”alltid kommer att ersättas av en blond jävel” så får vi visserligen läsa i dagspressen om det, men då närmast som en kuriositet. Det har nämligen vår tids postmoderna och postkoloniala tänkande som grund. Så här får man visserligen absolut inte tänka (eller göra) men hon gestaltar en för vår svenska relevant åsikt. Föreställ er att det istället varit en medlem av SDU som sagt samma sak och byt ut ”en blond jävel” mot ”en svartskalle”. Då hade det varit ett direkt uttryck för rasism och något som måste bekämpas. Man kan vara rätt säker på att den nyheten hade hårdexploaterats, i synnerhet av kvällspressen.

Fortsätt därefter med att tugga lite på följande reflektion som vi fick i ett mail från en läsare:

I 16 år bodde jag, min fru och våra barn i den multikulturella förorten Kista. Eftersom jag satt i styrelsen för bostadsrättsföreningen periodvis, så hade jag god insikt i medlemmarnas sammansättning och i vissa aspekter av deras liv. Jag kunde återkommande notera hur väsentligen ickesvensk hemtjänstpersonal tog hand om gamla svenskar. Det fick mig att fundera på hur det kan kännas att sitta gammal, ensam och oförmögen med liten mänsklig kontakt och den mänskliga hjälp som samhället ger kommer i form av en människa som med stor sannolikhet saknar all kunskap om svensk kultur. I alla fall svensk kultur som är relevant för en äldre människa. Hasse och Tage, vilka är det? Var ligger Härnösand? Kroppkakor? O.s.v. Jag känner idag ännu mer att så är fallet, då vår familj för ett år sedan valde att överge Stockholm för landsbyggden utanför Örnsköldsvik. Här knyts dåtid, nuet och framtid ihop när människor delar samma kultur. Min dotter har för första gången haft en skolavslutning i kyrkan och t.o.m. sjungit nationalsången. Något mina söner aldrig hann göra. Min svärfar, i Nordmalings kommun, tas om hand av svensk personal som har föräldrar i samma ålder som han, som kan relatera till hans generations historia i den svenska kulturen.
Men, det om mig. Vad jag ville komma till är detta: http://www.kavatvard.se/vara-boenden/persikan/

Man får inte efterfråga svensk äldreomsorg, inte heller kunskaper i svenska språket hos personalen som medger en fungerande kommunikation mellan personal och gamla, inte bara i livets trivialiteter utan även inom det som gör oss till människor; musik, historia, kultur. Men alla andra kulturer kan och får efterfråga detta. Det persiska äldreboendet Persikan (se länken ovan) har t.o.m. uttryckt det mycket bra. Jag gillar beskrivningen. Finge jag välja skulle jag på ålderns höst välja ett svenskt äldreboende som uttrycker sig på samma sätt. (Nu tvivlar jag starkt på att det kommer att finnas äldreboenden i Sverige om 35-40 år, men det är en annan fråga). Kista är bara en förort av idag kanske +100 stadsdelar i städer över hela landet, där den svenska gruppen blivit en minoritet i mängden andra minoriteter. Men den svenska kulturen får inte existera som minoritet. Det är ett absurt förhållande.

Det kan tilläggas att det postkoloniala tänkandet har ett naivt drag i det att det räknar med att det handlar om ett utjämnande av orättvisor. Det som ska uppstå är ett jämlikt samhälle (vilket för oss tillbaka till marxismens fantasier rörande det klasslösa samhället).

Nu är vi framme vid den hegemoniska folkmodell för tänkandet som totalt dominerar vår egen tid. Den är besatt av rättvisa för tidigare axiomatiskt förtryckta minoriteter. Det vita majoritetssamhället har en evig skuld att sona.

Människan är emellertid inte det slags djur som här outtalat förutsätts. Att det med hjälp av Frankfurtskolan, postkolonialt och postmodernistiskt tänkande är möjligt att befria samhället från förtryck är en ren och skär fantasi. Dessvärre blockerar det andra sätt att tänka. Vi har några vänner som vi mer eller mindre bombarderat med fakta utan att de på något sätt börjat ifrågasätta sin egen världsbild. Vi har helt enkelt fått ge upp och konstatera att rättvise/skuld/periferitänkandet vinner.

Dessa modeller, ursprungligen skapade i landet Akademia, har förvandlats till folkmodeller också på universiteten, där de helt dominerar de samhälls- och socialvetenskapliga institutionerna. Här kommer också rasismen in från periferin (vilket vi tidigare skrivit om på den här bloggen). De rasifierade tolkar det permanenta västerländska majoritetsövergreppet i termer av ras och ”vita människor” är inte välkomna in i deras värld.

Människan är ett kollektivt, revirhävdande hierarkiskt djur. De tidigare förtryckta är inte på något sätt godare än majoriteten, bara annorlunda. När makt- och medieeliten bejakar deras anammade kränkthet, så uppstår inte större jämlikhet utan ett förakt för majoriteten. I det här fallet kan man tala om ett svenskt självdestruktivt och totalt förödande förakt för det välfärdssamhälle svenskarna byggt upp. Vad mera är, majoriteten hamnar i ett underläge. En halländsk musiker skrev till oss:

En äldre man i publiken begär ordet och berättar att han medverkade vid socialnämndens senaste möte, då äldreboendet var uppe för diskussion. Mötet avhandlade alla ombyggnader som måste göras för att lagen så föreskriver: Alternativet var att stänga boendet. Det handlade inte om personalens eller brukarnas situation.
Efter en kortare diskussion slängde ordföranden klubban i bordet och sa: ”Nu skiter jag i det här.” Sedan lämnade han lokalen.
Då räckte en annan man upp handen och begärde ordet. Han sa: ”Här borta ligger ett boende för, som dom säger, ensamkommande flyktingbarn. Det är 8 stycken med en personalstyrka på 28. Tack för mig”. Sedan satte han sig.

Världen är orättvis, Sverige är orättvist. Som avslutning vill vi ge ett exempel på hur vår tids orättvisa kan se ut. Den har tre grundbultar: Frankfurtskolan, Postkolonialismen och Postmodernismen. Här har det som borde vara ett primärt intresse hamnat i minoritetsintressenas slagskugga.

SVT visade ett entimmes-reportage om äldreboendet Smedsberget i Lycksele, som teve-teamet också besökt ett år tidigare för att se om man där kunde skapa ”Sveriges bästa äldreboende”. Istället får Socialstyrelsens och SKL:s (Sveriges Kommuner och Landstings) rapporter om vår äldrevård sig en rejäl törn. I programmet säger Yngve Gustavsson, professor i geriatrik, att myndigheterna inte är medvetna om äldrevårdens mörka hörn. En undersökning i Umeå – den omfattar 2.500 personer över 85 år – visar att varannan pensionär är undernärd och felmedicinerad, var tredje deprimerad. Bristen på pengar är det största hindret för att åstadkomma förbättringar.

I reportaget berättas också om stora besparingar. Inte en pryl utöver det allra nödvändigaste kan köpas in utan att socialchefen ska godkänna det. Personalen upplever till exempel det som ovärdigt att de tvingas använda hushållsrullar som servetter till de boende under deras sista år, när måltiderna utgör ett av få glädjeämnen på ålderns höst. En del anställda köper därför olika varor för egna pengar till de gamla. Det finns inte några sjukgymnaster eller sjuksköterskor kvar. Personalen gör sitt yttersta men har inte någon extra tid över och lägger lätt skulden på sig själva, tycker att de gör ett dåligt jobb. Enligt expertis är risken för utbrändhet stor i personalgruppen.

Bara sex av 42 av de gamla på Smedsberget får i sig den näring som behövs. Det kan gå upp till 16 timmar innan de får mat, trots att en absolut maxgräns är 11 timmar. Boende riskerar att svälta ihjäl, det händer att de är hjälplösa när de drabbas av ett akut sjukdomstillstånd eftersom det dröjer för länge mellan larm och insats. Och många av de äldre lägger liksom personalen skulden på sig själva: de vill ju inte vara till besvär i onödan.

– Smedsberget är inte sämre än genomsnittet i Sverige. Vi vet att mer än hälften är undernärda inom äldrevården i Sverige. Minst 15.000 inom svensk äldreomsorg svälter ihjäl idag, konstaterar Yngve Gustafson. Så kan det se ut för dem som i dag befinner sig i periferin.

Karl-Olov Arnstberg & Gunnar Sandelin

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.