En intressant fråga att utreda skulle vara när journalister övergick från att vara någorlunda objektiva nyhetsförmedlare till att bli propagandister för massinvandring och mångkultur. När skedde skiftet? Den grundläggande journalistiska värdering, som jag uppfostrats med och utbildats i, lyder: Publish and be damned! I Sverige används begreppet konsekvensneutralitet med ungefär samma innehåll. Mottot innebär att obehagliga sakförhållanden ska blottläggas i press och etermedia utan tanke på konsekvenserna. Skönmålningar, selektiv verklighetsförmedling och propaganda är enligt denna devis omoraliska journalistiska förhållningssätt.
Men den svenska traditionen, som är både politisk och medial, innehåller en slags outtalad överideologi att folket ska fostras istället för att betraktas som vuxna människor, som själva kan sammanställa fakta och information och därefter dra egna slutsatser. Uppfostrartraditionen är förmodligen lika gammal som folkhemsbygget. Vi har redogjort för den i vår första bok, Invandring och mörkläggning – en saklig rapport från en förryckt tid. Så här sa tidigare TV 2-chefen Örjan Wallquist 1970 till tidningen Observers förvånade korrespondent i Stockholm (1963-1971), Roland Huntford, som skrev en bok med titeln The New Totalitarians (Det blinda Sverige, TEMA, 1971):
TV skulle aldrig angripa statsministern och regeringen emedan genomsnittssvensken identifierar sig själv med staten och de organisationer och de institutioner som har politiskt inflytande. På så sätt känns TV som en del av staten.
DN:s dåvarande chefredaktör Olof Lagercrantz (som vurmade för Maos Kina under kulturrevolutionen) gjorde bilden ännu tydligare då han anförtrodde den brittiske intervjuaren:
Ett litet land kan inte kosta på sig att individer kliver upp och tar en egen ståndpunkt. Det måste vara en grupp. Och då svenskarna reagerar gruppvis är de givetvis lätt influerade.
Aldrig har väl likriktningen inom media varit så stor som nu när det gäller att mörklägga fakta och konsekvenser av den omfattade utomeuropeiska asyl- och anhöriginvandringen, där Sverige bland annat hittills i år beviljat uppehållstillstånd till fyra gånger så många asylsökande som övriga nordiska länder tillsammans. Vi vet ju, genom att vi själva regelmässigt blir refuserade i så gott som alla svenska medier, att klimatet nu inför valet är hårdare än någonsin. Vi vet också genom information från olyckliga journalister på stora redaktioner att likriktningen aldrig varit så stor som i dagsläget och att det har blivit allt vanligare att personer som har sina rötter i HR-rörelsen (olika organisationer som har mänskliga rättigheter på sin agenda), och ibland även inom extremvänstern, anställs eller får medverka journalistiskt på frilansbasis. Flera journalister har berättat att de måste mörka sina åsikter och att de känner sig i grunden otrygga på sina arbetsplatser. Kollegor som anar deras åsikter motarbetar och till och med spionerar på dem. Detta i ett läge då yrkeskåren alltmer har gått från en distanserad, objektiv, kyligt informerade roll till att bli aktivistisk.
Allt detta har ökat med Sverigedemokraternas intåg på scenen. Varje journalist som vill få vara kvar inne i stugvärmen måste i sina alster markera den sedvanliga hovbugningen: att det är viktigt att Sverige fortsätter med sin nuvarande ”generösa flyktingpolitik” (läs: gränslösa och slappa asylhantering) och att SD är ett främlingsfientligt, rasistiskt parti som det är varje anständig medmänniskas skyldighet att ta avstånd ifrån. Att delta i kampen mot SD har blivit en viktig journalistisk uppgift. Annars är det stor risk att karriären är över, frysboxen väntar liksom en krympande bekantskapskrets.
Exemplen på denna diskurs skulle kunna fylla en hel akademisk avhandling, men jag nöjer mig med ett nedslag i senaste numret av kårens egen facktidning Journalisten, som just nu damp ned i min brevlåda och stimulerade till denna text. I Journalistförbundets tidning resonerar ju medias representanter i ett slags internt tonläge och därför är det som skrivs här en spegling av vad som sedan förmedlas utåt i det offentliga samtalet. Redan på första uppslaget kan man i uppdragen stil läsa ett näst intill beordrande citat från Svenska Dagbladets krönikör Sam Sundberg:
Att betala för journalistik är en medborgerlig plikt, precis som att rösta och sopsortera.
Själv känner jag ett allt större motstånd mot att vara med att betala licens och prenumerationer för medias propaganda.
På samma sida går Journalisten igenom frågan om SD ska få annonsera i pressen eller inte. Svaret blir att man generellt inte bör förbjuda detta. Även om så sker fortlöpande och upprepade gånger i verkligheten, är inställningen lika enhällig som den är fördömande:
”Trots att Arbetarbladets tydliga linje är att SD är ett rasistiskt parti råder emellertid inget generellt annonsförbud mot Sverigedemokraterna…” (Daniel Nordström)
”Även om VK:s grundvärderingar står i direkt motsats till det SD står för är det viktigt att samtidigt stå upp för yttrandefriheten…” (Ingvar Näslund)
”Journalister måste anstränga sig mer och slå knut på sig själv för att ställa frågor till Åkesson som avslöjar rasismen i sin nakna och egoistiska trångsynthet.” (Paul Ronge, medierådgivare)
I tidningen intervjuas i temat Valet 2014 Lotten Sunna från F!, under rubriken Vi måste stoppa det genusbaserade medievåldet. Hennes förslag är att införa en regel som bötfäller publicister som grovt överträder uppsatta jämställdhetsmål. F! behandlas alltmer i media på samma nivå som riksdagspartierna och förekommer ofta som ett nionde parti i olika utfrågningar och presentationer i press och facktidningar (i senaste numret av socionomernas facktidning Akademikern, organ för Akademikerförbundet SSR, är SD bortplockade och istället har redaktionen satt in F! i partipresentationen). På samma sida i Journalisten får Miljöpartiets kandidat Kurdo Baksi uttrycka sin sympati för partiets linje att stoppa presstödet till tidningen Nya Tider, som han betraktar som antidemokratisk. Representanter för Vänsterpartiet och Moderaterna får också i särskilda intervjuer uttala sig om sin syn på mediepolitiken och hur public service bör finansieras. Ingen talesperson för Sverigedemokraterna får på detta sätt uttrycka sina åsikter om det mediala landskapet.
Detta var bara ett litet axplock på morgonkvisten av det tonläge som tidningen Journalisten (och övriga media) förmedlar vecka in och vecka ut. Folket ska bli fostrade till de rätta värderingarna – som medias upplysta representanter förmedlar till oss alla.
Gunnar Sandelin
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 