Söndagskrönika: Vem bryr sig om nationen?

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

I en tidigare krönika kritiserade jag det politiska statsskick som inte får kritiseras, den västliga liberala demokratin. Anledningen var alla de konstiga föreställningar och destruktiva politiska beslut som vi finner i västliga demokratier, men inte i resten av världen. Är det ytterst det demokratiska statsskicket som fört oss dit? En av de frågor som jag snuddade vid men inte utvecklade, därför att jag inte gillar svaret, var om ett av demokratins stora misstag var att släppa fram kvinnorna till valurnorna.

Några dagar efter att jag skrivit den krönikan redovisade SVT en statistisk rapport som visade en växande politisk klyfta mellan unga kvinnor och män (18-29 år).

Killarna drar åt höger och tjejerna åt vänster. I synnerhet skiljer de sig åt när det gäller Sverigedemokraterna. SVT tolkade skillnaden som att unga kvinnor tycker att frågor om jämställdhet, skola och sjukvård är viktigast medan för unga män är lag och ordning samt migration viktigast.

Emellertid, vad SVT inte markerade var att dessa frågor ligger på olika plan. Männen förstår att massinvandringen och kriminaliteten är systemhotande, något som kvinnorna inte ser lika tydligt. Det är därför de unga männen söker sig mot Sverigedemokraterna och moderaterna.

Lite förenklat röstar kvinnorna för den bestående ordningen, utan att riktigt förstå vad som är dess förutsättning. Kanske kvinnor som kollektiv alltid gör så? I industrisamhällets gryning, då männen strejkade för bättre löner och rent allmänt för bättre villkor, fick de ofta kvinnorna emot sig. Hustrurna ville att männen skulle gå tillbaka till jobbet och inte bråka. Hellre en låg lön än ingen lön alls.

När det gäller den massimmigration som är roten inte bara till den brant stigande kriminaliteten utan också har gjort att välfärdssystemet är överansträngt så verkar detta inte vara en fråga som alarmerar kvinnorna, trots att de därmed får sämre välfärd. De kanske inte ser sambandet? Jag ska inte fortsätta längs detta spår. Hur mycket demokratins förfall än har med kvinnlig rösträtt och kvinnliga trygghetsideal att göra, så känns temat som en återvändsgränd. I övertydlighetens namn: Inte heller jag vill ”rädda demokratin” genom något så drastiskt som att ta ifrån kvinnorna deras rösträtt.

Orsaken till att jag lite för långt halkade in på detta tema var det som anges i rubriken. Utgångspunkten är en krönika i SvD av kolumnisten och författaren Carl Rudbeck. Den handlar om den amerikanske diplomaten George F. Kennan, efter Henry Kissinger rankad som USA:s främsta diplomat under 1900-talet. Kennan var ingen övertygad demokrat. I en text som han sedan ångrade skrev han att USA borde utvecklas till en ”auktoritär stat styrd av osjälviska patrioter som honom själv.”

Det som attraherar mig är formuleringen ”osjälviska patrioter”. Kanske Kennan har rätt? Med osjälviska patrioter vid makten är jag övertygad om att Sverige 1975 aldrig hade tagit beslutet att landet skulle vara mångkulturellt. Visst, det var ett helt okontroversiellt beslut men jag undrar ändå om inte socialdemokraterna redan då – Palme var absolut ingen dumskalle – såg att det skulle stärka deras väljarunderlag. Är det någon fråga där partiledare har långa känselspröt så är det väljarna.

Åke Thunström, ordförande för Medborgarperspektiv.se har utifrån SCB:s statistik kommit fram till att en tredjedel av socialdemokraternas röster i valet 2022 kom från invandrare. Om man räknar bort invandrarnas röster så är det borgerliga blocket tio procent större än det röda blocket.

På samma sätt misstänker jag starkt att högern, även om de aldrig sa det, såg till de svenska företagens konkurrenskraft. Arbetskraftsinvandringen ströps under lågkonjunkturen ett par år tidigare men om Sverige öppnade för flyktinginvandring, så skulle det öka industrins tillgång på lågavlönad arbetskraft. Vi vet hur det gick. Sossarna fick sina väljare och företagen fick sin arbetskraft. Så särskilt avancerat hade det inte varit att ställa den prognosen år 1975.

Hoppar vi ett år fram i tiden så tog socialdemokraterna bort tjänstemannaansvaret. Vid sidan av vanliga straff kunde tjänstemän dömas till avsättning och suspension om de gjorde ett undermåligt jobb. Dessutom kunde tjänstemän åläggas disciplinstraff för förseelser: varning, löneavdrag, suspension eller, med vissa begränsningar, avsättning.

Initiativet att ta bort ansvaret var Palmes. Var det av omsorg om nationen? Eller kanske om tjänstemännen? Knappast. Det är nog ett av efterkrigstidens hårdaste slag mot den svenska demokratin. Inget särskilt med det, för socialdemokratin var det redan då självklart att partiets intressen gick före landets.

1976 var det valår och sossarna riskerade att få stå till svars för flera skandaler. Främst var det de så kallade Vipeholmsexperimenten, sanktionerade och godkända av socialdemokraterna. Vipeholm var landets största anstalt för ”obildbara sinnesslöa”. I ett av experimenten fick patienterna massor av stora kolor, klibbiga för att fastna på tändernas ytor. Upp till 24 kolor per dag, mellan måltiderna. Tandtrollen jublade. 50 av de 660 försökspersonerna fick sina tänder helt förstörda. Även om experimenten låg så långt tillbaka som slutet av 1940-talet kunde det bli en praktfull rättsskandal som skadade sossarna. Därför var det bäst att ta bort tjänstemannaansvaret. Det hjälpte emellertid inte. De förlorade ändå valet.

Nå, varför är tjänstemannaansvaret så viktigt? Svaret är att ytterst styrs den svenska demokratin av lagarna och tjänstemännen måste fatta beslut i enlighet med gällande lagar och bestämmelser. Gör de inte det ska de ställas inför domstol. Därmed blir de svåra att manipulera. Den största skillnaden efter 1976 är att tjänstefel som tidigare hamnade i domstol övergick till att bedömas internt, som disciplinärenden hos de berörda myndigheterna. Som det heter i en moderat motion om ansvarets återinförande:

Sveriges befolkning ska aldrig behöva vara oroliga över att bli behandlade på fel sätt för att man fått ”fel tjänsteman” i sin ärendehantering, utan rättssäkerheten måste alltid vara den högsta möjliga. /…/ Idag blir sällan tjänstemän som gjort fel bestraffade utan de ”gömmer sig” ofta bakom tjänstemannakollektivet på arbetsplatsen.

Att ta bort tjänstemannaansvaret öppnade inte bara dörren för aktivister och godtyckliga beslut utan gjorde det också svårare för tjänstemännen att stå emot politiker som ville gena förbi gällande lagar och bestämmelser. Tidigare kunde tjänstemännen nobba politiska påtryckningar med referens till att de var juridiskt ansvariga för sina handlingar och riskerade att förlora jobbet. Nu öppnades också dörren för politiska tillsättningar. Det var inte längre lika viktigt att den som anställdes hade den erforderliga kompetensen, eftersom han eller hon inte riskerade att ställas till ansvar. Partibok blev inte så sällan viktigare.

Migrationsverkets Anders Danielsson och rikspolischefen Dan Eliasson har fått hård kritik men aldrig behövt ta ansvar för sin politiserade ämbetsutövning. Inte heller har de ställts till svars för att de satt sina egna intressen framför verkets.

Mitt under den brinnande migrationskrisen 2015 tog Anders Danielsson ledigt för att springa ett maratonlopp i Beirut. Personalen blev upprörd. Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST, skrev att personalen gick på knäna och att situationen var ohållbar. Det störde på intet sätt Anders Danielssons karriär. Från Migrationsverket gick han vidare till Röda Korset och därefter blev han landshövding i Västra Götalands län.

Dan Eliassons semesterresor till Las Palmas mitt under pandemin ledde visserligen inte till att han ställdes inför rätta men han fick lämna sitt jobb som generaldirektör för Myndigheten för samhällstjänst och beredskap, eftersom han varken informerat inrikesministern eller regeringens krissamordnare. Med bibehållen lön fick han ett utredningsuppdrag på regeringskansliet. I april 2021 begärde Aftonbladet ut alla handlingar som berörde Dan Eliassons arbete vid regeringskansliet. Det enda som fanns var ett protokoll från ett digitalt seminarium. Det utredningsuppdrag Eliasson fick slutredovisades muntligen den 24 maj 2021. Eliassons tid på elefantkyrkogården upphörde dock inte förrän den 31 december 2022. Eliasson jobbade alltså kvar i regeringskansliet i drygt 1,5 år efter att det att han redovisat sitt uppdrag. Även denna tid är odokumenterad. Socialdemokraterna tar hand om de sina.

Ett helt annat exempel: I samband med riksmötets öppnande 2018 skrev 261 föregivet opolitiska tjänstemän i regeringskansliet under ett upprop som skickades till myndighetens förvaltningschef. De var oroliga för att en ny regering skulle komma att ”urholka värdegrund och policys inom mångfald och icke-diskriminering”. I uppropet ställdes med andra ord en intern värdegrundspolicy mot Svea Rikes lag. Uppropet var tydligt riktat mot Allianspartierna – och Sverigedemokraterna.

Politisering, aktivism, korruption och nu senast har vi fått se hur den organiserade brottsligheten sträcker sina tentakler in i välfärdsindustrin. Tjänstemän håller ofta tyst, av rädsla för repressalier. De riskerar ju inget straff för det och viktigast är att inte mista jobbet.

Moderaterna och Sverigedemokraterna har i många år motionerat och arbetat för att återställa ansvaret. Vänstern har satt sig på tvären. Argumentet är mer än tunt, att det är onödigt att misstänkliggöra tjänstemännen. Det gör väl så gott det går och ska inte behöva riskera att hamna inför domstol. Arbetets politiska redaktör Daniel Swedin skriver att ”Moderaterna kan inte straffa fram bättre tjänstemän”. Han tycks inte förstå att det måste finnas system som gör att det går att komma tillrätta med haverier på myndigheter, korruption, eller tjänstemän som följer sin egen agenda, i stället för det som beslutats genom det demokratiska systemet.

Söndagen den 4 februari 2024 skriver Tove Lifvendahl i en krönika i SvD:

Det finns ett destruktivt mönster som går igen, över tid, och oavsett politisk inriktning på regeringarna, vilket Riksrevisionens kansliprosa bekräftar: Politiker som inte klarar av att fatta genomtänkta och långsiktiga beslut med gediget underlag, erforderlig budget och tydliga riktlinjer. Myndigheter som inte klarar av att ta kommandot över uppgiften, och skaffa sig kunskap som motsvarar behovet samt en tillräckligt effektiv organisation för att utföra uppdraget tillfredsställande. Vi utvärderar inte, lär oss inget, och inget ansvar utkrävs. En ohälsosam korsverkan där både politiker och myndigheter tvår sina händer över att Den Andre inte har gjort sitt jobb.

Vilken är den gemensamma nämnaren för exemplen ovan? Som jag ser det, bristen på ansvarstagande. Det är därför jag har en viss förståelse för Kennans idé om osjälviska patrioter.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version