Svensk socialdemokrati och välfärd

Den socialdemokratiska välfärdsstaten kontrasteras ofta mot den tidiga kapitalismens rovdrift med åtföljande misär och hisnande sociala klyftor. Välfärdsstaten står för trygghet, välstånd och – framför allt – jämlikhet. Man skulle kunna tro att den är resultatet av en hård socialdemokratisk kamp mot kapitalismen, en politik som visserligen inte störtat det gamla klassamhället i gruset men väl tvingat ner det på knä. Emellertid, ser vi till praktiken istället för retoriken har socialdemokratins främsta mål aldrig varit att störta klassamhället, inte ens att bli av med kungahuset, utan politiken har handlat om att i samförstånd med arbetsgivarna skapa en dräglig levnadsstandard för arbetarklassen. Kompromisser med näringslivet är därför ett avgörande inslag i folkhemsbygget.

Såväl kapitalister som socialister såg arbetet som samhällets motor. Var och en måste dra sitt strå till den gemensamma stacken. Ingen fick ligga samhället till last. I Internationalen heter det att ”lättingen ej råda får”. Med den utgångspunkten var den välfärdtanke som spirade under det tidiga 1900-talet inte helt oproblematisk. Exempelvis betonade Nils Karleby, en av socialdemokratins stora ideologer, det ekonomiska egenansvaret. Det fick aldrig bli så att slöa och slarviga människor skulle få statens stöd medan de flitiga och sparsamma fick stå tillbaka.

Bloggläsare januari 2019

Försök hitta någon av Robert Spencers böcker om Islam, till exempel den senaste ”The history of Jihad” på Adlibris. Jämför med Bokus.

***

Jag har i många år reflekterat över just bokförlagens och bokdistributörernas PK-mässiga och totalitära attityd till bokutgivningen. Här och var fångar man upp intressanta böcker, som helt enkelt inte finns översatta och utgivna i Sverige. I tidskriften Axess får jag en hel del input om internationell litteratur i jättespännande ämnen. Tyvärr hör jag inte till dem som obehindrat läser avancerad litteratur på engelska eller tyska.

I slutet av november upplevde jag en liten ”skakning på däck” hos distributörerna, tror det var Adlibris, med anledning av Lars Berns bok ”Den metabola pandemin”. Den första upplagan var slutsåld och jag skulle beställa flera exemplar för julklappar i familjen. Men den fanns inte tillgänglig.

Det var en mycket märklig information och annonsering om den boken – upplagan var slutsåld osv., precis som de gjorde med Sellners Identitär! Jag såg också i kommentarerna till Lars Berns blogg att det var flera som hade samma misstanke som jag, nämligen att man hade satt stopp för den distributionen. Men det ordnade upp sig. Har ingen aning om hur Lars Bern hanterade detta, men jag anar att någon form av insats gjordes. För ett tag sedan låg boken etta på Bokus i kategorin ”Medicin”.

Men var är ifrågasättandet och debatten om grindvakterna på bokförlag och hos distributörer? Den finns inte, inte ens i de alternativa spalterna. Är det inte nu dags att öppna den asken och låta anden flyga ut, så att luften blir rensad från censur och politisk återhållsamhet!

Jag tycker du åskådliggör situationen på ett belysande sätt genom att visa på hur Adlibris hanterar ”Identitär”. Men det är klart, det är nu fullt krig som pågår. Liberalismen skakar i sina grundvalar och drabbningen i kommande EU-val har redan nu sänt ut kraftig jordskalv. Har nyss läst en bok jag lånat på biblioteket här i Farsta ”Efter Europa”. Mycket intressant med ett fördjupat perspektiv på öststaternas historia och framför allt Centraleuropas förflutna. Och hur ska det gå för EU? Den finns på Bokus och fortfarande, får man säga, på Adlibris.

Pär Holmgren, klimatdiktator

I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent på bloggen.

Demokrati och folkvilja är inget för klimathotstroende. En av de främsta företrädarna för den gruppen är den kände TV-meteorologen och koldioxidbekämparen Pär Holmgren. Numera lär han dock ha lämnat väderprognosfacket och kandiderar för MP i det kommandet EU-valet i maj. MP vill gärna framstå som ett parti utanför den klassiska vänster-höger-skalan. I verkligheten är det annorlunda. Där är vänsterslagsidan mycket märkbar.
Holmgren är en predikant som fått övernaturliga dimensioner och hans förhållande till demokrati kan i bästa fall beskrivas som problematiskt. Ett Holmgrencitat som gått som en löpeld i sociala medier den senaste tiden är från magasinet Neo för snart tio år sedan om att han skulle snabbt avskaffa alla val om han vore statsminister:

”Vi har liksom inte tid att hålla på och käbbla mellan partierna”.

Adlibris censurerar

I dag blir det ett annorlunda och rätt ilsket inlägg. Det torde inte ha undgått någon läsare av den här bloggen att jag låtit gett ut en svensk översättning av den österrikiske aktivisten Martin Sellners bok Identitär! Nu har den andre av oss tre översättare (om man räknar med korrekturläsaren, vilket man bör göra) satt svensk text till en video med Martin Sellner där han tar upp frågor om deislamisering och återvandring, men framför allt förklarar hur terrorattentatet i Strasbourg kunde ha undvikits:

Orden som bedrar oss

På 1970-talet fanns i USA en rörelse som attraherade många amerikaner. Ledaren lovade frihet, jämlikhet, alla människors lika värde, socialism och antirasism. I Sverige skulle de vackra orden kunna stå för vänsterpartister, socialdemokrater och, om man undantar ”socialism”, också för miljöpartiet och liberalerna. I USA var de ledord för sekten Folkets tempel som skapades och drevs av den mycket karismatiske Jim Jones. Den 18 november 1978 övertalade han sammanlagt 909 sektmedlemmar att ta livet av sig själva och sina barn. Jim Jones dog också, även om det inte är klarlagt om han tog gift eller blev skjuten. Fem av dem som befann sig i Jonestown i Guyana överlevde.

Jag lyfter fram detta exempel som en påminnelse om att vackra ord ofta är något helt annat än verklighet. Ord är bedrägliga, det är verkligheten som gäller. Att avtäcka den verklighet som döljer sig bakom de vackra orden, det är yttrandefrihetens viktigaste uppgift.

Den nya åsiktskorridoren

Den 19:e november i år förklarade DN:s ledarskribent Erik Helmerson att ”Åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Man får tack och lov säga i princip vad man vill i det här landet. Det är hög tid att inse det.” Argumenteringen är minst sagt kuriös, för att inte säga prillig. Den i Paris bosatte konstkritikern Sinziana Ravini hade ”med stort obehag” läst Klanen, en antologi utgiven av Timbro och redigerad av Per Brinkemo och Johan Lundberg. Hon ansåg i sin postkolonialt kodade recension i Aftonbladet att det var en kulturrasistisk bok och att den tjänade ”nationalistiska och främlingsfientliga krafter”. Ravini fick emellertid inte de applåder som hon hade förväntat sig och det som fick Erik Helmersson att påstå att åsiktskorridoren var jämnad med marken var att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick emot sin egen recensent. Att en kulturredaktör inte är solidarisk med sina medarbetare eller åtminstone håller tyst om det de skrivit inte faller kulturchefen på läppen är exceptionellt, påstod Helmerson. Åsa Linderborg skrev:

Det är typiskt att det är Timbro som ger ut Klanen. Det är borgerlighetens intellektuella som intresserar sig för de tistlar som samtiden odlar medan vänstern nervöst hukar. Vänstern undviker alla frågor som kan gynna Sverigedemokraterna. Vänstern räds också repressionen på den egna barrikaden, det gäller att hålla sig till manus. Men här finns något värre: Den nya vänstern saknar svar i de värderingskonflikter som är oundvikliga i expansiva – mångerfarna – samhällen. 

Bloggläsare december 2018

Alternativ för Sverige och Sverigedemokraterna har svikit, med referens till deras lama kritik och i stort sett tystnad när det gäller FNs ”Global Compact”. Sverige har inget parti i klass med till exempel Alternative für Deutschland (AfD), som har många mycket starka kort/personer. Debatterna i Bundestag är intressanta. AfD sätter fingret på fakta och problem och föreslår lösningar. Resten av ledamöterna är med få undantag antingen inte närvarande eller skriker och buar när en AfD-politiker har ordet. Det är ett under att de flesta fortfarande röstar fram dessa skrikande/oärliga/fega pajaser. Man skulle kunna skratta om inte konsekvenserna vore så tragiska.