Samhällsansvar

En nära släkting, en kvinna i femtioårsåldern som inte längre bor i Sverige, skickar mig ett mail och ber mig enkelt och översiktligt förklara vad jag tänker ”om detta med invandring”. Hon utgår från att jag har ”kunskaper och tillgång till statistik”, som inte hon och heller inte ”mannen på gatan” har. Av samma skäl brukar hon läsa mina bloggtexter. Hon betvivlar att hon kan göra så mycket åt det som sker, men skriver att hon, för att inte resonera galet, i alla fall behöver kunskaper.

Jag svarar henne att det ska jag gärna göra och att jag också kommer att skicka henne en och annan länk, dock inte så många att hon drunknar. Hon skriver att jag inte behöver vara tveksam om att sända henne vissa länkar: ”Jag har vett nog i huvudet att läsa då det passar mig”. Och så en hjärtevärmande formulering: ”Berätta lite för mig med enkla ord – det skulle jag uppskatta. Vet du är en klok man. Och jag vill gärna höra/läsa.” 

Jag svarar att det här är en fråga jag aldrig fått tidigare. Jag har mina fans och säkert också de som avskyr mig, även om jag inte håller särskild koll på de senare. Men ingen har i så här allmänna ordalag frågat mig om invandring, på samma sätt som jag blivit tillfrågad om andra ämnesområden där jag har vissa insikter. Jag har till exempel fått den frågan ett oräkneligt antal gånger rörande romer, men som sagt aldrig för invandring. Det säger något om hur infekterat området är.

Jag svarar henne att det är en så bra fråga, att jag tänker mig att skriva ett tredelat svar och så småningom också lägga ut det på bloggen: ”Det kommer givetvis att handla om Sverige, men situationen är ungefär densamma i det land där du bor, även om det inte gått lika långt där. Plus den stora skillnaden att i ’ditt’ land är politikerna friare att ta egna beslut, eftersom landet inte är med i EU.”

Blodshämnden

I ”Violence and the Sacred” (1972) skriver den franske filosofen René Girard om rättssamhället som en av mänsklighetens stora landvinningar. Utan ett fungerande rättssystem går det inte att sätta stopp för klansamhällets ständigt pågående vendettor. Rättssamhället sköter om hämnden och har det som brukar kallas för ett våldsmonopol. Någon har begått ett brott men brottsoffrens släktklan får inte hämnas. Rättssamhället träder emellan och straffar förövaren. Också den som tar lagen i egna händer straffas.

Betydelsen av att förhindra blodshämnd tas upp på många ställen i bibeln: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren”. Eller som det mer dramatiskt formuleras i Psaltaren 94:1: ”Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans”. Här skiljer sig bibeln från koranen, som bejakar Qisas, blodshämnden. Också i norden har vi haft både klansystem (ättesamhället) och blodshämnd. De isländska sagorna ger ett rikt material. Njals saga kan läsas som en berättelse om blodshämnd.

Hedersmord är en form av rättsskipning som vi i Sverige, trots feministernas motstånd (det finns inga särskilda hedersmord, alla karlar är av samma skrot och korn), lärt oss att se som en väg att upprätta en familjs heder. Det kan också handla om att undvika fiendskap mellan olika klaner. När en man eller kvinna skymfats eller dödats är det släktingarnas plikt att utkräva hämnd. För att undvika fiendskap – och därmed blodshämnd – kan därför en klan eller familj känna sig tvingad ta livet av en av sina egna medlemmar. Endast på det sättet kan freden bevaras.

En parabel om landet i högan Nord

Det var en gång långt uppe i högan Nord ett land där nästan allt var välordnat och fungerade bättre än någon annanstans i hela världen. Landet var stort till ytan och där bodde många människor. Nej inte så väldigt många, men rätt många. Bland dem en man och en kvinna som levt länge tillsammans, hade välartade barn och var lyckliga med varandra. Inte för att de tänkte så mycket på sin med åren alltmer opassionerat vardagliga lycka. Eller pratade om den. Som bekant tiger hälsan still.

Åren gick, som de ju alltid gör, och de började bli gamla. I synnerhet mannen, som var äldre än kvinnan. Så antog makthavarna i landet i högan Nord en politik som innebar att människor från hela världen var välkomna att bosätta sig där. Landets invånare fick veta att i andra länder fanns det många människor som led nöd. Väldigt många led en alldeles förfärlig nöd. Så många som möjligt av dem borde väl få komma till det nordliga landet och erbjudas ett bättre liv.

De flesta av medborgarna ropade ja och javisst, därför att politikerna förklarade så övertygande och känslostarkt, och vi människor måste hjälpa varandra. Nej, så var det inte riktigt. Politikerna var inte särskilt övertygande och inte så många ropade ja. Men ändå rätt många. De andra protesterade inte. De brydde sig inte om politik, därför att det mesta fungerade som sagt väldigt bra.

Bloggläsare mitten av juni 2017

Apropå Niklas Orrenius och rom-registret så läste jag en kommentar till en tidningsartikel angående detta då det var som mest aktuellt där det stod: ”Att Niklas Orrenius har fått kännedom om romregistret är som att en schimpans har fått tag i en skarpladdad och osäkrad automatkarbin”.

***

”Avskaffa Sverige!” är rubriken på Birgitta Ohlssons famösa artikel i Expressen 2001. Men det var nog lite oklokt att skriva så ärligt. Planerna på att avskaffa Sverige bör skötas i tysthet, annars kan ju svenska folket börja ana oråd.

***

Läste på din blogg om polisuniform och HBTQ-plågan vi fått i landet. Där tog du upp frågan om en sikh kunde anställas på Göteborgs spårvägar om han envisades med att bära turban?
Ja, det blev ett sabla liv i media fick jag höra av en vän som bor i Göteborg och använder sig av dessa färdmedel. Om inte spårvägen anställde sikhen skulle DO bötfälla spårvägen för etnisk diskriminering. Göteborgs spårvägar valde att under galgen anställa sikhen men då fick han gå med sin turban i servicehallen och underhålla spårvagnarna. Om han inte tröttnat på att skita ner sin fina turban så går han väl kvar där fortfarande.

Polisens uniformer

Mest av en slump hamnade jag på en fil som innehöll sådant jag skrivit för många år sedan. Nedanstående text har tio år på nacken. Mest kanske det märks på att det saknas ett Q. Läsaren får själv upptäcka var.

***

Pridefestivalen i Stockholm äger rum på sensommaren. År 2002 gav Stockholms länspolismästare Carin Götblad sitt godkännande till de poliser som var homosexuella och ville paradera i sin polisuniform. Som tack för det fick hon invigningstala år 2005. Hon såg det som ett strategiskt beslut för att mota homofobi inom poliskåren. Inför 2006 års festival sa hon att ”Vi måste sticka ut hakan ibland för att visa att vi menar allvar”.

Det låter nästan som om det handlade om ett demonstrationståg av det slag vi känner från 1970-talet, men den här paraden är något annat. Det är inte bara glitter, fjädrar och glamour när HBT-personer (Homosexuella, Bisexuella och Transsexuella) går till Tantolunden utan utöver själva paraden handlar det om en hel vecka med en stor kongress för sexuella minoriteter. En bloggare som ville bli kommunalfullmäktig för Sverigedemokraterna i Örebro gav på nätet följande syrliga men rättvisande beskrivning inför starten (sidan borttagen):

Så var det dags igen, om en vecka börjar Stockholm Pride 2006, rikspartyt för alla homosexuella, bisexuella och transsexuella människor i Sverige där man lär ut homosex, pratar queerteori och speciellt för i år, där den politiskt korrekta eliten slåss om HBT:arnas gunst inför valet. I år har man även valt temat ”sex” för sina workshops (fyndigt kallat fuckshops) och aktiviteter. En hel vecka snusk och perversiteter med avancerad analsex, ”fittkunskap” och smisk och pisksex utlovas för allmänheten.

Registrerad!

Det här den sjätte och sista texten på ”turn-around-temat”. Likt den föregående handlar den, dock mest indirekt, om romer.

De flesta som läser den här bloggen känner troligtvis till att Svenska Institutet, som är underställt Utrikesdepartementet, nyligen begick ett svårt misstag – om det nu var ett misstag förstås. De har ett twitterkonto med ungefär 125.000 svenska och internationella följare, där utvalda svenskar får bidra till bilden av Sverige. Det som hände var att Svenska Institutet skickade ut ett pressmeddelande med en 14.000 (12.000 är en annan uppgift) namn lång lista över personer som bör blockeras från att delta i detta debattforum. Även om listan inte är åtkomlig så vet vi att där fanns flera kända namn. I sedvanlig nyspråksstil påstods censuren handla om att skydda åsiktsfriheten.

Listan döptes på nätet till SI-gate och en central fråga blev om Margot Wallström kunde ställas till svars. Visserligen drogs listan snabbt tillbaka men ursäkten från Jenny Ljung, ansvarig på Svenska institutet, blev lite halvgången. Hon sa att de tänkte fortsätta att arbeta aktivt för att motverka det näthat som hon påstod särskilt drabbar invandrare, kvinnor och dem som skriver om hbtq-frågor. Svenska Dagbladets krönikör Margit Richtert kommenterade ironiskt:

Det stod snart klart att det verkade räcka med att befinna sig någonstans till höger om miljöpartiet för att reduceras till en av dessa oberörbara som ”ägnar sig åt hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer”, om vi ska saxa ur Svenska Institutets kommuniké. Bara i min bekantskapskrets hittas följande: en centerpartistisk riksdagsledamot, åtskilliga ledarskribenter (däribland min make), Israels ambassadör i Sverige och två utlandssvenska hemmafruar. Att utpekas som misogyn bögknackarrasist torde motsvara royal straight flush i stigmatisering. Inte ens de misogyna bögknackarrasisterna vill ju kallas så längre! Mer paria än så blir man inte utan att ha laddat ned barnporr – ajöss till karriär, familj och vänner.

DN:s chefredaktör ljuger

På ett seminarium på Sveriges radio den 29 maj berättade DN:s chefredaktör Peter Wolodarski följande, efter att ha konstaterat att frågan om invandring är starkt polariserande:

Jag upplevde det här när jag var ny som chefredaktör 2013 och det var nog … det som hände då … det här var vintern 2013, är nog den största storm som jag varit inne i – påminner lite om det som du upplevde 2012 kring hur mycket invandring tål Sverige. Vi publicerade en annons i tidningen – en del av er kommer säkert ihåg det här – från två personer som hade gett ut en bok som handlade om vad dom hävdade var att medier mörklägger om invandring och så var det ett antal påståenden kring invandring, ett tiotal. Det kom en första version som var väldigt grov, landade på mitt bord. Det är inte så många annonser som landar på mitt bord men annonser som är kontroversiella brukar hamna på mitt bord, särskilt om de är av opinionsbildande natur. Och min allmänna inställning till såna annonser är att vi ska ha väldigt högt i tak och försöka publicera så mycket det bara går och att jag som utgivare inte ska gå in och censurera dom här annonserna. Problemet med den annonsen var att det var påståenden som inte var belagda. Och det var faktiskt också rena felaktigheter. Jag bad några av våra reportrar som jobbar med dom här frågorna och dom hittade saker som … Så bollade vi med annonsören men min erfarenhet är att man ska inte hålla på och bolla med annonsörer. Ta ställning till det som skickas in. Ta emot eller förkasta.