Ännu en svensk modell: Mångkulturens Sverige III

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den tredje.

1972 befann sig Sverige i lågkonjunktur, den första sedan krigsslutet. Det var en av anledningarna till att arbetsinvandringen ströps. En annan var att de flesta arbetsinvandrarna inte längre kom från Finland utan från sydöstra Europa, vilket gav LO kalla fötter. På ledarplats i tidskriften Fackföreningsrörelsen beskrevs invandringen från Jugoslavien som en invasion som resulterat i kaos. LO ansåg att om inte all utomnordisk invandring stoppades skulle vi få en ”utlänningsslum” i de större städerna. Det var bättre att satsa på kvinnor, äldre och handikappade i Sverige, än på arbetskraft från utlandet.

Vi kan se ungefär samma rörelse över hela Europa. Invandrarna nöjde sig inte med rollen som gästarbetare utan slog ner bopålarna i sina nya länder. De skapade därmed en efterfrågan på bostäder, utbildning och sociala tjänster. Dessa oväntade kostnader gjorde att arbetsinvandringen inte längre betraktades som lönsam. Detta var emellertid inte det argument som lyftes fram i den svenska debatten, utan i första hand pekades på risken för att invandrarna skulle komma att leva under sämre sociala och ekonomiska betingelser. Detta är intressant därför att även om jämlikhet är ett viktigt honnörsord så är det ändå, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, självklart att de som redan bor i ett land ska prioriteras framför nykomlingar. ”Vad är bäst för Sverige och landets medborgare?” är en fråga som kunde ställas utan att missförstås. Det är som bekant inte längre möjligt.

”Vad är bäst för Sverige och landets medborgare?” är en fråga som kunde ställas utan att missförstås. Det är som bekant inte längre möjligt.

När det definitiva stoppet för den svenska arbetskraftsinvandringen ägde rum i februari 1972 var det varken riksdag eller regering som fattade beslutet. Istället var det LO som skickade runt ett cirkulär till de olika förbunden. Där föreslogs att förbunden inte längre skulle ge sitt bifall till remisser om arbetstillstånd. Också Arbetsmarknadsstyrelsen nekade arbetstillstånd. Att omsorgen i första hand gällde landets invånare var tydlig. Det fanns sedan länge en diskussion inom LO om man skulle satsa på utländsk arbetskraft eller på att svenska kvinnor skulle gå in i produktionen, för att möta industrins behov. I allmänhet föreslogs en kombination. Detta ändrades med LO:s ställningstagande. Fackföreningsrörelsen satsade på svenska kvinnor, som ett alternativ till invandrad arbetskraft. Fortfarande var dock dörren öppen för flyktingar och familjeåterförening.

Bloggläsare juli 2019

Jag är uppvuxen i Estland, när landet tillhörde Sovjetunionen. Om det idag skulle dyka upp ett politiskt parti i Estland, som förespråkade invandring från Ryssland, skulle de få max 2 – 3 procent av rösterna. Inte heller de ryssar som bor i landet skulle rösta på dem! Detta till skillnad från Sverige, där 80 procent av befolkningen röstar på partier som förespråkar invandring. Min förklaring är:

• Vi ester är nationalister, till och med ”rasister”. Det är inte svenskarna, men observera att alla folk som inte är nationalister förr eller senare går under. 1936 var ungefär 6 procent av Estlands befolkning ryssar men bara 2 – 3 procent av esterna gifte sig med dem. 1986 var ungefär 40 procent av Estlands befolkning ryssar men fortfarande gifte sig bara 2 – 3 procent med ryssar. Alltså hade ingenting ändrats. Vi gifter oss inte med ryssar. Vi hatar dem inte som enskilda personer, men som grupp.
• Svenskar är hjärntvättade, de fattar inte vad som pågår. Ester var också hjärntvättade men inte gällande invandringen.
• Svenskar litar fortfarande på sina ledare. Hur kan 7 – 9 % av svenskarna rösta på sån idiot som Annie Lööf?
• Svenskar litar fortfarande på sina massmedia. Det gjorde vi inte i Estland. Det enda man kunde lita på i dagstidningarna var dagens datum. Detsamma gäller nu för svenska tidningar.
• Svenskar är rädda, att bli stämplade som nationalister, rasister, fascister och så vidare. Jag är inte rädd för det, därför att jag vet vem jag är.

Vi bodde i Sverige från 1989 till 2012 och drev ett eget företag. Då hade vi fått nog av Sverige, liksom vi tidigare fått nog av Sovjet. Vår son, som bor i Sverige, har sagt att om det kommer att gå åt helvete (vilket jag är säker på att det gör) flyttar han med sin familj till Estland. Vart ska svenskarna flytta?

***

Skam på torra land

Jag har länge retat mig på att vår statsminister Stefan Löfven, så snart det ges möjlighet, påstår att Sverigedemokraterna har nazistiska rötter. Mina invändningar är tre:

1. En statsminister ska höja sig över partipolitiken. Han är den högste politiske chefen över Sveriges medborgare, således också över dem som röstat på Sverigedemokraterna. Stefan Löfven missbrukar sitt ämbete med den typen av attacker på politiska konkurrenter.
2. Sverigedemokraterna har inte nazistiska rötter. Det är inte så att partiet startade med att några politiskt intresserade personer sa något som ”Vi nazister ska nu bilda ett parti och försöka överta regeringsmakten i Sverige”. Efter andra världskriget och med det vi alla vet om nazismen, är begreppet i sig liktydigt med ondska. Det som sker är inte att nazismen håller på att återuppstå som ett slags modern Fågel Fenix. Små extrema politiska grupperingar har ingen som helst möjlighet att erövra politisk makt. Det som istället sker är att oskicket bland socialdemokrater (andra partipolitiker onämnda) att klistra begrepp som nazism och nazister på politiska motståndare blivit så vanligt att allt fler inser att begreppet baktänder – det komprometterar avsändarna mer än adressaterna (”Den som drar nazistkortet har förlorat”). Om man vill vara överslätande och snäll kan man kalla det språkbruket för politiskt lögnaktigt. Men det är mer än så. Det är ju inte bara lögn utan det är också ett medvetet försök att lura väljarna – med andra ord, det är ett politiskt bedrägeri. Är det i sin ordning att Sverige har en politisk bedragare som statsminister? Jag ställer frågan till de tolv socialdemokrater (nio kvinnor och tre män) som Ledarsidorna anser vara Sveriges mäktigaste socialdemokrater (The Dirty Dozen): Carin Jämtin, Carina Persson, Ulf Bjereld, Marie Demker, Anna Ardin, Carina Ohlsson, Annika Söder, Annika Nilsson, Emma Lennartsson, Johan Sjölander, Wanja Lundby Wedin och Pierre Schori.
3. Sverigedemokraterna är ett av de största partierna i Sveriges riksdag och har på flera sätt markerat sin ambition att samarbeta med eller på annat sätt politiskt relatera till samtliga övriga riksdagspartier. Det gör Sverigedemokraterna till riksdagens mest demokratiska parti, vilket inte är en åsikt utan ett konstaterande. Den typen av samarbete försvåras eller omöjliggörs av ett lögnaktigt och grovt skändande språkbruk. Det är av stor betydelse att samtliga statsråd och riksdagsledamöter vinnlägger sig om ett precist och respektfullt språkbruk – precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Jag tror inte ett ögonblick att deras uppdragsgivare – svenska folket – vill att de som anförtrotts makten ska ägna sig åt mobbning. Dessa politiker har ju det gemensamma uppdraget att, med regeringen som exekutivt organ, styra Sverige! I valet mellan ett språkbruk som enar respektive splittrar landet, ska de givetvis välja det som underlättar för medborgarna att leva med varandra, trots politiska meningsskiljaktigheter.

Den manliga empatin

I dag återkommer Per Hagenäs med ”Den manliga empatin”

Den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Petersons är en megastjärna på Youtube. Hans bok ”12 livsregler: ett motgift mot kaos” är en av världens mest sålda. Utöver hans kunskap om den mänskliga naturen är det intressant att reflektera över intervjuarnas frågor i Youtubefilmerna. Dessa rör sig hela tiden kring samma teman och har oftast en anklagande och misstänksam ton. En tydlig bild av en strid framträder, mellan ett etablissemang som vant sig vid att kunna bestämma vår världsbild, och ”dissidenterna”. I synnerhet syns den i kommentarsfälten, där supportrar ger Jordan Peterson ett massivt stöd.

Den halvtimmesintervju som journalisten Cathy Newman gjorde med Jordan Peterson för engelska Channel Four har setts av fler än 15 miljoner och har över 120 000 kommentarer. De allra flesta hånar intervjuarens politiska korrekthet. Själv menar Jordan Peterson att hans intresse är att hjälpa människor till ett bättre liv, men att intervjuare hela tiden vill förvandla detta till politik.

Hur man blir dissident

Man kan naturligtvis säga att minst 1,1 miljoner svenskar är dissidenter, eftersom de i det senaste allmänna valet röstat på Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, men här vill jag begränsa begreppet till dem som offentligt och under eget namn motarbetar den postdemokratiska ”svenska modell”, som anger

• att ytterligt generöst definierade ”flyktingar” har rätt att få sin försörjning tryggad i Sverige, med svenska skattemedel
• att de som beviljats asyl bör ha förtur på bostadsmarknaden
• att statsfeminismens uppgift är att avskaffa patriarkatet
• att vi ska vara ytterst medvetna, till och med ångestfyllda, inför en destruktiv förändring som vi inte möter i verkligheten (klimatet)
• samtidigt som vi bör ignorera en destruktiv förändring som alla kan se (konsekvenserna av massinvandringen).

Dissidenterna vill helst föra fram sina kunskaper och åsikter på landets offentliga arena, men där är de inte välkomna. De är därför verksamma på nätet, i det som sammanfattningsvis kallas för Alternativa media. Mellan media och alternativa media pågår ett krig. Media är militärt överlägsna – när det gäller den offentliga scenen har de hegemoni. Men alternativa media är mentalt överlägsna och på tillväxt. Media tvingas retirera. Till en del är det dissidenternas förtjänst.

Hur blir man dissident? Det kan givetvis gå till på många sätt, men det vanligaste är att man skriver eller gör något offentligt uttalande som, ofta som en obehaglig överraskning, möter hård kritik, i kombination med ett skändande personangrepp. Den som attackeras måste ta ställning. Ska man göra en pudel och på så sätt förhoppningsvis få stanna kvar på den offentliga arenan? Eller så säger och tänker man: ”Jag vill tamejfan inte vika ner mig, jag har ju rätt!” För egen del ställdes jag första gången inför det valet 1998, när jag fick hård kritik för min bok ”Svenskar och zigenare” (slutsåld från förlaget och antikvariskt eftersökt). Den utlöste ett mediedrev med alla ingredienser utom en: sakkompetens. Jag tog strid för mina forskningsresultat och ansåg själv att jag vann sammandrabbningarna, men förlorade givetvis kriget. I dag, efter att under ett par decennier ha sett och följt ett stort antal mediedrev, konstaterar jag att det inte går att vinna, oavsett hur rätt man har. Vanligen kan man inte ens klara sig genom att göra en pudel.

Jonas Widgren: Mångkulturens Sverige II

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den andra.

David Schwarz var den person som förde fram mångkultursfrågan och lyckades värva såväl forskare, som experter och politiker. Sverige ändrade emellertid på den tiden inte politisk grundmodell efter allmänna debatter utan det krävdes dels en rejäl utredning och därefter att riksdagen agerade och fattade beslut. Den person som politiskt förverkligade David Schwarz tankar om ett mångkulturellt Sverige hette Jonas Widgren. (Min beskrivning av Jonas Widgrens gärning baseras så gott som enbart på den finlandssvenske historikern Mats Wickströms forskning). Vem av de båda som har störst betydelse är svårt att säga, men tvingas jag välja, tror jag att Jonas Widgren får dra på sig ledartröjan.

Jonas Widgren (1944 – 2004) tillhörde de röda borgarbarn som fick sin ideologiska fostran i slutet av 1960- och början av 1970-talet, med flyktingaktivism, protester mot Vietnamkriget etc. Men inte bara det, han hade också en mångkulturell släkt och en kosmopolitisk uppväxt i Stockholm, Marseille och Genève. 1967 gifte han sig med en kvinna från Kroatien och lade serbokroatiska till de övriga språk han behärskade.

Widgren hade ett övernationellt perspektiv och ville att Sverige skulle gå i spetsen för ett förändrat Europa. Han såg framför sig hur politiker i invandrarländerna skulle acceptera ”dubbla värdelojaliteter” och ”bikulturell identitetsbildning”. Detta var för hans del inte bara ett teoretiskt förhållningssätt utan förankrat i hans egen uppväxt och genom äktenskapet.

Bloggläsare slutet av juni 2019

Apropå kulturers livscykler, är det bara minoritetskulturer som inte assimilerar sig till majoritetskulturen som håller sig evigt unga? Kulturer verkar gå igenom cykler som motsvarar årstiderna med en vår, sommar, höst och vinter. Vår västerländska civilisation är döende i en långdragen vinter. Vissa minoriteter har en kärna som ivrigt tror på sin kulturs värderingar, sin livsstil, är starkt etnocentriska, de skaffar många barn, de är i en ständig vår-fas.

***

För mig är ju SWEBBTV-loggan en kvalitetssymbol. Men för många är flaggans färger en varningssignal… Och för att nå även dessa kan det krävas att man i ett ”segment” tvättar bort vissa element som kan föra de hjärntvättades tankar till någon av dessa kategorier: ”konspirationsteorier”, ”rättshaveri”, ”bitterhet och misslyckande”, ”Sverigedemokraterna och rasism”. Jag uppskattar ju personligen den typ av sarkasm som du och till exempel Lennart Matikainen ägnar er åt. Men för en oinsatt individ fungerar inte detta. Om de hör Katerina Janouch håna ”mänskliga rättigheter” (med rätta så klart!) kommer det bara att rättfärdiga deras nuvarande världsbild, där invandringskritiker är bittra avvikare. Det är nämligen väldigt svårt att logiskt argumentera mot ”mänskliga rättigheter” i en värld där känslorna styr. Och det har de alltid gjort hos den breda massan av människor.