Är den svenska staten demokratisk?

I den politiska vokabulären finns det nog inga begrepp som kan tävla med tyranni och demokrati i entydighet. De är lika definitiva som ont och gott, ja mer än så – de betyder ont och gott. Demokrati är ett ont statsskick och tyranni är ett gott – nej förlåt, tvärtom var det.

I västvärlden är Hitler och Stalin två statsledare som, när det gäller ondska, står i en klass för sig – alltså kallas de för tyranner, 1900-talets mest avskyvärda tyranner. Också Mao borde räknas dit, men han tillhörde inte västvärlden. Det hindrade inte att, när det begav sig. ägnade sig den naiva svenska kultureliten åt att hylla honom – då lika bedrövligt världsfrånvänd som den är i dessa dagar.

Eftersom inte heller tyranner kan erkänna att deras regimer är onda, kallade sig DDR både för demokratiskt och folkrepublik. Och i dag gäller samma sak för Nordkorea, där staten är ett tyranni som till och med går i arv. Landet har därför infört en ny tideräkning, som utgår från den förste ledarens, Kim Il- Sungs, födelseår 1912. Nu, år 108, sitter tredje generationens Kim-Jong-Un vid makten och verkar inte särskilt bekymra sig över hur det står till med demokratin i ett land, som påstår sig vara en demokrati.
Fortsätt läsa

När det främmande var exotiskt

I dag återkommer Gunnar Sandelin

Som jag har skrivit tidigare här på bloggen, har jag grottat ner mig i en skattkista av veckotidningar från 1950- och 60-talet. Särskilt har jag fäst mig vid annonserna, som visar på ett etniskt homogent samhälle med hög självkänsla och klara uppfattningar om vad som var manligt och kvinnligt. Alltså motsatsen till det självskadebeteende och den nationella masochism som vi lider av idag. Annonser är intressanta därför att de speglar ett folkligt medvetande som annonsören vädjar till, för att få sin produkt såld.

Mitt förra exempel illustrerade hur de traditionella könsrollerna och äktenskap var norm för runt 60 år sedan, innan statsfeminism och genusdoktriner kapade tillvaron. Nu är turen kommen till några exempel på hur synen på etnicitet och andra kulturer uttrycktes i reklamen.
Fortsätt läsa

Den nya feodalismen


Under det svenska vinterhalvåret lever jag i ett slags halvfeodalt Thailand och eftersom jag tillhör ”den feodala klassen” kan jag konstatera att det för sådana som mig är ett bättre samhälle, än ett socialdemokratiskt och jämlikhetsmaximerande Sverige. I Thailand är vissa varor lika dyra som i Sverige men tjänster är billiga. Går jag och klipper mig, vilket ju enbart är en tjänst jag köper, så kostar det några tior. En timmes massage kostar en hundring. Ett hembiträde som städar och tvättar eller en barnflicka, det är inga höga löner det handlar om. Köper jag nya däck till bilen, så kostar de som i Sverige, men då är monteringen inräknad. Besöker jag ett varuhus av något slag, finns där alltid gott om personal, beredd att hjälpa mig. Inte alls som i sina svenska motsvarigheter, där den kostsamma personalstyrkan ibland verkar slimmad ner till icke-existens. Jag kan gå på restaurang och bjuda hela familjen och det kostar bara en femtedel eller ännu mindre, av vad det kostar i Sverige. Exemplen kan mångfaldigas.
Fortsätt läsa

När manligheten var dyrkad

I dag gästas bloggen av Gunnar Sandelin

På senare tid har jag gått igenom en stor samling veckotidningar från femtio- och sextiotalet. Jag fick dem av en vän, vars föräldrar hade efterlämnat ett helt upplag på vinden. Tidsandan fascinerade mig och jag har scannat in mer än hundra annonser. För mig, som är född i början av femtiotalet, utgör de en guldgruva, eftersom de sätter igång en minnesprocess. Kanske är det naturligt för åldrandet att tycka att det var bättre förr, men jag minns ett samhälle, där allt som var enkelt och naturligt i dag har vänts till sin totala motsats.
Fortsätt läsa

Vi såg det aldrig komma


I november 2019 intervjuades Stefan Löfven i SVT:s Agenda om våldsbrottsligheten. Sverige låg då etta i Europa när det gäller dödsskjutningar bland unga män. Statsministern svarade yrvaket att han såg det aldrig komma. För det fick han mycket kritik, bland annat skrev SvD-journalisten Göran Eriksson att Stefan Löfven visst såg det komma. I sitt sommartal 2015 sa statsministern nämligen att han och regeringen ”sedan dag ett” föresatt sig att bekämpa gängkriminaliteten och att han hade gett ”justitieministern och inrikesministern i uppdrag att ta fram insatser, för att öka polisens förmåga att möta organiserad brottslighet”. Stefan Löfven såg vad som hände – han talade bland annat om ”orons sommar” – men de insatser som gjordes blev i praktiken inte så effektiva. Det var väl mera så att en och annan sakkunnig fick förstärkning i lönekuvertet, medan våldsbrottsligheten eskalerade.

Det som intresserar mig som inledning till det här blogginlägget är emellertid inte vår statsministers och regerings handfallenhet, när det gäller att stoppa eller åtminstone minska på våldskriminaliteten, utan uttrycket ”vi/jag såg det aldrig komma”. Det gäller nämligen skrämmande ofta för avgörande händelser, riktigt stora förändringar, att de tar såväl makthavare som opinionsbildare och oss andra på sängen.

Tsunamin i Asien 2004 visade hur oförberedda de svenska myndigheter var, som har ansvar för krishanteringen, inte minst Utrikesdepartementet. Skogsbränderna i Västmanland visade också ett oförberett myndighetssverige. Vidare, det var nog inte många som förstod vad som höll på att hända när Metoo-rörelsen tog fart. Likadant med Corona-pandemin. Den överraskade svenska beredskapsmyndigheter med brallorna nere och har hanterats så illa – vilket dödstalen visar – att New York Times konstaterar att Sverige blivit ett pariahland i Skandinavien. Övriga länder vill som bekant inte släppa in svenskar.
Fortsätt läsa

Sverker Sörlin och klimatet

Sverker Sörlin är idéhistoriker, professor i miljöhistoria vid KTH och en av medlemmarna i myndigheten Klimatpolitiska rådet. Påpassligt i coronaepidemins kölvatten har han nyligen gett ut en bok med titeln ”Kris! Från Estonia till Corona”. Boken var gratis att i pdf-format hämta hem till och med den 15 juni. Numera kostar den 59 kronor och finns bland annat på Bokus och Adlibris. I föregående blogginlägg recenserades den av Karl-Olov Arnstberg.

Som rubriken anger begränsas detta blogginlägg till att gälla Sverker Sörlins klimatperspektiv. Det presenteras i kapitel fyra och är föga förvånande betitlat ”Klimatkris”, med den oavsiktligt träffande underrubriken ”Vår tid är en tidens och tillitens kris”. Just så! Vem kan tro på det som exempelvis MSM rapporterar om klimatet? Förutsägelser kommer på skam, självsäkra uttalanden visar sig vara rena påhitt och de klimatmodeller som används har utomordentligt låg träffsäkerhet.

Vad jag kunnat utröna saknar Sverker Sörlin naturvetenskaplig bakgrund. Förmodligen är det den egenskapen som gör att han anses vara lämplig att vara med i rådet, vars uppgift beskrivs så här på myndighetens webbplats:

Klimatpolitiska rådet är ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan som utvärderar om regeringens samlade politik leder mot målet om noll utsläpp år 2045.

Fortsätt läsa

Sverker Sörlin, en politisk demagog

Den produktive idéhistorikern Sverker Sörlin är en av DNs mest uppburna medarbetare. På Atlas förlag har han just kommit med boken ”Kris! Från Estonia till Corona”, som fram till den 15:e juni kunde laddas ner gratis som pdf från nätet. Boken är ett kompilat och kärnan består av artiklar som han skrivit i Dagens Nyheter.

På bloggen publiceras idag en recension av boken som helhet och senare, eftersom här finns ett stort avsnitt om klimatet, också en recension skriven av den i klimatfrågan engagerade och mycket kunnige Rolf Oward.

Den bloggläsare som tipsade mig om att boken gick att ladda ner kommenterade: ”En bok full med ovanligt oärlig argumentation riktad mot dem som tänker annorledes än herr Sörlin själv. Men den skiljer sig inte i något avseende från det som sägs och skrivs av de rättänkande i dagens Sverige. Sörlin tar till alla de fula knep som vi fick lära oss att inte använda när vi läste om argumentation och arguments giltighet i filosofin på gymnasiet.”
Fortsätt läsa

Postmodernismens mörka hjärta


Dagens bloggtext är skriven av Gunnar Sandelin. En kortare version, som innehåller första halvan av denna text, har tidigare publicerats på sajten Det Goda Samhället.

Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.


Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande kan spela upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.

Med en närmast plågad framtoning beskriver Jordan Peterson postmodernismen som ett fientligt maktövertagande, som en ”en långt mer uthållig, illasinnad, skadlig, nihilistisk och intellektuellt attraktiv doktrin än vad som allmänheten ännu har fått klart för sig”. Sedan marxist-leninismens totala sammanbrott i slutet av åttiotalet har postmodernismen verkat som vänsterns nya religion, ett substitut som ersatt den klassiska motsättningen mellan arbetarklass och bourgeoisie och istället delat upp världen i nya hierarkier av offer och förtryckarkategorier, baserat på identitet. Den har, trots att de flesta är omedvetna om dess påverkan, injicerat avund, skuld, misstro och maktkamp överallt i det västerländska samhället.
Fortsätt läsa

Döende eller redan död?


En av de ödesfrågor som jag ställt vänner och närstående inför har varit om de tycker det är rätt att till sina barn överlämna ett betydligt sämre samhälle än det som de själva fick växa upp och leva i. Frågan är högst legitim, eftersom de tillhör det dominerande och opinionsbildande samhällsskikt som bär ansvaret för det samhälle vi fick. De har varit med och bestämt över samhällets kulturella utveckling. Jag har aldrig fått något svar utan det är en fråga som de smiter ifrån.

Även om de inte begriper hur det gick till, så ser ju också de att Sverige inte alls har berikats av mångkulturen. Istället har det blivit ett av Europas farligaste länder med skjutningar, sprängningar, bilbränder, skolbränder och våldtäkter. Enligt BRÅ utsätts en fjärdedel av landets befolkning årligen för brott. Nationalekonomen Tino Sanandaji skriver i sin bok Massutmaning:

Utrikes födda /utgör/ 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 71 procent av Sveriges barnfattigdom finns bland hushåll med utländsk bakgrund, medan 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Vi kan fylla på med Europas lägsta antal vårdplatser, äldreboenden som omvandlas till migrantbostäder, bankrutta landsbygdskommuner, stökiga förortsskolor, uppåt trehundratusen fattigpensionärer och nu senast hur personal på äldreboenden beordrats att arbeta, trots att de är bekräftat covid19-smittade. Det har också hänt att personal utan skyddsutrustning gått mellan smittade och friska personer. Mera: äldre som istället för intensivvård fått morfin och palliativ vård. I en ledarartikel i SvD den 3 juni skriver Ivar Arpi ”Begrepp som ättestupa känns vulgära att använda. Men det är svårt att hindra tanken.”

Med andra ord, det är inte längre så mycket bevänt med svensk välfärd – i synnerhet inte när den stäms av mot de skatter och avgifter som vår politiska elit lägger på medborgarna. Vi vet varför, massinvandringen har blivit ett ekonomiskt slukhål.

Att besvara frågan om det är rätt att lämna över ett så vanvårdat samhälle till nästa generation med ett ja, den lögnen blir för grov. Och att svara nej blir liktydigt med att erkänna att de begått ett gigantiskt misstag när de bejakat den massinvandring som Sverige under i synnerhet de senaste tjugo åren har utsatts för. Ja, mer än så – det skulle också innebära att de erkände sitt maktmissbruk, att de burit sig illa åt genom att brunsmeta och skända den minoritet som förstod det som de inte själva begrep.
Fortsätt läsa

Hypoteserna


I den svenska offentligheten framstår varken det mångkulturella samhället eller massinvandringen som problem, trots de för välfärdssamhället förödande konsekvenserna. Det är självklart att Sverige, som det heter, måste ta sitt ansvar i flyktingfrågan.

För oss som ser hur välfärdssamhället monteras ned, trots att skatterna alltid ligger på topp fem i världen, och dessutom befarar att den förda politiken kommer att resultera i en systemkollaps – kanske också i ett inbördeskrig, är den förda politiken obegriplig. För att stjäla en fras från Astrid Lindgrens rumpnissar: ”Varför gör dom på detta viset?”
Fortsätt läsa