Socialexorcism

I dag återkommer Håkan Johansson som gästskribent på bloggen

Segregation, relativ fattigdom och kriminalitet påstås vara majoritetssamhällets fel, som systematiskt diskriminerar minoriteter och inte ger dem de rättigheter de borde ha tillgång till i ett välfärdssamhälle. Det så kallade utanförskapet anses också spela stor roll. Om man på ett mer integrerande sätt kunde släppa in nytillkomna i de mer eller mindre segregerade bostadsområden där värdnationens högavlönade bor, skulle den samtidigt prisade och påtvingade mångkulturen frälsa alla och envar.

Tyvärr verkar inte detta recept passa svensk medel- och överklass något vidare. Där har man visserligen ingenting emot att få sällskap av en kosmopolitisk elit, men om de som massinvandrat till Sverige börjar flytta in i deras bostadsrevir, uppstår så kallad “white flight”. Tydligen går gränsen för tolererbar mångkultur redan vid cirka fem procent, innan ”den vita flykten” tar sin början. Dessa svenskar, som ofta är ivriga förespråkare för fortsatt massinvandring, visar med all tydlighet att de helst vill bosätta sig på betryggande avstånd från de utanförskapsområden, som är en konsekvens av den invandringspolitik som de själva är anhängare av.

Bloggläsare maj 2019

Till min stora glädje läser jag i lokalpressen att det skuldtyngda landsting jag bor i nu tillsatt en ”kommunikationsdirektör” och en ”kultur-och kompetensdirektör”. Jag hoppas verkligen att dessa båda och deras respektive avdelningar under den närmaste tiden formulerar en behaglig tillvaro för mig, så livet blir värt och leva och jag slipper fundera över verkligheten.

***

Dumhetsteorin sysselsätter mig fortfarande. Om vi diskuterar korpelanernas längtan efter att kamma varandra och din fråga ”Vem vill bli extremt fet, vem vill bli alkoholist, vem vill bli knarkare” går det att ge begripliga svar, om man kopplar dem till kroppsliga begär. Men vem fan vill öka antalet våldtäkter, nedslagna pensionärer, och bilbränder samt få en skattespiral som slutar i kaos utan försvar, polis, pension, skola och obeboeliga getton?

ibland funderar jag om det är naturens sätt att uppmuntra dem som inte hör framtiden till att skynda på sin egen undergång. En annan tanke som kommer upp är likheten med fobier fast ”tvärtom”, det går inte att prata bort en fobi utan man måste se den i vitögat, möta den upprepade gånger, för att bli kvitt den. På samma sätt måste kanske de som helt saknar erfarenhet av problemområden utsättas för smärta för att myntet ska trilla ner (fast det haltar, man borde fatta att stövlar är bra om nån varnar för ormar).

Definitionen på dumhet är inte att man begår misstag, utan att man upprepar dem och hoppas på ett annat resultat. När så många begår samma dumhet om och om igen under så lång tid, trots att vi befinner oss i en tidsålder när information är lättare än någonsin att tillgå, så är det så oförklarligt dumt att man misstänker att alltsammans är riggat ( som ett dataspel).

Hemmablindhet

Nu har jag varit hemma i Sverige i en dryg vecka, efter att ha tillbringat vinterhalvåret på den tropiska semesterkobben. Rätt skönt att återvända till ett svalare klimat. Den sista tiden var det konstant 40 grader plus, eller mera. Också härligt att åter kunna njuta av den svenska maten: Smarrig danboost (dansk), lammstek (Nya Zeeland) och (tyska) Liedls surdegsrågbröd. ”Endast Sverige svenska krusbär har” (skaldade Almqvist, som flydde till Amerika och där bland annat försörjde sig på att spela piano). Också underbart med vårens skira grönska, att lyssna till småfåglarnas aggressiva parnings-och revirbevakande kvitter, gå på skogsstigar kantade av vitsippshav och framför allt, att leva med och i det egna språket – det språk som den svenske poeten Esaias Tegnér 1817 patriotiskt utnämnde till ”ärans och hjältarnas språk” (What the fuck?!)

Ändå, jag har allvarliga funderingar på att lämna Sverige. Därför är denna första tid viktig – innan hemmablindheten slår till. Jag vill veta om det blivit lättare att leva i Sverige? Eller svårare?

Det kollektiva vansinnet

Joyce Carol Oates tillhör mina favoritförfattare men det var länge sedan jag läste något av henne. På en loppmarknad hittar jag en av hennes senare romaner: Dykvinnan (2012). Jag köper den och börjar läsa på kvällen. På s. 29 skriver hon: ”Hade inte redan Nietzsche sagt det – Galenskap är sällsynt hos individerna men mycket vanligt hos nationerna”. Jag skulle vilja veta var Nietzsche skrev det. Tyvärr finns det ingen referens. Inte så konstigt, det är ju en roman.

Eftersom jag sedan flera år tillbaka, utan att finna ett helt tillfredsställande svar, prövat ett antal olika förklaringar till den galenskap som drabbat Västeuropa och är särskilt tydlig i Sverige, fastnar Nietzsches konstaterande, med det tillägget att det inte bara gäller för nationer utan generellt för kollektiv, alltifrån små sekter till civilisationer, som den västerländska. Det går att ge hur många exempel som helst på galna kollektiv. Tag Korpelarörelsen, som har en enda förtjänst, att den hade en så kort livslängd.

Siffror om framtiden

Enligt SCB ökade Sveriges invånarantal under perioden 2002 till 2018 med totalt 1.289.397 personer. Av dem var 902.106 födda i något annat land. 283.100 var inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. 214.120 hade en inrikes och en utrikes född förälder. Sammanlagt blir det 1.399.326 personer men då är inte de nyfödda barn medräknade, som har två inrikes födda föräldrar.

Det är lätt att bli förvirrad av höga tal, men titta på dem en gång till. Hur kan det komma sig att antalet invånare är högre före än efter att man räknat in dem som är barn till infödda föräldrar, här för enkelhetens skull kallade för svenskar?

Svaret är att den svenska befolkningen under perioden minskade med sammanlagt 109.929 invånare, dels på grund av utflyttning men framför allt på grund av fler dog än det föddes, alltså ett negativt födelsetal. Under enbart 2018 minskade antalet svenskar med sammanlagt 8.280 personer. 3.850 lämnade Sverige och födelseunderskottet var 4.430.

Nationell identitet

Inbördeskriget i Syrien följde i kölvattnet på den arabiska våren 2011. När Bashar-al-Assadregimen sattes ifråga kunde naturligtvis al-Assad ha avgått men det gjorde han inte utan svarade med hård repression. Inbördeskriget var ett faktum. Det fördjupades när Turkiet, Saudiarabien, Iran, Ryssland och USA lade sig i. Jag ska inte gå närmare in på hur dessa parter samspelade med varandra, bara konstatera att det var i den myllan som IS skapades.

När inbördeskriget bröt ut hade Syrien ungefär 18 miljoner invånare. En halv miljon människor miste livet. Fem miljoner lämnade landet, varav en miljon sökte sig till Europa. Mellan sex och sju miljoner drevs från sina hemorter men stannade kvar i Syrien. Kriget fick inte bara konsekvenser för Syrien utan också för grannarna Turkiet, Jordanien, Libanon och Irak, plus att migrationsvågen skakade om Europa.

Ett perspektiv som jag aldrig mött i den svenska rapporteringen är att det som utlöste kriget var en alltför svag syrisk nationell identitet. För den som gillar mångkultur var Syrien rena mönstersamhället.

Bakom lås och bom

I en uppmärksammad essä om civilkurage på Ledarsidorna.se (nu tyvärr bakom en betalvägg men det går att få höra inlägget uppläst) inleder Malcom Kyeyune med konstaterandet att en brottsvåg löper genom landet och att det blivit meningslöst att försöka bortförklara den genom att trixa med statistik, eftersom tecknen är så tydliga. Kyeyune skriver att inte ens de mest renläriga ideologerna bland oss numera lägger ner särskilt mycket energi på mörklägga. Frånsett att jag ogillar begreppet ”brottsvåg” därför att det antyder att det som händer är ett undantag från normaliteten – och det vet vi ännu inte om det är – så är vi överens. Kyeyune ger några exempel:

• Barnrån
• Heminvasioner
• Kidnappningar
• Brott med tortyrinslag
• Rektorer som informerar föräldrarna om att barnen inte ens under skoltid bör gå ensamma från en skolbyggnad till en annan, på grund av den ökade risken att de ska bli rånade på vägen
• Gågrupper – vuxna och barn som för att vara säkra går i stora klungor från plats A till plats B