Den globaliserade människan

1930 gav den tyske författaren Robert Musil ut första delen av sitt ofullbordade romanprojekt ”Mannen utan egenskaper”. Han är en av 1900-talets riktigt stora författare – eller borde åtminstone vara det. Född 1880, död 1942. Nazisterna förbjöd hans texter och när de 1933 kom till makten flydde han till Österrike. När Hitler 1938 proklamerade Anschsluss vid Heidenplatz i Wien tog han sig vidare till Schweiz.

Jag läste den svenska upplagan, den kom ut i två volymer på 1960-talet. Nu har jag stiftat bekantskap med den första delen igen, därför att jag har en idé om att Ulrich (man får bara veta huvudpersonens förnamn) som karaktär skulle passa utmärkt in i en globaliserad värld. Att han inte har några egenskaper betyder att han inte har några inre övertygelser, inte någon moralisk kompass och inte heller några bestämda värderingar. Han kan anpassa sig till i stort sett vilka livsvillkor som helst. Min vaga minnesbild visade sig stämma rätt bra. Han är alltså inte, vilket ibland hävdas, en av de första moderna människorna utan snarare en av de första postmoderna.

I sin egen tid går Ulrich mot strömmen. Han misslyckas som militär och ingenjör och ägnar sig till slut åt matematiken, som ju av sina utövare inte kräver några som helst moraliska ställningstaganden eller egenskaper, utöver en hög intelligens. Hade Ulrich varit född 1980 hade han motsvarat vår tids ideal.

Vad har Annie Lööf i kikarn?

I dag återkommer Ingrid Björkman som gäst på bloggen

Under ett av de många mediesända samtalen veckan efter det att Stefan Löfven kastat in handduken, hördes en journalist fråga Annie Lööf hur länge de tänkte hålla på och ”tjafsa”. Bra fråga! Ännu bättre hade varit om han frågat varför de höll på och tjafsade.

Vari Centerns politik består får man inte veta mycket om i Lööfs presentationer. I stället är det fråga om hennes egna tyckanden. En fråga som osökt dyker upp då och då är i hur hög grad de åsikter som Lööf framför har stöd i partiet. Eftersom såväl politiken som hennes framträdanden är så uppenbart egofixerade, är det rimligt att i en analys av Centerns politik fokusera på personen Annie Lööf.

Man letar förgäves efter något slags förnuftsbaserad struktur i hennes resonemang. Det enda hon envetet håller fast vid är ett alltmer krampaktigt avståndstagande till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Detta avståndstagande, som förefaller bottna i ett oresonligt hat, styr uppenbarligen hela hennes politiska agerande och är också den röda tråden i hennes framställningar. Känslor, inte sakfrågor, fyller hennes budskap.

De politiska ”lösningar” som Annie Lööf för fram – och som Jan Björklund troget hänger med på – är irrationella och svårförståeliga, för att inte säga obegripliga. Några exempel: Lööf förklarar gång på gång att alliansen är viktig – för att därefter lägga förslag som skjuter alliansen i sank. Hon försäkrar att hon vill se Ulf Kristerson som statsminister – men kommer trots det att rösta ner honom. Hon lovade att aldrig sätta sig i en S-ledd regering – glömt är det löftet. Under inga förhållanden ämnar hon ta stöd av Sverigedemokraterna – men samverkade utan problem med dem när Löfven avsattes som statsminister.

Valanalys

I dag gästas bloggen av Nils-Olov Johnson

Stödet för Sverigedemokraterna utvecklades inte som man kunde vänta sig fram till valet den 9 september. Om man skall förstå vad som hände måste man känna till preference falsification-teorins (PF) beskrivning av hur sympatierna för oönskade åsikter påverkas. I tidigare artiklar (1,2,3,4) har jag diskuterat hur man skall se på opinionsmätningar, när man har en situation där PF föreligger.

En uppskattning av PF-effektens storlek kan normalt vara väldigt svår att göra. I det amerikanska presidentvalet och Brexitvalet fanns bara väldigt grova uppskattningar, vilket ledde till helt felaktiga prognoser. De dolda Trumpsympatisörerna visade sig vara så många att han oväntat vann valet. Med de speciella förutsättningar som finns i Sverige går det dock att skapa en metrik. Vi antar att det föreslagna sättet, att mäta storleken på den ”preference falsification”, som finns kring ökad/minskad invandring, ger en riktig bild av läget i Sverige. Vi kan då ställa upp följande tabell som beskriver utvecklingen av öppna och dolda SD-sympatisörer sedan 2010.

Agendan bakom dagens migrationspolitik?

I dag är Ingrid Björkman gäst på bloggen

Under 80-talet var jag periodvis knuten till universitetet i Nairobi. Varje gång jag kom ner till Kenya saknades ytterligare någon av mina kollegor. Varför? Jo, vederbörande hade fått stipendium till ett universitet i västvärlden – London, Moskva, Uppsala. . . och sedan inte återvänt. Sakta men säkert dränerades Nairobiuniversitetet på kompetens.

Jag tänkte inte närmare på saken förrän jag en dag i början av 90-talet råkade möta en Nairobikollega på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Han berättade att han var i Sverige som flykting. Jag trodde inte mina öron: flykting från Kenya! Jo, han hade rest via Zimbabwe, där han fått flyktingstatus. Och nu väntade han sin familj till Uppsala. FN stod för deras uppehälle, förklarade han.

Livet som hund

Man skulle kunna tro att föreställningen om människors lika värde har sina rötter i den grekiska demokratin, men så är det inte. Idén att stadsstaten Athén skulle tillsätta sina ledare efter principen ”en man en röst”, alltså att ingen i själva röstningen var värd mer än någon annan, hade ingenting med ”lika värde” att göra. Den grekiska demokratin värnade inte individens rättigheter. Inte heller fick slavar och kvinnor, som tillsammans utgjorde en numerärt helt överlägsen folkmajoritet, rösta. Givetvis kunde de inte heller väljas till politiska ledare.

Det lika värdet var också ytterligt en främmande tanke inom stoicismen, som kom att bli det dominerande idealet i antikens Grekland. Stoicismens credo var att människan inte ska ge efter för sina känslor och klaga på det ena eller andra, utan uthärda såväl naturens prövningar som diverse orättvisor. Känsloutspel och jämmer över orättvisor, det var sådant som kvinnor ägnade sig åt, inte ett beteende som stod särskilt högt i kurs.

Vår egen känsloöverladdade tid ligger mycket långt från det stoiska livsidealet. Det betyder emellertid inte att vi blivit av med det problem som stoikerna sökte lösa: hur själen ska få lugn och sinnet ro. Det bör tilläggas att denna idé kopplade stoikerna samman med fatalism. De trodde på ödet, att spjärna emot var omöjligt. Den vise låter sig ledas av ödet medan den som gör motstånd släpas i håret. Det hindrar inte att det stoiska förhållningssättet sågs som ett frihetsbudskap. Den som med förnuftet kontrollerade sina känslor slapp ifrån lidelsernas herravälde.

Ständigt detta miljöparti

I dag gästas bloggen av Rolf Oward

Man ska ju inte sparka på en som ligger, men Miljöpartiet och dess fenomenala vimsighet och bristande verklighetskontakt inbjuder till kommentarer som lätt blir raljerande. Tyvärr, ska man nog säga, för det är faktiskt mest tragiskt. En nästan bottenlös allmäninkompetens kombinerad med förvirrad klimathotstro är ingen god grund för vettig politik. Finns det f.ö. något parti som lyckats göra så stor skada på så kort tid och på så många områden som just Miljöpartiet?

Det råder ingen brist på övertygelse och stark tro hos MP:s företrädare. Man vill ju bevars rädda världen. Tyvärr är det ett budskap som skorrar ytterligt falskt. MP vill gärna förbjuda exempelvis såväl stadsjeepar som flygresor och giftig bottenfärg till dieselbåtar, men det är förbud och pålagor som bara gäller för andra – inte de själva. En slags bombastisk moraliserande överlägsenhet som givetvis slår tillbaka när undantagen och gräddfilerna upptäcks.

En annan tid, ett annat liv

Som så många andra som intresserar sig för språkets estetik skriver jag emellanåt lyrik, med åren dock alltmer sällan. Före 1984 – orwellskt tolkat skulle det kunna förstås som ”Innan den totalitära katastrofen drabbade oss”. Emellertid, det betyder bara att alla dikter är skrivna före det året. Det är för mig en lycklig tid. Många är riktade till den kvinna jag levt större delen av mitt liv med. När vi gick skilda vägar hamnade de hos mig och hösten 2018 läste jag om dem.

Varför ge ut dem nu, 34 och ännu fler år efter att de skrivits? Svaret är enkelt: det är bra poesi. I god mening är det ett tidlöst ordsnickeri, något annat skäl finns inte. Jag törs säga det, därför att jag kan se dem befriade. Så många år av glömska mellan mig och dem. Jag har inga förhoppningar om att bli upptäckt som lyriker, inte om att bli hyllad, knappast ens om att bli läst.

”Före 1984” är tryckt i 200 ex. Hade jag tänkt mig att sälja den är det på tok för många. Då hade det nog räckt med tio. Men i dessa swish-hatets tider har jag en annan förhoppning, nämligen att du, käre bloggläsare, vill stödja den här bloggen genom att som donation köpa ett ex. Du läser nog boken på en timme – det är ett hundratal korta dikter och aforismer. Bläddrar du inte för vårdslöst kan du sedan ge den i julklapp till vem som helst – till och med till närstående som du politiskt relaterar till på samma sätt som igelkottar parar sig (med största försiktighet).

Swisha minst 120 kr till nummer 1232181931, eller sätt in slantarna på mitt plusgiro 4633386-0, och maila din adress till koa@arnstberg.se. så skickar jag denna lilla vackra inbundna bok. Vill du att jag ska signera boken – det gör jag gärna – måste det ske före den 7 november, då jag flyr den svenska vintern och överlåter bokdistributionen till en av mina vänner.

Karl-Olov Arnstberg