Självdeklaration


Som forskare och debattör rör jag mig inom ett område som är impregnerat/infekterat av politik: etniska minoriteter, kulturmöten (eller snarare kollisioner), mångkultur, feminism, invandrarfrågor, politisk korrekthet. Naturligtvis kan man säga att jag sysslar med politik men det är inte min egen åsikt. Jag vill hävda att jag tillämpar vetenskapligt tänkande och vetenskapliga konventioner på områden som är starkt politiserade. Det betyder att jag inte ansluter mig till något parti och heller aldrig ställer upp på vad jag betraktar som aktivism. Däremot kan jag tänka mig att tala för vilka församlingar som helst. Jag har inga problem med att hamna i så kallat dåligt sällskap. För det första kanske det inte är så dåligt som pappa och mamma påstår. För det andra har jag ett starkt politiskt immunförsvar. För det tredje är det väl bättre att de som har andra åsikter får höra vad jag har att säga, än de som redan tycker som jag. Jag är också beredd att rösta på vilket parti som helst, som lägger fram en politik som jag kan tro på – med de kunskaper jag har om vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Inom mitt eget intresseområde är jag proffs men det betyder inte att jag ingenting har att lära. Jag är beredd att lära av vem som helst, och gör det också. Några av de mailkontakter jag har är med djupt udda personer, utan akademisk grannlåt och insnöade på områden som de behärskar långt bättre än jag. Det har jag inga problem med.

Jag ser mig som fri att pröva vilka uppfattningar som helst. Det finns inga frågor som tankemässigt är tabu för mig. Däremot finns det några frågor som jag inte gärna skriver om, därför att jag inser att jag inte kommer att klara av att hantera motståndet. Ingen fråga är förbjuden men jag springer inte på alla bollar. En annan begränsning är att jag har svårt att diskutera med ”de ideologiskt anfäktade”. I sitt tänkande håller de sig till asfalterade stigar och snitslade banor. De lyder förbudsskyltarna.

Att tänka ”så här får man inte tänka” är en form av dumhet. I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. De säger sådant som de missuppfattat eller som jag redan vet. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner.
Läs mer

Moralmästerskapet


I min föreställningsvärld finns det två slags människor, dels de som har svårt att släppa taget om det förflutna. De återvänder gärna till stenarna där barn de lekt. Om de är författare så är de böcker de skrivit mycket viktigare än de som de tänker skriva. Om de ges chansen så hyllar de sina egna livsverk. Glöms de bort, sörjer de sin förlorade plats i offentligheten. Ibland förbittras de över att deras medmänniskor inte har full koll på vad de åstadkommit.

Den andra sorten har alltid siktet inställt på vad som ska göras härnäst. Det som de skrivit eller på annat sätt åstadkommit i en annan tillvaro är ointressant. När de återvänder till sin mammas gata, så konstaterar de bara ”Jaha, här var det jag bodde”, varefter de fortsätter att rusa vidare. Det som en gång var finns inte kvar, och de kommer inte ens på tanken att sörja. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?

Jag är den senare sortens människa. Det som gäller är den del av livet som finns framför mig. Böcker som jag skrivit är borta och om jag – det händer inte ofta – kommer på tanken att läsa om något som jag skrev för kanske ett par decennier sedan, så kan jag bli förvånad. ”Visste jag det där redan då?” Tankar som jag trodde var nya för mig har jag lagt ut texten om för kanske tio femton år sedan. Ibland tänker jag att det inte är jag utan språket som vet. Jag använde mig av ord, som i dag har en för mig djupare innebörd än de hade när jag skrev dem.

För någon vecka sedan fick jag per mail mig tillsänd en text som jag skrev i Axess för tio år sedan – Moralmästerskapet. Den hade jag totalt glömt bort. På den tiden tillhörde jag tidskriftens mer fasta medarbetare och jag kan inte minnas att redaktionen förde någon diskussion om dess publicerbarhet. I dagens infekterade icke-debatt om invandringspolitiken hade den säkert fått nobben. Den återges nedan.
Läs mer

Vad rätt du tänkt


Vi lever i en period utan eget namn, postmodernismen, den period som avlöst modernismen. En av postmodernismens grundsatser är att verkligheten är en social konstruktion och att det därför inte finns en utan många sanningar. Du har din sanning och jag har min sanning. Shiamuslimerna har sin sanning, buddhistiska vietnameser en annan. Transor en tredje. Så här skriver Nationella sekretariatet för genusforskning:

Begreppet social konstruktion började användas vid mitten av 1960-talet i en ambition att förklara hur människor uppfattar sin sociala verklighet. Begreppet har vidareutvecklats inom kritisk teori för att visa att fenomen som kön, ras och identitet inte är naturligt givna, fasta eller oundvikliga (se även genus, queer, rasifiering). Tvärtom är de produkter av mänsklig interaktion och kollektivt handlande. De präglas av historiska och kulturella variationer. Även kunskapsproduktionen som sådan formas av sociala normer (se även norm/normkritik, situerad kunskap).

Konstaterandet att verkligheten är en social konstruktion har ett antal följdverkningar. Den här texten handlar om en av dem, nämligen svaret på frågan: ”Om det inte är sanningshalten som avgör en språklig utsagas värde, vad är det då som gäller?”
Läs mer

Två bloggläsare


Thailand är absolut ingen förebild när det gäller devisen ”land ska med lag byggas”. Det är ett av världens mest korrumperade länder. Som turist möter jag dock ett Thailand som har mycket klara regler för dem som släpps in i landet. När jag klivit av flygplanet, att jag skulle kunna passera Migration om jag slängt mitt pass och andra identitetshandlingar, glöm det. Och om jag stannar kvar längre än mitt visum tillåter, så får jag böta för varje dag. Mig veterligt är det inte förhandlingsbart. Thailand förefaller i det avseendet vara ett normalt land, i motsats till Sverige. Här kan många göra lite som de vill. Människor som illegalt uppehåller sig i landet är inte illegala på riktigt utan ”papperslösa” och har vissa, om än begränsade, rättigheter. De så kallade EU-medborgarna reser ganska fritt fram och tillbaka över den svenska gränsen. De stannar också så länge som det passar dem. Det gäller även för EU-medborgare som dömts för brott och utvisats ur landet. Det ska till en maximal otur, om de skulle hindras från att ta sig in i Sverige igen.

Ytterligare ett exempel på thailändsk ordning och reda. Bangkok har två flygplatser. För den som reser dit internationellt finns en stor flygplats. Den som ska fortsätta inrikes med lågprisflyg får åka med buss eller taxi närmare en timme till den andra flygplatsen. Det går en gratisbuss emellan. För att få åka med den måste man visa upp en giltig flygbiljett. Den som inte kan det, släpps inte ombord. Alla biljetter kollas rigoröst. När jag inte haft en pappersbiljett så har jag tvingats ta fram och starta datorn, för att leta reda på den digitala biljetten. Den behöver man inte för att flyga, där räcker det med passet.

I Sverige är en gratisbuss en buss där alla som får plats kan åka med. Och om det skulle vara biljettkontroll, så inte fasen skulle de djävlas med mig när jag kom, eftersom det var så uppenbart att jag var resenär och varför skulle jag vilja åka buss till den andra flygplatsen, om jag inte skulle passa ett flyg? Är den svenska slappheten bättre? Ja, för mig som resenär. Ja för diverse EU-migranter. För landet? Nej! Det är klart att de ansvariga måste ha råkoll på främlingar.

Läs mer

PK-sjukan

Först lite info om ett seminarium i Riksdagshuset, där jag ska inleda en diskussion om PK-samhället utifrån min nyutgivna bok med samma namn.
Adress: Riksgatan 2
Mötesbeteckning: Seminarium om yttrandefrihet
Tid: 21 mars kl. 18.00 – 20.00
Lokal: RO-Mittpolen (plats för femtio personer)
Externa deltagare ska i förväg anmäla sig på (OBS, ändrad adress)
anna.hagwall@riksdagen.se, helst 1-2 dagar innan för beräkning av kaffe och kaka.
Deltagarna ska komma i god tid. Säkerhetskontrollen vid ingången tar tid.

PK-sjukan

Allmän beskrivning
PK-sjukan är en identitetsbaserad social psykos som tar formen av kulturellt självskadebeteende. Sjukdomen är främst spridd i den västerländska kulturkretsen. Enstaka nedslag förekommer i andra kulturkretsar, men där är smittsamheten avsevärt lägre eller obefintlig. Verklighetskontakten bland de smittade är starkt nedsatt – de hävdar att verkligheten är en social konstruktion och förespråkar en språklig och normativ föreställningsvärld, dit endast ”det goda” får tillträde. Hur verkligheten ser ut förväxlas med hur den bör se ut. Skillnaden mellan sanning och lögn samt rätt och fel är relativiserad – för den sjuke finns det endast åsikter, vilket leder till att vissa betydelsefulla personers åsikter är särskilt värdefulla, oavsett hur illa verklighetsförankrade de är. Sjukdomen är epidemisk och de medborgare som har kapacitet att bygga upp en intellektualiserad bild av verkligheten, är särskilt utsatta för risk.

Drabbade individer och grupper uppfattar den egna västerländska gemenskapen, i synnerhet männen, som mänsklighetens förtryckare. Medlemmar av andra gemenskaper: nationer, etniska minoriteter, kulturer och religioner, förstås som offer. Det gäller också för förövare av olika slag. De PK-smittades förklaring till deras destruktiva beteende är att samhället har misslyckats med att fostra förövarna till empatiska och goda individer. Som ett resultat fokuseras intresset på att hjälpa de felande, istället för att – vilket är normalt för friska människor – hjälpa brottsoffren.

Förklaringarna till kriminalitet, våld och andra destruktiva handlingar löper för de PK-sjuka alltid tillbaka till förtryckarna. I synnerhet bär vita män, med sitt cyniska, kapitalistiska, patriarkala och exploaterande samhällsideal, skulden för olika tillkortakommanden. Det gäller också för relationerna mellan män och kvinnor. De senare uppfattas axiomatiskt som förtryckta av männen. Denna uppfattning kombineras med föreställningar om alla människors lika värde och mångkulturell överlägsenhet, utan att de smittade själva uppfattar den kognitiva dissonansen.

För de PK-sjuka är grupper som tilldelats offerstatus sankrosanta. Deras medlemmar anses ofta oförmögna att diskriminera eller begå andra destruktiva handlingar. Och gör de det, så är det alltid någon annans fel. Den som smittats har en individualiserad människosyn och ser dem som urskiljer olikheter mellan olika grupperingar, liksom mellan män och kvinnor, som onda. De PK-sjuka beskriver dem i nedsättande termer som nazister, rasister, främlings- och kvinnofientliga, gubbslem etc.

De PK-smittade ivrar för ett språk som inte gör skillnad mellan människor. Exempelvis kallas såväl män som kvinnor för hen. Ett färskt svenskt exempel är att de PK-smittade i Uppsala vill döpa om stadens tjänstemän till tjänstepersoner.
Läs mer

Trolljakt i tidningen Journalisten

Eskilstuna-Kurirens reporter Mathias Ståhle intervjuas uppskattande i tidningen Journalisten för sina reportage om Granskning Sverige. Själva hävdar Granskning Sverige att de bedriver medborgarjournalistik och gör ett jobb som journalistkåren inte vill befatta sig med, när de maskerade som vanligt folk ringer upp och ställer beslutsfattare mot väggen. I Journalistens artikel är de reducerade till ”troll” och flera som ligger bakom Granskning Sverige uppges vara nazister. Intervjun i Journalisten kan läsas här.

När jag skrev en replik till Journalistens chefredaktör Helena Giertta så tackade hon nej till publicering. Jag är själv med i Journalistförbundet och Journalisten är en facktidning som jag regelbundet får i brevlådan. Men kritik från de egna leden vill de inte gärna ge utrymme för. Därför publicerar vi det refuserade inlägget här:
Läs mer

David Abbott: Rasisten Rose

dover

Jag äger två böcker, skrivna av pseudonymen David Abbot och utgivna i England på Sparrow Books, som jag uppfattar som David Abbotts eget förlag. De har skickats till mig anonymt. Jag tror bakgrunden är följande: En engelsk journalist som skrev för Russia Today hyrde under några månader vårt hus på Koh Lanta i Thailand. Hans far, också journalist men pensionerad, hälsade på. Min son visade den äldre mannen första delen av Gunnar Sandelins och min bok Invandring och mörkläggning. Jag tror att den mannen var David Abbot. Han kunde inte svenska men måste ha förstått att jag var en författare som kunde uppskatta hans prosa.

Den första boken han skickade mig heter Dark Albion och gavs ut 2013. Albion är det tidigast kända namnet på England och Skottland. Albus betyder vit på latin och förmodligen syftar beteckningen Albion på Dovers vita klippor. Dark Albion blir därmed en anomali, något orimligt. Undertiteln säger att det handlar om en värld som gått förlorad: A requiem for the English. David Abbot beskriver i ett fyrtiotal reportage och krönikor hur England påverkats av vår tids invandring.

Den andra boken kom förra året och bär titeln Offensive Diatribes. Diatrib är grekiska och betecknar en hätskt hållen stridsskrift. Det kan också betyda en lärd utläggning. Offensive Diatribes har islam i England som tema. Båda dessa böcker, som finns att köpa på Amazon, är kunniga, språkligt sparsmakade, välskrivna och fördjupande. Jag har läst dem mycket noga, men minns inte att jag citerat ur någon av dem i mina blogginlägg. Det tänker jag nu gottgöra genom att översätta en text från den första boken, Dark Albion. Det är naturligtvis en mycket bra text, annars skulle jag inte ha bemödat mig, men jag har inte valt den därför att den sticker ut – den är en av många läsvärda texter. Titeln på engelska är elegant: Raising Racist Rose. Mindre elegant kan det översättas till ”Så formades Rose till rasist”. Med den rubriceringen spinner David Abbot på temat ”sociala konstruktioner”. Men raising kan också översättas med ”uppfostra” och då blir översättningen ”Så uppfostrades rasisten Rose”. Ser man till det som David Abbott berättar så finns det täckning för detta dubbla perspektiv. Han visar både hur Rose ”konstrueras” som rasist och hur hon i den rollen får stå till svars och uppfostras. Jag har valt en enklare och mer lakonisk svensk titel: Rasisten Rose.

Av flera anledningar är jag inte med på Facebook och brukar aldrig ägnat något större intresse åt hur mina texter sprids. Den här gången vill jag göra ett undantag. Sprid den här texten! Den är i högsta grad relevant också för Sverige och förtjänar att få en stor läsekrets.
Läs mer