Kulturkriget

Som etnolog är jag utbildad till att ha ett professionellt perspektiv på migration och massinvandringens konsekvenser. Jag har därmed också fått upp ögonen för politisk korrekthet som en form av inautentisk och ”hjärntvättad” bild av samhället. En av konsekvenserna är att jag slutat att diskutera migrationsfrågor med dem som är politiskt korrekta. Varför ska jag diskutera med pratmaskiner som för fram en politisk ideologi, oemottagliga för förnuft och logiska resonemang?

I syfte att tränga djupare in i frågorna har jag dels tillsammans med Gunnar Sandelin, dels själv, skrivit ett antal böcker på två teman: migration och politisk korrekthet. Tonvikten har legat på det senare, därför att politisk korrekthet för mig har framstått som en mental gåta, som det rimligen borde gå att ge en förklaring till. Det har därvid inte varit helt lätt att inse att politisk korrekthet inte handlar om dumhet utan om det allmänmänskliga behovet av att kunna identifiera sig med ”det rätta och goda”.

När jag gav mig in på att utreda och söka svar på frågor där jag, på grund av min utbildning och forskning, tror mig om att veta mer än de flesta, så hände framför allt två saker. Den ena var att jag inte längre betraktades som en forskare, värd att lyssna till. Jag kallades för aktivist, extremist och ännu värre saker. Efter att den första chocken och illabefinnandet hade lagt sig förstod jag att jag gjort mig skyldig till blasfemi och att det därför för de rättrogna blev legitimt både med brunsmetning och att stänga mig ute från det offentliga samtalet.

Det andra som hände var att jag klumpades ihop med andra ”aktivister”. Jag hamnade i samma läger som dem som de rättrogna kallar för klimatförnekare och antivaxxare. Emellertid, detta med klimatet och vaccin är inga stora frågor åt någotdera hållet för mig, därför att där har jag ju ingen egen expertis. Visst, jag har åsikter men insikterna saknas. Jag sitter i samma båt som alla andra.

Efterhand klarnade bilden. Det pågår ett slags ideologiskt krig. Människor vill ha mening och krig ger mening. Ett bokstavligt krig eller ett kulturkrig, vilken typ av krig som helst, det spelar ingen roll. Vissa av oss behöver fiender för att definiera sig själva och sin världsbild. Det är en egenskap hos den mänskliga naturen.

Som en av frontsoldaterna strider jag för de revolterande och svagare dissidenterna. Även om vi har bättre förstånd, så har vi mycket sämre vapen än våra motståndare. Allt tyder på att detta krig kommer vi inte att vinna.

Social formatering

I ett närmare 90 minuter långt samtal mellan den belgiske psykologen Mattias Desmet och den amerikanske filosofen Aubrey Marcus diskuteras frågan om en befolkning kan masshypnotiseras. Svaret blir, knappast förvånande, att det inte bara går utan att det sker om och om igen. Det finns ett antal begrepp som refererar till det som sker: masspsykos, grupptänkande, hjärntvätt, kollektiv hypnos etc. Det som används i det här samtalet är engelskans mass formation, som jag här översatt till dels massformatering, dels social formatering. Formatering är en bra beteckning, även om den känns lite ovan. Jag associerar till hur man formaterar en hårddisk, så att den kan förses med rätt program för den uppgift som man vill att den ska utföra.

Det är inte så att de klyftigaste klarar sig bättre i en massformateringsprocess utan den drabbar alla typer av grupper. Vi vet inte vad det är som gör att det ändå finns en kategori som ser konsekvenserna, bevarar sitt förnuft och sin förmåga till logiskt tänkande. Ungefär 30 procent av den befolkning som drabbas av denna massformateringsprocess hypnotiseras. Så var fallet både i Sovjet och Nazityskland. 40 procent av befolkningen hänger därefter på denna första grupp. De vill inte gå emot strömmen. Det är både svårt och för farligt. Resterande 30 procent gör motstånd. Lyckas denna sista grupp föra fram sina protester tillräckligt kraftigt för att ta ledningen, då följer 40-procentsgruppen med dem. ”Fiskstimmet” vänder och formateringshypnosen är över, om man får tro den belgiske psykologen Mattias Desmet.

En skillnad mellan massformatering och hypnos är att i hypnos så hypnotiserar hypnotisören aldrig sig själv medan massformatering drabbar alla som tillhör de trettio procenten. Det finns inte alltid någon hypnotisör utan det är ofta en självgående process. Däremot söker formateringsprocessen starka ledare, som Stalin, Hitler och Mao; ledare som har kraft nog att legitimera de nödvändiga ritualerna och genomföra de aktioner som krävs.

Gangsterrap, mord, skuld och försoning i det svenska folkhemmet

På den norska nättidningen Resett har journalisten Arnt Folgerø sökt en förklaring till att den mördade svenske rapparen Einár av svenska medier hyllats som en stor artist. Statsminister Stefan Löfven framhöll att han var en ungdom med stor betydelse för många andra unga i Sverige. Arnt Folgerøs text återpubliceras här i svensk översättning.

Det råder ingen tvekan om att Einár var populär, och hans popularitet tycks ha nått nya höjder efter att han dödades i vad som verkar vara ett ”krig” mellan kriminella invandrarungdomar i Stockholm. Einár försökte leva upp till sin image som gangsterrappare och praktiserande kriminell, med rån och dödshot på sin meritlista, innan hans liv som ”äkta gangster” vid 19 års ålder ledde till tio kulor genom kroppen och huvudet, i den fashionabla stadsdelen Hammarby Sjöstad.

Einár föddes i den svenska kulturbourgeoisin, son till den kända skådespelerskan Lena Nilsson och restaurangägaren Erik Grönberg. Hans bakgrund, såväl geografiskt som socialt, var definitivt inte en del av det ”gangsterlandskap” som ligger i nordvästra Stockholm, och där förorten Rinkeby är central. Det är en plats med ett etablerat mönster att konstnärliga och rappande, men också kriminella, invandrarungdomar rånar och skjuter ihjäl varandra, vilket uppmärksammas i media, i synnerhet efter att Einár dödats. Rapparnas våldsamma livsform sänds i konstnärlig form ut på musikmarknaden och sprids av media, till glädje för svenska medelklassungdomar som brister i autenticitet och vill ha global rättvisa. Som journalisten Diamant Salihu påpekat bidrar denna längtan efter ett liv i så kallad autenticitet bland etniska, svenska medelklassungdomar till att hålla igång våldsspiralen i Rinkeby. Han har skrivit en bok om gangstersamhället i Rinkeby, och fick nyligen Stora journalistpriset för att ha gjort det ”obegripliga begripligt”.

Vetenskap och postmodernism

Alla människor lever i två verkligheter, den objektivt föreliggande och den subjektivt uppfattade. Om vi undantar kvantmekaniken finns det bara en objektiv verklighet medan det, vilket ligger i sakens natur, finns många subjektiva verkligheter – såväl på individuell som kollektiv nivå. Det bästa exemplet på kollektivt subjektiva verkligheter är givetvis de stora världsreligionerna. Men det gäller också för kommunismen, som länge gjorde anspråk på inte bara vara en överlägsen rättviseideologi utan också på att vara vetenskapligt underbyggd. I dag vet vi att det är en ideologi som varken är särskilt förtjust i objektiv sanning eller förmår att skapa ett rättvisare samhälle. De brott som i dess namn begåtts mot mänskligheten hindrar inte den kommunistiska rättviseretoriken från att ständigt vinna nya anhängare.

Objektiv och subjektiv är två väldigt tydliga klassificeringar. Objektiva sanningar är inte beroende av vem eller vilka som håller dem för sanna utan de står på egna ben. Det kan dock vara svårt att avgöra vilken objektiv sanning som är den bästa, i betydelsen har den bästa förklaringskraften. Isaac Newton hade länge äran av att ha uppfunnit infinitesimalkalkylen, vilket gjorde en annan av tidens stora tänkare, G.W Leibniz, bestört. Han ansåg inte bara sig vara först utan visste dessutom att hans version var överlägsen Newtons. Under ett drygt sekel använde sig vetenskapen av Newtons version men på 1800-talet började matematiker åter att använda sig av Leibniz metoder, och så är det fortfarande i dag. Att Newtons version är ohjälpligt passé betyder emellertid inte att Leibniz har fått slutordet. För objektiva sanningar finns inget slutord. Det är den objektiva sanningens signum att den alltid låter sig utmanas – i längden vinner alltid bättre sanningar. Vetenskapens enda uppgift är att ge så sanna svar som möjligt på mänsklighetens alla frågor.

Matematik är ett bra område när vi vill diskutera objektiva sanningar. Det kan vara svårare när det gäller empiriska sanningar, det vill säga sådant vi erfarenhetsmässigt vet. En säker empirisk sanning är dock att alla människor dör. Erfarenhetsmässigt vet vi det. Men därefter, att vissa efter döden kommer till himlen medan andra hamnar i helvetet, då har vi hamnat på de subjektiva sanningarnas område.
Objektivt sett är det subjektiva svaret på vad som händer efter döden varken sant eller falskt. Allt vi med ett objektivt perspektiv kan säga är, att vad som händer efter döden, det vet vi ingenting om. Det hindrar inte att den objektiva kunskapen pekar i en viss riktning. Ingenting av allt vi i dag vet om världsrymden pekar på att den har skapats åt människan.

”Brunkletning” – ett nutida påfund

Idag är Gunnar Sandelin gästskribent

2014 kom ordet ”blåbrun” med som nyord på det statliga institutet för språkvårds lista. Där säger man att begreppet sedan dess har använts i ganska stor utsträckning i media ”på ett urvattnat sätt”. Brunkletningen har i vår tids politiska meningsutbyten blivit så vanlig, att det börjar likna patologi. Ofta räcker det inte längre att stämpla någon som går emot den politiska korrektheten med epitet som främlingsfientlig, högerextrem och rasist. Idag, snart 80 år efter krigsslutet, har begreppet nazist spridit sig som ett virus i samhällskroppen. Det har färgat av sig på det politiska livet och hela samhällsdebatten, där den senaste flugan på regeringsnivå är att kalla sina konkurrenter för ”blåbruna”.

Blasfemi

Det finns två grundläggande etiska riktlinjer som styr människors dagliga beteende. Den ena etiken, den deontologiska, har ett absolut förhållningssätt till sanningen – det är alltid fel att ljuga. Den andra etiken är den konsekventiella, som menar att kontexten avgör. I vissa sammanhang är det legitimt att ljuga, därför att sanningen är sårande.

De flesta människor följer båda dessa riktlinjer, i den meningen att de väljer. Om ens samlevnadspartner frågar: ”Tycker du att jag har blivit ful”, så är nej det självklara svaret för de flesta bland oss. Men om någon frågar ”Tycker du att det finns omständigheter när det är acceptabelt att göra sexuella inviter till barn?” så gäller den deontologiska etiken för så gott som alla. Det är aldrig ok.

Rättsväsendet förutsätter en deontologisk etik. Det är alltid fel att ljuga och om någon ska dömas eller frias beror på de bevis och motbevis som åklagare och försvar lägger fram inför domstolen. Det är ingen tillfällighet att ribban ligger högt: ”Hellre fria än fälla” och ”Bortom allt rimligt tvivel”. Domar ska inte kunna avkunnas med referens till vad domare eller jury känner. Också universiteten är tänkta att fungera deontologiskt, men i synnerhet efter millennie-skiftet har vi fått se hur en konsekventiell etik breder ut sig.

Postmodernismen på femton minuter

Postmodernismen föds inom litteraturvetenskapen på 1950-talet, då amerikanska kritiker lite luddigt börjar använda begreppet för att beskriva vad de uppfattade som en estetisk nyordning. Jag misstänker att de inte riktigt visste vad de talade om utan i första hand blev förtjusta i begreppet, eftersom det signalerade att de befann sig vid den litteraturvetenskapliga fronten, hade koll på det nyaste av det nya. Efterhand börjar beteckningen också användas för så olika fenomen som stilblandande arkitektur och anti-teatralisk fridans. Den tidiga postmodernismen var just inte mer än en uppmaning att försöka avstå från modernismens konventioner, att tänka nytt.

Det dröjde till början av 1980-talet innan termen fick något genomslag i kulturdebatten. 1979 gav den franske filosofen och litteraturvetaren Francois Lyotard ut La Condition postmoderne. Rapport sur le savoir. Det var ett beställningsjobb för Quebecs regering i Kanada. Den tes Lyotard förde fram var att vetenskapen inte längre kunde göra anspråk på den enda och legitima sanningen. Det finns inte bara en stor berättelse om samhället, i Lyotards språk metanarrationen, utan många berättelser, varvid de mindre berättelserna är förtryckta. Rapporten handlar dock inte om litteraturens tillstånd utan om den vetenskapliga kunskapens villkor. Politiskt befann sig Lyotard långt ut på vänsterkanten. Han var trotskist och deltog aktivt i studentrevolten i Paris 1968.

Det dröjde några år innan Lyotards rapport kom ut i engelsk översättning, vilken kan ha berott på att den marxistiske amerikanske litteraturvetaren Fredric Jameson först skulle förse den med både ett långt förord och ett appendix, där han sökte besvara frågan vad postmodernism är för något. Hans appendix finns för övrigt med i en svensk antologi som publicerades så tidigt som 1986: Postmoderna tider? Det året och även påföljande år diskuterades postmodernism livligt i både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Viktigast var ändå litteraturtidskriften Kris som redan från slutet av 1970-talet förde in en rad franska tänkare: Jacques Derrida, Roland Barthes och Maurice Blanchot.

Alla var inte lika förtjusta i postmodernismen. Dagens Nyheters kulturchef Arne Ruth ansåg att det var ett begrepp för kulturskribenter. De lyfte fram sig själva som invigda i dess mysterier. Författaren Stig Larsson sa avfärdande att det var ett nytt lite kul ord som folk svängde sig med i massmedia. Den dåvarande akademiledamoten Knut Ahnlund var hårdare. När Horace Engdahl, som chefredaktör för Kris starkt förknippad med postmodernismen, 1997 valdes in i Svenska Akademien skrev Ahnlund att det var en kvasilära som med obegriplig arrogans snyltat sig in på en rad vetenskaper. Horace Engdahl svor sig fri:

Postmodernismen är ett hjärnspöke som hemsöker företrädesvis konservativt lagda professorer. Att jag skulle vara postmodernist är ett komiskt missförstånd. Jag har praktiskt taget aldrig använt termen och har aldrig gått i bräschen för åsikter som på något rimligt vis kan beskrivas som postmoderna. Det är skrattretande att utnämna mig till postmodernist. (Göteborgsposten 20/12-97).

Som Victor Malm 2019 konstaterade i sin doktorsavhandling om Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning verkade det finnas något pinsamt och generande med begreppet.

Fy fan vad mycket pengar!

Först en upplysning: Nu har ett nytryck av PK-männen och PK-kvinnorna kommit från tryckeriet. Är du snabb att beställa så kommer den före jul. Samma pris som tidigare: 500 kr, swish eller plusgiro. Maila mig därefter och meddela vart böckerna ska skickas. Och nu, något helt annat:

Ali Moalim är 38 år när han år 2006 beviljas uppehållstillstånd som anhörig, eftersom han är gift med en somalisk kvinna i Lindesberg. De har inga barn tillsammans och två år senare upphör äktenskapet. Ali Moalim har två söner med en annan kvinna, i Somalia. Han tar dem till Sverige år 2009, när de är 13 och 14 år gamla. 2016 flyttar Ali Moalim till Örebro medan sönerna bor kvar i Lindesberg tillsammans med den före detta frun, som alltså inte är mamma till barnen.

År 2012 diagnosticeras Ali Moalim med sjukdomen Spinocerebellär ataxi typ III. Det är en ovanlig genetisk sjukdom som kännetecknas av att den som drabbats har svårt att samordna sina rörelser. Ataxi är grekiska och betyder ”brist på ordning”. Den sjuke blir gradvis allt sämre, aldrig bättre.

Överläkaren Susanne Karlsson Tivenius ställer diagnosen. Två år senare är Ali Moalim så sjuk att han inte klarar sig själv. Det görs en så kallad ADL-bedömning av arbetsterapeuten Inger Börjesson och sjukgymnasten Terese Gustafsson. I den tar man reda på hur patienten klarar sitt dagliga liv. Nedan den utförliga redogörelse för det grava handikapp som fick försäkringskassan att bevilja assistansstöd.

/…/ sedan Ali Moalim blivit upplyft ur sängen av två personer hänger han stående på ett ståbord, varefter de två personer som hjälper honom flyttar fram gåbordet korta sträckor och flyttar däremellan fram Ali Moalims fötter – en procedur som upprepas tills de når toalettdörren. Det anges vidare att Ali Moalim inte har förmåga att gå i trappor och att han måste ha hjälp att trycka på hissknappar om han behöver använda hiss. Avseende på- och avklädning anges att Ali Moalim inte kan klä av eller på sig sina kläder, att han får hjälp i alla delmoment i aktiviteten och att han inte heller kan medverka för att underlätta. Avseende personlig hygien anges att Ali Moalim inte kan tvätta händer och ansikte och att han inte kan duscha på egen hand utan får hjälp med alla delar i aktiviteten. Vid observationstillfället var det två personer som hjälptes åt att duscha honom. Det anges också att Ali Moalim inte kan kamma sig, borsta tänderna eller utföra manikyr och pedikyr. Som en sammanfattande bedömning avseende ADL-aktiviteterna anges i huvudsak att Ali Moalim inte kan utföra några sådana aktiviteter självständigt, att han har ett stort hjälpbehov och att han vid förflyttningar behöver stöd av två personer.

Om ”dubbelbarn” och kriminalitet

I dag är gästas bloggen av Gunnar Sandelin, med statistik särskilt framtagen av ”Affes statistikblogg”.

Vi har tidigare på sajten Det goda samhället diskuterat brottsstatistiken för män som är i sin mest brottsaktiva ålder. 1970 var andelen av utrikesfödda män från Norden i åldern 15 – 44 år runt 60 procent av denna grupp. De som hade sin bakgrund i Afrika och Asien låg på drygt tre procent. 50 år senare, år 2020, är rollerna ombytta. Överrepresentationen vad gäller brottsmisstankar för våra nordiska grannar ligger mycket lågt på skalan. Högst är den bland dem som kommer från Afrika och Västasien/Mellanöstern.

Såväl DGS´ som Brottsförebyggande rådets (Brå) senaste stora studier om invandrare och brottslighet, som sträcker sig fram till och med 2017, visar att för första gången är andra generationens invandrare högst överrepresenterade vad gäller misstanke om brott – särskilt grov kriminalitet som misshandel, dråp och mord. Länder/områden med stor majoritet dubbelbarn är också de som toppar tabellen vad gäller överrisk för brott.

Detta trendbrott borde leda till följdfrågor om såväl familjebakgrundens sammansättning som föräldraansvaret. Varför är barn till två utrikesfödda föräldrar, här kallade ”dubbelbarn”, de mest kriminella? Detta till skillnad från ”enkelbarnen”, som har en svenskfödd förälder.

Eftersom detta är en brottslighet som främst gäller männen, har kvinnorna inte tagits med i den statistik som redovisas nedan. Jag vill emellertid börja med en kort beskrivning av hur den typiska assimilationsprocessen ser ut, för att kunna relatera statistiken till normalbilden av hur assimilationen går till.

Kontraktsparlamentarism

År 2003 förde statsvetarna Torbjörn Bergman och Nicholas Aylott i Riksdagens årsbok fram begreppet kontraktparlamentarism för de formella avtal som ingås mellan ett regeringsparti och dess stödpartier. Ett exempel är hur socialdemokraterna samregerat med miljöpartiet och i riksdagen haft centerns och vänsterpartiets stöd. Ett annat är hur moderaterna 2010 – 2014 kunde samregera med centern, liberalerna och kristdemokraterna.

I dag är det helt annorlunda. Den borgerliga alliansen har gått med Davids höns under isen och moderaterna har gjort upp en budget där sverigedemokraterna och KD är med. Överspelad är Fredrik Reinfeldt, som deklarerade att han hellre avgick än att ge sverigedemokraterna något som helst politiskt inflytande. Centern står ensam kvar i det som de definierar som mitten och liberalerna siktar på en framtid som utomparlamentarisk minoritet och envist renläriga SD-mobbare. Många hoppas att också miljöpartiet ska välja samma väg – från sex poster i regeringen till hur många poster som helst, utanför såväl regering som riksdag. Det som liberalerna och miljöpartiet har gemensamt är ett så intensivt SD-hat att det liknar en psykisk sjukdom. Därför är det bra om de tvingas lämna riksdagen. De som fått förtroendet att styra Sverige ska sätta förståndet och verklighetskontakten före känslorna.