Vad du vet och vad du (inte) vill veta


En av mina mailkontakter skickar mig ett Nietzschecitat på engelska. Utan att ha en aning om hur långt jag avlägsnar mig från det tyska originalet (det kanske är en faktoid) gör jag en fri översättning:

En persons mentala styrka kan mätas i hur mycket ”sanning” han eller hon kan tolerera, eller mer exakt i vilken utsträckning han eller hon behöver få den utspädd, förklädd, sockrad, dämpad eller förfalskad.

Här passar det könsneutrala hen utmärkt in. Emellertid är kontexten fel. Tamejfan om jag vill sälla mig till könsförnekarna! Jag reflekterar också över det där med Nietzsche. Till och från i mitt liv har jag läst honom med stor behållning, men tänkvärda formuleringar vinner för mig ingenting på att knytas till den ena eller andra personen. Även om det hade varit Hitler, Stalin eller Mao – för att ta några av världshistoriens mest framgångsrika folkmördare – skulle jag tycka att det var en klok reflektion.

Anledningen till att jag tar upp citatet är att jag – som så många andra av oss som befinner oss på rätt sida av den PK-klyfta som delar landet – ständigt återkommer till en fråga som gäller såväl för politiker och andra offentliga personer, som för vänner och närstående: ”Vad vet du, vad har du förstått?” Det är ett spektrum som löper från ”globalist med makt” över ”mer eller mindre hjärntvättad” till ”nationalist med makt”.
Fortsätt läsa

Mångkulturens Sverige IV: Anders Westerberg


I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den fjärde.

I en debattskrift 1996 från Invandrarverket, Bota eller skrota invandrarpolitiken, finns ett kapitel skrivet av en man som under många år tillhörde Invandrarverkets ledning, först som regiondirektör och senare som biträdande generaldirektör. Han varnade för att denna byråkrati, tillsammans med invandrarnas egna intresseorganisationer, utvecklats till det största hindret mot invandrarnas integration. Ungefär 25 000 personer arbetade med invandrarfrågor.

Var det så att Sverige tagit helt fel väg med sin ambitiösa flyktingmottagning? Skapade den svenska invandrarbyråkratin hjälplösa och bidragsberoende invandrare?

Anders Westerberg var inte ensam om den frågan. Författaren Theodor Kallifatides berättade på ett seminarium, att de av hans kamrater från hemorten i Grekland som begav sig till England under juntatiden med tiden blev miljonärer. De som hamnade i Sverige blev förtidspensionärer.

Detta är naturligtvis anekdotiskt men ändå tänkvärt. Intresserar vi oss till exempel för hur det gick för de chilenare som sökte sig till Sverige efter att Pinochet tagit makten, möttes de i Sverige av såväl social som ekonomisk välvilja. Detta ledde till att många i mitten av nittiotalet förblivit arbetslösa eller förtidspensionerats. De som hade arbete var vanligen okvalificerade. Inte heller deras barn lyckades särskilt väl. I USA gick det betydligt bättre. Där var de ofta egna företagare eller hade industriarbeten som förutsatte hög kompetens. Deras barn klarade sig bra och fortsatte ofta med universitetsstudier.
Fortsätt läsa

Hur man blir dissident


Man kan naturligtvis säga att minst 1,1 miljoner svenskar är dissidenter, eftersom de i det senaste allmänna valet röstat på Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, men här vill jag begränsa begreppet till dem som offentligt och under eget namn motarbetar den postdemokratiska ”svenska modell”, som anger

  • att ytterligt generöst definierade ”flyktingar” har rätt att få sin försörjning tryggad i Sverige, med svenska skattemedel
  • att de som beviljats asyl bör ha förtur på bostadsmarknaden
  • att statsfeminismens uppgift är att avskaffa patriarkatet
  • att vi ska vara ytterst medvetna, till och med ångestfyllda, inför en destruktiv förändring som vi inte möter i verkligheten (klimatet)
  • samtidigt som vi bör ignorera en destruktiv förändring som alla kan se (konsekvenserna av massinvandringen).

Dissidenterna vill helst föra fram sina kunskaper och åsikter på landets offentliga arena, men där är de inte välkomna. De är därför verksamma på nätet, i det som sammanfattningsvis kallas för Alternativa media. Mellan media och alternativa media pågår ett krig. Media är militärt överlägsna – när det gäller den offentliga scenen har de hegemoni. Men alternativa media är mentalt överlägsna och på tillväxt. Media tvingas retirera. Till en del är det dissidenternas förtjänst.

Hur blir man dissident? Det kan givetvis gå till på många sätt, men det vanligaste är att man skriver eller gör något offentligt uttalande som, ofta som en obehaglig överraskning, möter hård kritik, i kombination med ett skändande personangrepp. Den som attackeras måste ta ställning. Ska man göra en pudel och på så sätt förhoppningsvis få stanna kvar på den offentliga arenan? Eller så säger och tänker man: ”Jag vill tamejfan inte vika ner mig, jag har ju rätt!” För egen del ställdes jag första gången inför det valet 1998, när jag fick hård kritik för min bok ”Svenskar och zigenare” (slutsåld från förlaget och antikvariskt eftersökt). Den utlöste ett mediedrev med alla ingredienser utom en: sakkompetens. Jag tog strid för mina forskningsresultat och ansåg själv att jag vann sammandrabbningarna, men förlorade givetvis kriget. I dag, efter att under ett par decennier ha sett och följt ett stort antal mediedrev, konstaterar jag att det inte går att vinna, oavsett hur rätt man har. Vanligen kan man inte ens klara sig genom att göra en pudel.
Fortsätt läsa

David Schwartz – Mångkulturens Sverige I

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den första.

Den polske juden David Schwarz (1928 – 2008) satt under andra världskriget i flera koncentrationsläger. 1950 kom han från en sanatorievistelse i Italien till Sverige. Efter att ha tillfrisknat från både tyfus och tuberkulos började han studera sociologi vid Stockholms universitet. Den 21 oktober 1964 skrev han en artikel i Dagens Nyheter, där han påpekade att antalet utlänningar som kom till Sverige ökade snabbt. Han ansåg det viktigt att dessa invandrare fick behålla sina kulturella särarter och att Sverige, med hans ord, blev en ”flerkulturnation”. Detta var upptakten till en serie DN-artiklar, som kom att inspirera till debatt också i andra tidningar.

Åren 1964 – 68 drog David Schwarz igång hela tolv tidningsdebatter kring invandrarfrågan, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att ingen annan person initierade mer än en debatt i samma fråga.

Fortsätt läsa

En kvinna under påverkan


Det finns en anledning till att SVT tillhör de medier som i dissidentkretsar kallas för ”gammelmedia”. Den allvarligaste, om vi ser på hur debatter läggs upp, är nog att de är hårt styrda, nästan alltid av en PK-lojal samtalsledande journalist, utan djupare egna kunskaper i den fråga som debatten gäller. Det är sällan som debattörerna kommer till sin rätt. Av rädsla för att straffa ut sig och inte längre beviljas tillträde till offentligheten, hoppar de som stengetter mellan de godkända positionerna. Ett enda felsteg kan leda till ett handlöst fall ner från den moraliska högplatån.

Precis som en politik som inte förmår att hantera samhällsfrågor på ett hederligt sätt är dömd att gå under – åtminstone så länge politiker tillsätts i allmänna val – är den ohederliga agendajournalistiken på väg mot krematoriet.

Alternativet till ”gammelmedia”, det som skrämmer journalisterna mer än något annat, är de nyhetsmedia, bloggar och former för politisk dialog som växer på nätet. Där är utrymmet obegränsat och det finns gott om politiska samtal som rör sig utanför både PK-vansinnet och diverse åsiktskorridorer, utan att förfalla till det som journalisterna målar upp som den stora faran: hate speech och fake news. Inte sällan kan de pågå i flera timmar – de får ta den tid det tar. Att det finns en marknad för denna form av kvalificerad intellektualism visas av att antalet nedladdningar för populära inslag på kort tid kan bli långt fler än de mediekonsumenter som samlas framför svenska teveapparater, eller de prenumeranter som läser sin morgontidning. Men majoriteten av svenskarna hämtar fortfarande sin samhällsinformation från PK-media.
Fortsätt läsa

Adlibris censurerar

I dag blir det ett annorlunda och rätt ilsket inlägg. Det torde inte ha undgått någon läsare av den här bloggen att jag låtit gett ut en svensk översättning av den österrikiske aktivisten Martin Sellners bok Identitär! Nu har den andre av oss tre översättare (om man räknar med korrekturläsaren, vilket man bör göra) satt svensk text till en video med Martin Sellner där han tar upp frågor om deislamisering och återvandring, men framför allt förklarar hur terrorattentatet i Strasbourg kunde ha undvikits:

Fortsätt läsa

Den nya åsiktskorridoren


Den 19:e november i år förklarade DN:s ledarskribent Erik Helmerson att ”Åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Man får tack och lov säga i princip vad man vill i det här landet. Det är hög tid att inse det.” Argumenteringen är minst sagt kuriös, för att inte säga prillig. Den i Paris bosatte konstkritikern Sinziana Ravini hade ”med stort obehag” läst Klanen, en antologi utgiven av Timbro och redigerad av Per Brinkemo och Johan Lundberg. Hon ansåg i sin postkolonialt kodade recension i Aftonbladet att det var en kulturrasistisk bok och att den tjänade ”nationalistiska och främlingsfientliga krafter”. Ravini fick emellertid inte de applåder som hon hade förväntat sig och det som fick Erik Helmersson att påstå att åsiktskorridoren var jämnad med marken var att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick emot sin egen recensent. Att en kulturredaktör inte är solidarisk med sina medarbetare eller åtminstone håller tyst om det de skrivit inte faller kulturchefen på läppen är exceptionellt, påstod Helmerson. Åsa Linderborg skrev:

Det är typiskt att det är Timbro som ger ut Klanen. Det är borgerlighetens intellektuella som intresserar sig för de tistlar som samtiden odlar medan vänstern nervöst hukar. Vänstern undviker alla frågor som kan gynna Sverigedemokraterna. Vänstern räds också repressionen på den egna barrikaden, det gäller att hålla sig till manus. Men här finns något värre: Den nya vänstern saknar svar i de värderingskonflikter som är oundvikliga i expansiva – mångerfarna – samhällen. 

Fortsätt läsa