Dagens Nyheter, torsdagen den 30 mars 2017


Den som får sin samhällsinformation via DN, Sveriges Radio och SVT utsätts för ett ständigt propagandaflöde. Jag läser givetvis också andra tidningar, lyssnar på annan radio och ser film på kommersiella tevekanaler, men eftersom jag vill dela samtalsämnen med mina vänner, så går det inte att koppla bort den svenska journalistiken. Inte heller går det att helt enkelt stänga av och ägna sig åt något annat. Om alla idisslar Anna Kinberg Bartra och Sverigedemokraterna, så kan jag inte fråga vad det handlar om, utan att bli dumpad.

Vad värre är, så blir jag dumpad också om jag säger fel saker, exempelvis något positivt om Trump, som i den svenska offentligheten är ett monster till president. Därför säger jag att fanskapet borde bli avsatt och hängd i närmsta lyktstolpe, samtidigt som jag korsar mina fingrar bakom ryggen. Mina vänstervänner blir så förtjusta att de inte riktigt vet till sig: ”Ta en bit sockerkaka till!” Men nej, allvarligt, jag säger ingenting, utom möjligen att Trump inte är president i Sverige utan i USA, så det finns väl annat vi kan snacka om? Exempelvis något svenskt, som vi kan ha inflytande över? Vi kan ju inte bara funka som DNs papegojor.
Läs mer

Trolljakt i tidningen Journalisten

Eskilstuna-Kurirens reporter Mathias Ståhle intervjuas uppskattande i tidningen Journalisten för sina reportage om Granskning Sverige. Själva hävdar Granskning Sverige att de bedriver medborgarjournalistik och gör ett jobb som journalistkåren inte vill befatta sig med, när de maskerade som vanligt folk ringer upp och ställer beslutsfattare mot väggen. I Journalistens artikel är de reducerade till ”troll” och flera som ligger bakom Granskning Sverige uppges vara nazister. Intervjun i Journalisten kan läsas här.

När jag skrev en replik till Journalistens chefredaktör Helena Giertta så tackade hon nej till publicering. Jag är själv med i Journalistförbundet och Journalisten är en facktidning som jag regelbundet får i brevlådan. Men kritik från de egna leden vill de inte gärna ge utrymme för. Därför publicerar vi det refuserade inlägget här:
Läs mer

Åsiktskorridoren lever och frodas, trots allt

korridorSveriges extrema migrationspolitik fortsätter. Politiker, media och myndigheter (läs Migrationsverket) försöker ge sken av att läget är under kontroll men det är inte sant. Förra året beviljade Sverige asyl till tre gånger så många som övriga Norden tillsammans. Sedan millennieskiftet har vi beviljat 1.5 miljoner uppehållstillstånd. Den största gruppen nu består av drygt 300.000 anhöriga, som väntas söka sig till Sverige under de närmaste fyra åren!

De två senaste veckorna har jag försökt att i reguljära media få in en debattartikel om att det stora inflödet försätter. I vanlig ordning blev det nobben. Det har det nästan undantagslöst blivit de fem senaste åren från alla debattredaktörer. GP, SvD, SVT Opinion, Dagens Samhälle, Expressen och Aftonbladet avböjde denna gång, vilket knappast kom som en överraskning (DN med sin agendajournalistik var inte ens tänkbar). Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det här är siffror som helst inte ska komma ut och bli föremål för en offentlig diskussion. Läs mer

30 år av mörkläggning

Här intervjuas Karl-Olov Arnstberg och jag i Svensk Webbtelevision om detta ämne. Bakgrunden är det program som jag gjorde för SVT 1989 om invandrare och brottslighet och som tidigare finns utlagd i sin helhet här på bloggen (scrolla ned till bloggposten ”Brå och Sarnecki tyckte tvärtom 1989”).

I det här programmet diskuterar vi bland annat utveckligen sedan dess vad gäller Brås och medias ovilja att tala om gärningsmännens etnicitet, vilken går hand i hand med politikernas besvärjelse att det egentligen bara är socio-ekonomiska faktorer som är orsaker till minoriteters kriminalitet. Vi berör också vilka skillnader som det är att verka som opinionsbildare utanför och innanför ”boxen”. De som vill värna sina karriärer fortsätter sitt mantra om ”integration” medan vi som inte får tillträde till den offentliga arenan istället fokuserar på de mycket stora ”volymer” som fortsätter att komma. Det betyder att vi inte alls anser att åsiktskorridoren är riven, som det har blivit på modet att tycka.

Gunnar Sandelin

Intervjun i sin helhet på 36 minuter kommer här:

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Media

charltonI dag blir det långt och tyvärr inte helt lättuggat. Ändå, jag tror att det är värt besväret att fundera över det analytiska verktyg som presenteras. Även om jag ser svagheter, så har resonemanget högt förklaringsvärde.

I en liten tunn bok med titeln ”Addicted to Distraction”, lyfter Bruce Charlton fram Marshall McLuhans tes från mitten av 1960-talet: Mediet är budskapet (The medium is the message). I övrigt ger han inte mycket för McLuhan, som han menar mest skrev nonsens.

Bruce Charlton skiljer mellan ”massmedia” och ”Mass Media”. På svenska har jag sökt att markera den distinktionen genom att skilja mellan medierna och Media. Det må vara att Media förmedlar sådant som vi gillar och finner nödvändigt, som underhållning, konst och kunskap. Men vi reagerar fel när vi tror att det är innehållet som avgör om vi ska känna oss berikade, upplysta, hjärntvättade och/eller bedragna. För Charlton gäller det att förflytta intresset till Media som form och söka besvara frågan varför Media är så beroendeframkallande.

Media är ett monstruöst socialt nätverk där medierna ingår. Denna text handlar inte om medierna utan om Media, detta hjärntvätteri som utgör vår tids kollektiva medvetande och som får oss att tro att det som trattas i oss är verkligheten, eller åtminstone en relevant representation av verkligheten. Enligt Bruce Charlton är det inte så. Det är inte ens en förvriden verklighetsbild som Media levererar, utan det är något annat, ett alternativ som vi inte kan motstå, utan lockas att flytta in i och stanna kvar i. Charlton menar att ingen undslipper Medias hjärntvätt. Ingen, som inte totalt klippt kontakten står helt utanför. Minst av allt det journalistiska prästerskap som sköter maskineriet, som ser till att Media har kvar kontrollen över det kollektiva medvetandet.

I begreppet Media innefattar Charlton all tekniskt förmedlad information och kunskap. Det är en gigantisk värld. Där finns såväl Holly- som Bollywoods filmindustri, litteraturen, Main Stream Media och Sociala Media. Den där gränslösheten stör mig. Jag vill gärna urskilja skön- och facklitteratur som egna kategorier. Dessutom vill jag skilja mellan den politiska korrekhet som etablerade medier förmedlar, och det ytterst svårcensurerbara flöde som finns på sociala media. Men ok då, tills vidare accepterar jag Charltons generösa definition.

Således, när jag sitter på bussen och läser den respektabla morgontidningen befinner sig min kropp i verkligheten men mitt medvetande har flaxat iväg till Medias värld. Det gäller också för den tonårstjej som sitter i samma buss och använder telefonen för att surfa runt på Fejan. Mentalt har vi flytt den verklighet där bussen brummar på och där vi ockuperar varsitt säte – en av oss idisslande ett tuggummi, den andre med lite ont i ryggen. Gemensamt för oss båda är att vi distraheras av Media. Det är det som titeln på Charltons lilla boken syftar på.

I verklighetens värld är vi närvarande med kropp och själ och vi relaterar till det som omger oss med våra sinnen. All information har bestämda avsändare och mottagare. Vi kan fly eller förtränga verkligheten, låtsas att den inte finns, men vi lämnar den först när vi dör. Media är något helt annat. Där är inte ens döden en avgörande händelse. Shakespeare och Mozart lever fortfarande – för att inte tala om Jesus.

De mediaberoendes hjärnor är uppkopplade till Media, där kommunikationen flödar i alla riktningar. Den som avstår från den världen, som håller sig utanför, hamnar också ohjälpligt utanför gemenskapen, därför att alla viktiga tankar, identifikationer och gemenskaper löper och filtreras genom Media. Precis som fisken simmar i sitt vatten, så simmar vi i Media, ett för oss så gott som osynligt och förbluffande självklart medium.

McLuhan och Charlton hjälper, eller kanske snarare tvingar, oss till att ställa oss utanför och upptäcka detta medium, som så motståndslöst tar oss i besittning. De gör det möjligt för oss att ställa frågor om hur Media fungerar och vad Media gör med oss. Till skillnad från fiskarna och vattnet, så är Media inte vårt naturliga ”vatten” utan något som vi skapat åt oss själva. Därför måste vi fråga: vad har Media för konsekvenser för vårt tänkande och vårt sätt att fungera?
Läs mer

Medierna, prolog

cautionDet finns två huvudprinciper inom politiken. Den ena är att ett samhälle bör satsa på att behålla det som fungerar och skynda långsamt med förnyelsen, enligt receptet ”man vet vad man har men inte vad man får”. Eller: ”Man ska vara rädd om sig så länge man har sig, så man får behålla sig länge”. Det är en politik, som bygger på att vi människor inte har särskilt god kontroll över tillvaron och därför inte bör ta risker med samhällsbygget, om det inte ter sig helt nödvändigt. Framför allt bör vi inte bejaka några experiment som kan göra samhället sämre, eller rent av leder till dess undergång. Det är viktigt att värna om den egna nationen. Medborgarna bör identifiera sig med den och försvara den mot yttre och inre fiender. Detta är klassisk högerpolitik, de priviligierades politik. De ser ingen anledning till att överge ett samhälle som för deras del fungerar bra och ger dem ett gott liv.

Den andra politiska huvudprincipen är att vi istället bör ha ett ideal att sträva efter, en vision av det goda samhället. Det är ett samhälle där alla människor är lika mycket värda och där ingen exploaterar någon eller några andra människor. Det betyder att förändringar måste genomföras, stora förändringar! Behövs det en revolution för att nå fram till detta idealsamhälle, så får vi väl acceptera det. Det finns ingenting som är särskilt bra med det nuvarande samhället, eftersom där finns hiskeliga orättvisor. Detta är klassisk vänsterpolitik och den företräds av människor som vill att de som inte har det så bra, ska få det bättre. Det betyder att de som redan har det bättre bör få det lite sämre. Dock helst inte de själva. De mest hörbara förespråkarna har vanligen sitt på det torra och kan kosta på sig en sådan ”humanism” och förändringsiver. Den nationella identiteten är ett hinder, högerns verktyg för att lura och tämja arbetarna. Vänsterpolitiken utgår istället från klasstillhörighet. Underklassen, de som måste få det bättre, består av arbetare och dessa måste förena sig för att störta de priviligierades samhälle över ände.
Läs mer

Klyftiga dumskallar

dumskallarUnder ett långt forskarliv har jag till och från läst äldre forskningsrapporter – i synnerhet avhandlingar i humaniora och samhällsvetenskap – som inte klarat tidens tand. Ju mer teoretiska de har varit, desto sämre har de stått sig. Det gäller för min egen forskning också. Som ung skrev jag ett och annat teoretiskt som jag då var stolt över men som jag inser är rätt värdelöst i dag. Jag hanterade också empiriska material på en lägre teoretisk nivå. De texterna har klarat sig bättre. För att säga som det är, så har mina och många andra teoretiskt intresserade forskares rätt avancerade utläggningar visat sig vara inte bara pretentiösa och svårtolkade utan skrämmande ofta också direkt felaktiga eller vilseledande. Det är egentligen rätt konstigt. De klyftigaste och teoretiskt bäst pålästa forskarna har, när tiden löpt ifrån dem, visat sig ha presterat den sämsta forskningen. Inte alltid naturligtvis, men det är så förbluffande vanligt, att man kan vara ganska säker på att det inte handlar om slumpen.

Denna iakttagelse vill jag koppla samman med en fråga som har med invandring och invandringspolitik att göra. Enkelt uttryckt: Mycket klyftiga människor borde ju genomskåda den politiska korrektheten direkt. Även om de måste ligga lågt för att inte förlora jobbet och det sociala anseendet, så borde de mellan skål och vägg stöna över att de tvingas hålla god min i det elaka spel som pågår i den politiska korrekthetens landskap. Så verkar det emellertid inte vara. Flera av de mest klyftiga är också de som är mest hängivna den politiska korrektheten. Jag känner några och har tänkt men inte frågat: ”hur kan du som är så smart vara en sådan godtrogen och praktfull idiot?” I en tidigare bloggtext kritiserade jag detta förhållande. Jag skrev:

Det som är intelligentians största synd är dess oförmåga att koppla samman olika fenomen. De säger att islam är en fredlig religion, det är islamisterna som är problemet. Några flagellanter tar till och med på sig skulden för denna ”islamism”. Det är den västliga majoriteten som bär ansvaret, som skapat islamisternas, terroristernas och jihadisternas utanförskap. Man måste tillhöra ett västlands intelligentia för att dra så knäppa slutsatser. Ingen vanlig människa vid sina sunda vätskor är någonsin så korkad.

Reflektionen fick en bloggläsande forskare att skicka mig en liten uppsats, som jag förmodligen annars inte skulle ha läst. Det är numera sällan jag stöter på tankar som är helt nya för mig. Den här gången var det så. Jag tyckte att jag fick svaret på de båda frågorna ovan. Författaren, Bruce G. Charlton, är förre huvudredaktören för tidskriften ”Medical Hypothesies”. Den åtta sidor långa texten publicerades 2009 under titeln Clever Sillies – Why the high IQ lack common sense.

Läs mer