Hur man blir dissident


Man kan naturligtvis säga att minst 1,1 miljoner svenskar är dissidenter, eftersom de i det senaste allmänna valet röstat på Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, men här vill jag begränsa begreppet till dem som offentligt och under eget namn motarbetar den postdemokratiska ”svenska modell”, som anger

  • att ytterligt generöst definierade ”flyktingar” har rätt att få sin försörjning tryggad i Sverige, med svenska skattemedel
  • att de som beviljats asyl bör ha förtur på bostadsmarknaden
  • att statsfeminismens uppgift är att avskaffa patriarkatet
  • att vi ska vara ytterst medvetna, till och med ångestfyllda, inför en destruktiv förändring som vi inte möter i verkligheten (klimatet)
  • samtidigt som vi bör ignorera en destruktiv förändring som alla kan se (konsekvenserna av massinvandringen).

Dissidenterna vill helst föra fram sina kunskaper och åsikter på landets offentliga arena, men där är de inte välkomna. De är därför verksamma på nätet, i det som sammanfattningsvis kallas för Alternativa media. Mellan media och alternativa media pågår ett krig. Media är militärt överlägsna – när det gäller den offentliga scenen har de hegemoni. Men alternativa media är mentalt överlägsna och på tillväxt. Media tvingas retirera. Till en del är det dissidenternas förtjänst.

Hur blir man dissident? Det kan givetvis gå till på många sätt, men det vanligaste är att man skriver eller gör något offentligt uttalande som, ofta som en obehaglig överraskning, möter hård kritik, i kombination med ett skändande personangrepp. Den som attackeras måste ta ställning. Ska man göra en pudel och på så sätt förhoppningsvis få stanna kvar på den offentliga arenan? Eller så säger och tänker man: ”Jag vill tamejfan inte vika ner mig, jag har ju rätt!” För egen del ställdes jag första gången inför det valet 1998, när jag fick hård kritik för min bok ”Svenskar och zigenare” (slutsåld från förlaget och antikvariskt eftersökt). Den utlöste ett mediedrev med alla ingredienser utom en: sakkompetens. Jag tog strid för mina forskningsresultat och ansåg själv att jag vann sammandrabbningarna, men förlorade givetvis kriget. I dag, efter att under ett par decennier ha sett och följt ett stort antal mediedrev, konstaterar jag att det inte går att vinna, oavsett hur rätt man har. Vanligen kan man inte ens klara sig genom att göra en pudel.
Läs mer

David Schwartz – Mångkulturens Sverige I

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den första.

Den polske juden David Schwarz (1928 – 2008) satt under andra världskriget i flera koncentrationsläger. 1950 kom han från en sanatorievistelse i Italien till Sverige. Efter att ha tillfrisknat från både tyfus och tuberkulos började han studera sociologi vid Stockholms universitet. Den 21 oktober 1964 skrev han en artikel i Dagens Nyheter, där han påpekade att antalet utlänningar som kom till Sverige ökade snabbt. Han ansåg det viktigt att dessa invandrare fick behålla sina kulturella särarter och att Sverige, med hans ord, blev en ”flerkulturnation”. Detta var upptakten till en serie DN-artiklar, som kom att inspirera till debatt också i andra tidningar.

Åren 1964 – 68 drog David Schwarz igång hela tolv tidningsdebatter kring invandrarfrågan, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att ingen annan person initierade mer än en debatt i samma fråga.

Läs mer

En kvinna under påverkan


Det finns en anledning till att SVT tillhör de medier som i dissidentkretsar kallas för ”gammelmedia”. Den allvarligaste, om vi ser på hur debatter läggs upp, är nog att de är hårt styrda, nästan alltid av en PK-lojal samtalsledande journalist, utan djupare egna kunskaper i den fråga som debatten gäller. Det är sällan som debattörerna kommer till sin rätt. Av rädsla för att straffa ut sig och inte längre beviljas tillträde till offentligheten, hoppar de som stengetter mellan de godkända positionerna. Ett enda felsteg kan leda till ett handlöst fall ner från den moraliska högplatån.

Precis som en politik som inte förmår att hantera samhällsfrågor på ett hederligt sätt är dömd att gå under – åtminstone så länge politiker tillsätts i allmänna val – är den ohederliga agendajournalistiken på väg mot krematoriet.

Alternativet till ”gammelmedia”, det som skrämmer journalisterna mer än något annat, är de nyhetsmedia, bloggar och former för politisk dialog som växer på nätet. Där är utrymmet obegränsat och det finns gott om politiska samtal som rör sig utanför både PK-vansinnet och diverse åsiktskorridorer, utan att förfalla till det som journalisterna målar upp som den stora faran: hate speech och fake news. Inte sällan kan de pågå i flera timmar – de får ta den tid det tar. Att det finns en marknad för denna form av kvalificerad intellektualism visas av att antalet nedladdningar för populära inslag på kort tid kan bli långt fler än de mediekonsumenter som samlas framför svenska teveapparater, eller de prenumeranter som läser sin morgontidning. Men majoriteten av svenskarna hämtar fortfarande sin samhällsinformation från PK-media.
Läs mer

Adlibris censurerar

I dag blir det ett annorlunda och rätt ilsket inlägg. Det torde inte ha undgått någon läsare av den här bloggen att jag låtit gett ut en svensk översättning av den österrikiske aktivisten Martin Sellners bok Identitär! Nu har den andre av oss tre översättare (om man räknar med korrekturläsaren, vilket man bör göra) satt svensk text till en video med Martin Sellner där han tar upp frågor om deislamisering och återvandring, men framför allt förklarar hur terrorattentatet i Strasbourg kunde ha undvikits:

Läs mer

Den nya åsiktskorridoren


Den 19:e november i år förklarade DN:s ledarskribent Erik Helmerson att ”Åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Man får tack och lov säga i princip vad man vill i det här landet. Det är hög tid att inse det.” Argumenteringen är minst sagt kuriös, för att inte säga prillig. Den i Paris bosatte konstkritikern Sinziana Ravini hade ”med stort obehag” läst Klanen, en antologi utgiven av Timbro och redigerad av Per Brinkemo och Johan Lundberg. Hon ansåg i sin postkolonialt kodade recension i Aftonbladet att det var en kulturrasistisk bok och att den tjänade ”nationalistiska och främlingsfientliga krafter”. Ravini fick emellertid inte de applåder som hon hade förväntat sig och det som fick Erik Helmersson att påstå att åsiktskorridoren var jämnad med marken var att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick emot sin egen recensent. Att en kulturredaktör inte är solidarisk med sina medarbetare eller åtminstone håller tyst om det de skrivit inte faller kulturchefen på läppen är exceptionellt, påstod Helmerson. Åsa Linderborg skrev:

Det är typiskt att det är Timbro som ger ut Klanen. Det är borgerlighetens intellektuella som intresserar sig för de tistlar som samtiden odlar medan vänstern nervöst hukar. Vänstern undviker alla frågor som kan gynna Sverigedemokraterna. Vänstern räds också repressionen på den egna barrikaden, det gäller att hålla sig till manus. Men här finns något värre: Den nya vänstern saknar svar i de värderingskonflikter som är oundvikliga i expansiva – mångerfarna – samhällen. 

Läs mer

Rädslan


Jag lunchar med min vän åklagaren och vi tycker båda att det är skönt att prata med en vettig människa, någon som tänker och resonerar som vanligt folk. Samtidigt ler vi lite, i vetskap om att medlemmar av det floskulösa PK-folket antagligen skulle uppfatta oss på ett helt annat sätt, som extremister. Jag minns ett uttryck från min barndom: ”Den som sa’t han va’t”. Plötsligt säger mitt lunchsällskap ”Jag tycker folk är så rädda nuförtiden!” ”Rädda för vad då?” frågar jag. ”Ja, allting … eller vad som helst. Det spelar inte så stor roll vad man är rädd för, bara man är rädd!”.
Det finns de som påstår att vi lever i en rädslokultur, det vill säga rädslan för framtiden är starkare än hoppet. Det är paradoxalt eftersom folkmajoriteten förmodligen aldrig har levt en tryggare liv än i dag. Christer Sturmark skriver i en ledare i tidskriften Sans (3:218):

Vi är räddare för miljöförstöring, för invandring, för antisemitism, för nationalism, för populism, för mångkultur, för kärnkraft och kärnvapen, för genmodifierad mat, för arbetslöshet, för vaccin, för E-nummer i maten. Somliga rädslor är högst befogade, andra rent nonsens.

Läs mer

En genomgång av Sveriges stora demografiska förändring

Just nu matas vi med påståenden från politiker och media om att Sverige har ”stramat åt asyl- och migrationspolitiken”, men det stämmer inte. Vad som har hänt är att under den tillfälliga lag fram till 2019 som nu råder om tillfälliga uppehållstillstånd och högre krav för anhöriginvandring, så har volymerna tillfälligt minskat. Jag förstår fortfarande inte varför journalisterna inte noggrant har läst Migrationsverkets senaste uppdaterade rapport från slutet av augusti. Där kan man utläsa att vi kommer att bevilja upp emot en halv miljon uppehållstillstånd för asylsökande, arbetskraftsinvandrare utanför EU/EES (tredjeland) och deras anhöriga fram till slutet av 2021! Med nuvarande marschtakt kommer vi att totalt sett bevilja 130.000 uppehållstillstånd bara i år.

Dessutom har vi de tre kommande åren ungefär 120.000 asylärenden för överprövning i migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.
Läs mer