”Brunkletning” – ett nutida påfund

Idag är Gunnar Sandelin gästskribent

2014 kom ordet ”blåbrun” med som nyord på det statliga institutet för språkvårds lista. Där säger man att begreppet sedan dess har använts i ganska stor utsträckning i media ”på ett urvattnat sätt”. Brunkletningen har i vår tids politiska meningsutbyten blivit så vanlig, att det börjar likna patologi. Ofta räcker det inte längre att stämpla någon som går emot den politiska korrektheten med epitet som främlingsfientlig, högerextrem och rasist. Idag, snart 80 år efter krigsslutet, har begreppet nazist spridit sig som ett virus i samhällskroppen. Det har färgat av sig på det politiska livet och hela samhällsdebatten, där den senaste flugan på regeringsnivå är att kalla sina konkurrenter för ”blåbruna”.
Fortsätt läsa

DN. Från allsidig och korrekt nyhetsförmedling till agendajournalistik

Med den här helsidesannonsen i veckopressen (kapad på mitten) ville Dagens Nyheter 1957 värva nya prenumeranter. Tidningen profilerade sig som Sveriges största tidningsredaktion som ”har resurser att ge en allsidig, korrekt och snabb nyhetsförmedling”. Läsaren skulle vara trygg med att såväl världshändelser som fakta presenterades fullödigt och objektivt på hemmaplan. Folk i landsorten erbjöds ”en verkligt initierad och fullständig bild av vad som diskuteras i riksdagen och den centrala förvaltningen uppe i Stockholm.”

Chefredaktör var (1946-59) den liberale publicisten, författaren och statsvetaren Herbert Tingsten, som alltid drog en lans för yttrandefriheten och den västerländska demokratin. Han var konsekvent emot totalitarism och diktatur, särskilt som den manifesterade sig i efterkrigstiden i det stalinistiska Sovjet med tillhörande östblock. Det gällde att värna vårt land och civilisations kärnvärden mot det ideologiska barbariet. Läs gärna mer om denna period i tredje och fjärde delen av Tingstens memoarer ”Mitt liv”. Där finns tankefigurerna från etablissemanget i gårdagens etniskt homogena Sverige, att jämföra med hur makt- och mediaeliten tänker och agerar idag.

Herbert Tingstens västorienterade perspektiv kastades över ända när författaren, kritikern och publicisten Olof Lagercrantz, efter att sedan tidigt femtiotal ha varit kulturredaktionens chef, som en av två chefredaktörer efterträdde Tingsten (1960-75). Lagercrantz tyckte att Sverige hade mycket att lära av Mao Tse Tungs kulturrevolution och orienterade Dagens Nyheter mot den vite mannens skuld och världens orättvisor. Han rapporterade bland annat entusiastiskt från ett besök i Kina om hur, enligt hans förmenande, de kinesiska rödgardisterna strävade efter verklig folkdemokrati. Därifrån återvände denne kulturradikal till sitt arbetsrum iförd en legendomspunnen rosa Maouniform. ”En hänryckning inför det totalitära. Arvet efter Tingsten är förskingrat”, skrev Per Ahlmark om Lagercrantz sexton Kinaartiklar.

DN:s vidare resa mot dagens massinvandringsvänliga, antinationalistiska, klimatalarmistiska, feministiska och hbtq-orienterade agendajournalistik startade 2013, då den då blott 34 år gamla Peter Wolodarski tillträdde som chefredaktör/ansvarig utgivare och krattade manegen genom att ta bort misshagliga journalister. Dessförinnan hade tidningen hjälpligt undvikit att köra ner i det intersektionella vänsterdiket. Men med Wolodarski förändrades läget: Han lovprisade tidningens nya inriktning med argument om att journalistik alltid ska vara engagerande, beskriva människoöden subjektivt och ta emotionell ställning i samhällsfrågor. Och visst: agendajournalistiken är den absoluta motsatsen till den allsidiga hållning som DN propagerade för över 60 år tidigare och som Tingsten värderade som en publicistisk grundpelare.

I agendajournalstikens postmodernistiska hållning påstås objektiviteten vara en förvillelse, istället består verkligheten av skilda narrativ. Därför gäller det att välja vilken subjektiv berättelse som man vill presentera för att träffa läsarens/lyssnarens/tittarens emotionella centrum. För DN ligger det nära till hands att skildra skeenden utifrån ett verkligt eller inbillat offerperspektiv. Istället för strikt nyhetsrapportering får vi subjektivt laddade socialreportage med offrets klagan som hjärtpunkt. DN:s stjärnreporter Niklas Orrenius anställdes av just denna anledning.

I sin bok ”PK-männen” gör etnologen Karl-Olov Arnstberg ett porträtt av bland andra Peter Wolodarski. I en av sina första texter sätter DN:s tillträdande chefredaktör ned hela sin agendasättande fot när han frågar Turkiets dåvarande president Abdullah Gül om denne vid sitt besök i Sverige är beredd att skaka hand med Jimmie Åkesson. En fråga som fångar agendajournalistiken i all sin prydno. För varför skulle inte en president vid ett statsbesök hälsa på en ledare för ett demokratiskt framröstat parti?

Frågan döljer också den outtalade agenda som DN och Wolodarski har. Bakom fasaden av humanism genomsyras tidningen av sina hjärtefrågor globalism och fri invandring. Där ingår det att nationellt sinnade partier, deras ledare och sympatisörer ska karaktäriseras som främlingsfientliga. Här finns inte ett spår av den strävan efter den allsidiga rapportering som DN såg som sitt adelsmärke 1957, även om man låtsas så. DN-läsaren Arnstberg skriver:

Att medge att det finns problem och inbilla folk att DN erkänner dessa problem är lite av tidningens specialitet. Det blir då lättare att komma fram till en slutsats som ger intryck av att vara trovärdig. För hur många problem DN än raddar upp med invandringen, så är slutsatsen alltid densamma. Alla ska få komma hit.

Länge var det självklart att Dagens Nyheter riktade sig till det svenska folket som läsare. Idag anser knappast tidningens frontfigurer att det finns något svenskt folk, bara en befolkning, vilket inte heller sägs rakt ut. Att allsidigt med fakta analysera den pågående stora demografiska förändringen, av många kallad ett folkutbyte, skulle aldrig falla DN in. Peter Wolodarski döljer sig istället bakom abstrakta fraser som ”ett större vi”, vilket kan få de svenska läsarna att känna sig delaktiga i en högre verklighet, när i praktiken deras eget land delas ut till människor från hela världen.

Detta slår mig när jag tänker på några bekanta som är erfarna skribenter på DN, men som samtidigt har mycket svårt att tåla tidningens journalistiska inriktning. De har emellertid inte råd att bita den hand som föder dem. Jag frågade en av dem om det är familjen Bonnier som styr tidningens journalistik, eftersom de tillsätter chefredaktören. Svaret blev att det är journalisternas skuld, eftersom ”talibanerna har kapat redaktionerna”. En annan medarbetare skriver i ett mejl: ”Död åt agendajournalistiken!”. Kan man våga hoppas på att det finns flera journalister av samma sort på landets största tidning?

Gunnar Sandelin

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.

Svartsynt och förbannad

Funderar du på att köpa bokpaketet PK-folket och Konsekvenserna så är det dags att slå till nu. När detta skrivs finns det 35 kvar och jag tänker inte trycka någon andra upplaga.

Jag får allt svårare att tåla alla dessa okunniga och skygglappsförsedda svenskar, som ser ned på och tar avstånd från oss visselblåsare. Jag, och många andra i den växande skara som kombinerar klarsyn med floskelallergi och propagandaresistens, börjar inse att det inte är politiska motståndare vi har, utan något mycket värre. Vi lever i ett samhälle där en stor och riktigt snurrig sekt tagit makten. De som är medlemmar i denna godhetsreligiösa sekt anser sig kränkta av våra ”åsikter”. Emellertid, det är inte vi som kränker dem, utan verkligheten. Därför, får de tyst på oss, så blir det inte bra, utan ännu värre. Vi försöker nämligen tala om för dem att utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren växer ett riktigt läskigt samhälle fram.
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge I:II


Som bekant har Sverige aldrig på riksplanet haft någon folkomröstning, när det gäller invandringen. På kommunal nivå hölls dock en år 1988, i skånska Sjöbo. Den väckte stor uppståndelse och de flesta 70plussare som är politiskt intresserade minns det nog rätt väl. Vad som hände ”efter Sjöbo” är emellertid mindre välbekant. För dem som likt mig bejakar demokrati i ordets egentliga mening – det vill säga folkviljan som den visar sig i allmänna val och folkomröstningar – är det skrämmande att ta del av hur samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, och då i synnerhet VPK i Stockholms kommun, gjorde sitt bästa för att förhindra folkomröstningar. Men först historien om Sjöbo och Sven-Olle Olsson.
Fortsätt läsa

Vinklad, sållad och censurerad


I olika sammanhang har jag prövat att se politisk korrekthet som en religiös rörelse, ett mentalt virus och till och med som ett känslotyranni. Enklast och mest relevant är det ändå att se det som en form av politisering, som erövrar och destruerar samhällets offentliga plattformar. Ett aktuellt exempel är fotboll och den antirasistiska demonstration det innebär att spelarna går ner på knä alldeles innan matchen börjar. Jag leker med tanken att snart rullar de också runt på planen, som en protest mot klimathotet. Därefter reser de sig, drar de ner brallorna och gör helikoptern, för att visa sin solidaritet med HBTQ-sekten.

Politiseringen är så utbredd att det till och med finns anledning att beklaga att den politiska debatten är politiserad. Tag till exempel hedersrelaterat våld, som i dag tillhör de med rätta uppmärksammade brotten. Under lång tid förnekade Vänsterpartiet av ideologiska skäl att det alls fanns en sådan kategori. När Ung Vänster skulle anta ett antirasistiskt program år 2007 skrev de att hedersbrott och hedersvåld används som en maskering av den patriarkala maktstruktur som ligger bakom våldet mot alla kvinnor. Det var rasism, när könsförtryck och könsdiskriminering beskrevs som en invandrarfråga. Alla män är ju på det sättet!

Ett färskare exempel: När Ulf Kristersson i sitt Almedalstal för en dryg vecka sedan äntligen gav ord åt det som alla som inte betraktar verkligheten genom ett ideologiskt raster vet, nämligen att invandringen medfört en belastning för Sverige, så fick han hård kritik från Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Hon sa: ” Jag förväntar mig att Ulf Kristersson ber om ursäkt till alla de hårt arbetande svenskar med utländsk bakgrund som går till jobbet varje dag, betalar skatt och ser till att Sverige fungerar”. Men kanske Märta Stenevi inte är ideologisk utan bara ännu en av dem som anser att känslorna är viktigare än verkligheten: feel beats real.

Det är ett minst lika stort elände att journalistiken politiserats, i form av agendajournalistik. Den oberoende och neutrala information som journalisterna påstår sig leverera är vinklad, sållad och censurerad. På att det förhåller sig så går det att ge hur många exempel som helst, men jag ska begränsa mig till ett aktuellt.
Fortsätt läsa

Maktens charlataner


Under ett halvår har jag på heltid varit sysselsatt med att skriva om svenska ledande politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. Det som drivit mig är en ganska primitiv idé om att när räkenskapens tid kommer, så ska de inte kunna krypa in i anonymiteten. Det som var tänkt som en bok blev emellertid ett för stort manus, så nu blir det två böcker som ges ut i höst: PK-männen och PK-kvinnorna. Eftersom jag tror att dessa böcker blir utpräglade färskvaror, så trycker jag dem i en rätt liten upplaga. Är du intresserad, så maila mig. Böckerna blir på knappt trehundra sidor var och jag har satt priset till 250 kr per bok.

När jag läser igenom porträtten, de flesta mellan fem och tio sidor långa i bokformat, så är det en rätt motbjudande samling av offentliga personer som presenteras. Det handlar inte bara, och inte ens främst, om att de har andra politiska preferenser än jag, utan det som gör att jag ogillar och föraktar dem, är deras moraliska brister, obekymrade förhållningssätt till sanningen, okunnighet och, inte minst, den nöjda sadism, med vilken de smädar sina politiska opponenter. På ren svenska: De är helt enkelt ett djävla pack! Det skriver jag emellertid inte i böckerna, utan porträtten är i allt väsentligt sakliga och det dessa offentliga personer sagt och gjort (eller inte gjort) får tala för sig självt.
Det är naturligtvis inte någon tillfällighet att vi har fått dessa maktpersoner. I synnerhet när det gäller politikerna reser det frågan: Är det den representativa demokratin som styresform som gör att just dessa personer tar sig fram till det politiska elitskiktet?
Fortsätt läsa

Bengt Ohlssons vankelmod


För ett par dagar sedan skrev författaren, augustprisvinnaren och DN-skribenten Bengt Ohlsson en lång drapa i Dagens Nyheter. Han hade fått en förfrågan om att skriva i nättidningen Bulletin. Eftersom Bengt Ohlsson är medarbetare i ett av PK-ismens flaggskepp, Dagens Nyheter, blev den avgörande frågan för honom om han tog en risk genom att tacka ja till erbjudandet. Anledningen till att han alls tillfrågades var, att han emellanåt markerat att PK-skjortan sitter lite för trångt. Det visade han också nu genom att skriva:

Jag är ju höger. Inte Djingis khan-höger, men jag stör mig mer på denna tidnings ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sådant man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.

 
Observera att han här markerar sin solidaritet med DN:s ledarsida. Han tycker precis som de och ger några enkla exempel. Och han gillar inte SvD:s ledarsida därför att han har de åsikterna, utan därför att han inte har dem (tuggmotstånd). För allt smör i Småland vill han inte bli utslängd från åsiktskorridoren. Det intressanta är att han börjar med att skriva ”jag är ju höger”, varefter han talar om att det är han inte alls. Jag tolkar det så att högermarkeringen gäller, men att skriva det i DN, i synnerhet i en jämförelse mellan de båda drakarnas ledarsidor, det vore att ta en risk på riktigt. Och Bengt Ohlsson är inte beredd att ta någon som helst risk.

Fortsätt läsa

Makten över tanken


1974 gav den amerikanske sociologiprofessorn Steven Lukes ut boken ”Power: A radical view”. Där konstaterade han att det som det skrivs mest om i medierna är de frågor som finns på den politiska dagordningen. Det kallade han för maktens första dimension. Han urskilde ytterligare två dimensioner, dels icke-frågorna, det vill säga de problem som definierats bort från politisk handling – det kallade han makten över dagordningen. Det fanns också en maktens tredje dimension: Makten över tanken. Där ligger fokus på de paradigm och ideologiska fönster som i den offentliga debatten beskriver verkligheten.
Fortsätt läsa

Makt och media

Av de informationsorgan som i dag sammanfattas med begreppet media är tidningarna först på plan. Sverige berömmer sig av att ha världens äldsta rikstäckande officiella tidning, ”Post- och Inrikes Tidningar”, som startades 1645. 2007 upphörde den som papperstidning och blev en webbtjänst. Aftonbladet grundades år 1830 men det är först under 1800-talets senare del som Sverige har ett utbrett nät av dagstidningar. Från 1870 fram till 1920-talet, då radion blir det rikstäckande mediet, kan betecknas som dagspressens guldålder. De flesta större städer hade minst en tidning.

Sedan mitten av 1800-talet har tidningarna kallat sig själva för den tredje statsmakten, med den självpåtagna uppgiften att granska de två första, det vill säga regering och riksdag. Detta är givetvis avgörande för pressens legitimitet, men jag tror att oberoendet alltid överdrivits. Medierna har ända från Axel Oxenstiernas dagar stått i överhetens tjänst. 2008 kan man i ”Forskning och framsteg” till exempel läsa att det viktigaste var att hålla folket på gott humör.

”Därför skulle landshövdingar, fogdar och präster inte föra vidare dåliga nyheter. Det kunde bedröva allmogen och trupperna, och vara dåligt för moralen. Goda nyheter eller rätt sorts nyheter däremot, ansågs öka viljan att betala skatt och lusten att ställa upp i krigen…”

Fortsätt läsa

Massmedia, makt utan ansvar

Efterhand har jag blivit alltmer kritisk gentemot mediernas roll när det gäller att styra samhällsdebatten, vilket jag har skrivit om i det blogginlägg som kommer att publiceras i slutet av veckan. Sverige är ett mycket individualistiskt land och så gott som alla medborgare, i varje fall de som obehindrat läser svenska, får inte bara information utan sina politiska preferenser och grundläggande värderingar via media. Emellertid, det är inte journalister, som varken kan ställas till ansvar eller fått sina positioner i allmänna val, som ska styra den politiska debatten.

Nils Bejerot, som dog 1988, var en stridbar läkare, psykiatriprofessor och forskare, mest känd som ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Nedanstående text, som med tillstånd från hans minnesfond härmed återpubliceras har tidigare publiceras 1996, åtta år efter hans död, i tidskriften ”Den svenska marknaden”. Den är lång men konkret och lättläst. Om möjligt, är den än mer relevant i dag.
Fortsätt läsa