Svartsynt och förbannad

Funderar du på att köpa bokpaketet PK-folket och Konsekvenserna så är det dags att slå till nu. När detta skrivs finns det 35 kvar och jag tänker inte trycka någon andra upplaga.

Jag får allt svårare att tåla alla dessa okunniga och skygglappsförsedda svenskar, som ser ned på och tar avstånd från oss visselblåsare. Jag, och många andra i den växande skara som kombinerar klarsyn med floskelallergi och propagandaresistens, börjar inse att det inte är politiska motståndare vi har, utan något mycket värre. Vi lever i ett samhälle där en stor och riktigt snurrig sekt tagit makten. De som är medlemmar i denna godhetsreligiösa sekt anser sig kränkta av våra ”åsikter”. Emellertid, det är inte vi som kränker dem, utan verkligheten. Därför, får de tyst på oss, så blir det inte bra, utan ännu värre. Vi försöker nämligen tala om för dem att utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren växer ett riktigt läskigt samhälle fram.
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge I:II


Som bekant har Sverige aldrig på riksplanet haft någon folkomröstning, när det gäller invandringen. På kommunal nivå hölls dock en år 1988, i skånska Sjöbo. Den väckte stor uppståndelse och de flesta 70plussare som är politiskt intresserade minns det nog rätt väl. Vad som hände ”efter Sjöbo” är emellertid mindre välbekant. För dem som likt mig bejakar demokrati i ordets egentliga mening – det vill säga folkviljan som den visar sig i allmänna val och folkomröstningar – är det skrämmande att ta del av hur samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, och då i synnerhet VPK i Stockholms kommun, gjorde sitt bästa för att förhindra folkomröstningar. Men först historien om Sjöbo och Sven-Olle Olsson.
Fortsätt läsa

Vinklad, sållad och censurerad


I olika sammanhang har jag prövat att se politisk korrekthet som en religiös rörelse, ett mentalt virus och till och med som ett känslotyranni. Enklast och mest relevant är det ändå att se det som en form av politisering, som erövrar och destruerar samhällets offentliga plattformar. Ett aktuellt exempel är fotboll och den antirasistiska demonstration det innebär att spelarna går ner på knä alldeles innan matchen börjar. Jag leker med tanken att snart rullar de också runt på planen, som en protest mot klimathotet. Därefter reser de sig, drar de ner brallorna och gör helikoptern, för att visa sin solidaritet med HBTQ-sekten.

Politiseringen är så utbredd att det till och med finns anledning att beklaga att den politiska debatten är politiserad. Tag till exempel hedersrelaterat våld, som i dag tillhör de med rätta uppmärksammade brotten. Under lång tid förnekade Vänsterpartiet av ideologiska skäl att det alls fanns en sådan kategori. När Ung Vänster skulle anta ett antirasistiskt program år 2007 skrev de att hedersbrott och hedersvåld används som en maskering av den patriarkala maktstruktur som ligger bakom våldet mot alla kvinnor. Det var rasism, när könsförtryck och könsdiskriminering beskrevs som en invandrarfråga. Alla män är ju på det sättet!

Ett färskare exempel: När Ulf Kristersson i sitt Almedalstal för en dryg vecka sedan äntligen gav ord åt det som alla som inte betraktar verkligheten genom ett ideologiskt raster vet, nämligen att invandringen medfört en belastning för Sverige, så fick han hård kritik från Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Hon sa: ” Jag förväntar mig att Ulf Kristersson ber om ursäkt till alla de hårt arbetande svenskar med utländsk bakgrund som går till jobbet varje dag, betalar skatt och ser till att Sverige fungerar”. Men kanske Märta Stenevi inte är ideologisk utan bara ännu en av dem som anser att känslorna är viktigare än verkligheten: feel beats real.

Det är ett minst lika stort elände att journalistiken politiserats, i form av agendajournalistik. Den oberoende och neutrala information som journalisterna påstår sig leverera är vinklad, sållad och censurerad. På att det förhåller sig så går det att ge hur många exempel som helst, men jag ska begränsa mig till ett aktuellt.
Fortsätt läsa

Maktens charlataner


Under ett halvår har jag på heltid varit sysselsatt med att skriva om svenska ledande politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. Det som drivit mig är en ganska primitiv idé om att när räkenskapens tid kommer, så ska de inte kunna krypa in i anonymiteten. Det som var tänkt som en bok blev emellertid ett för stort manus, så nu blir det två böcker som ges ut i höst: PK-männen och PK-kvinnorna. Eftersom jag tror att dessa böcker blir utpräglade färskvaror, så trycker jag dem i en rätt liten upplaga. Är du intresserad, så maila mig. Böckerna blir på knappt trehundra sidor var och jag har satt priset till 250 kr per bok.

När jag läser igenom porträtten, de flesta mellan fem och tio sidor långa i bokformat, så är det en rätt motbjudande samling av offentliga personer som presenteras. Det handlar inte bara, och inte ens främst, om att de har andra politiska preferenser än jag, utan det som gör att jag ogillar och föraktar dem, är deras moraliska brister, obekymrade förhållningssätt till sanningen, okunnighet och, inte minst, den nöjda sadism, med vilken de smädar sina politiska opponenter. På ren svenska: De är helt enkelt ett djävla pack! Det skriver jag emellertid inte i böckerna, utan porträtten är i allt väsentligt sakliga och det dessa offentliga personer sagt och gjort (eller inte gjort) får tala för sig självt.
Det är naturligtvis inte någon tillfällighet att vi har fått dessa maktpersoner. I synnerhet när det gäller politikerna reser det frågan: Är det den representativa demokratin som styresform som gör att just dessa personer tar sig fram till det politiska elitskiktet?
Fortsätt läsa

Bengt Ohlssons vankelmod


För ett par dagar sedan skrev författaren, augustprisvinnaren och DN-skribenten Bengt Ohlsson en lång drapa i Dagens Nyheter. Han hade fått en förfrågan om att skriva i nättidningen Bulletin. Eftersom Bengt Ohlsson är medarbetare i ett av PK-ismens flaggskepp, Dagens Nyheter, blev den avgörande frågan för honom om han tog en risk genom att tacka ja till erbjudandet. Anledningen till att han alls tillfrågades var, att han emellanåt markerat att PK-skjortan sitter lite för trångt. Det visade han också nu genom att skriva:

Jag är ju höger. Inte Djingis khan-höger, men jag stör mig mer på denna tidnings ledarsida än Svenska Dagbladets dito. Den sistnämnda erbjuder tuggmotstånd. Den förstnämnda, däremot, är fifty shades of sådant man redan håller med om: att det är viktigt med miljön och jämställdheten, och att det är dåligt med rasism och homofobi.

 
Observera att han här markerar sin solidaritet med DN:s ledarsida. Han tycker precis som de och ger några enkla exempel. Och han gillar inte SvD:s ledarsida därför att han har de åsikterna, utan därför att han inte har dem (tuggmotstånd). För allt smör i Småland vill han inte bli utslängd från åsiktskorridoren. Det intressanta är att han börjar med att skriva ”jag är ju höger”, varefter han talar om att det är han inte alls. Jag tolkar det så att högermarkeringen gäller, men att skriva det i DN, i synnerhet i en jämförelse mellan de båda drakarnas ledarsidor, det vore att ta en risk på riktigt. Och Bengt Ohlsson är inte beredd att ta någon som helst risk.

Fortsätt läsa

Makten över tanken


1974 gav den amerikanske sociologiprofessorn Steven Lukes ut boken ”Power: A radical view”. Där konstaterade han att det som det skrivs mest om i medierna är de frågor som finns på den politiska dagordningen. Det kallade han för maktens första dimension. Han urskilde ytterligare två dimensioner, dels icke-frågorna, det vill säga de problem som definierats bort från politisk handling – det kallade han makten över dagordningen. Det fanns också en maktens tredje dimension: Makten över tanken. Där ligger fokus på de paradigm och ideologiska fönster som i den offentliga debatten beskriver verkligheten.
Fortsätt läsa

Makt och media

Av de informationsorgan som i dag sammanfattas med begreppet media är tidningarna först på plan. Sverige berömmer sig av att ha världens äldsta rikstäckande officiella tidning, ”Post- och Inrikes Tidningar”, som startades 1645. 2007 upphörde den som papperstidning och blev en webbtjänst. Aftonbladet grundades år 1830 men det är först under 1800-talets senare del som Sverige har ett utbrett nät av dagstidningar. Från 1870 fram till 1920-talet, då radion blir det rikstäckande mediet, kan betecknas som dagspressens guldålder. De flesta större städer hade minst en tidning.

Sedan mitten av 1800-talet har tidningarna kallat sig själva för den tredje statsmakten, med den självpåtagna uppgiften att granska de två första, det vill säga regering och riksdag. Detta är givetvis avgörande för pressens legitimitet, men jag tror att oberoendet alltid överdrivits. Medierna har ända från Axel Oxenstiernas dagar stått i överhetens tjänst. 2008 kan man i ”Forskning och framsteg” till exempel läsa att det viktigaste var att hålla folket på gott humör.

”Därför skulle landshövdingar, fogdar och präster inte föra vidare dåliga nyheter. Det kunde bedröva allmogen och trupperna, och vara dåligt för moralen. Goda nyheter eller rätt sorts nyheter däremot, ansågs öka viljan att betala skatt och lusten att ställa upp i krigen…”

Fortsätt läsa

Massmedia, makt utan ansvar

Efterhand har jag blivit alltmer kritisk gentemot mediernas roll när det gäller att styra samhällsdebatten, vilket jag har skrivit om i det blogginlägg som kommer att publiceras i slutet av veckan. Sverige är ett mycket individualistiskt land och så gott som alla medborgare, i varje fall de som obehindrat läser svenska, får inte bara information utan sina politiska preferenser och grundläggande värderingar via media. Emellertid, det är inte journalister, som varken kan ställas till ansvar eller fått sina positioner i allmänna val, som ska styra den politiska debatten.

Nils Bejerot, som dog 1988, var en stridbar läkare, psykiatriprofessor och forskare, mest känd som ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Nedanstående text, som med tillstånd från hans minnesfond härmed återpubliceras har tidigare publiceras 1996, åtta år efter hans död, i tidskriften ”Den svenska marknaden”. Den är lång men konkret och lättläst. Om möjligt, är den än mer relevant i dag.
Fortsätt läsa

Försvarstal för en dåre


I arbetet på min kommande bok PK-folket, som innehåller politiska porträtt av de offentliga personer som bygger murarna kring och vidmakthåller den svenska åsiktskorridoren, har jag kommit fram till Daniel Poohl, som för mig är en okänd journalist. Det som gör att jag vill ha med honom i PK-folkets persongalleri är, att han alltsedan år 2006 är VD för den Stasiliknade svenska underrättelseorganisationen Expo – det bär mig emot att kalla den för tankesmedja. Han var också fram till år 2019 chefredaktör för tidningen med samma namn. Nu är han ansvarig utgivare och Anna Fröjd är chefredaktör.

I sitt sommarprogram den 6 augusti 2015 i Sveriges Radio säger Daniel Poohl att det som gör honom mest förbannad är det som antas om honom som person. Han säger att det värsta är när man utgår från hur man vill att människor ska vara, inte hurudana de faktiskt är. Han syftar därvid givetvis på rasism och fördomar mot invandrare, men jag tänker att det ju är just så jag har blivit behandlad av Expo. De vill placera in mig i rollen som högerextremist, nazist etc. De är totalt ointresserade av vem jag faktiskt är. Och det gäller inte bara mig utan det gäller generellt för hur Expo under Daniel Poohls ledning kartlägger och skändar politiska motståndare. Bland annat har Expo beskyllt Swebbteve för att liera sig med vikt makt-rörelsen och ett av bevisen för detta är att jag varit aktiv i Swebbteve. Om det finns någon vit makt-rörelse i dag i Sverige vet jag inte, begreppet känns som det tillhör gårdagen och framför allt den musikgenre som kopplades till vit makt. Jag vet inte det som Daniel Poohl påstår, eftersom jag inte har, och aldrig har haft, några som helst kopplingar av det slaget.

Jag är på samma linje som Daniel Poohl. Det som gör mig mest förbannad är det som antas om mig som person – när sådana Stasifigurer som Daniel Poohl beskriver mig, inte som den jag är, utan som den han vill att jag ska vara.
Fortsätt läsa

Den svenska inkvisitionen


Så var det dags för ett nytt drev och en ny avrättning i svenska media. ”Rektor Hamid” skrev under pseudonym fula saker om judar och bögar på nätet för nästan tio år sedan. Men karln är ju muslim! Vad trodde man att han tyckte om judar och bögar? Har vi inte åsiktsfrihet, eller vad? De två rosenkindade DN-journalisterna som ”avslöjade” Rektor Hamid fick skryta i morgonteve. Varken utfrågarna eller de själva så mycket som snuddade vid frågan om det fanns något problem med att krossa en människa på det här sättet, i ett land som påstår sig hålla åsikts- och tryckfrihetens fana högt.

Drevet, det är vår tids inkvisition. Inte heller den här gången kommer vi att få se några av offentlighetens galjonsfigurer stå upp för åsiktsfrihetens försvar. Hur är det klyschan som felaktigt tillskrivs Voltaire låter: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Så här bör det kanske hellre formuleras: ”Jag avskyr din åsikt och är beredd att låta dig dö för att du uttryckt den”. I övertydlighetens namn tre tillägg:

  • Det är aldrig ok att hetsa mot en folkgrupp
  • Jag bryr mig inte om Hamid utan bara om yttrandefriheten
  • Till skillnad från många andra som skadas svårt av dessa inkvisitoriska drev, landar Hamid förmodligen mjukt. Han har en islamsk fallskärm och jag har väldigt svårt att tro att han förskjuts av den svensk-afghanska minoriteten.

Fortsätt läsa