Söndagskrönika: Mina två morgontidningar

Onsdagen den 9 augusti börjar jag dagen med att som vanligt läsa Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. DN:s förstanyhet är skadorna efter skyfallet Hans. Deras klimatredaktör Peter Alestig meddelar att skyfallen är en tickande svensk klimatbomb. Är det? Sist vi hade ett skyfall med liknande skador var för två år sedan, då Gävle drabbades av omfattande materiella skador, men ingen dog eller skadades allvarligt. Inte nu heller, vad jag vet. Vad är en tickande klimatbomb? Är det att få källaren översvämmad?

Herr klimatredaktören påstår också att ”den svenska klimatkrisen är en direkt effekt av människans utsläpp”. Några belägg för att det förhåller sig så ger inte Peter Alestig av den anledningen att det inte går. På sin höjd kan man säga att det är en trovärdig hypotes. På DN vet journalisterna uppenbarligen det som ingen annan vet.

Jag undrar varför DN inte kan skriva om ett skyfall utan att samtidigt köra ner klimatreligionen i halsen på läsarna.

Det finns andra kopplingar som DN nogsamt undviker. Till exempel den mellan dödsskjutningarna/sprängdåden och massinvandringen från Afrika och Mellanöstern. Gårdagens mord skedde på eftermiddagen söder om Stockholm, i Sätra centrum. För DN är sådant inte längre någon förstasidesnyhet och rapporteringen går på rutin. Polisen säger att det är alldeles för tidigt för att säga något. Journalisten skriver att mordet förmodligen är gängrelaterat. Fast man skriver ju inte mord utan ”skjutning” eller ”skottlossning” (låter som ägglossning). Från årsskiftet fram till den 31 juli i år hade 213 ägglossningar rapporterats. 25 människor miste livet och 69 har skadats. Journalisten Jens Ganman skriver i ett av sina ”Brev från Dårkolonien”:

Lite som med Sverige och mångkulturen som blivit en ändlös julkalender där vi varje dag öppnar en lucka och hittar nåt nytt och roligt bakom: en klanuppgörelse mellan arabiska familjer, ett eritreanskt inbördeskrig, en påskintifada, en felskjutning, ett terrordåd, ett påskupplopp, en skottlossning inne på ett köpcentrum, en knivslakt på en buss, ett polismord, ett oprovocerat överfall på ett barn i Brunnsparken eller i Skellefteå …

I rapporteringen om alla mord och bomber följer aldrig någon kommentar som förklarar varför vi alls har det problemet. Ingen skriver att ”mördandet är en direkt effekt av invandringen från Afrika och Mellanöstern”. Vi får heller inte veta att skjutningarna och sprängningarna är ”tickande bomber”.

Söndagskrönika: Det som binder oss samman

Samhällets ofullkomlighet kan skyllas på ledarna. De är korrumperade, de är köpta av mäktiga intressen, de är hjärntvättade, de är vilseledda eller de är helt enkelt formidabelt dumma – ofta alltsammans på en gång. Fysikern och författaren Krister Renard skriver:

Frågan är om Sverige någonsin under sin niohundraåriga historia har haft lika ansvarslösa politiker som idag. Jag tror inte det. Jämfört med Löfven, Lövin, Lööf, Reinfeldt, Kristersson, Sabuni m fl kan Karl XII betraktas som en ansvarsfull, välfärdsbyggande landsfader. Och Vidkun Quisling och Stig Wennerström som varma fosterlandsvänner.

Det finns en förödande svaghet i denna kritik, nämligen att våra riksdags- och regeringspolitiker må ha alla tänkbara fel men de allmänna valen fungerar fortfarande. Om dessa våra ledare är så inkompetenta – och det tror jag att de är – är den stora frågan varför vi låter dem sitta kvar vid makten. Vart fjärde år har vi ju chansen att göra oss av med dem. Men vi gör inte det.

Alla som är sjuttio plus (som jag) kan, när vi jämför det efterkrigssamhälle vi växte upp i med dagens, se hur det först skett en fantastisk ökning av välstånd och välfärd och hur kurvan sedan vänder nedåt. Upp som en sol och ned som en pannkaka. Det svenska välfärdssamhället blir alltmer dysfunktionellt. Grundläggande samhälleliga åtaganden fungerar inte längre men jag avstår den här gången från att ge exempel. Det har många dissidenter gjort många gånger förut.

Den pensionerade engelske professorn i teoretisk medicin, Bruce C. Charlton är en udda men intressant forskare. Med hans hjälp ska jag skissa på en förklaring. Men först behöver jag lägga en grund för hans analys.

Söndagskrönikan: Vem sköt vilka, med vilket motiv?

I juni 2022 publicerade forskare vid Nordicom, Göteborgs universitet, en genomarbetad rapport där de slår fast att svensk Public Service i sin nyhetsrapportering är opartisk. Efter att forskarna gått igenom ett stort material, där det mesta handlar om hur public media bevakat allmänna val, drog de slutsatsen att det inte finns någon systematisk slagsida i den politiska journalistiken, varken åt vänster eller höger. Detta stöds också genom Mediaakademins så kallade Förtroendebarometer, där Sveriges Radio och SVT brukar ligga i topp bland svenska medier.

I synnerhet är bokens första kapitel intressant. Bengt Johansson är tydlig i sitt svar att det inte finns något empiriskt stöd för att innehållet i public service-medierna är vänster- eller högervridet. Dock petar han in en brasklapp i sin redovisning:

Att forskningens svar är att det inte förekommer någon systematisk partiskhet som kan förstås i termer av höger- eller vänstervridning betyder inte att förekomst av politisk partiskhet i public serviceutbudet kan uteslutas. Allt är ju inte undersökt! Studierna jag har redogjort för handlar i första hand om valrörelser, med fokus på nyhetsmaterial och partiledarintervjuer. Dessutom har intresset mest riktats mot hur politiska partier behandlats (beröm, kritik, avbrott i intervjuer m.m.), även om vissa analyser av dagordningen och andra innehållsdimensioner också har diskuterats. Men frågan om partiskhet i public service-mediernas utbud är, om sanningen ska fram, bra mycket större än så. Det finns debatter, fördjupningsprogram, granskningar och annan samhällsbevakning som forskningen inte har studerat med samma intresse, åtminstone inte utifrån frågan om partiskhet.

Söndagskrönika: Asyl i första klass

En äldre släkting hade en favorithistoria som han flera gånger berättade för mig. Det var en man som skulle fria och tog med sig sin fulaste kompis. ”Varför ska jag följa med”, frågade han. ”Jo, därför att när hon ser dig så tar hon mig”. Så där jäkla kul var den nu inte, i varje fall inte fjärde gången jag fick höra den, men den passar in på ämnet för dagens krönika: kvotflyktingar.

När hundratusentals varje år beviljas asyl, trots att de ofta inte ens har några identitetshandlingar att visa upp, ter sig det som kallas för kvotflyktingar som en föredömlig form av flyktinginvandring. När jag googlar begreppet hittar jag nästan ingen kritik alls, varken i mainstream eller sociala medier. Detta trots att det verkar gå sämre för kvotflyktingar att integreras och hitta ett arbete. Det är begripligt – de som på eget bevåg och med en stark drift att skaffa sig ett bättre liv på egen hand tar sig till Sverige är nog – om uttrycket tillåts – av bättre virke.

Läser man Migrationsverkets presentation, så förstår man varför så gott som ingen kritik alls riktas mot kvotflyktingar. Det är ordning och reda. UNHCR gör urvalet, de flygs till Sverige och de kommuner där de hamnar förbereder mottagandet och ordnar boendet, så att det är klart när flyktingen anländer.

Dock har ukrainakriget strött grus i maskineriet. I mitten på mars i år krävde moderaterna att Sverige omedelbart fryser mottagandet av kvotflyktingar för att kunna lägga alla resurser på flyktingar från Ukraina. Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman menade att det var för tidigt att tala om ett stopp, men att ett sådant alternativ inte kan uteslutas.

Föga förvånande var Sverigedemokraterna först. Inför valet 2018 krävde de att kvotflyktingarna stoppades och att man istället satsade en miljard på återvandring. Detta till skillnad från moderaterna som då ville plussa på antalet kvotflyktingar. Så sent som 2015 ville också SD öka antalet kvotflyktingar för att ”poängtera att det finns lagliga vägar till Sverige”.

Söndagskrönika: Om dumheten

I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Nu blev det inte så.

Under närmare två decennier betraktades jag som expert på romerna och deras liv. Som bisyssla till min tjänst som universitetslärare reste jag land och rike runt och förklarade hur romerna tänkte och varför de levde och gjorde som de gjorde. Jag var sakkunnig för Invandrarverket och skrev bland annat på deras uppdrag en liten bok som besvarade de vanligaste av de frågor som restes inom skolan och sjukvården samt av myndigheter som polis och socialtjänst.

Att vara utsedd till expert var lönsamt på flera plan. Först ekonomiskt naturligtvis, därför att det är välbetalt att föreläsa utanför universitetsvärlden. Det var också egobefrämjande, att ständigt få applåder och blir respektfullt behandlad. Och inte minst det tredje: genom de diskussioner och exemplifieringar som följde på föreläsningarna fick jag veta mer och kunde fördjupa mina kunskaper.

Det var rätt sällan jag mötte kritik, antagligen därför att åhörarna förstod att jag var imponerad av romernas kulturella kompetens och deras förmåga att överleva under mycket hårda villkor. Det betydde dock inte att jag stack under stol med kriminell försörjning eller andra frånstötande drag. Jag sa som det var. Eller mera precist: hur jag uppfattade att det var. Det gjorde att åhörarna både vågade fråga och berätta vad de hade problem med. De måste inte väga sina ord på guldvåg. Deras okunnighet störde mig inte, därför att de som frågade hade ett genuint behov av att få veta. De var vetgiriga på det sätt som jag också är. De var alltså inte dumma. Efterföljande samtal och diskussioner gjorde att jag tyckte om mina åhörare.

Söndagskrönika: Helgar ändamålet medlen?

Första gången jag fick läsa i en dagstidning att jag var nazist var 1998. Det var naturligtvis obehagligt men framför allt var det osant. Jag hade skrivit en forskningsrapport om relationen mellan svenskar och zigenare, som var tidens gängse benämning på romer. Den boken byggde både på många års studier och ett grundligt fältarbete. Det jag kom fram till håller fortfarande alldeles utmärkt.

Jackie Jakubowski, en av Dagens Nyheters kulturskribenter som jag aldrig träffat, och som förmodligen inte heller hade träffat så många romer i sitt liv, visste i kraft av sin ideologiska övertygelse bättre än jag. Han ansåg sig därför ha rätt att kalla mig nazist, till på köpet ”en gammal övervintrad”. Uppenbarligen var jag brådmogen eftersom jag ännu inte fyllt två år när andra världskriget slutade.

Hur detta relaterade till mitt forskningsresultat förklarade han inte. Han ville bara att jag skulle hålla käften. Samtidigt var det en varning till andra att de riskerade denna typ av skändningar om de inte höll sig i den accepterade tankefållan. Att det han dömde ut var en forskningsrapport var ingen ursäkt. Inte heller forskare skulle minsann inbilla sig att de hade någon rätt att redovisa olämpliga slutsatser, hur välgrundade de än var.

Söndagskrönika: Journalisterna och politiken

Man skulle kunna tro att mediernas politisering är ett nutida fenomen, inte olikt vad som skett med våra myndigheter. Så är det emellertid inte. Tidningarna är politiskt nischade i stort sett redan från början. När den första svenska tidningen, Ordinari Post Tijdener, gavs ut 1645, var det en propagandaskrift, startad av drottning Kristina i samråd med Axel Oxenstierna. Den bytte senare namn till Post- och Inrikes Tidningar. Aftonbladet, som grundades 1830, var en liberal tidning. De socialdemokratiska tidningar som kom i början av 1900-talet startades av partiet.

Under större delen av 1900-talet fanns det lokala tidningar i en helt annan utsträckning än nu och chefredaktörerna var nästan alltid politiskt engagerade. Så sent som 1970 satt 40 procent av Sveriges chefredaktörer med i kommunfullmäktige.

Journalister gillar att se sig själva som den tredje statsmakten. Den första makten är regeringen, den andra riksdagen och medierna den tredje, med den självpåtagna uppgiften att granska de två andra. Ett tidigt belägg hittar man i Östgöta Correspondenten 1838. Att journalisterna är förtjusta i begreppet tredje statsmakten är inte så svårt att förstå. Det ger dem inte bara en viktig samhällsroll utan också privilegier:

• Frihet från offentlighetsprincipen och insyn på redaktionerna.
• Tryckfrihetsförordningen, som ger alla rätt att förse medierna med material.
• Källskydd, journalisterna har inte rätt att lämna ut sina källor, om dessa begärt det.
• Förbudet mot efterforskande av källa inom offentlig förvaltning.

Sunday Column: The Sweden Syndrome

Translation:
We all live under the same sky
We have the same rights
Join the fight for everyone’s right to a dignified life

I do hope readers do their best to spread this column. Last week it was published in Swedish. Our politicians should not be allowed to continue to spread the image of Sweden as a well-functioning humanitarian superpower, for the simple reason that it is not true.

As is well known, the Stockholm Syndrome refers to the phenomenon of kidnap victims showing solidarity with their kidnappers, against the police who are trying to free them. The Sweden Syndrome means that a nation’s ruling politicians and opinion leaders, on behalf of the electorate, put the interests of their own country and the security and welfare of their own population second. For them it is more important to take responsibility for ”helping the world”, to shoulder the role as a humanitarian superpower. The Sweden Syndrome also means that responsible politicians in general elections are given continued confidence by voters, who have been misled by the media.

The root of the Sweden Syndrome is the same problem as characterizes the Stockholm Syndrome – both are a form of misplaced solidarity. A concrete example:

The murder of George Floyd in May 2020 led to riots in Minnesota. In Sweden, too, young people joined in the thousands and demonstrated in Stockholm and Gothenburg, despite the ban against more than 50 people gathering, due to Covid. One has to realise that Sweden has no racist history of the American kind. There is also no comparable history of conflict between Swedish police and Sweden’s black citizens. If the demonstration had concerned Swedish care for the elderly, where mass deaths happen as the result of government incompetence, then I would have understood why the young people demonstrated. Or consider actual crimes against the elderly, a related issue.

Fraud against the elderly is something of a Roma speciality. When I did research for my book, Romany in Sweden (published in Swedish, 2015), I spoke to the outgoing head of the so-called Circa group in Vårgårda in southwestern Sweden, which specialized in combating crimes against old people. The group then had eleven employees, eight of whom were police officers. The ex-Circa head said that if they had had 50 policemen instead, they would have solved twice as many of these crimes.

The situation has not changed since then, but the crimes against old people continue according to the same pattern. It is not known how many such crimes are committed in Sweden annually. Many elderly people who have been deceived are ashamed and do not report the crimes. But it amounts to several thousand cases every year.

The boss who resigned had never had contact with any of the Swedish politicians who most eagerly advocated for Roma, as an oppressed minority: Maria Leissner, Thomas Hammarberg and Erik Ullenhag. Nor had Niklas Orrenius heard from him: In 2013, he was the journalist who used Sweden’s largest morning newspaper to sound the alarm about a police force registry of Roma, which set off one of the major media hysteria campaigns of recent years. I interpreted it that these politicians and journalists were being careful not to contact the Circa group, as it would threaten their ideologically based perception of reality. For them, the Roma are always victims and they absolutely do not want to hear any other point of view.

Even though it is known in the judiciary that it is mainly the Roma who are responsible for these heinous crimes against the elderly, it is a taboo subject among both politicians and the media. Those Roma from Romania and Bulgaria who still end up in court are often sentenced to deportation after serving their sentences, but since identities are not checked at Sweden’s borders, these EU citizens are free to enter the country again.

Free movement within the EU is so important that the Swedish people also are forced to live in a country flooded with beggars. The person who more than anyone bears the blame for the first wave of invasion by beggars is Sweden’s then EU Commissioner Cecilia Malmström. I have never seen any heavy criticism directed at her. On the contrary, she was and still is much admired for her political skills and language competence.

The Sweden Syndrome mainly affects Western welfare democracies. One question is: why would this self-destructive policy be named after Sweden in particular? The answer is that Sweden is the country where the national political class’s neglect of the national interest has gone furthest, and that the country should therefore set a warning example for the rest of the world. Look, this is how bad it can get.

Söndagskrönika: Sverigesyndromet

Jag hoppas att läsarna gör sitt bästa för att sprida denna krönika. I dag publiceras den på svenska och nästa söndag kommer en engelsk version. Våra politiker bör inte ostört till omvärlden få fortsätta med att sprida bilden av Sverige som en väl fungerande humanitär stormakt.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare på väljarnas uppdrag sätter det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd i andra hand. Det blir viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet betyder att ansvariga politiker i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare, som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet visar upp samma förhållningssätt som utmärker stockholmssyndromet – en form av malplacerad solidaritet. Ett konkret exempel:

Polismordet på George Floyd i maj 2020 ledde till upplopp i Minnesota. Också i Sverige slöt ungdomar upp i tusental och demonstrerade i Stockholm och Göteborg, trots förbudet att på grund av covid samlas mer än femtio personer. Då bör man betänka att Sverige inte har någon rasistisk historia av amerikanskt slag. Det finns heller ingen jämförbar motsättning mellan svenska poliser och svarta medborgare. Om demonstrationen hade gällt den svenska äldrevården, där massdöd blev resultatet av myndighetsinkompetensen, då hade jag begripit varför ungdomarna demonstrerade.

Ovanstående exempel gäller medborgarna. Här är ett exempel som gäller politiker och journalister:

Bedrägerier mot åldringar är något av en romsk specialitet. När jag inför min bok ”Romer i Sverige” (2015) gjorde research, talade jag bland annat med en avgående chef för den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda i sydvästra Sverige, specialiserad på åldringsbrott. Gruppen hade då elva anställda varav åtta var poliser. Han sa att om de i stället hade varit femtio poliser, så skulle de klara upp dubbelt så många åldringsbrott.

Situationen har inte förändrats sedan dess utan åldringsbrotten fortgår enligt samma mönster. Hur många sådana här brott som begås i Sverige är inte känt. Många äldre som blivit lurade skäms för det och anmäler inte brotten. Men det handlar om tusentals varje år.

Den avgående chefen hade aldrig haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt fört romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag. Inte heller hade Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som år 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Jag tolkade det som att den typen av politiker och journalister aktade sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.

Även om man inom rättsväsendet känner till att det huvudsakligen är romer som svarar för dessa skändliga brott, så är det tabuerad kunskap bland såväl politiker som inom medierna. De romer från Rumänien och Bulgarien som ändå hamnar inför domstol döms ofta till utvisning efter avtjänat straff, men eftersom identiteter inte kontrolleras vid Sveriges gränser, så kan dessa EU-medborgare fritt ta sig in i landet igen.

Den fria rörligheten inom EU är så viktig, att svenska folket tvingas leva i ett land översvämmat med tiggare. Den som mer än andra bär skulden för den första invasionsvågen av tiggare är Sveriges dåvarande EU-kommissionär Cecilia Malmström. Jag har aldrig sett någon tung kritik riktas mot henne. Tvärtom var och är hon fortfarande mycket beundrad för sin kompetens och språkkunnighet.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Söndagskrönika: Det jag förstått om Ukraina

Medierna rapporterar bra om vad som faktiskt händer i Ukraina, i synnerhet om ryska framryckningar, flyktingvågor och det lidande Putin åsamkar helt oskyldiga människor. Däremot tröttnar jag snabbt på alla dessa gråtande människor som visas upp, också journalister, liksom bristen på analyser. Jag skulle också önska lite mer sarkastiska kommentarer om den svenska PK-eliten, som den jag fick i ett mail från en vän.

Han skriver att svenska feminister rimligen borde reagera på att unga ukrainska kvinnor flyr till tryggheten i väst, istället för att stanna kvar och försvara sitt land, sida vid sida med männen. Anser svenska feminister att kvinnor ska ha precis samma möjligheter som männen och helst lite fler, så borde de väl också tycka att kvinnorna ha samma skyldigheter, det vill säga dela risken att bli lemlästade och dödade? Men icke.

Samma dubbla bokföring gäller för nationalismen. På hemmaplan är nationalism något skamligt, näst intill detsamma som nazism, men nu hyllar den svenska PK-eliten förbehållslöst de ukrainska män, som patriotiskt strider för sitt land.

Precis som jag tröttnar på att se gråtande människor i nyhetsprogrammen tröttnar jag på alla dessa känsloladdade kommentarer där Putin kallas för ett monster. Han är galen, han är en ond människa, helt i klass med Hitler. Antagligen är han också dement.

Inte så att jag har något till övers för Putin och överfallet på Ukraina men som forskare fick jag tidigt lära mig att den som vill förstå sociala förlopp måste försöka se händelseförloppet från de centrala aktörernas perspektiv. Det är till och med så, att om jag inte förstår Putins agerande så långt att jag inser att jag själv mycket väl skulle kunna handla på samma sätt, om jag befann mig i hans situation, så är analysen ofullständig. Anledningen till att detta är så viktigt är givetvis att först då kan man ha en chans att förstå vad som kommer att hända härnäst. Att bara tala om hur mycket man avskyr Putin, och hur vidrig han är, blir till en ganska meningslös godhetssignalering.