Söndagskrönikan: Vem sköt vilka, med vilket motiv?


I juni 2022 publicerade forskare vid Nordicom, Göteborgs universitet, en genomarbetad rapport där de slår fast att svensk Public Service i sin nyhetsrapportering är opartisk. Efter att forskarna gått igenom ett stort material, där det mesta handlar om hur public media bevakat allmänna val, drog de slutsatsen att det inte finns någon systematisk slagsida i den politiska journalistiken, varken åt vänster eller höger. Detta stöds också genom Mediaakademins så kallade Förtroendebarometer, där Sveriges Radio och SVT brukar ligga i topp bland svenska medier.

I synnerhet är bokens första kapitel intressant. Bengt Johansson är tydlig i sitt svar att det inte finns något empiriskt stöd för att innehållet i public service-medierna är vänster- eller högervridet. Dock petar han in en brasklapp i sin redovisning:

Att forskningens svar är att det inte förekommer någon systematisk partiskhet som kan förstås i termer av höger- eller vänstervridning betyder inte att förekomst av politisk partiskhet i public serviceutbudet kan uteslutas. Allt är ju inte undersökt! Studierna jag har redogjort för handlar i första hand om valrörelser, med fokus på nyhetsmaterial och partiledarintervjuer. Dessutom har intresset mest riktats mot hur politiska partier behandlats (beröm, kritik, avbrott i intervjuer m.m.), även om vissa analyser av dagordningen och andra innehållsdimensioner också har diskuterats. Men frågan om partiskhet i public service-mediernas utbud är, om sanningen ska fram, bra mycket större än så. Det finns debatter, fördjupningsprogram, granskningar och annan samhällsbevakning som forskningen inte har studerat med samma intresse, åtminstone inte utifrån frågan om partiskhet.

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Den svarta tårtkvinnan och negerkungens återkomst


Den 19 april 2012 deltog den moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth i firandet av World Art Day, som anordnades på Moderna museet av Konstnärernas Riksorganisation. Till denna begivenhet hade konstnären Makode Linde bakat en stor tårta i form av en svart kvinna. Konstverket kom senare att kallas för Painful Cake. Han gjorde tårtan i form av en svart Venus från Willendorf, men med sitt eget huvud sminkat som en klassisk karikatyr av svarta personer, en så kallad golliwogg.

Kulturministern leddes ovetande fram till tårtan och blev uppmanad att skära för sig en bit ur tårtskulpturen, vilket hon gjorde. Konstnären själv tillhörde installationen och jämrade sig högt varje gång någon skar i tårtan. Bilder spreds över världen, journalister från andra länder hörde av sig och Makode Linde fick sina ”15 minutes of fame”.

Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) kritiserade tårtkalaset och krävde kulturministerns avgång. Däremot ville de inte kritisera konstnären. Makode Linde, som är utbildad konstnär, är visserligen född i Stockholm men har något mörkare hudfärg än de flesta andra svenskar. Ordförande för ASR, Zakaria Zouhir, sa att ”Konst är konst och det är någonting som konstnärerna själva får diskutera.” Han sa också:

Nu har vi ett black face och en afrikansk kvinnokropp. I min värld ska man visa respekt för de här kvinnorna, och hänsyn, och inte bete sig på det där sättet att man står och skrattar åt deras lidande.

Tebogo Monnakgotla, en cellist och tonsättare som är född och uppvuxen i Uppsala, ville delta i debatten. Att hennes pappa flydde från Sydafrikas apartheidregim på 1960-talet förbättrade säkert hennes chanser att bli publicerad. I Dagens Nyheter skrev hon den 24 maj år 2012 att afrosvenskarna devalverade ordet rasism:

Första gången jag hörde talas om Afrosvenskarnas riksförbund var när de polisanmälde afrosvenska komikern Marika Carlssons föreställning ”En negers uppväxt” för hets mot folkgrupp. En självbiografisk föreställning där hon driver med rasistiska föreställningar. Att organisationen nu går ut och kallar Makode Lindes tårtinstallation rasistisk är föga förvånande, men rätt sorgligt, och visar på ett obehagligt sätt hur man ser på afrikaner. /…/ När Kitimbwa Sabuni deltar i en debatt i TV 4 förmedlar han mest av allt bilden av den afrosvenska gruppen som ett gäng kuvade Onkel Toms som ska vara glada att de har vältalige Sabuni som kan ge luft åt deras tankar och känslor. Som självständigt tänkande subjekt (eller som person med annan åsikt än Sabunis) ingår konstnären Makode Linde inte i gruppen afrosvenskar utan är i den världsbild Sabuni vill göra gällande endast talesman för sig själv.

Tebogo Monnakgotla kunde gärna ha satt punkt där, men en saklig kommentar bör i en kulturartikel följas av en passus som visar att författaren är moraliskt anständig. Så här kommer den:

Det får mig att tänka att koldioxidskatt kanske inte är det bästa verktyget för att få oss svenskar att leva mer miljövänligt, kanske skulle Thailandsresandet minska betydligt om det innebar en tio timmar lång flygresa med avgrundsvrål från dem som får ta de faktiska konsekvenserna av växthuseffekten. Kanske skulle inte så många köpa en Iphone i julklapp till sin tioåring om telefonerna utrustades med en app som var femte minut informerade barnet om vilka kinesiska arbetare som begått självmord i fabrikerna i Kina till följd av arbetsvillkoren under tillverkningen.

Enligt Wikipedia tog Makode Linde efter installationen resterna av tårtan med sig hem. Man ska ju helst inte slänga mat. Efter den stora uppståndelsen postade Makode Linde ett inlägg där han skrev ungefär ”Jag har lite tårta om någon kommer över med några Valium”, på vilket Lena Adelsohn Liljeroth svarade ”Tack, jag är mätt”. Makode Linde och Lena Adelsohn Liljeroth hade aldrig någon konflikt om händelsen och blev vänner på Facebook.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Asyl i första klass

En äldre släkting hade en favorithistoria som han flera gånger berättade för mig. Det var en man som skulle fria och tog med sig sin fulaste kompis. ”Varför ska jag följa med”, frågade han. ”Jo, därför att när hon ser dig så tar hon mig”. Så där jäkla kul var den nu inte, i varje fall inte fjärde gången jag fick höra den, men den passar in på ämnet för dagens krönika: kvotflyktingar.

När hundratusentals varje år beviljas asyl, trots att de ofta inte ens har några identitetshandlingar att visa upp, ter sig det som kallas för kvotflyktingar som en föredömlig form av flyktinginvandring. När jag googlar begreppet hittar jag nästan ingen kritik alls, varken i mainstream eller sociala medier. Detta trots att det verkar gå sämre för kvotflyktingar att integreras och hitta ett arbete. Det är begripligt – de som på eget bevåg och med en stark drift att skaffa sig ett bättre liv på egen hand tar sig till Sverige är nog – om uttrycket tillåts – av bättre virke.

Läser man Migrationsverkets presentation, så förstår man varför så gott som ingen kritik alls riktas mot kvotflyktingar. Det är ordning och reda. UNHCR gör urvalet, de flygs till Sverige och de kommuner där de hamnar förbereder mottagandet och ordnar boendet, så att det är klart när flyktingen anländer.

Dock har ukrainakriget strött grus i maskineriet. I mitten på mars i år krävde moderaterna att Sverige omedelbart fryser mottagandet av kvotflyktingar för att kunna lägga alla resurser på flyktingar från Ukraina. Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman menade att det var för tidigt att tala om ett stopp, men att ett sådant alternativ inte kan uteslutas.

Föga förvånande var Sverigedemokraterna först. Inför valet 2018 krävde de att kvotflyktingarna stoppades och att man istället satsade en miljard på återvandring. Detta till skillnad från moderaterna som då ville plussa på antalet kvotflyktingar. Så sent som 2015 ville också SD öka antalet kvotflyktingar för att ”poängtera att det finns lagliga vägar till Sverige”.

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Detta djävla virus!

2016 bildade några elever vid Konstfack i Stockholm ett anonymt konstnärskollektiv som kallade sig Brown Island. De beskrev sig som ett separatistiskt POC-kollektiv. POC ska därvid uttolkas som Person of Color. Namnet syftade på hur det kunde kännas att vara rasifierad (utpekad på grund av sin avvikande ras) på konsthögskolan. I form av en brun ö seglade de runt i ett vitt människohav.

Som konstnärskollektiv har Brown Island varit flitiga. De har kurerat utställningar, arrangerat offentliga samtal samt publicerat en handbok för ”rasifierade på konsthögskolor”. Eftersom de har förblivit anonyma är det svårt att veta om de som i dag är aktiva ens går kvar på skolan.

I en 13 sidor lång skrivelse väckte de 2018 frågor om strukturell rasism, diskriminering och hur Konstfacks gemensamma utrymmen kunde upplevas som exkluderande. Bland annat föreslog de att Konstfacks samlingsplats och utställningslokal Vita havet skulle byta namn, eftersom namnet var förtryckande och rasistiskt.

Namnet Vita havet på Konstfack utställningssal har emellertid ingen som helst koppling till rasism. Det tillkom i början av 1950-talet när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Högst upp i huset fanns en större lokal som emellanåt delades upp i mindre ateljéer med hjälp av masonitväggar. För att släppa in mer ljus revs väggarna och salen målades vit. Spontant kallades lokalen för Vita havet, kanske som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet, med samma namn.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Effektivitetsoptimala val

Den holländske socialpsykologen Geert Hofstede är känd för sina studier av nationella värderingar. Vid två tillfällen samlade han in ett omfattande material från anställda på IBM i 53 länder, först 1968 och sedan igen 1972. Han fick in 116 000 svar på frågor om attityder och preferenser. På sjuttiotalet ordnade han materialet i fem teman och sammanfattade i en ”kulturdimensionsteori”. Därefter poängsatte Hofstede länderna och jämförde dem med varandra. Hans undersökning är mycket uppmärksammad, främst därför att slutsatserna baseras på ett så stort material. Hofstede tillhör de 100 mest citerade samhällsforskarna i världen.

Utifrån sitt stora material ställde Hofstede upp inte mindre än 76 kriterier på manligt respektive kvinnligt. På första plats bland de maskulina länderna hamnade Japan. Såväl USA som Tyskland hamnar också högt upp på rankinglistan. På första plats bland de mest feminina länderna placerade han Sverige, med Norge som tvåa.

Observera att materialet i dag är ett halvsekel gammalt och att Sverige sedan dess ytterligare feminiserats. Vid de flesta universitet och högskolor är kvinnorna i majoritet bland lärare och forskare. Sex av åtta riksdagspartier har kvinnliga ledare. Vi har en kvinnlig statsminister och i regeringen sitter tolv kvinnor och elva män.

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Om dumheten


I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Nu blev det inte så.

Under närmare två decennier betraktades jag som expert på romerna och deras liv. Som bisyssla till min tjänst som universitetslärare reste jag land och rike runt och förklarade hur romerna tänkte och varför de levde och gjorde som de gjorde. Jag var sakkunnig för Invandrarverket och skrev bland annat på deras uppdrag en liten bok som besvarade de vanligaste av de frågor som restes inom skolan och sjukvården samt av myndigheter som polis och socialtjänst.

Att vara utsedd till expert var lönsamt på flera plan. Först ekonomiskt naturligtvis, därför att det är välbetalt att föreläsa utanför universitetsvärlden. Det var också egobefrämjande, att ständigt få applåder och blir respektfullt behandlad. Och inte minst det tredje: genom de diskussioner och exemplifieringar som följde på föreläsningarna fick jag veta mer och kunde fördjupa mina kunskaper.

Det var rätt sällan jag mötte kritik, antagligen därför att åhörarna förstod att jag var imponerad av romernas kulturella kompetens och deras förmåga att överleva under mycket hårda villkor. Det betydde dock inte att jag stack under stol med kriminell försörjning eller andra frånstötande drag. Jag sa som det var. Eller mera precist: hur jag uppfattade att det var. Det gjorde att åhörarna både vågade fråga och berätta vad de hade problem med. De måste inte väga sina ord på guldvåg. Deras okunnighet störde mig inte, därför att de som frågade hade ett genuint behov av att få veta. De var vetgiriga på det sätt som jag också är. De var alltså inte dumma. Efterföljande samtal och diskussioner gjorde att jag tyckte om mina åhörare.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Helgar ändamålet medlen?


Första gången jag fick läsa i en dagstidning att jag var nazist var 1998. Det var naturligtvis obehagligt men framför allt var det osant. Jag hade skrivit en forskningsrapport om relationen mellan svenskar och zigenare, som var tidens gängse benämning på romer. Den boken byggde både på många års studier och ett grundligt fältarbete. Det jag kom fram till håller fortfarande alldeles utmärkt.

Jackie Jakubowski, en av Dagens Nyheters kulturskribenter som jag aldrig träffat, och som förmodligen inte heller hade träffat så många romer i sitt liv, visste i kraft av sin ideologiska övertygelse bättre än jag. Han ansåg sig därför ha rätt att kalla mig nazist, till på köpet ”en gammal övervintrad”. Uppenbarligen var jag brådmogen eftersom jag ännu inte fyllt två år när andra världskriget slutade.

Hur detta relaterade till mitt forskningsresultat förklarade han inte. Han ville bara att jag skulle hålla käften. Samtidigt var det en varning till andra att de riskerade denna typ av skändningar om de inte höll sig i den accepterade tankefållan. Att det han dömde ut var en forskningsrapport var ingen ursäkt. Inte heller forskare skulle minsann inbilla sig att de hade någon rätt att redovisa olämpliga slutsatser, hur välgrundade de än var.
Fortsätt läsa

Sunday Column: The Sweden Syndrome

Translation:
We all live under the same sky
We have the same rights
Join the fight for everyone’s right to a dignified life

I do hope readers do their best to spread this column. Last week it was published in Swedish. Our politicians should not be allowed to continue to spread the image of Sweden as a well-functioning humanitarian superpower, for the simple reason that it is not true.

As is well known, the Stockholm Syndrome refers to the phenomenon of kidnap victims showing solidarity with their kidnappers, against the police who are trying to free them. The Sweden Syndrome means that a nation’s ruling politicians and opinion leaders, on behalf of the electorate, put the interests of their own country and the security and welfare of their own population second. For them it is more important to take responsibility for ”helping the world”, to shoulder the role as a humanitarian superpower. The Sweden Syndrome also means that responsible politicians in general elections are given continued confidence by voters, who have been misled by the media.

The root of the Sweden Syndrome is the same problem as characterizes the Stockholm Syndrome – both are a form of misplaced solidarity. A concrete example:

The murder of George Floyd in May 2020 led to riots in Minnesota. In Sweden, too, young people joined in the thousands and demonstrated in Stockholm and Gothenburg, despite the ban against more than 50 people gathering, due to Covid. One has to realise that Sweden has no racist history of the American kind. There is also no comparable history of conflict between Swedish police and Sweden’s black citizens. If the demonstration had concerned Swedish care for the elderly, where mass deaths happen as the result of government incompetence, then I would have understood why the young people demonstrated. Or consider actual crimes against the elderly, a related issue.

Fraud against the elderly is something of a Roma speciality. When I did research for my book, Romany in Sweden (published in Swedish, 2015), I spoke to the outgoing head of the so-called Circa group in Vårgårda in southwestern Sweden, which specialized in combating crimes against old people. The group then had eleven employees, eight of whom were police officers. The ex-Circa head said that if they had had 50 policemen instead, they would have solved twice as many of these crimes.

The situation has not changed since then, but the crimes against old people continue according to the same pattern. It is not known how many such crimes are committed in Sweden annually. Many elderly people who have been deceived are ashamed and do not report the crimes. But it amounts to several thousand cases every year.

The boss who resigned had never had contact with any of the Swedish politicians who most eagerly advocated for Roma, as an oppressed minority: Maria Leissner, Thomas Hammarberg and Erik Ullenhag. Nor had Niklas Orrenius heard from him: In 2013, he was the journalist who used Sweden’s largest morning newspaper to sound the alarm about a police force registry of Roma, which set off one of the major media hysteria campaigns of recent years. I interpreted it that these politicians and journalists were being careful not to contact the Circa group, as it would threaten their ideologically based perception of reality. For them, the Roma are always victims and they absolutely do not want to hear any other point of view.

Even though it is known in the judiciary that it is mainly the Roma who are responsible for these heinous crimes against the elderly, it is a taboo subject among both politicians and the media. Those Roma from Romania and Bulgaria who still end up in court are often sentenced to deportation after serving their sentences, but since identities are not checked at Sweden’s borders, these EU citizens are free to enter the country again.

Free movement within the EU is so important that the Swedish people also are forced to live in a country flooded with beggars. The person who more than anyone bears the blame for the first wave of invasion by beggars is Sweden’s then EU Commissioner Cecilia Malmström. I have never seen any heavy criticism directed at her. On the contrary, she was and still is much admired for her political skills and language competence.

The Sweden Syndrome mainly affects Western welfare democracies. One question is: why would this self-destructive policy be named after Sweden in particular? The answer is that Sweden is the country where the national political class’s neglect of the national interest has gone furthest, and that the country should therefore set a warning example for the rest of the world. Look, this is how bad it can get.
Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Sverigesyndromet

Jag hoppas att läsarna gör sitt bästa för att sprida denna krönika. I dag publiceras den på svenska och nästa söndag kommer en engelsk version. Våra politiker bör inte ostört till omvärlden få fortsätta med att sprida bilden av Sverige som en väl fungerande humanitär stormakt.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare på väljarnas uppdrag sätter det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd i andra hand. Det blir viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet betyder att ansvariga politiker i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare, som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet visar upp samma förhållningssätt som utmärker stockholmssyndromet – en form av malplacerad solidaritet. Ett konkret exempel:

Polismordet på George Floyd i maj 2020 ledde till upplopp i Minnesota. Också i Sverige slöt ungdomar upp i tusental och demonstrerade i Stockholm och Göteborg, trots förbudet att på grund av covid samlas mer än femtio personer. Då bör man betänka att Sverige inte har någon rasistisk historia av amerikanskt slag. Det finns heller ingen jämförbar motsättning mellan svenska poliser och svarta medborgare. Om demonstrationen hade gällt den svenska äldrevården, där massdöd blev resultatet av myndighetsinkompetensen, då hade jag begripit varför ungdomarna demonstrerade.

Ovanstående exempel gäller medborgarna. Här är ett exempel som gäller politiker och journalister:

Bedrägerier mot åldringar är något av en romsk specialitet. När jag inför min bok ”Romer i Sverige” (2015) gjorde research, talade jag bland annat med en avgående chef för den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda i sydvästra Sverige, specialiserad på åldringsbrott. Gruppen hade då elva anställda varav åtta var poliser. Han sa att om de i stället hade varit femtio poliser, så skulle de klara upp dubbelt så många åldringsbrott.

Situationen har inte förändrats sedan dess utan åldringsbrotten fortgår enligt samma mönster. Hur många sådana här brott som begås i Sverige är inte känt. Många äldre som blivit lurade skäms för det och anmäler inte brotten. Men det handlar om tusentals varje år.

Den avgående chefen hade aldrig haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt fört romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag. Inte heller hade Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som år 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Jag tolkade det som att den typen av politiker och journalister aktade sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.

Även om man inom rättsväsendet känner till att det huvudsakligen är romer som svarar för dessa skändliga brott, så är det tabuerad kunskap bland såväl politiker som inom medierna. De romer från Rumänien och Bulgarien som ändå hamnar inför domstol döms ofta till utvisning efter avtjänat straff, men eftersom identiteter inte kontrolleras vid Sveriges gränser, så kan dessa EU-medborgare fritt ta sig in i landet igen.

Den fria rörligheten inom EU är så viktig, att svenska folket tvingas leva i ett land översvämmat med tiggare. Den som mer än andra bär skulden för den första invasionsvågen av tiggare är Sveriges dåvarande EU-kommissionär Cecilia Malmström. Jag har aldrig sett någon tung kritik riktas mot henne. Tvärtom var och är hon fortfarande mycket beundrad för sin kompetens och språkkunnighet.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Fortsätt läsa

Söndagskrönika: Massans vansinne

Från och med den här krönikan kommer jag att publicera en i veckan – en söndagskrönika.

För ett par år sedan gav den engelske författaren Douglas Murray ut en bok med den talande titeln The Madness of Crowds. Det är inte bara en hårdexploaterad boktitel utan också ett tema som många civilisationskritiker, filosofer och socialpsykologer varit inne på. Vi kan börja med den danska tidiga 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard. Han avskydde massan och såg det kollektiva livet som meningslöst: Subjektiviteten är sanning. Att utan eftertanke sträva efter att bli som alla andra var att anonymisera sig själv, ja ännu värre: att göra sig själv till en imitation.

Kierkegaard påstod att varje människa förfogar över möjligheten till sanning. Den finns inom oss alla men kan bara bestå av ett individuellt ställningstagande. Det krävs mod för att vara en egen individ, någon som inte skyller sitt beteende på andra utan tar ansvar för sina egna handlingar. Vi kan inte välja den tid vi lever i men vi kan välja hur vi ska förhålla oss till den.

Kierkegaard var djupt religiös, men eftersom det bara var det egna ställningstagandet som betydde något, gick han ur statskyrkan. Han kunde klämma ur sig påståenden som Prästen – denna i långa kläder insvepta definition av nonsens!

Nietzsche var inne på samma tanke med Den sista människan (Der letzte Mensch): en viljesvag individ som inte tar några risker utan bara vill vara som alla andra och leva ett behagligt liv. Det kan späs på med en av hans mest citerade aforismer: Hos individer är vansinnighet sällsynt; men i grupper, partier, nationer och epoker är det regeln. Hans eget livsöde bekräftade inte tesen. Under de sista 11 åren av sitt liv var han sinnessjuk.
Fortsätt läsa