Söndagskrönika: Om dumheten

I hela mitt liv har jag haft svårt för dumhet. Dumma medmänniskor gör mig ensam. Dumhetsallergin har styrt både mitt privatliv och mitt yrkesliv. Hade jag inte haft en inre moralisk kompass, så hade jag kunnat acceptera diverse orättvisor och lögner. Hade jag jamsat med eller hycklat hade jag varit mer framgångsrik. Nu blev det inte så.

Under närmare två decennier betraktades jag som expert på romerna och deras liv. Som bisyssla till min tjänst som universitetslärare reste jag land och rike runt och förklarade hur romerna tänkte och varför de levde och gjorde som de gjorde. Jag var sakkunnig för Invandrarverket och skrev bland annat på deras uppdrag en liten bok som besvarade de vanligaste av de frågor som restes inom skolan och sjukvården samt av myndigheter som polis och socialtjänst.

Att vara utsedd till expert var lönsamt på flera plan. Först ekonomiskt naturligtvis, därför att det är välbetalt att föreläsa utanför universitetsvärlden. Det var också egobefrämjande, att ständigt få applåder och blir respektfullt behandlad. Och inte minst det tredje: genom de diskussioner och exemplifieringar som följde på föreläsningarna fick jag veta mer och kunde fördjupa mina kunskaper.

Det var rätt sällan jag mötte kritik, antagligen därför att åhörarna förstod att jag var imponerad av romernas kulturella kompetens och deras förmåga att överleva under mycket hårda villkor. Det betydde dock inte att jag stack under stol med kriminell försörjning eller andra frånstötande drag. Jag sa som det var. Eller mera precist: hur jag uppfattade att det var. Det gjorde att åhörarna både vågade fråga och berätta vad de hade problem med. De måste inte väga sina ord på guldvåg. Deras okunnighet störde mig inte, därför att de som frågade hade ett genuint behov av att få veta. De var vetgiriga på det sätt som jag också är. De var alltså inte dumma. Efterföljande samtal och diskussioner gjorde att jag tyckte om mina åhörare.

Söndagskrönika: Helgar ändamålet medlen?

Första gången jag fick läsa i en dagstidning att jag var nazist var 1998. Det var naturligtvis obehagligt men framför allt var det osant. Jag hade skrivit en forskningsrapport om relationen mellan svenskar och zigenare, som var tidens gängse benämning på romer. Den boken byggde både på många års studier och ett grundligt fältarbete. Det jag kom fram till håller fortfarande alldeles utmärkt.

Jackie Jakubowski, en av Dagens Nyheters kulturskribenter som jag aldrig träffat, och som förmodligen inte heller hade träffat så många romer i sitt liv, visste i kraft av sin ideologiska övertygelse bättre än jag. Han ansåg sig därför ha rätt att kalla mig nazist, till på köpet ”en gammal övervintrad”. Uppenbarligen var jag brådmogen eftersom jag ännu inte fyllt två år när andra världskriget slutade.

Hur detta relaterade till mitt forskningsresultat förklarade han inte. Han ville bara att jag skulle hålla käften. Samtidigt var det en varning till andra att de riskerade denna typ av skändningar om de inte höll sig i den accepterade tankefållan. Att det han dömde ut var en forskningsrapport var ingen ursäkt. Inte heller forskare skulle minsann inbilla sig att de hade någon rätt att redovisa olämpliga slutsatser, hur välgrundade de än var.

Sunday Column: The Sweden Syndrome

Translation:
We all live under the same sky
We have the same rights
Join the fight for everyone’s right to a dignified life

I do hope readers do their best to spread this column. Last week it was published in Swedish. Our politicians should not be allowed to continue to spread the image of Sweden as a well-functioning humanitarian superpower, for the simple reason that it is not true.

As is well known, the Stockholm Syndrome refers to the phenomenon of kidnap victims showing solidarity with their kidnappers, against the police who are trying to free them. The Sweden Syndrome means that a nation’s ruling politicians and opinion leaders, on behalf of the electorate, put the interests of their own country and the security and welfare of their own population second. For them it is more important to take responsibility for ”helping the world”, to shoulder the role as a humanitarian superpower. The Sweden Syndrome also means that responsible politicians in general elections are given continued confidence by voters, who have been misled by the media.

The root of the Sweden Syndrome is the same problem as characterizes the Stockholm Syndrome – both are a form of misplaced solidarity. A concrete example:

The murder of George Floyd in May 2020 led to riots in Minnesota. In Sweden, too, young people joined in the thousands and demonstrated in Stockholm and Gothenburg, despite the ban against more than 50 people gathering, due to Covid. One has to realise that Sweden has no racist history of the American kind. There is also no comparable history of conflict between Swedish police and Sweden’s black citizens. If the demonstration had concerned Swedish care for the elderly, where mass deaths happen as the result of government incompetence, then I would have understood why the young people demonstrated. Or consider actual crimes against the elderly, a related issue.

Fraud against the elderly is something of a Roma speciality. When I did research for my book, Romany in Sweden (published in Swedish, 2015), I spoke to the outgoing head of the so-called Circa group in Vårgårda in southwestern Sweden, which specialized in combating crimes against old people. The group then had eleven employees, eight of whom were police officers. The ex-Circa head said that if they had had 50 policemen instead, they would have solved twice as many of these crimes.

The situation has not changed since then, but the crimes against old people continue according to the same pattern. It is not known how many such crimes are committed in Sweden annually. Many elderly people who have been deceived are ashamed and do not report the crimes. But it amounts to several thousand cases every year.

The boss who resigned had never had contact with any of the Swedish politicians who most eagerly advocated for Roma, as an oppressed minority: Maria Leissner, Thomas Hammarberg and Erik Ullenhag. Nor had Niklas Orrenius heard from him: In 2013, he was the journalist who used Sweden’s largest morning newspaper to sound the alarm about a police force registry of Roma, which set off one of the major media hysteria campaigns of recent years. I interpreted it that these politicians and journalists were being careful not to contact the Circa group, as it would threaten their ideologically based perception of reality. For them, the Roma are always victims and they absolutely do not want to hear any other point of view.

Even though it is known in the judiciary that it is mainly the Roma who are responsible for these heinous crimes against the elderly, it is a taboo subject among both politicians and the media. Those Roma from Romania and Bulgaria who still end up in court are often sentenced to deportation after serving their sentences, but since identities are not checked at Sweden’s borders, these EU citizens are free to enter the country again.

Free movement within the EU is so important that the Swedish people also are forced to live in a country flooded with beggars. The person who more than anyone bears the blame for the first wave of invasion by beggars is Sweden’s then EU Commissioner Cecilia Malmström. I have never seen any heavy criticism directed at her. On the contrary, she was and still is much admired for her political skills and language competence.

The Sweden Syndrome mainly affects Western welfare democracies. One question is: why would this self-destructive policy be named after Sweden in particular? The answer is that Sweden is the country where the national political class’s neglect of the national interest has gone furthest, and that the country should therefore set a warning example for the rest of the world. Look, this is how bad it can get.

Söndagskrönika: Sverigesyndromet

Jag hoppas att läsarna gör sitt bästa för att sprida denna krönika. I dag publiceras den på svenska och nästa söndag kommer en engelsk version. Våra politiker bör inte ostört till omvärlden få fortsätta med att sprida bilden av Sverige som en väl fungerande humanitär stormakt.

Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare på väljarnas uppdrag sätter det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd i andra hand. Det blir viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet betyder att ansvariga politiker i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare, som vilseförts av medierna.

Sverigesyndromet visar upp samma förhållningssätt som utmärker stockholmssyndromet – en form av malplacerad solidaritet. Ett konkret exempel:

Polismordet på George Floyd i maj 2020 ledde till upplopp i Minnesota. Också i Sverige slöt ungdomar upp i tusental och demonstrerade i Stockholm och Göteborg, trots förbudet att på grund av covid samlas mer än femtio personer. Då bör man betänka att Sverige inte har någon rasistisk historia av amerikanskt slag. Det finns heller ingen jämförbar motsättning mellan svenska poliser och svarta medborgare. Om demonstrationen hade gällt den svenska äldrevården, där massdöd blev resultatet av myndighetsinkompetensen, då hade jag begripit varför ungdomarna demonstrerade.

Ovanstående exempel gäller medborgarna. Här är ett exempel som gäller politiker och journalister:

Bedrägerier mot åldringar är något av en romsk specialitet. När jag inför min bok ”Romer i Sverige” (2015) gjorde research, talade jag bland annat med en avgående chef för den så kallade Circa-gruppen i Vårgårda i sydvästra Sverige, specialiserad på åldringsbrott. Gruppen hade då elva anställda varav åtta var poliser. Han sa att om de i stället hade varit femtio poliser, så skulle de klara upp dubbelt så många åldringsbrott.

Situationen har inte förändrats sedan dess utan åldringsbrotten fortgår enligt samma mönster. Hur många sådana här brott som begås i Sverige är inte känt. Många äldre som blivit lurade skäms för det och anmäler inte brotten. Men det handlar om tusentals varje år.

Den avgående chefen hade aldrig haft kontakt med någon av de politiker som mest ivrigt fört romernas talan: Maria Leissner, Thomas Hammarberg och Erik Ullenhag. Inte heller hade Niklas Orrenius hört av sig, den DN-journalist som år 2013 slog larm om ett polisregister över romer och drog igång ett av de senaste årens större mediedrev. Jag tolkade det som att den typen av politiker och journalister aktade sig för att kontakta Circa-gruppen, eftersom det skulle hota deras ideologiskt grundade verklighetsuppfattning. För dem är romerna alltid offer, något annat synsätt vill de absolut inte få kännedom om.

Även om man inom rättsväsendet känner till att det huvudsakligen är romer som svarar för dessa skändliga brott, så är det tabuerad kunskap bland såväl politiker som inom medierna. De romer från Rumänien och Bulgarien som ändå hamnar inför domstol döms ofta till utvisning efter avtjänat straff, men eftersom identiteter inte kontrolleras vid Sveriges gränser, så kan dessa EU-medborgare fritt ta sig in i landet igen.

Den fria rörligheten inom EU är så viktig, att svenska folket tvingas leva i ett land översvämmat med tiggare. Den som mer än andra bär skulden för den första invasionsvågen av tiggare är Sveriges dåvarande EU-kommissionär Cecilia Malmström. Jag har aldrig sett någon tung kritik riktas mot henne. Tvärtom var och är hon fortfarande mycket beundrad för sin kompetens och språkkunnighet.

Sverigesyndromet drabbar framför allt Västvärldens välfärdsdemokratier. En fråga är varför denna självdestruktiva politik bör uppkallas efter just Sverige. Svaret är att Sverige är det land som gått längst i tillämpningen och därför bör utgöra ett varnande exempel för resten av världen. Se, så här illa kan det gå!

Söndagskrönika: Massans vansinne

Från och med den här krönikan kommer jag att publicera en i veckan – en söndagskrönika.

För ett par år sedan gav den engelske författaren Douglas Murray ut en bok med den talande titeln The Madness of Crowds. Det är inte bara en hårdexploaterad boktitel utan också ett tema som många civilisationskritiker, filosofer och socialpsykologer varit inne på. Vi kan börja med den danska tidiga 1800-talsfilosofen Søren Kierkegaard. Han avskydde massan och såg det kollektiva livet som meningslöst: Subjektiviteten är sanning. Att utan eftertanke sträva efter att bli som alla andra var att anonymisera sig själv, ja ännu värre: att göra sig själv till en imitation.

Kierkegaard påstod att varje människa förfogar över möjligheten till sanning. Den finns inom oss alla men kan bara bestå av ett individuellt ställningstagande. Det krävs mod för att vara en egen individ, någon som inte skyller sitt beteende på andra utan tar ansvar för sina egna handlingar. Vi kan inte välja den tid vi lever i men vi kan välja hur vi ska förhålla oss till den.

Kierkegaard var djupt religiös, men eftersom det bara var det egna ställningstagandet som betydde något, gick han ur statskyrkan. Han kunde klämma ur sig påståenden som Prästen – denna i långa kläder insvepta definition av nonsens!

Nietzsche var inne på samma tanke med Den sista människan (Der letzte Mensch): en viljesvag individ som inte tar några risker utan bara vill vara som alla andra och leva ett behagligt liv. Det kan späs på med en av hans mest citerade aforismer: Hos individer är vansinnighet sällsynt; men i grupper, partier, nationer och epoker är det regeln. Hans eget livsöde bekräftade inte tesen. Under de sista 11 åren av sitt liv var han sinnessjuk.

Det var lika förljuget och elakt för ett kvartssekel sedan

I månadsskiftet april-maj 1997 höll socialantropologen Kajsa Ekholm Friedman en föreläsning på en sammankomst som anordnats på ett hotell i Solna centrum, av organisationen Folkviljan och massinvandringen. De som lyssnade på henne var främst medelålders damer och herrar, oroliga för invandringens konsekvenser. På DN debatt skrev hon en vecka senare:

Hur kan man få för sig att mångkulturalism i betydelsen mångetnicitet är berikande för ett land? Mångetnicitet har i själva verket alltid inneburit grava problem, från antiken och framåt. /…/ Mångetniciteten är förödande för den sociala solidariteten, för det kitt som måste till för att ett samhälle ska fungera. I ett mångetniskt samhälle finns det inget ”vi” på den nationella nivån. Folk riktar i stället sin lojalitet mot sina egna etniska grupper med vad det innebär av brist på lojalitet och solidaritet gentemot samhället i stort och gentemot dem som inte ingår i den egna vi-gruppen.

Ekholm Friedman gav exempel från Los Angeles. Hon påpekade också att varken indianer, hawaiianer, maorier eller Australiens aboriginer uppfattar sina respektive samhällens mång­kulturalism som särskilt berikande för dem själva. Mot slutet av sin artikel använde hon ett olyckligt bildspråk:

I dag är situationen helt annorlunda. Västeuropa är på fallrepet och dessutom bryts vår tidigare homogenitet upp av tentakler utifrån. Europas koloniala förflutna gör kanske att vi inte bör beklaga oss, men vi behöver å andra sidan inte celebrera det egna sönderfallet.

Politruktänkande

I Luleå förlorade Ulf Karlström, nyvald som fackordförande inom IF Metall på SSAB, sitt förtroendeuppdrag. Skälet var att han på sin fritid i kommunen politiskt företräder Sverigedemokraterna.

Den första av de båda nedanstående dialogerna utspelade sig mellan en icke namngiven journalist på Sverigedemokraternas Youtubekanal Riks och Jesper Pettersson, som är pressekreterare för IF Metall. Det är ett intressant samtal, eftersom det förs mellan en påläst journalist som ställer de frågor man kan förvänta sig och en pressekreterare som istället för att gå in i ett äkta samtal levererar sina politruksvar. Den andra dialogen har jag hittat på.

När jag lyssnar på det riktiga samtalet förstår jag varför politiskt korrekta politiker och andra maktpersoner vanligtvis undviker att svara på kritik. Det landar i att de förlorar debatterna. De är visserligen indoktrinerade och verkar tro på det som de säger, men så totalt pantade är de inte, att de inte begriper när de hamnar i underläge. Det vi får höra är ett samtal ”mellan förnuft och makt”. Nästan aldrig resulterar den typen av meningsutbyten i att maktens företrädare börjar tvivla på sina egna ideologiska ståndpunkter, som en konsekvens av att ha blivit intellektuellt besegrade.

Kulturkriget

Som etnolog är jag utbildad till att ha ett professionellt perspektiv på migration och massinvandringens konsekvenser. Jag har därmed också fått upp ögonen för politisk korrekthet som en form av inautentisk och ”hjärntvättad” bild av samhället. En av konsekvenserna är att jag slutat att diskutera migrationsfrågor med dem som är politiskt korrekta. Varför ska jag diskutera med pratmaskiner som för fram en politisk ideologi, oemottagliga för förnuft och logiska resonemang?

I syfte att tränga djupare in i frågorna har jag dels tillsammans med Gunnar Sandelin, dels själv, skrivit ett antal böcker på två teman: migration och politisk korrekthet. Tonvikten har legat på det senare, därför att politisk korrekthet för mig har framstått som en mental gåta, som det rimligen borde gå att ge en förklaring till. Det har därvid inte varit helt lätt att inse att politisk korrekthet inte handlar om dumhet utan om det allmänmänskliga behovet av att kunna identifiera sig med ”det rätta och goda”.

När jag gav mig in på att utreda och söka svar på frågor där jag, på grund av min utbildning och forskning, tror mig om att veta mer än de flesta, så hände framför allt två saker. Den ena var att jag inte längre betraktades som en forskare, värd att lyssna till. Jag kallades för aktivist, extremist och ännu värre saker. Efter att den första chocken och illabefinnandet hade lagt sig förstod jag att jag gjort mig skyldig till blasfemi och att det därför för de rättrogna blev legitimt både med brunsmetning och att stänga mig ute från det offentliga samtalet.

Det andra som hände var att jag klumpades ihop med andra ”aktivister”. Jag hamnade i samma läger som dem som de rättrogna kallar för klimatförnekare och antivaxxare. Emellertid, detta med klimatet och vaccin är inga stora frågor åt någotdera hållet för mig, därför att där har jag ju ingen egen expertis. Visst, jag har åsikter men insikterna saknas. Jag sitter i samma båt som alla andra.

Efterhand klarnade bilden. Det pågår ett slags ideologiskt krig. Människor vill ha mening och krig ger mening. Ett bokstavligt krig eller ett kulturkrig, vilken typ av krig som helst, det spelar ingen roll. Vissa av oss behöver fiender för att definiera sig själva och sin världsbild. Det är en egenskap hos den mänskliga naturen.

Som en av frontsoldaterna strider jag för de revolterande och svagare dissidenterna. Även om vi har bättre förstånd, så har vi mycket sämre vapen än våra motståndare. Allt tyder på att detta krig kommer vi inte att vinna.

Vetenskap och postmodernism

Alla människor lever i två verkligheter, den objektivt föreliggande och den subjektivt uppfattade. Om vi undantar kvantmekaniken finns det bara en objektiv verklighet medan det, vilket ligger i sakens natur, finns många subjektiva verkligheter – såväl på individuell som kollektiv nivå. Det bästa exemplet på kollektivt subjektiva verkligheter är givetvis de stora världsreligionerna. Men det gäller också för kommunismen, som länge gjorde anspråk på inte bara vara en överlägsen rättviseideologi utan också på att vara vetenskapligt underbyggd. I dag vet vi att det är en ideologi som varken är särskilt förtjust i objektiv sanning eller förmår att skapa ett rättvisare samhälle. De brott som i dess namn begåtts mot mänskligheten hindrar inte den kommunistiska rättviseretoriken från att ständigt vinna nya anhängare.

Objektiv och subjektiv är två väldigt tydliga klassificeringar. Objektiva sanningar är inte beroende av vem eller vilka som håller dem för sanna utan de står på egna ben. Det kan dock vara svårt att avgöra vilken objektiv sanning som är den bästa, i betydelsen har den bästa förklaringskraften. Isaac Newton hade länge äran av att ha uppfunnit infinitesimalkalkylen, vilket gjorde en annan av tidens stora tänkare, G.W Leibniz, bestört. Han ansåg inte bara sig vara först utan visste dessutom att hans version var överlägsen Newtons. Under ett drygt sekel använde sig vetenskapen av Newtons version men på 1800-talet började matematiker åter att använda sig av Leibniz metoder, och så är det fortfarande i dag. Att Newtons version är ohjälpligt passé betyder emellertid inte att Leibniz har fått slutordet. För objektiva sanningar finns inget slutord. Det är den objektiva sanningens signum att den alltid låter sig utmanas – i längden vinner alltid bättre sanningar. Vetenskapens enda uppgift är att ge så sanna svar som möjligt på mänsklighetens alla frågor.

Matematik är ett bra område när vi vill diskutera objektiva sanningar. Det kan vara svårare när det gäller empiriska sanningar, det vill säga sådant vi erfarenhetsmässigt vet. En säker empirisk sanning är dock att alla människor dör. Erfarenhetsmässigt vet vi det. Men därefter, att vissa efter döden kommer till himlen medan andra hamnar i helvetet, då har vi hamnat på de subjektiva sanningarnas område.
Objektivt sett är det subjektiva svaret på vad som händer efter döden varken sant eller falskt. Allt vi med ett objektivt perspektiv kan säga är, att vad som händer efter döden, det vet vi ingenting om. Det hindrar inte att den objektiva kunskapen pekar i en viss riktning. Ingenting av allt vi i dag vet om världsrymden pekar på att den har skapats åt människan.

Blasfemi

Det finns två grundläggande etiska riktlinjer som styr människors dagliga beteende. Den ena etiken, den deontologiska, har ett absolut förhållningssätt till sanningen – det är alltid fel att ljuga. Den andra etiken är den konsekventiella, som menar att kontexten avgör. I vissa sammanhang är det legitimt att ljuga, därför att sanningen är sårande.

De flesta människor följer båda dessa riktlinjer, i den meningen att de väljer. Om ens samlevnadspartner frågar: ”Tycker du att jag har blivit ful”, så är nej det självklara svaret för de flesta bland oss. Men om någon frågar ”Tycker du att det finns omständigheter när det är acceptabelt att göra sexuella inviter till barn?” så gäller den deontologiska etiken för så gott som alla. Det är aldrig ok.

Rättsväsendet förutsätter en deontologisk etik. Det är alltid fel att ljuga och om någon ska dömas eller frias beror på de bevis och motbevis som åklagare och försvar lägger fram inför domstolen. Det är ingen tillfällighet att ribban ligger högt: ”Hellre fria än fälla” och ”Bortom allt rimligt tvivel”. Domar ska inte kunna avkunnas med referens till vad domare eller jury känner. Också universiteten är tänkta att fungera deontologiskt, men i synnerhet efter millennie-skiftet har vi fått se hur en konsekventiell etik breder ut sig.