Svartsynt och förbannad

Funderar du på att köpa bokpaketet PK-folket och Konsekvenserna så är det dags att slå till nu. När detta skrivs finns det 35 kvar och jag tänker inte trycka någon andra upplaga.

Jag får allt svårare att tåla alla dessa okunniga och skygglappsförsedda svenskar, som ser ned på och tar avstånd från oss visselblåsare. Jag, och många andra i den växande skara som kombinerar klarsyn med floskelallergi och propagandaresistens, börjar inse att det inte är politiska motståndare vi har, utan något mycket värre. Vi lever i ett samhälle där en stor och riktigt snurrig sekt tagit makten. De som är medlemmar i denna godhetsreligiösa sekt anser sig kränkta av våra ”åsikter”. Emellertid, det är inte vi som kränker dem, utan verkligheten. Därför, får de tyst på oss, så blir det inte bra, utan ännu värre. Vi försöker nämligen tala om för dem att utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren växer ett riktigt läskigt samhälle fram.
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge II:II


När beslutet om en folkomröstning om flyktingmottagandet i Sjöbo i oktober 1987 blev känt skrev Iris Birath och Ann-Marie Strömberg, som båda satt i Stockholms kommunfullmäktige som representanter för Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) en motion, där de protesterade mot att en folkomröstning anordnades i flyktingfrågan.

Därmed visade de att de inte visste vad demokrati var för något. De förstod inte att det var folket som skulle ta ställning, inte de kommunala politikerna. Observera också att det inte var i Riksdagen de förde fram sina synpunkter, utan som politiker i Stockholms kommun. Det är 60 mil mellan orterna och det tar närmare sju timmar att åka bil mellan dem. Man kan givetvis fråga sig varför i all världen lokala politiker i Stockholm ska lägga sig i politiken i landsbygdskommunen Sjöbo. Iris Birath och Ann-Marie Strömberg skrev:
Fortsätt läsa

Folkvilja i underläge I:II


Som bekant har Sverige aldrig på riksplanet haft någon folkomröstning, när det gäller invandringen. På kommunal nivå hölls dock en år 1988, i skånska Sjöbo. Den väckte stor uppståndelse och de flesta 70plussare som är politiskt intresserade minns det nog rätt väl. Vad som hände ”efter Sjöbo” är emellertid mindre välbekant. För dem som likt mig bejakar demokrati i ordets egentliga mening – det vill säga folkviljan som den visar sig i allmänna val och folkomröstningar – är det skrämmande att ta del av hur samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, och då i synnerhet VPK i Stockholms kommun, gjorde sitt bästa för att förhindra folkomröstningar. Men först historien om Sjöbo och Sven-Olle Olsson.
Fortsätt läsa

Räkenskapens dag

I ett mail får jag ett förslag om att tillsammans med ett antal andra debattörer i dag den 25 augusti publicera ett upprop där medborgarna får den retoriska frågan om de är nöjda med det samhälle som de röstat fram. Eller mer precist: Tycker de att de gjorde rätt när de röstade fram de politiker som iscensatt en medborgarfientlig politik. Framför allt handlar det om massinvandringens konsekvenser. Det är en diger lista de ställt samman:

  • Polisen som inte hinner med. Ringer du och behöver hjälp, så kommer de inte.
  • Invandrares brottslighet har blivit ett ekonomiskt slukhål.
  • Barn rånas och förnedras.
  • Många överfallsvåldtäkter.
  • Knökfulla fängelser.
  • Låga pensioner, invandrarna är prioriterade.
  • Grov brottslighet och ett tandlöst rättsväsen.
  • Långa vårdköer.
  • Ett gigantiskt utanförskap i förorterna.
  • Usla skolor i utanförskapsområdena.

Fortsätt läsa

Svärdet och plogen


Jesper Strömbäck är en av alla dessa politiserade forskare som finns inom det svenska högskoleväsendet. Sedan 2016 är han professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet och har en stor produktion bakom sig. Hans CV innehåller enligt hans egen redovisning 150 böcker, kapitel och vetenskapliga artiklar. Liksom sin far är Jesper Strömbäck folkpartist. Sin politiska karriär inledde han i Sundsvalls liberala ungdomsförbund, där han var ordförande. På 1990-talet gjorde han sig bemärkt i en tevedebatt genom att förespråka fri invandring och öppna gränser. Nyligen twittrade han:

Självklart är jag som vit man, hetero och svenskfödd priviligierad i Sverige. Ingen med någon som helst insikt om hur samhället fungerar kan förneka det.

Mot detta påstående kan man ställa en kort redogörelse för vilka svårigheter en vit priviligierad man kan möta, när han hoppas på att få ett jobb. Journalisten Ivar Arpi berättar på sin blogg:

Mitt vikariat var på en ledig tjänst, och utifrån hur mycket mina artiklar lästes och spreds såg mina chanser goda ut att jag skulle få en tillsvidareanställning. Men när tjänsten väl utlystes tog min chef ett snack med mig: “Ivar, du kan inte få jobbet. Vi tar bara in kvinnor på intervju.” Samma sommar lovades jag ett vikariat på en liberal ledarsida. Men dagen efter ringde den politiske chefredaktören upp och drog tillbaka erbjudandet: “Chefredaktören vill ha en kvinna.” När jag väl fick ett vikariat sade chefen: “Ja, nu har jag ju haft kvinnor de senaste gångerna, så nu kan jag nog ta in dig.”

Detta, och en hel del annat med liknande förtecken, har jag varit med om inom den borgerliga sfären. Jag är inte ensam. Mellan skål och vägg är det en illa dold hemlighet hur det går till egentligen. Flera av dem som antingen kvoterats in eller kvoterats ut är själva motståndare till kvotering – åtminstone utåt sett. De chefer som har kvoterat har i vissa fall argumenterat mot kvotering i den offentliga debatten, samtidigt som de tillämpat den inom den egna organisationen. Man spelar spelet för att hålla sin egen rygg fri. Att de berättat för mig, att jag ens fått höra hur de resonerat, har att göra med att jag har förväntats förstå. “Det är såhär det är nu, det är nya regler som gäller”. 

Fortsätt läsa

Vinklad, sållad och censurerad


I olika sammanhang har jag prövat att se politisk korrekthet som en religiös rörelse, ett mentalt virus och till och med som ett känslotyranni. Enklast och mest relevant är det ändå att se det som en form av politisering, som erövrar och destruerar samhällets offentliga plattformar. Ett aktuellt exempel är fotboll och den antirasistiska demonstration det innebär att spelarna går ner på knä alldeles innan matchen börjar. Jag leker med tanken att snart rullar de också runt på planen, som en protest mot klimathotet. Därefter reser de sig, drar de ner brallorna och gör helikoptern, för att visa sin solidaritet med HBTQ-sekten.

Politiseringen är så utbredd att det till och med finns anledning att beklaga att den politiska debatten är politiserad. Tag till exempel hedersrelaterat våld, som i dag tillhör de med rätta uppmärksammade brotten. Under lång tid förnekade Vänsterpartiet av ideologiska skäl att det alls fanns en sådan kategori. När Ung Vänster skulle anta ett antirasistiskt program år 2007 skrev de att hedersbrott och hedersvåld används som en maskering av den patriarkala maktstruktur som ligger bakom våldet mot alla kvinnor. Det var rasism, när könsförtryck och könsdiskriminering beskrevs som en invandrarfråga. Alla män är ju på det sättet!

Ett färskare exempel: När Ulf Kristersson i sitt Almedalstal för en dryg vecka sedan äntligen gav ord åt det som alla som inte betraktar verkligheten genom ett ideologiskt raster vet, nämligen att invandringen medfört en belastning för Sverige, så fick han hård kritik från Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Hon sa: ” Jag förväntar mig att Ulf Kristersson ber om ursäkt till alla de hårt arbetande svenskar med utländsk bakgrund som går till jobbet varje dag, betalar skatt och ser till att Sverige fungerar”. Men kanske Märta Stenevi inte är ideologisk utan bara ännu en av dem som anser att känslorna är viktigare än verkligheten: feel beats real.

Det är ett minst lika stort elände att journalistiken politiserats, i form av agendajournalistik. Den oberoende och neutrala information som journalisterna påstår sig leverera är vinklad, sållad och censurerad. På att det förhåller sig så går det att ge hur många exempel som helst, men jag ska begränsa mig till ett aktuellt.
Fortsätt läsa

Cancel Culture à la Po Tidholm

Thomas von Wachenfeldt heter en hälsingemusiker som bland annat spelar fiol och är riksspelman. Han försörjer sig som universitetslektor i musik vid Umeå universitet. På nationaldagen i år fick han ”Nationaldagspriset” på 20.000 kronor av Svenska kulturstiftelsen, ett nytt initiativ. När man googlar stiftelsen presenteras den helt neutralt, det är inget särskilt med den. Går man till Katerina Janouch blogg får man lite mer kött på benen. Där kan man läsa att stiftelsen ska verka för bättre möjligheter och villkor för de kulturutövare som inte känner sig bekväma med kulturvänsterns antinationalism. Ordförande är Richard Sörman, docent i romanska språk. Katerina Janouch intervjuar honom och han säger:

Att vi nu behöver en liknande stiftelse i Sverige har dels med invandringen att göra, dels med globaliseringen. 25 procent av Sveriges medborgare har idag utländsk bakgrund och andelen ökar. Vill man tro på en möjlig integration av de som kommit hit måste man också tro på existensen av en svensk majoritetskultur. Vad ska de som kommer annars integreras till? En majoritet av invandrarna vill nog förresten att Sverige ska vara Sverige. Det är jag ganska övertygad om. När det gäller globaliseringen är det många av våra ungdomar som konsumerar all sin kultur på internet. Där kan de lyssna på koreansk pop och titta på amerikanska tv-serier. Det är så det ser ut idag. Vad vi kan göra är att försöka skapa ett större intresse för det svenska. Drömmen är förstås att det ska bli inne att vara svensk igen, att det blir inne att äta svensk mat och lyssna på svensk musik.

Fortsätt läsa

Politiska maktsekter


Inför valrörelsen år 2002 gav journalisten Anders Isaksson ut en fortfarande aktuell liten bok: Den politiska adeln, en beteckning som han hade myntat själv. Den syftade på socialdemokraternas omvandling från ett politiskt parti, som bars fram av en folkrörelse, till ett nätverk för politiska karriärister. I mitten av 1950-talet hade partiet 1,6 miljoner medlemmar. År 2019 var antalet nere i drygt 90.000. Anders Isaksson hade själv varit medlem i SSU och ägnat större delen av sitt liv som författare åt att skriva om socialdemokraterna, främst i fyra böcker om Per Albin Hansson.

Till en del var Den politiska adeln en översiktlig snabbkurs i statskunskap, men texten brände till i två sammanhang. Den ena var att svenska politiker, främst i samband med kommunsammanslagningen på 50-talet, hade gått från deltidspolitiker, som vid sidan av sina ordinarie yrken tog ansvar för samhället, till att bli proffs – det vill säga yrkespolitiker. SSU omvandlades från att vara en skola för partimedlemmar till att bli startrampen för politiska karriärer.

Det andra sammanhanget var att Anders Isaksson såg hur det vuxit fram politiska dynastier, som dels bytte viktiga och högavlönade uppdrag mot lojalitet gentemot det socialdemokratiska partiet, dels lät jobbet gå vidare till nästa generation. Några exempel på ministerbarn som hamnade i toppolitiken är Anna Berger Kettner, landstingsråd i Stockholm, demokratiminister Britta Lejon och justitieminister Thomas Bodström. Men det är inte bara socialdemokraterna som gör på det sättet. När det moderata kommunalrådet i Helsingborg Ella Tengbom-Velander slutar, tar dottern Carin Wredström över. När centerpartisten Torsten Torstensson i Strömstad går, träder dottern Åsa in.

Anders Isakssons bok, med underrubriken Politikens förvandling från uppdrag till yrke, sålde snabbt slut och kom i ny reviderad upplaga till nästa valrörelse, år 2006. Kanske Anders Isaksson hade fortsatt att uppdatera boken, om han inte oväntat hade dött år 2009. Mitt sista minne av honom är att vi träffades över en lunch och han ville låna en motorsåg av mig.
Fortsätt läsa

Maktens charlataner


Under ett halvår har jag på heltid varit sysselsatt med att skriva om svenska ledande politiker, myndighetschefer, journalister och opinionsbildare. Det som drivit mig är en ganska primitiv idé om att när räkenskapens tid kommer, så ska de inte kunna krypa in i anonymiteten. Det som var tänkt som en bok blev emellertid ett för stort manus, så nu blir det två böcker som ges ut i höst: PK-männen och PK-kvinnorna. Eftersom jag tror att dessa böcker blir utpräglade färskvaror, så trycker jag dem i en rätt liten upplaga. Är du intresserad, så maila mig. Böckerna blir på knappt trehundra sidor var och jag har satt priset till 250 kr per bok.

När jag läser igenom porträtten, de flesta mellan fem och tio sidor långa i bokformat, så är det en rätt motbjudande samling av offentliga personer som presenteras. Det handlar inte bara, och inte ens främst, om att de har andra politiska preferenser än jag, utan det som gör att jag ogillar och föraktar dem, är deras moraliska brister, obekymrade förhållningssätt till sanningen, okunnighet och, inte minst, den nöjda sadism, med vilken de smädar sina politiska opponenter. På ren svenska: De är helt enkelt ett djävla pack! Det skriver jag emellertid inte i böckerna, utan porträtten är i allt väsentligt sakliga och det dessa offentliga personer sagt och gjort (eller inte gjort) får tala för sig självt.
Det är naturligtvis inte någon tillfällighet att vi har fått dessa maktpersoner. I synnerhet när det gäller politikerna reser det frågan: Är det den representativa demokratin som styresform som gör att just dessa personer tar sig fram till det politiska elitskiktet?
Fortsätt läsa

Hur allting hänger ihop


I dag återkommer Per Hagenäs med en text där titeln säger mer än vad titlar vanligtvis gör. De flesta som upprörs av PK-samhällets alla galenskaper är upptagna av att säga ”Titta, nu gör de så här och så här, de är fanimej inte riktigt kloka”. Per Hagenäs är mer intresserad av att begripa. Han söker förklaringar till att makteliten i Västvärlden och Sverige inte längre verkar för sina länder och medborgares bästa.

***

En ny auktoritär och repressiv ideologi har uppstått, med det övergripande målet att kontrollera västvärldens länder och folk. Sektideologins kärnbudskap är att lyckoriket hindras av att det finns skillnader mellan människor. Dessa ses som förtryck och ska fostras och lagstiftas bort. Speciellt fokus finns på att eliminera skillnader som rör våra grundläggande mänskliga identiteter som kön och könsroller, sexuell identifikation, etnicitet, släkt och nation. Den nya ideologins har sitt epicentrum i USA och förs fram av västvärldens nationella regeringar, FN och EU samt olika tankesmedjor och den globala finanseliten.

Makteliterna har gått samman till en superelit, med ambitionen att bilda ett sorts västvärldens imperiebygge runt EU, FN, Nato och USA. De nationella demokratierna blir skendemokratier. Sådana stora riken kan bara styras totalitärt. Detta kan emellertid inte sägas rakt ut, vilket skapar behovet av trovärdiga men falska argument, för att motivera imperiebygget. Dessa ges av FN:s dokument Agenda 2030. Huvudargumentet är att klimathotet bara kan lösas på global nivå, med supereliten som ledare.
Fortsätt läsa