Gunnar Sandelins självpresentation

För sitt arbete för tanke- och pressfrihet har Gunnar Sandelin nu fått det danska tryckfrihetssällskapets Sappho-pris och blir 20.000 kronor – förhoppningsvis danska – rikare. Sällskapet citerar George Orwell: ”Om friheten är viktig alls, då innebär det rätten att berätta för folk vad de inte vill höra”. Det passar väl in på Gunnar. Han berättar för oss alla något som etablissemanget inte vill höra.

Tidigare pristagare är en bred samling prominenta fria intellektuella, som har det gemensamt att de vågat ta strid mot etablissemanget. Några namn: den nyligen avlidne filosofen Sir Roger Scruton, publicisten Douglas Murray, konstnären Lars Vilks och den engelske aktivisten Tommy Robinson.

Gunnar och jag brukar skicka texter till varandra för kritik och kompletteringar. Vi är sällan artiga och beröm utdelas bara när det är särskilt befogat. När Gunnar för genomläsning skickade mig den självpresentation som tryckfrihetssällskapet begärt av honom hade jag ingen tanke på att ta med den på bloggen. Det är således inte för att hedra Gunnar – i varje fall inte enbart – som den publiceras här, trots att den riktar sig till en dansk publik. Den främsta anledningen är att den ger ytterligare ett bidrag till berättelsen om den samhällsupplösning som Sveriges politiska elit ägnar sig åt.

Karl-Olov Arnstberg

Sverker Sörlin, en politisk demagog

Den produktive idéhistorikern Sverker Sörlin är en av DNs mest uppburna medarbetare. På Atlas förlag har han just kommit med boken ”Kris! Från Estonia till Corona”, som fram till den 15:e juni kunde laddas ner gratis som pdf från nätet. Boken är ett kompilat och kärnan består av artiklar som han skrivit i Dagens Nyheter.

På bloggen publiceras idag en recension av boken som helhet och senare, eftersom här finns ett stort avsnitt om klimatet, också en recension skriven av den i klimatfrågan engagerade och mycket kunnige Rolf Oward.

Den bloggläsare som tipsade mig om att boken gick att ladda ner kommenterade: ”En bok full med ovanligt oärlig argumentation riktad mot dem som tänker annorledes än herr Sörlin själv. Men den skiljer sig inte i något avseende från det som sägs och skrivs av de rättänkande i dagens Sverige. Sörlin tar till alla de fula knep som vi fick lära oss att inte använda när vi läste om argumentation och arguments giltighet i filosofin på gymnasiet.”

Postmodernismens mörka hjärta

Dagens bloggtext är skriven av Gunnar Sandelin. En kortare version, som innehåller första halvan av denna text, har tidigare publicerats på sajten Det Goda Samhället.

Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.

Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande kan spela upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.

Med en närmast plågad framtoning beskriver Jordan Peterson postmodernismen som ett fientligt maktövertagande, som en ”en långt mer uthållig, illasinnad, skadlig, nihilistisk och intellektuellt attraktiv doktrin än vad som allmänheten ännu har fått klart för sig”. Sedan marxist-leninismens totala sammanbrott i slutet av åttiotalet har postmodernismen verkat som vänsterns nya religion, ett substitut som ersatt den klassiska motsättningen mellan arbetarklass och bourgeoisie och istället delat upp världen i nya hierarkier av offer och förtryckarkategorier, baserat på identitet. Den har, trots att de flesta är omedvetna om dess påverkan, injicerat avund, skuld, misstro och maktkamp överallt i det västerländska samhället.

Döende eller redan död?

En av de ödesfrågor som jag ställt vänner och närstående inför har varit om de tycker det är rätt att till sina barn överlämna ett betydligt sämre samhälle än det som de själva fick växa upp och leva i. Frågan är högst legitim, eftersom de tillhör det dominerande och opinionsbildande samhällsskikt som bär ansvaret för det samhälle vi fick. De har varit med och bestämt över samhällets kulturella utveckling. Jag har aldrig fått något svar utan det är en fråga som de smiter ifrån.

Även om de inte begriper hur det gick till, så ser ju också de att Sverige inte alls har berikats av mångkulturen. Istället har det blivit ett av Europas farligaste länder med skjutningar, sprängningar, bilbränder, skolbränder och våldtäkter. Enligt BRÅ utsätts en fjärdedel av landets befolkning årligen för brott. Nationalekonomen Tino Sanandaji skriver i sin bok Massutmaning:

Utrikes födda /utgör/ 53 procent av dem med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. 71 procent av Sveriges barnfattigdom finns bland hushåll med utländsk bakgrund, medan 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Vi kan fylla på med Europas lägsta antal vårdplatser, äldreboenden som omvandlas till migrantbostäder, bankrutta landsbygdskommuner, stökiga förortsskolor, uppåt trehundratusen fattigpensionärer och nu senast hur personal på äldreboenden beordrats att arbeta, trots att de är bekräftat covid19-smittade. Det har också hänt att personal utan skyddsutrustning gått mellan smittade och friska personer. Mera: äldre som istället för intensivvård fått morfin och palliativ vård. I en ledarartikel i SvD den 3 juni skriver Ivar Arpi ”Begrepp som ättestupa känns vulgära att använda. Men det är svårt att hindra tanken.”

Med andra ord, det är inte längre så mycket bevänt med svensk välfärd – i synnerhet inte när den stäms av mot de skatter och avgifter som vår politiska elit lägger på medborgarna. Vi vet varför, massinvandringen har blivit ett ekonomiskt slukhål.

Att besvara frågan om det är rätt att lämna över ett så vanvårdat samhälle till nästa generation med ett ja, den lögnen blir för grov. Och att svara nej blir liktydigt med att erkänna att de begått ett gigantiskt misstag när de bejakat den massinvandring som Sverige under i synnerhet de senaste tjugo åren har utsatts för. Ja, mer än så – det skulle också innebära att de erkände sitt maktmissbruk, att de burit sig illa åt genom att brunsmeta och skända den minoritet som förstod det som de inte själva begrep.

Hypoteserna

I den svenska offentligheten framstår varken det mångkulturella samhället eller massinvandringen som problem, trots de för välfärdssamhället förödande konsekvenserna. Det är självklart att Sverige, som det heter, måste ta sitt ansvar i flyktingfrågan.

För oss som ser hur välfärdssamhället monteras ned, trots att skatterna alltid ligger på topp fem i världen, och dessutom befarar att den förda politiken kommer att resultera i en systemkollaps – kanske också i ett inbördeskrig, är den förda politiken obegriplig. För att stjäla en fras från Astrid Lindgrens rumpnissar: ”Varför gör dom på detta viset?”

Förbjudna berättelser

Berättelser är inte bara underhållning och verklighetsflykt. Med en början, ett slut och en däremellan följbar handling, är de våra ojämförligt viktigaste verktyg för att förstå verklighetsflödet. Varje samhälle och tidsålder har sina berättelser. Före modernismen brukar favoriten vara den som anger ett stolt eller ”paradisiskt” ursprung. Västerlandets största ursprungsberättelse är naturligtvis bibelns om paradiset, som Adam och Eva tvingades bort från. Håller vi oss till Sverige så var göticismen sedan slutet av medeltiden och i synnerhet under stormaktstiden den mest omhuldade berättelsen. Den svenska kungalängden ansågs börja med Noaks sonson Magog, varefter många Kung Karl och Kung Erik radar upp sig för att förgylla och förlänga Sveriges historia.

Svenskarna påstods härstamma från de goter som under folkvandringstiden härjade i Romarriket. Det var en lycklig tid och goterna var hjältar. Under 1600-talet lanserade den kreative Olof Rudbeck den äldre med Atlantican en alternativ berättelse. Sverige var i själva verket det sjunkna Atlantis och därmed urhemmet för hela världen. Det finns många kul ”bevis” för att det förhöll sig så. Bland annat fick Eva sitt namn därför att Adam blev så förvånad när han fick syn på henne att han sa ”Eh,va?!” Peloponessos hade fått sitt namn efter Pelle på näset och Hercules kom av det svenska namnet Härkalle. Västgoter och Östgoter härstammade från Väster- och Östergötland och cimbrerna från Simrishamn.

”Väldigt otäckt att tänka på”

Alla vet vi väl hur det går till i USA. Om du gör inbrott i någons hem, eller av andra skäl olovligen befinner dig där, så har den som bor där rätt att skjuta ihjäl dig. Det är ett tema som exploaterats på ett otal sätt i amerikansk film – inklusive arrangerade situationer, där någon ska mördas utan att förövaren kan straffas.

Jag googlar ”nödvärn” och ”hemfridsbrott” i USA. Även om det skiljer sig mellan olika stater så stämmer verkligheten i stort med filmens värld. Precis som man i de flesta av USAs delstater har rätt att äga och bära vapen, så har man rätt att värna sitt hem – också med dödligt våld. Faktiskt kan det räcka med att någon knackar på dörren. Självförsvarsrätten har dessutom under senare år skärpts med den så kallade Castle-lagstiftningen, efter talesättet »A man´s home is his castle«, eller »Make my day«-lagstiftningen efter Dirty Harrys berömda ord. Först ut var Florida och sedan dess har mer än hälften av delstaterna följt efter.

Nå, hur är det i vår moraliska stormakt, det land där medborgarna inte ens har rätt att ha en kniv på sig på allmän plats?

PK-sjukan

I dessa coronoatider är det viktigt att inte glömma bort en äldre och mycket smittsam pandemi, som fortfarande härjar. Därför återpubliceras denna text, som första gången var med på bloggen för drygt tre år sedan.

Könsapartheid

I dag återkommer Rolf Oward med en text som visar att galnast är man nog numera på högskolorna.

Dottern har slutat gymnasiet och funderar på vad hon ska läsa. Hon gick Naturvetenskapsprogrammet och har visat intresse för både matematik och fysik. En ingenjörsutbildning ligger därför nära till hands. Faktiskt slutade hon gymnasiet redan förra året, men ville inte rusa iväg utan istället vara helt säker på vad hon skulle lägga kraft på de kommande åren. Så inför beslutet har hon pluggat lite (spanska), jobbat en del och tagit körkort.