Hets mot svenskar


I föregående bloggtext visade jag på hur ”Hets mot Folkgrupp” från slutet av 1940-talet till i dag har omvandlats från en bra och angelägen lagparagraf till en paragraf som angriper både yttrande- och tryckfriheten. Syftet vid tillkomsten var att tillförsäkra minoritetsgrupper av skilda sammansättningar och bekännare av olika trosuppfattningar ett rättsskydd. I alla avseenden utom ett har lagen omformats för att passa samman med den politiska maktens behov av att kontrollera medborgarna.

I dag är det relevant att fråga om inte förföljelserna och skändningarna som invandrare riktar mot svenskar är ett mer elakartat samhällsproblem. Där har emellertid såväl jurister som politiker slagit dövörat till. En utlänning eller invandrare kan säga eller skriva snart sagt vad som helst till eller om etniska svenskar, utan att det resulterar i något åtal. Som en Flashbackskribent konstaterar: ”Gå in på något arabiskt forum och det är inte så att man talar om äckligt ens, utan mycket värre om oss svenskar. Men det bryr man sig inte om, för ingen kollar där.”
Fortsätt läsa

Hets mot folkgrupp


Det här är den första delen av en längre text. Den avslutande delen har titeln ”Hets mot svenskar”.
1941 köpte den ökände antisemiten Einar Åberg en bokhandel som låg vid nuvarande Sergelgatan i Stockholm. Samma år bildade han ”Sveriges antijudiska kampförbund” med ”judendomens i Sverige totala förintelse” som målsättning. I bokhandelns skyltfönster satte han upp en skylt där det stod ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Det blev ofta bråkigt i butiken och Einar Åberg åtalades och blev dömd för förargelseväckande beteende. Det hindrade honom inte från att fortsätta med att sätta upp nya skyltar i sin bokhandel. När han också började att sprida flygblad internationellt kom påtryckningar från judiska organisationer i USA och en ny lag stiftades, ”Hets mot folkgrupp”. Till en början kallades den för Lex Åberg, eftersom Einar Åberg var den förste som dömdes 1948.

”Hets mot folkgrupp” är en mycket tydlig rubricering. Vi vet vad hets är och vi vet vad en folkgrupp är. Dessutom stiftades lagen med direkt referens till en bestämd folkgrupp, judarna. Det är detta som gör att lagen i sin första skrivning anger både härstamning och trosbekännelse som definitionen på en ”folkgrupp”. Vissa judar ser sig själva som en folkgrupp, andra betonar att det inte är etnicitet utan religionen som håller judarna samman. Den mer generella kontexten är att medlemmar av den folkgrupp som är i majoritet och befinner sig vid makten i ett land, inte ska kunna förtrycka medlemmar av andra folkgrupper i landet, det vill säga minoriteter. Jag tror varken jurister eller politiker kunde föreställa sig den resa som denna lagparagraf gjorde, efter att den antagits av Sveriges riksdag.
Fortsätt läsa

Baizuo


När debattdeltagare som ett slags trumfkort hänvisar till forskningsresultat tycker jag vanligtvis att det är en dålig argumentationsteknik, vilket kanske kan synas egendomligt eftersom jag själv är utbildad forskare och väl därför borde tycka att det är det bästa slaget av argument. Emellertid, forskning är för mig inte detsamma som resultat utan en ständigt pågående process som, idealt sett följer bestämda regler och därför levererar de mest tillförlitliga svaren, vilket inte är detsamma som ”sanningar”. För att spetsa till det så ger all forskning preliminära resultat. Mycket kommer med tiden att visa sig vara felaktigt, men framför allt ofullständigt – generaliseringar som är så sanna som det var möjligt, i deras egen tid. Anledningen är att existensen undantagslöst är så oerhört mycket större, mer komplicerad och framför allt annorlunda, än den mänskliga hjärnan klarar att förstå. Vi drar slutsatser som för det mänskliga medvetandet framstår som sanna, men det betyder ju inte att de är sanna i någon oberoende mening. På sin höjd är de kontextuellt sanna. Men låt mig ta det från början.
Fortsätt läsa

Försvarstal för en dåre


I arbetet på min kommande bok PK-folket, som innehåller politiska porträtt av de offentliga personer som bygger murarna kring och vidmakthåller den svenska åsiktskorridoren, har jag kommit fram till Daniel Poohl, som för mig är en okänd journalist. Det som gör att jag vill ha med honom i PK-folkets persongalleri är, att han alltsedan år 2006 är VD för den Stasiliknade svenska underrättelseorganisationen Expo – det bär mig emot att kalla den för tankesmedja. Han var också fram till år 2019 chefredaktör för tidningen med samma namn. Nu är han ansvarig utgivare och Anna Fröjd är chefredaktör.

I sitt sommarprogram den 6 augusti 2015 i Sveriges Radio säger Daniel Poohl att det som gör honom mest förbannad är det som antas om honom som person. Han säger att det värsta är när man utgår från hur man vill att människor ska vara, inte hurudana de faktiskt är. Han syftar därvid givetvis på rasism och fördomar mot invandrare, men jag tänker att det ju är just så jag har blivit behandlad av Expo. De vill placera in mig i rollen som högerextremist, nazist etc. De är totalt ointresserade av vem jag faktiskt är. Och det gäller inte bara mig utan det gäller generellt för hur Expo under Daniel Poohls ledning kartlägger och skändar politiska motståndare. Bland annat har Expo beskyllt Swebbteve för att liera sig med vikt makt-rörelsen och ett av bevisen för detta är att jag varit aktiv i Swebbteve. Om det finns någon vit makt-rörelse i dag i Sverige vet jag inte, begreppet känns som det tillhör gårdagen och framför allt den musikgenre som kopplades till vit makt. Jag vet inte det som Daniel Poohl påstår, eftersom jag inte har, och aldrig har haft, några som helst kopplingar av det slaget.

Jag är på samma linje som Daniel Poohl. Det som gör mig mest förbannad är det som antas om mig som person – när sådana Stasifigurer som Daniel Poohl beskriver mig, inte som den jag är, utan som den han vill att jag ska vara.
Fortsätt läsa

Expo – journalisternas kunskapsbank


Emellanåt brukar jag använda mig av en lite förenklad bild: I postmodernismens tidevarv har den levda verkligheten fått maka på sig, till förmån för verklighetens beskrivning. För journalister och opinionsbildare i Sverige är verkligheten mindre viktig än bilden av verkligheten.

Låter det som en tillspetsad formulering? Läs då de två ledande (och döda) postmodernisterna Michel Foucault och Jacques Derrida. De gick till och med ett steg längre. De påstod att verkligheten inte finns. Det enda som finns är språket. Efter 11:e septemberattackerna år 2001 frågade till exempel Derrida vad det var för skillnad mellan att köra in flygplan i skyskrapor och att låta bli att engagera sig i kampen mot aids. Fler dog ju i aids än i elfte september-dåden. Vi som tror att det finns en verklighet utanför språket, skulle aldrig kunna ställa en sådan fråga, eftersom det är ojämförbara storheter. Jag suckar – Frankrike är de förvirrade filosofernas hemland.
Fortsätt läsa

Thailand och covid-pandemin

När detta skrivs, den 20 november, har Thailand sammanlagt 3.888 bekräftade fall av covid och 60 döda. Detta i en befolkning som är sex gånger större än den svenska. Ett diagram som jämför pandemin i Sverige och Thailand ser ut som nedan, varvid den röda linjen är Thailand.

Det finns bara ett till land i världen som med samma effektivitet har förhindrat pandemin och det är Nya Zeeland, men då ska man betänka att villkoren skiljer sig. Thailand är inte något avlägset öland – Kina är ett grannland och det lär vara så att den första bekräftade covid-smittade utanför Kinas gräns, var just i Thailand.

Svenska media berättar inte om hur pandemin förhindrats i Thailand, utan föredrar att lyfta fram att Thailand är en diktatur, liksom de håller viss koll på uppror – just nu är det oroligt i Bangkok. Studenter demonstrerar, både för demokrati och mot det oerhört mäktiga kungahuset. Dessa demonstrationer återkommer snart sagt varje år. Det är klart att det är önskvärt med demokrati, republik och fria val i Thailand, men just nu borde det vara mer intressant att söka besvara frågan vad Thailand gjorde, och som visade sig vara så effektivt.
Fortsätt läsa

Rädda Sverige?


Våra politikers kanske främsta argument för mångkultur och massinvandring är att det är berikande. Med många kulturer blir Sverige ett roligare och intressantare land att leva i. Ibland används olika länders kök som en analogi. Det är bättre med många olika goda rätter än enbart svensk husmanskost! Eller man kan jämföra med brödsorter. Den svenska sirapslimpan och knäckebrödet mår bra av kompletteringar.

Detta sätt att jämföra är vilseledande. Ett land med många kulturer är liktydigt med ett land med många problem. Gängbrottslighet, kriminella klaner och bidragsbedrägerier, för att nämna åtminstone tre av de frågor som nu står högt på den politiska dagordningen, är företeelser som tydligt kan kopplas till invandringen. Men det finns en ännu mer dramatisk fråga som ännu inte ens skymtar i systemmedia, nämligen att på sikt riskerar svenskarna att förlora kontrollen över sitt eget land. Vi blir alltså inte kompletterade, vilket den mångkulturella ideologin handlar om, utan vi blir utbytta.
Fortsätt läsa

Politisering


I lite olika sammanhang har jag markerat att jag ogillar ideologier – alla ideologier, utan undantag. Den främsta anledningen är givetvis att det inte finns någon ideologi som fungerar som bruksanvisning för ett bra samhälle. Därav följer tyvärr inte att det motsatta förhållandet gäller, att frånvaron av ideologi är en bra grund för samhällsbygget.
Nu blir det knepigt, därför att samtidigt som ideologier leder makthavare till katastrofala beslut – i de mest skrämmande fallen inbegripet folkmord – så verkar det inte gå att smida samman stora komplicerade samhällsbyggen utan att en ideologi finns i själva navet. Tydligast visar det sig genom religiösa ideologier, som kristendom och islam. För en tänkande varelse är detta sagor, men för det kollektiv som ett samhälle utgör, är de moraliska vägledare. Vad mera är: förmodligen är det nödvändiga berättelser. Det gäller också för politiska ideologier. Trots att de inte tål en vetenskaplig granskning, har de kraft att smida samman stora gemenskaper.

Den andra anledningen till mitt avståndstagande från ideologier är att jag anser att den som har tänkandet som yrke, inte bör ta den genväg som en ideologi erbjuder. Det blir som att försöka spela en pianokonsert med handfängsel på sig. Jag tror till och med att jag vill gå så långt som att påstå att den som ikläder sig rollen av den ena eller andra ideologins förespråkare, är lite dum i huvudet. För det är ju det man är, om man inte tänker: dum i huvudet. Givetvis är det ett fullt tillåtet mentalt tillstånd, men problematiskt, om man innehar en samhällsposition som förutsätter att man kan tänka.
Fortsätt läsa

Den svenska inkvisitionen


Så var det dags för ett nytt drev och en ny avrättning i svenska media. ”Rektor Hamid” skrev under pseudonym fula saker om judar och bögar på nätet för nästan tio år sedan. Men karln är ju muslim! Vad trodde man att han tyckte om judar och bögar? Har vi inte åsiktsfrihet, eller vad? De två rosenkindade DN-journalisterna som ”avslöjade” Rektor Hamid fick skryta i morgonteve. Varken utfrågarna eller de själva så mycket som snuddade vid frågan om det fanns något problem med att krossa en människa på det här sättet, i ett land som påstår sig hålla åsikts- och tryckfrihetens fana högt.

Drevet, det är vår tids inkvisition. Inte heller den här gången kommer vi att få se några av offentlighetens galjonsfigurer stå upp för åsiktsfrihetens försvar. Hur är det klyschan som felaktigt tillskrivs Voltaire låter: ”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Så här bör det kanske hellre formuleras: ”Jag avskyr din åsikt och är beredd att låta dig dö för att du uttryckt den”. I övertydlighetens namn tre tillägg:

  • Det är aldrig ok att hetsa mot en folkgrupp
  • Jag bryr mig inte om Hamid utan bara om yttrandefriheten
  • Till skillnad från många andra som skadas svårt av dessa inkvisitoriska drev, landar Hamid förmodligen mjukt. Han har en islamsk fallskärm och jag har väldigt svårt att tro att han förskjuts av den svensk-afghanska minoriteten.

Fortsätt läsa

Totalitarism?


Kolla in bilden ovan. På företagsprofessorn Don Collins blogg läser jag att detta är en totalitär symbol, men läser slarvigt och missuppfattar budskapet, som naturligtvis är att en polis i tjänst inte med sin klädsel ska tillåtas markera andra och konkurrerande lojaliteter. Jag missar att den kvinnliga polisen, när hon täcker håret med en sjal, meddelar att hon är muslim. För Don Collins – och för mig med – är det en totalitär symbol, eftersom islam är en totalitär ideologi. För en polis tillhör neutralitet och objektivitet yrkeskraven. Genom att sätta på sig uniform markerar poliser sitt utträde ur alla andra identiteter och lojaliteter. I tjänst är de enbart en statens/kommunens tjänare. Detsamma med försvarsmaktens soldater, som med sin uniform markerar att de till och med, om det krävs, förväntas att ge sina liv för nationen.
Fortsätt läsa