Den holländske socialpsykologen Geert Hofstede är känd för sina studier av nationella värderingar. Vid två tillfällen samlade han in ett omfattande material från anställda på IBM i 53 länder, först 1968 och sedan igen 1972. Han fick in 116 000 svar på frågor om attityder och preferenser. På sjuttiotalet ordnade han materialet i fem teman och sammanfattade i en ”kulturdimensionsteori”. Därefter poängsatte Hofstede länderna och jämförde dem med varandra. Hans undersökning är mycket uppmärksammad, främst därför att slutsatserna baseras på ett så stort material. Hofstede tillhör de 100 mest citerade samhällsforskarna i världen.
Utifrån sitt stora material ställde Hofstede upp inte mindre än 76 kriterier på manligt respektive kvinnligt. På första plats bland de maskulina länderna hamnade Japan. Såväl USA som Tyskland hamnar också högt upp på rankinglistan. På första plats bland de mest feminina länderna placerade han Sverige, med Norge som tvåa.
Observera att materialet i dag är ett halvsekel gammalt och att Sverige sedan dess ytterligare feminiserats. Vid de flesta universitet och högskolor är kvinnorna i majoritet bland lärare och forskare. Sex av åtta riksdagspartier har kvinnliga ledare. Vi har en kvinnlig statsminister och i regeringen sitter tolv kvinnor och elva män.
I medierna är snedfördelningen antagligen ännu starkare. Jag har inte sökt efter undersökningar som visar detta, eftersom det är så påtagligt både för mig och andra som följer svensk nyhetsrapportering. Kvinnor, kvinnor och åter kvinnor såväl rapporterar som tillfrågas i alla tänkbara ämnen. Denna kvinnoexpertis omfattar allt, från fotboll och ishockey över avancerad och mansdominerad högteknologi till den gängkriminalitet som till nära nog hundra procent är en manlig aktivitet. Vi får veta hur kvinnor tänker, vad de finner intressant och hur de vill lösa olika samhällsproblem.
Ett av de traditionellt mest manliga yrkena, polisens, representeras i polisförbundet av en kvinna. Det är i sin ordning. År 2019 var 33 procent av Sveriges poliser kvinnor. Totalt är 44 procent av samtliga anställda inom polisen kvinnor. Bland de civilanställda är kvinnorna i majoritet, hela 67 procent. När häromåret 43 procent av dem som antogs till polisutbildningen i Malmö var kvinnor blev Caroline Mellgren, som förstår enheten för polisiärt arbete och polisutbildningen vid universitetet, väldigt glad och hoppades att trenden med allt fler kvinnliga poliser skulle hålla i sig.
För ett par år sedan förklarade en ung vacker kvinnlig polis att när hon och andra kvinnliga poliser tog tunnelbanan hem från sen tjänstgöring i Rinkebys nya polishus, så behövde de eskort. Om där enbart hade funnits manliga poliser, hade de då framfört det kravet? Knappast, de skulle inse att det var löjeväckande. Kände de sig otrygga på egen hand, så fick de väl ordna så att de skyddade varandra. Men för en gracil och snygg kvinnlig polis var frågan om eskort säkert relevant och jag tror inte att hon då skulle känna sig helt tillfreds med att eskorteras av en annan ung och attraktiv kvinnlig polis.
Rekryteringsfilmer till Försvarsmakten är ett annat exempel. I de amerikanska är det kristallklart att militär är ett manligt yrke och dessutom ett fysiskt mycket krävande sådant. I de svenska är det antingen kvinnor som är huvudperson eller så är de könsneutrala.
Nu är ju inte krig precis vilken verksamhet som helst. Det gäller att döda sina motståndare, att vinna. Ett land som inte värvar optimalt effektiva soldater, utan av ideologiska skäl medvetet sänker effektiviteten, kommer i krig att få bära ansvaret för att fler soldater dör, både män och kvinnor. Anledningen är att dessa blandade soldatkårer troligtvis kommer att slåss mot motståndare som enbart är män. Det handlar i så fall om att inte riktigt vilja vinna, vilket är detsamma som att förlora och eftersom det handlar om krig, så kan man säga att det är en form av samhälleligt självmord. Man ska heller inte glömma att i krig skadas människor. Kvinnorna klarar skadorna sämre än män.
På ovanstående sätt resonerar inte det svenska försvaret. Exempelvis hade Sveriges grupp med elitsoldater Nordic Battle Group under många år ett stående lejon med en inte särskilt framträdande erigerad penis i sin vapensköld. Upprörda över denna symbol för manlighet klagade en grupp med kvinnliga soldater till EU-domstolen. Svenska politiker var hörsamma och tog bort den anstötliga lemmen. Svenska heraldiker protesterade, men fick inget gehör. Lejonet var bokstavligen kastrerat.
Hösten 2016 släppte Försvarsmakten en ny handbok för svenska militärer. Där står det helt klart att i Sverige föredrar Försvarsmakten politisk korrekthet framför effektivitet. Det finns flera så kallade genderrådgivare på svenska förband. Målet enligt den på Försvarsmakten ansvarige Jan Thörnqvist är att ligga långt före andra länder. Som man kan läsa i boken: ”Svenska förband kan också bidra till att öka medvetenheten inom de multilaterala organisationerna om genderperspektivets betydelse. Detta kan ske genom att utveckla rapportformat som inkluderar gender och föreslå integrering av genderperspektivet vid möten och i planer.”
Ok, vi har kvinnliga poliser i Sverige, vi har kvinnliga brandmän (könsneutralt språk: brandpersoner?) och vi har kvinnliga soldater. Jämställdhet är ett politiskt mål som ligger vänsterliberalerna varmt om hjärtat.
Samtidigt har rimligen staten ansvaret att för viktig samhällstjänst välja den optimalt bästa lösningen. Jag tror att om folket fick välja hade fördelningen mellan manliga och kvinnliga poliser varit mer tydligt snedfördelad till männens fördel.
Men om nu folket av skäl som jag inte tänker gå in på här, också väljer kvinnor till dessa poster, så är det statens plikt i en demokrati att inte göra ett ideologiskt utan ett effektivitetsoptimalt val. Vilket betyder: gärna kvinnor i högre positioner men om det krävs fysisk styrka och andra manliga ”dygder”, då ska det vara män – och i och för sig kvinnor som uppfyller de krav som ställs på män. Ytterst handlar detta om kompetens. Poliserna i Rinkeby ska inte behöva begära extern eskort när de åker hem från jobbet.
Är detta ett reaktionärt perspektiv? Ja, reaktionär betyder att man reagerar och på dumma beslut är det rätt att reagera. Jag och många med mig reagerar på samhällets politisering. Till sin grund är denna totalitär när politikerna varken lyssnar till vad medborgarna vill, eller ser till medborgarnas bästa. I en totalitär stat vinner ideologin både över demokratin och de optimala valen.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 