DN:s hyllade Niklas Orrenius tillhör den handfull journalister jag tycker absolut sämst om. I sin kamp för de förtryckta romerna och mot det beryktade polisregistret var han så framgångsrik att den svenska poliskåren nu ska skickas på utbildning (läs: ideologisk tvångsmatning) om ”romsvenska livsvillkor och romsksvensk historia”. I denna utbildning ska de läsa regeringens, genom sin ensidiga fokusering på svenskarnas förtryck av romerna, direkt lögnaktiga skrift: ”Den mörka och okända historien – en vitbok om övergrepp och kränkningar av romer och resande i Sverige under 1900-talet”.
Poliserna kommer knappast att få ta del av något material om de brottsoffer som hör samman med romers kriminalitet och de kommer absolut inte att få läsa min forskningsrapport ”Svenskar och zigenare” från 1998. Den klassas som rasistisk i sammanhanget. Att den är skriven av en forskare utifrån eget långvarigt fältarbete, att ingen som gått i svaromål i sakfrågorna har kunnat påvisa att forskningsresultatet inte håller, spelar ingen roll. För den svenska regeringen och statsrådet Erik Ullenhag är sanning ingen angelägen fråga. Språket är för dem enbart ett redskap för att föra fram ideologiska positioneringar. I den kontexten är den forskningsrapport jag levererat inte bara rasistisk utan, som det numera, heter antiziganistisk. Observera, med begreppet antiziganistisk så erbjuds bara två positioner: för eller emot. Någon neutral rapportering finns inte, inte heller någon självständig analys. Det som finns är ideologi, ideologi och åter ideologi.
Men så har det inte alltid varit.
Den 24 juli 1991 beskrev Expressen hur en namngiven svensk rom, Lasse Bessik, lurade av en gotländsk bilhandlare tjugofem bilar värda bortåt två miljoner kronor. Vad som hände berättas rätt av, med stor trovärdighet.
Lasse Bessik och hans medhjälpare köpte först en Golf för 55.000 kronor och betalade med checker som saknade täckning, utan att bilhandlaren reagerade särskilt starkt. Därefter köpte de ytterligare tjugotre bilar och lämnade guld och ädelstenar för en tiondel av värdet i pant. Nu började bilhandlaren ana oråd men trots detta så lyckades romerna få honom att lämna ifrån sig ytterligare en bil, en splitterny BMW, värd 285.000 kronor. Bilarna sålde romerna snabbt vidare till andra bilhandlare för låga priser. Den gotländska bilfirman gick i konkurs och vad bilhandlaren därefter tyckte om romer är kanske inte så svårt att räkna ut. Inte heller var det så svårt att räkna ut vad han tyckte om svenska media, som fått honom att tro att förekomsten av kriminalitet bland romer enbart var fördomar.
Expressen följde upp reportaget med en intervju med Lasse Bessik, som av andra skäl avtjänade ett långt fängelsestraff. Inför mötet hade journalisterna tagit reda på lite om hans affärer. Han var skyldig kronofogden närmare två miljoner och den lista på fordringar som skrivaren spottade fram var bortåt fyra meter lång.
Det blev en kort intervju, därför att Lasse Bessik accepterade inte att journalisterna grävde i hans liv. Han hann ändå säga sin mening, som var att den gotländske bilhandlaren väl fick skylla sig själv, när han var så dum att han lät sig luras. ”De som säger sig ha blivit lurade förstår inte affärer. Det är väl självklart att man tar kreditupplysning på den man har att göra med.”
Nyhetsrapporteringen gör halt här – den ställer inga frågor om detta sätt att göra affärer är specifikt romskt, eller om Lasse Bessik är en bland flera kriminella som råkar vara romer, och där det romska är irrelevant. Det är emellertid en fråga som vore angelägen att hantera på debatt- och kultursidor. Är denna typ av kriminellt beteende (om man så vill: kriminell kompetens) något specifikt för romer, eller är det inte det? En sådan korsbefruktning sker emellertid inte. Romers eventuella kriminalitet är en mörklagd fråga.
Jag kan inte se det på annat sätt än att svenska staten nu tänker tvinga svenska poliser att sätta på sig dumstruten. Jag misstänker att på de flesta med egna erfarenheter av romer kommer inte denna fostran att bita. Några kommer att vika ner sig, vilket knappast gör dem till bättre poliser. Och ytterligare några kommer antagligen att kasta in polismössan och försöka hitta ett annat jobb.
Genom att inte bara aningslöst betrakta allt negativt som sägs om romer som fördomar och rasistiska påhopp gjorde Expressens båda kriminalreportrar Tobias Hellström och Dan Sporrong ett bra jobb, inte minst genom att de lät de olika parterna komma till tals. Någon konsekvens för debatt-och kulturredaktionerna hade emellertid inte detta reportage, mig veterligt. Inte heller gav det något journalistpris – det var ett vardagsjobb, snabbt överspelat.
Ännu i början av nittiotalet klarade tidningarnas nyhetsredaktioner emellanåt det som inte kultur- och debattredaktioner mäktade att hantera. Så är det inte längre. Risken är uppenbar att den som i dag skriver som Tobias Hellström och Dan Sporrong gjorde, inte bara skulle bli refuserad utan kanske också få sparken och som grädde på moset bli åtalad för hets mot folkgrupp.
Låt mig återvända till Orrenius som i dagens nummer av DN (2014.09.06) skriver en krönika där han påstår att de ljuger som säger att svenskarna i Malmö numera är i minoritet. Han underkänner helt det etniska perspektivet och konstaterar att 86 % av Malmös 313.000 invånare är svenska medborgare. Därmed säger han också, att om Malmö om, låt oss säga tjugo år, till 80 procent är befolkat av muslimer med sina rötter i andra delar av världen än Europa, så är det likförbannat svenskt, om en majoritet av dem har svenskt medborgarskap.
Alla som intresserat sig för etnicitet, vare sig det är forskare eller politiker, vet att det inte går att dra en tydlig gräns mellan dem som tillhör den etniska gemenskapen och dem som är utanför. Det betyder emellertid inte att den gränsen inte finns, att känslan av samhörighet är försumbar. Min äldste son, som är född i Stockholm, är med sin familj på väg att flytta till en liten ort i Hälsingland, där han sedan något år tillbaka har ett sommarställe. Snabbt har han fått en mängd vänner och kontakter där uppe i svenskbygden. Han tycker att Stockholm har blivit hårt och kallt. På tunnelbanan i går förstod jag precis vad han menade. Bortåt 90 % av dem jag delade vagn med kom från andra länder och kulturer. Det var inte bara jag som kände mig främmande inför dem, utan jag tror det gällde oss alla. Vi var främlingar som kunde befinna oss snart sagt var som helst i världen. Jag tänkte, vad ska jag bo här för? Hemkänslan (vilket föråldrat begrepp) var lika med noll. Detta tror jag inte Niklas Orrenius alls förstår, alternativt så vill han inte erkänna att han begriper det. Han skriver elakt, demagogiskt, förnekande och förenklat om de svåra avgränsningar som ändå finns:
För att få till ”svenskar i minoritet”-vinkel måste man även sortera bort varenda Malmöbo med minst en utlandsfödd förälder. Ilmar Reepalus Malmöfödda svenska barn? Inte svenskar. Mikael Wiehe? Inte svensk, pappan föddes i Danmark. Zlatan Ibrahimovic, Sveriges landslagskapten? Inte svensk – hans föräldrar är födda utomlands.
Niklas Orrenius´ förakt inför svenska folket (det etniska) lyser mig i ögonen. Alla de läsare av Avpixlat som varje vecka (två miljoner nedslag) söker annan information än den som självcensurerande ”gammelmedia” levererar, blir i hans värld naturligtvis inget annat än moraliskt mindervärdiga rasister. Varför skulle de annars läsa Avpixlat? Niklas Orrenius skriver att Avpixlat är en av nätets ”mest illaluktande gölar” och då förstår man ju vilka som söker sig dit. Svenskar är bestämt ett riktigt skitfolk för Niklas Orrenius.
Eftersom Niklas Orrenius är en sådan stjärna så intervjuas han också, samma dag som han skriver sin krönika, i DN:s kulturdel under rubriken Boklördag. Han har skrivit en reportagebok betitlad ”Drömmen om Sverige. Flykten från Syrien”. Han förklarar för en av sina kollegor, Georg Cederskog:
Jag vill ge läsaren en insikt om vad det är dessa människor flyr ifrån och vad de har varit med om. I Sverige har vi inte varit i krig på tvåhundra år och har väldigt svårt att förstå hur det är, säger han.
Vi har en skyldighet att lära oss mer eftersom Sverige allt mer blir ett invandrarland.
Folkföraktet syns också här, lite mellan raderna så där. Svenskarna begriper inte vad krig är, underförstått att om vi visste det så skulle vi förstås vara mer generösa gentemot de syrier som söker sig hit. Vi har också en skyldighet att lära oss mer, därför att vi är för okunniga.
Niklas Orrenius är emellertid inte intresserad av vare sig kunskap eller sanning. Han är enbart intresserad av att få gehör för sina ideologiskt grundade åsikter om mångkultur, migrationen och dess konsekvenser. För honom betyder att lära sig att fördjupa sitt ideologiskt grundade engagemang, nu i de syriska flyktingarnas tragiska tillvaro. Kritiska frågor om vad för slags land Sverige är, och ännu mer kommer att bli, är i hans mentala värld ingenting annat än fördomar och okunnighet.
Jag vet inte vad DN betalar Niklas Orrenius för att han ska sprida sina åsikter till läsekretsen, men det skulle förvåna mig om lönen låg under en miljon om året. Han är också välkommen överallt i myndighets- och maktsverige. Skulle han exempelvis vilja förmedla sina kunskaper om romer, om Avpixlat eller vad som helst på Göteborgs stadsbibliotek så är jag säker på att stadsbibliotekarien Christina Persson skulle känna sig ytterst hedrad. Fram med röda mattan!
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 