Förutom reproduktionen har vi människor två grundläggande ”uppdrag”. Det ena är att säkra överlevandet och det optimalt trygga och goda livet, det andra att hitta meningen med det liv som vi utan egen förskyllan befinner oss i. Vad är det egentligen för poäng alls med att leva? Dessa båda förhållningssätt samspelar med varandra och rent allmänt kan man kanske säga att meningen med livet är viktigare än det materiellt sett goda livet. Den som är övertygad om att ha ett svar på varför kan utstå nästan varje hur.
Det är med andra ord inte så viktigt hur man lever, så länge man tycker att det finns en mening med detta liv. Ett pelarhelgon lever ett rätt jobbigt men meningsfullt liv. Och motsatt, en person som har det materiellt väl ställt med komfort, underhållning etc. kan mycket väl vara ett ständigt rov för meningslösheten. Vårt samhälle är bra på att producera så gott som allting utom lycka i betydelsen mening.
Det som den västerländska människan egentligen har gjort – vilket historiskt sett är ett udda val – är att optimera välståndet och förneka meningsfrågorna. I ett första steg försvinner den religiösa världsbilden, i ett andra steg försvinner också de världsliga ideologierna, de som ska skapa lyckoriket här på jorden (kommunism, nazism etcetera). Modernismens slutmål blir en människotyp som optimerar sin kontroll över framtiden; denna rationella och kalkylerande människa som inte ser någon mening med att höja blicken och ställa meningsfrågor utan i grunden har en hedonistisk livssyn – din stund på jorden ska vara så maffig som möjligt. Och pengar blir en allt viktigare mätare av det individuella värdet, något som såväl direktörer som politiker och fackföreningsledare i vår tid demonstrerar genom att tävla med varandra i att vara välbetalda.
Det är en människotyp utan kärna. Livsberättelsen blir till ett collage, en samling av det tillfälliga, det som man råkat hitta, det improviserade. Salman Rushdie har skrivit att mening är något som vi moderna människor bygger
out of scraps, dogmas, childhood injuries, newspaper articles, chance remarks, old films, small victories, people hated, people loved (Imaginary Homelands: Essays and Criticism 1981-1991).
Emellertid låter sig inte frågan om meningen med livet avfärdas. Den finns där som alltmer problematisk och pockar på svar. Går vi till det moderna livets husgud, vetenskapen, så finns ingen tröst. Det är snarare tvärtom. Den första attacken sker redan med det kritiska tänkande som Kopernikus tillämpar, när han tar ifrån jorden dess roll som universums centrum och visar att vår planet bara är en av många som kretsar kring solen (Om himlakroppars rörelse, 1543). Därmed inleds ett filosofiskt tänkande kring människans plats i existensen, som får sitt nästa stora skott under vattenlinjen när Darwin relativiserar människan till att vara en biologisk art bland andra. I vetenskapens ögon blir människan en bland många slags invånare på en obetydlig planet, som cirklar kring en medelstor stjärna i utkanten av en galax, som i sin tur är en av miljarder galaxer. Vad som är centrum i detta universum är svårt att säga, men det är knappast människan.
Detta vetenskapens icke-svar på frågan om alltings mening är djupt otillfredsställande. Det moderna samhällets slutprodukt är den befriade människan. Som den amerikanske folksångaren Kris Kristoffersson formulerar det: Freedom is another word for nothing left to lose.
Det är i denna på mening tömda kontext som islams återkomst och konkurrens med västerlandets civilisation bör förstås. För den som fortfarande åtminstone mentalt lever kvar i modernismens hyllning till kunskap och frihet är det totalt obegripligt att vår tids intellektuella inte ser faran. Snart sagt varje dag läser vi om islam och om hur tillbedjarna förslavar, fördriver och skär halsen sina motståndare – även kvinnor och barn – och intar deras samhällen. Vi gör boskillnad mellan islam och islamism, trots att det i grunden är samma lära, med den skillnaden att islamismen är aktiv i sitt bejakande av Koranen. I mina ögon är islam värre än nazism, därför att bakom nazismen fanns det ändå en idé om att en tysk högkultur skulle styra världen. Bakom islam finns idén om ett världskalifat som förtrycker allt intellektuellt liv och som vill sända världen mer än tusen år tillbaka i tiden. Missförstå mig inte, detta betyder inte att jag har något som helst till övers för nazism. Det är en jämförelse grundad i chock och förtvivlan över att så många i Sverige inte ser och förstår att islam är en kobra som man absolut inte bör ha med sig i sänghalmen. Svenska politiker och journalister hyser uppfattningen att islam är en förtryckt minoritetsreligion. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Islam är ett reellt hot mot hela den upplysta världen.
Det kan tilläggas att de som kommer att ha minst chans att överleva i en muslimsk värld är de postmoderna och postkoloniala sekter som i dag kallar kritiker av islam för islamofober. Islam har nämligen inte något som helst till övers för vare sig feminism, mångkultur eller hbtq-strävanden.
Jag ska inte fortsätta att utgjuta min förtvivlan över vansinnet med att välkomna islam, utan här kommer poängen: islam tillhandahåller den mening, som postmodernismen tömt vår kultur på. Islam lyckas med det som den västliga civilisationen misslyckats med: den skänker mening åt tillbedjarnas liv.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 