Godhetens pris

En av de mest upprörda och förtvivlade dissidenterna avslutar ofta sina utskåpningar av makthavare med en sådan här strof:

Det finns bara en anledning till att jag önskar dig ett långt liv; nämligen att du ska få uppleva att dina barnbarn ställer frågan: ”Varför medverkade du till detta.!?”.

Som jag förstår det når han bara undantagsvis fram med sin kritik. Så gott som alla svenska makthavare och journalister markerar mail från besvärande kritiker som skräppost. De går olästa direkt till papperskorgen. Ett exempel, där mailet är riktat till den moderate riksdagsmannen Jan Ericson:

Jan!
Vi i Båstad får nu ett uppvaknande ur vår idyll. Till Hemmeslövs Herrgård, som ligger någon kilometer från mitt hem, kommer nu 500 asylsökande. Vår trygga miljö kommer drastiskt att förändras. SD får naturligtvis god draghjälp, om det nu är någon tröst.
Jag läste att man har placerat asylsökande i Noppikoski, i Orsa Finnmark! Det som nu sker i Sverige är en katastrof. Ett parlamentariskt, socialt och ekonomiskt kaos som ingen annan kan skyllas för än Alliansregeringen och ytterst Reinfeldt!
Jag mailade till dig och dina riksdagskollegor ett brev efter Reinfeldts sommartal med bl.a. följande iakttagelse: Reinfeldt har nämnt flera logiskt ”spretande” motiv; människor flyr för sina liv, behov att föryngra befolkningen, vi blir rikare, vi får ett modernt och bättre samhälle. Dessa motiv håller inte för en kritisk granskning. Jag har en känsla att Reinfeldt inte lyssnar på fakta i denna fråga utan hans inställning är ideologisk; Sverige blir helt enkelt ett ”bättre samhälle” genom invandringen.
Jag slutade brevet med följande fråga: Vad är det egentligen som sker i Sverige i ”humanismens” namn? Vad är syftet? Jag fick inget svar.

Stalltips: Inte heller denna gång kommer Jan Ericson att svara honom. Det händer visserligen att några i den svenska eliten emellanåt ser sig föranlåtna att reagera med en eller annan bekymrad kria om näthatet. Men ändrar sig, det gör de inte, förvissade som de är om att företräda det goda och det rätta.

En av de mediepersoner som ändå frångått praxis och svarat på ett mail från en dissident skriver så här:

Du får gärna framledes bespara mig ord som ”parasiter”. Att du benämner de fattiga migranterna på sådant sätt, vittnar bara om att din människosyn är totalt förblindad.
(Martin Andersson, Sydsvenskan)

Det är en intressant reflektion. Låt oss gå förbi syftningsfelet för dissidentens människosyn. Det är ju inte den som kan vara förblindad utan skribenten. (Men jag erkänner, det är alltid lika kul att belägga stöddiga proffsskribenter med språkfel). Låt oss ta huvudfrågan, nämligen att ”fattiga migranter” absolut inte får beskrivas som parasiter. För rika människor går det antagligen bättre. Det hör till den kommunistiska standardretoriken att beskriva kapitalister som parasiter. De i överläge ska man tycka illa om, de i underläge tycka synd om – en något primitiv uppfattning av omvärlden. Därmed inget sagt om Martin Anderssons människosyn, som jag inte är närmare bekant med.

Säkert har jag någonstans skrivit att romernas ekonomiska relation till majoritetsbefolkningar är så gott som helt parasitär. Även om det låter stötande så är det i sak korrekt – alltså ingen nidbild på grund av att jag avskyr romer (vilket jag inte gör). Observera att jag inte föreslår att makthavarna ska göra något åt saken. Jag bara säger att så här ser romers ekonomiska anpassning ut. Sedan är det andra som får ta vid och fundera på hur den kunskapen kan komma till nytta.

När jag skriver som ovan är jag medveten om att jag kan bli åtalad för hets mot folkgrupp. Det gör mig faktiskt lite upprörd. Jag vill ställa frågan: vad är det för intellektuellt bedrövligt land jag lever i, när jag som utbildad forskare inte kan leverera välgrundad empirisk kunskap inom mitt eget kompetensområde utan att bli rasiststämplad? Och ännu värre: jag löper också risk för att bli åtalad. Då stiger blodtrycket och jag tänker att ”åtala mig bara era djävlar” så ska jag bevisa att det inte räcker med godhet, dumhet och ”tycka synd om” för att begripa sig på andra etniska grupper (den egna också för den delen). Men så tänker jag ett varv till och kommer fram till att nej, jag vill absolut inte bli åtalad. Det finns inga som helst garantier för att en rättegång skulle gå min väg. Så illa tror jag faktiskt det är ställt i Sverige.

Därmed hamnar vi på en mycket viktig fråga: Varför och i så fall hur mycket ska verklighetsbeskrivningar friseras och anpassas för att vara acceptabla i den offentliga debatten? Mycket, lite eller inte alls? Nu talar jag inte om grovt språk utan om språkets innehåll, det som sägs. Beteckningen parasiter är inte fult språk men anses ändå helt oacceptabel.

För mig personligen har detta varit en högst relevant fråga, eftersom min forskning om romer åtminstone till en del landat i så stötande resultat att de hedrats med en dödskallemärkning. Det betyder att tjänstemän och lärare inte bör läsa det jag skrivit om romer, lika lite som de bör referera till det som står där. De är också högst olämpligt att bjuda in mig för att föreläsa. Om de skulle ha nytta av att ta del av mina forskningsresultat, det är helt irrelevant. Som Pia Kjearsgaard nyligen konstaterat:

Sverige är så vanvettigt att det skiljer sig från alla andra samhällen i historien och i verkligheten att det kanske inte är statsvetenskapen som ska användas för namngivningen – utan snarare fackmän inom psykiatrin med särskilt fokus på schizofreni och bortträngning av känslor.

I synnerhet när det gäller kriminalitet har godheten ett stötande högt pris. Varför får inte mediekonsumenterna någonsin veta något om sambandet mellan romer och åldringsbrott? Varför får de inte veta något om vilka som är vägpirater i södra Sverige?

För att ge ett helt annat exempel. Många feminister tycker det är viktigare att dölja invandrares kriminalitet än att skriva om problemen. Särskilt känsligt är våldtäkter, som jag tidigare skrivit om. I Aftonbladet föreslår Carina Ohlsson och Olga Persson från Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) sommaren 2012 medietystnad, under rubriken ”Låt oss slippa rubriker om sommarvåldtäkter”.

De vände sig mot att Expressen och P4 i Sveriges Radio uppmärksammat ”sommarvåldtäkter” som ett växande problem, men nämnde inte med ett ord att detta är ett brott där vissa invandrarkategorier är tydligt urskiljbara. De föredrog att diskutera män i allmänhet. Mats Dagerlind, nätdebattör och ansvarig utgivare för Avpixlat, en av Sveriges största nättidningar kommenterade:

Att felinformerade unga tjejer blir våldtagna är uppenbarligen ett rimligt pris att betala för att Ohlsson och Persson & Co ska få kokettera med sin tolerans och antirasism. /…/ Ett antal svenska tjejer våldtas varje år i vårt land därför att journalister som Ohlsson och Persson har ljugit för dem, därför att de har trott på den tillrättalagda kulturrelativistiska illusion som de matats med.

Det är något besynnerligt med våld och kriminalitet. Även när kopplingen mellan invandrare och i synnerhet grova brott är väl belagd, så är det aldrig någonsin synd om brottsoffren. De utgör en diffust definierad och gravt ointressant kategori, i synnerhet om brotten begåtts av någon som är invandrare.

På regeringens hemsida ”Vanliga nätmyter om invandrare”, för vars tillkomst den hösten 2014 avgångne integrationsministern Erik Ullenhag är ansvarig, kan man läsa att det är en myt att invandringen har lett till en våg av kriminalitet. Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in.

I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott. Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det sistnämnda är naturligtvis korrekt. Självklart är inte alla invandrare kriminella. Inte heller är alla kriminella invandrare. Att exempelvis irakier har en stor överrisk för att begå brott är naturligtvis inte skötsamma irakiers fel. De skall inte lastas eller hållas ansvariga för detta. Men eftersom invandrare är överrepresenterade när det gäller brott i allmänhet och kraftigt överrepresenterade när det gäller grova brott, kan inga andra slutsatser dras än att den extremt liberala invandringspolitiken gör Sverige till ett farligare land.

Invandrarnas överrepresentation i brottslighet bör tas med i varje konsekvensanalys av hur landet påverkas av invandring. Det framgår klart och tydligt, att de utomeuropeiska invandrarnas överrepresentation resulterat i en ström av rånoffer, våldtäktsoffer och misshandelsoffer. När alliansen tog över makten i Sverige 2006 var dessa fakta kända. De har inte stramat åt den utomeuropeiska invandringen, tvärtom. Därmed bär de en stor del av ansvaret för alla brott som begås av utomeuropeiska invandrare som kommit till Sverige efter år 2006. Aldrig har jag hört någon mångkulturalist eller invandringsförespråkare beklaga detta. Aldrig har någon ursäkt framförts till offren. Aldrig någonsin har regeringen överhuvudtaget tagit något som helst ansvar för de brottsoffer i Sverige som deras invandringspolitik skördar. En jurist som ibland mailar mig ger följande bild av sitt vardagliga arbete:

Arbetsveckan för mig och mina kollegor avslutades med att vi dels anhöll en romsk EU- migrant som den senaste månaden åkt runt och stulit diesel från olika bilar, Vi anhöll fyra libyer för grov stöld ( fickstölder av mobiltelefoner ) och själv hade jag en omhäktningsförhandling med en tjetjen som dels ägnat sig åt gatumisshandel vid flera tillfällen och tillsammans med andra försörjt sig på Blocketbedrägerier uppgående till c:a 500.000 kr. Från Sundsvalls kommun åkte kommundirektören och “bad om ursäkt” för att man flyttat på ett läger av romer i anslutning till invigningen av den nya E4:an. Naturligtvis skulle dom flyttas tillbaka och erbjudas kompensation. Det hela var “mycket sorgligt” och berodde på ett “missförstånd”. Således är det “business as usual” i landet “Fantasia”!!

Politiker och verkställande tjänstemän har bra draghjälp av medierna i vars standardrutiner det ingår att så långt det är möjligt (och ännu lite till) dölja förövarnas etniska tillhörighet, om dessa är invandrare eller tillhör någon etnisk minoritet. När detta inte låter sig göras läggs skulden på det svenska samhället. På ett eller annat sätt landar förklaringarna alltid i svenskarnas strukturella rasism, kopplad till invandrarnas underläge, utsatthet och utanförskap, dåliga villkor etc. Som nätdebattören Viktor Sandahl lite syrligt konstaterar i ett numer oåtkomligt inlägg på Newsmill:

Vi kanske helt borde avskaffa straff för brott eftersom kriminalitet tydligen endast kan uppstå på grund av samhället. Om någon blir dömd för ett brott så borde det inte leda till fängelse eller böter. I stället borde den dömda individen få ett skadestånd av staten som har konstruerat ett samhälle som per automatik har gjort denne kriminell.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.