Fyra bloggkommentarer om vårt nutida Sverige

police
Först juristen:

För egen del har jag alltid undrat över detta jävla tal om “integration”. Exempelvis har jag aldrig hört en enda svensk tala om att flytta till Spanien eller Thailand för att “integreras”. När jag och mina bekanta talar om att flytta till Norge eller Danmark är det naturligtvis för att kunna leva under drägliga förhållanden och på samma sätt som vi alltid gjort. Inte för att bli danskar eller norrmän. Att man väljer ett grannland är självklart, för att där känns det enklast. Naturligtvis är hela idén med integration ett “politiskt projekt”, som framförs av ledande politiker, som vill framstå som “bärare av rätt värdegrund” med mera. Självklart vill muslimer exempelvis bygga sina egna kalifat där man hamnar och fortsätta leva på det sätt man alltid gjort. Dessutom vill man även fortsätta leva enligt Sharia och många anser även att det är den lagen man skall följa framför den nationella rätten.

I går kväll plockade jag ut Sartres ” Varat och intet” ur min bokhylla, för att ta en närmare titt på en text som inspirerat våra ledande ideologer av idag. Dessa personer som finns på Södertörns högskola, Linköpings högskola mm. Människor som tutat i oss att hela vår tillvaro är en ”social konstruktion” och att allt styrs av ”strukturer av makt ” med mera. Dessutom har man lyckats förmå politiker i våra mest etablerade partier att åka med på tåget. För att inte tala om dessa partiers ungdomsförbund. Bland de sistnämnda finns det hos moderater och centerungdomar idéer som tjugo år tillbaka skulle betraktas som utslag av psykisk sjukdom.

Jag väljer att läsa delar ur Sartres postilla och hittar dennes funderingar och teorier om ”den andres existens”, ”blicken och tiden”, ”attityden till den andre”. Jag lägger ifrån mig boken och undrar i mitt stilla sinne: hur i helvete har detta kunnat få genomslag? En tänkbar förklaring gäller nog de människor som av olika skäl aldrig trivts i tillvaron, de som, likt våra IS-terrorister, alltid hatat det västerländska samhället och med alla tänkbara medel vill störta detta i fördärvet. Med hjälp av Sartre och de därpå följande franska postmodernisterna har man funnit en verktygslåda som varit användbar för att forma teser, tankar och ideologier, som går att använda för det ändamålet. De har studerat kärnkraftverk, stationsbyggnader, nobelpristagare med mera och funnit att dessa varit fyllda av ”strukturer” av ”maskulinitet”, ”antifeminism” och ”rasism”. Sedan har de formulerat och lagt fram avhandlingar som rättfärdigat detta. Alla försök till kritik och invändningar har omgående bemötts med stämplar: ”rasism”, ”homofobi” med mera och de har krävt att litteratur med mera ska förses med ”triggervarningar”, så att ingen blir kränkt. De har fått härja fritt inom vissa områden, exempelvis pedagogiken, och där har de infört idéer om att ”kunskap” är liktydigt med att ”hitta vägarna till kunskap” eller förmågan till ”kritiskt tänkande”. Likaså att all kunskap är ”relativ” och att det således inte finns någon ”objektiv kunskap”.

Under den senaste tiden har allt fler i min bekantskapskrets talat i termer av att emigrera. I går var det en kusin till frugan som talade om att flytta till Danmark och där uppta kontakten med långväga släktingar. Flera av mina andra bekanta, i Uppsala en kock, och en domare i Luleå, har vid flera tillfällen talat om Finland som en tänkbar tillflyktsort. En pensionerad polischef bosatt i Örebro har bestämda planer på Oslo. Samtliga upplever tillvaron i det svenska samhället som absurd och mycket olustig. Troligtvis gör ingen av dem slag i saken utan de kommer förmodligen samtliga att begravas i svensk jord, men deras tankar och idéer visar ändå på hur tillståndet i nationen kan beskrivas.

Därefter antifeministen:

Det är lättare att försvara sin position genom ideologi än med argument. Detta innebär att du slipper börja diskutera sakfrågan. Istället kan du se varje kritik som ett påhopp på det goda (det vill säga på dig). Varje angrepp är ett angrepp på rödnäsans vilja att utföra goda gärningar och varje kritik av de goda måste därför komma från blånäsorna, som vill utföra onda gärningar. Kritiken omvandlas direkt från en sakfråga till ett angrepp på de goda värden som finns i samhället. Och det vet vi ju, hur och med vilka fraser de definieras vid det här laget.

Detta måste vara orsaken till att sakfrågan aldrig någonsin debatteras i SVT eller tidningar. Rödnäsornas roll som goda, rättmätiga innehavare av makten får aldrig äventyras genom distraherande fakta, det vill säga genom att blånäsorna får prata utan att bli avbrutna. De ska också alltid vara färre än rödnäsorna. Helst ska de ju som bekant inte ens bjudas in. Diskuterar man exempelvis sverigedemokraterna, ska det bara göras av kritiker, så att man slipper diskutera sakfrågorna. Då kan rödnäsorna hålla sig på en ideologinivå, där den egna förträffligheten bara överträffas av kritikernas häpnadsväckande moraliska förkastlighet.

Media idag:

Kritiker stämplas alltid som blånäsor (här högerextrema), eftersom de kritiserar rödnäsor, de goda och rättmätiga makthavarna.
Kritiker behöver aldrig bemötas i sak, eftersom de är blånäsor. Per definition är de moraliskt förkastliga. Om de får makten, så får ju de onda makten. Som Åsa Linderborg säger ska man ”våga vägra ta debatten”, för att inte riskera att plantera in kunskapens gift bland rödnäsorna. Det senare verkar ju också demoraliserande på det okunniga svenska pöbelfolket.

Läraren:

Mitt dilemma är hur svårt det blivit att för sina vänner ens antyda en kritisk hållning till dagens invandring. Dessa mina goda och engagerade vänner tar genast till ord om solidaritet och humanitet och medmänsklighet. Något mera behövs inte, där stannar det, på ytan. Ingen problematisering. Ingen önskan att gå in i detaljerna. Då blir det jag som sitter där med skammen, helt oberoende av om jag då tystnar eller går vidare med undringar kring konkreta fakta. Vilka jag numera skaffat mig en del av, medan de verkar sakna alla, utom dessa svepande misstänkliggörande vackra ord. Ibland blir det riktigt tungt.

Den universitetsanställda (kvinna):

När du skrev om postmodernismens innehåll och avsaknad av relevant kunskap för såväl den tid vi lever i, som alla de strukturella problem som ingår i denna, glömde du kanske det allra viktigaste. Genom postmodernismens framfart råder det en total kunskapsbrist hos folket. Detta kan vara förklaringen till den passivitet man uppvisar i denna galna tid.

Kunskaper handlar om att veta, så enkelt är det. Vet man inte, så lägger man sig platt inför den stora ångvält som täpper till alla möjligheter att förändra sakernas tillstånd. Man låter en enväldig överhet ta plats i medvetandet utan vare sig förmåga eller vilja till ifrågasättande. När skolans största uppgift är att fostra till ”kritiskt tänkande” har man fastnat i ren marxism. Men inte heller inom marxismen var det möjligt att kritiskt granska, om man inte hade adekvat kunskap att referera till.

Jag anser att det är det osunt långa socialdemokratiska maktinnehavet som är förklaringen, särskilt vid Palmes inträde på scenen. Innan Palme blev statsminister var han utbildningsminister, eller ecklesiastikminister som det tidigare kallades. Denna ministerpost inkluderade även kyrkan i det statliga ansvaret. En politiskt korrekt statskyrka, tillsammans med en politiskt korrekt skola, förmedlar inte längre objektiv kunskap utan det blir renodlad indoktrinering och propaganda. Ärkebiskop K G Hammar är väl det bästa/värsta exemplet inom statskyrkan. Inom politiken är det svårt att skilja den ena ignoranten från den andra. Svenska politiker har en mycket begränsad utbildning

Man har prioriterat en skruvad form av jämlikhet, där största möjliga utjämning mellan medborgarna är idealet. Ingen högre lön för flit och utbildning, ingen satsning på begåvade barn, ingen skillnad mellan könen. Allt ska föreställa vara lika, vilket har fått till följd att de som är annorlunda (obs, ej invandrare), har avvikande åsikter eller utmärker sig på något sätt mobbas, fryses ut ur gemenskapen och förnedras. Begåvade barn ses som ett problem och kallas för ”särbegåvade”, syftande på att annars har alla barn samma begåvning. ”Särbegåvade” får extra ”stöd” eftersom de inte rättar sig i ledet utan ”mår dåligt”. Sverige i ett nötskal. Ska man vara konspiratorisk så kanske den postmoderna dräneringen av kunskap antas leda fram till den totala utjämningen och därmed till ”allas lika värde”.

Vänsterfeminismens könsneutrala ideal motsägs av den allmänna feminiseringen av Sverige. Det har väl aldrig funnits så många gråterskor som nu, inom främst Sveriges Radio. Parallellt utvecklas offertänkandet och ett allt större behov av offer för att få utlopp för de i grunden omsorgsberoende kvinnor, som i högsta grad återfinns bland journalister. Samtidigt med denna feminisering blir den intellektuella kvaliteten allt lägre. Naiviteten växer till infantilisering och man sitter och lider, tills dess man stänger av.

Redigerat och förmedlat av

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version