Identitär!


Tack till alla er som donerat en slant till stöd för utgivningen av Martin Sellners bok Identitär! Mycket jobb har lagts ner på att få översättningen att flyta på svenska och boken är nu under tryckning. Det blev en 260 sidor lång pocket, som kommer att släppas i början av september, alldeles före valet. Observera, det här är en spännande, personligt skriven och positiv bok. Har du börjat läsa den har du svårt att lägga den ifrån dig. Själv är jag ytterst svårflirtad, men fångades och sträckläste.

Bidragen från bloggläsare – drygt 6.000 kr – har gjort att jag kunnat sätta priset så lågt som 120 kr (porto 39 kr tillkommer). För de läsare som köper Identitär! före den 1 oktober och förskottsbetalar, är priset 140 kr, inklusive moms och porto. Plusgiro 4633386-0. Markera med signum och maila mig adressen dit boken ska skickas: koa@arnstberg.se. Vill du ha den skickad till en adress utanför Sverige, tillkommer ett extra porto på 40 kr.
Nedan följer några ”aptitretare”

Identitärer
Vi såg oss som ”nyhöger”, vilket innebar att nationalsocialism och fascism inte var misslyckade lösningar, utan delar av problemet. Rörelser och partier med dessa traditioner var otänkbara som partners. Med den avgränsningen, vad betydde beteckningen? Vad betydde konservativ och vad menades med traditionell för oss, som i de flesta frågor stod till höger?

Det vi läste och diskuterade resulterade i nattliga samtal, och långa bloggartiklar förde oss fram till en ny beteckning. Jag vet inte exakt när, men någon gång började vi kalla oss identitärer. Med detta ord var allt sagt. Ingen stor ideologi, inga överenskommelser eller system behövdes. /…/

För oss betydde att vara identitär att göra revolt mot att rötterna till vår identitet rycks bort, till att en gränslös globalisering gjorde oss till världsmedborgare och internationella konsumenter. Vi ville hitta ett nytt förhållningsätt till identitet, ursprung, kultur och traditioner. Vi ville göra motstånd mot de moderna ideologiska snedvridningarna. Vi ville förstärka vår egen medvetenhet, fria från både självhat och självgodhet. Framför oss såg vi en verklig pluralism, som försonar motsatser, utan att likställa dem – det var vad begreppet identitär innebar för oss.

Vi, som under hela våra liv blivit itutade att betonande av härkomst automatiskt leder till rasism, liksom att all kärlek till det egna leder till förakt för det andra, sökte en tredje väg. /…/ Ingen existerande vänster- eller högerrörelse tilltalade oss. Ingen uttryckte vår vision. Vänsterns kritik av den globala ojämlikheten slutade alltid med kravet på öppna gränser och massinvandring, vilket förvärrar och förevigar den beklagansvärda situationen. Kritik från högern resulterade oftast i ett enfaldigt skuldbeläggande av invandrare och i en nationalistisk trångsynthet, utan förmåga till såväl visioner som självkritik. Våra motståndare – det stod redan då klart – var inte invandrare eller främmande kulturer, utan det system som förstör alla kulturer. Islamisering och massinvandring var för oss symptom på ett inre systemfel, som med tanke på det akuta hotets brådskande natur inte fick glömmas bort.

Vi ville försvara vår civilisation, men vi ville inte försvara sjukdomen mot dess egna symptom. Vårt anspråk var och är därför inte bara försvaret av, utan också ifrågasättandet av det egna, som ständigt och på nytt måste uppnås och förvärvas.

Alla folk har en rätt till sitt hemland och sin etnokulturella identitet! Varje folk är värt att bevara – alltså också vårt! Medan vänstern gick upp på barrikaderna för varje indianstam vars livsstil hotades, och protesterade mot den kinesiska massinvandringen i Tibet eller den israeliska bosättningspolitiken, förblev de tysta när det gäller den avgörande orätten, som också drabbade dem själva. Bara i Europa och endast i väst sker en massinvandring, som inom några decennier kommer att ersätta de inhemska folken. Japan skulle förbli Japan, Turkiet Turkiet och Tunisien Tunisien. Men våra länder ändrar sig månad för månad, vilket gör att många måste känna sig främmande i sitt eget hemland.

Demaskeringen
Med masken och anonymiteten erkände vi, om än ovilligt, att det vi gjorde var fel och därför måste döljas. Vi var inte beredda att stå för det vi gjorde genom att visa våra ansikten. /…/ Med demaskeringen bröts en fördämning. Vi var inte längre några möjliga offer för repression! Gentemot Antifas uthängningar, som fram till den dagen varit den största skräcken för alla patrioter, reagerade vi från och med nu med humor, till exempel med överdrivna ”efterlyst-affischer” med de offentliggjorda medlemmarna i RAF-stil. /…/

Genom att vi lade bort masken och framträdde som vanliga ungdomar med privatliv, en historia och en önskan om framtid, gav vi alla, även vår motståndare, möjlighet att för första gången ”känna in sig” i oss. För första gången insåg många att de inte bara har att göra med ”högerpersoner” utan med riktiga människor av kött och blod. Denna inbjudan till empati är den mediala demoniseringens största fiende.

Aktionerna
Med gatuteater, ockupationer, dansflashmobs och sittblockader utforskades steg för steg en ny terräng. Ännu är inte denna utveckling avslutad, men redan nu går det för den Identitära rörelsen att urskilja några aktionsformer som nya. I denna preliminära typologi skiljer jag för egen del ut ”symboliska ockupationer” och ”den estetiska interventionen” från klassiska former som demonstrationer, flygbladsaktioner och den reguljära aktivismen. Innan jag mer specifikt går in på den identitära handlingen, vill jag beskriva några grundläggande principer för aktivism. De gäller alltid och överallt och måste respekteras av våra aktivister.

Grundläggande gäller för varje form av identitär aktivism en innehållsmässig och formell ram. Den ska vara fri från våld, omaskerad och aldrig plump eller människoföraktande. Den tar upp teman som identitet, islamisering, massinvandring och det stora befolkningsutbytet. I idealfallet är den kreativ och vacker!

I aktionen skall den tysta majoritetens vrede bli uppenbar. Den ska likt ett fyrbåk avteckna sig som ett hoppets tecken. Kring aktionens lägereld kommer i bästa fall skaror av nya aktivister att samlas. Uppmärksamhet och rekrytering är de två centrala funktionerna. Varje aktion skall göra rörelsen mera känd, stärka dess profil samt vinna nya aktivister, sympatisörer eller supporters.

Strategin är inte särskilt sofistikerad. Skulle det vara möjligt att med en liten tidsmaskin skicka filmsekvenser från låt oss säga Berlin-Kreuzberg eller Paris förorter tillbaka till år 1970, inklusive statistik om demografi, invandring och våldtäktsfall, skulle det utlösa en chock. Folket skulle stänga gränserna och byta kurs för att hindra denna skräckvision från att bli verklighet. Men tyvärr – alla känner till exemplet med grodan i kastrullen – gradvis vänjer sig folk vid allt som händer. De identitära aktionernas uppgift är därför att, likt en visuell flaskpost från framtiden, göra de kommande mycket hemskare scenarierna synliga här och nu.

Inför en aktion
Om du ännu aldrig deltagit i en politisk aktion kan du nog inte föreställa dig känslan! Tänk dig ett svårt slutprov, kombinera detta med det första flörtförsöket i ditt liv, multiplicera det med tio, och sedan … Nej, natten före en aktion eller en stor demonstration kan helt enkelt inte beskrivas i ord. Man måste lida och genomleva den. Varje gång inser man att allt står på spel! Spänningen trappas på så sätt upp till det obeskrivliga. Om vi misslyckades kunde vi inte kan räkna med någon skonsamhet. Varje skådespelare som blamerar sig och varje idrottsman som misslyckas kan räkna med ett minimum av medkänsla och förståelse. Vi, de utstötta och bannlysta, vars blotta existens är en ren förolämpning för våra meningsmotståndare, kan inte förvänta oss någon barmhärtighet. Inte heller i det egna lägret finns det något utrymme för ett misslyckande. Den identitära rörelsen har med järnvilja tvingats att om och om igen erövra ett erkännande. Det hindrar inte att till och med idag gäller att det minsta misstag kan äventyra hela aktionen. Varje misslyckad aktion kan förstöra månader av arbete.

Alla dessa tankar for genom mitt huvud gång på gång och gjorde min sömn relativt … ja, lätt. “Vad sägs om att vi bara avblåser det?” “Varför inte bara ligga kvar?” Någon ursäkt skulle säkert snabbt kunna hittas, och – varje aktivist vet det – alla hoppades på och längtade efter ett tecken från ovan, som legitimerade att aktionen sköts upp. Vädret, för kort förberedelsetid eller vad som helst. Men ingenting hjälpte. Nu måste vi genomföra detta.

Jag kröp ur sovsäcken och gick med släpande steg mot badrummet. Efterhand vaknade också de andra upp och trampade varandra på fötterna i kön till duschen. De annars så högljudda och glada människorna var ganska tysta. Tankarna rusade runt. Vad händer om vi inte ens kommer in i kyrkan? Om polisen och säkerhetsstyrkorna stoppar oss redan innan?

Vi lämnade lägenheten och klev på spårvagnen. Några skämtade med varandra för att dölja sin rädsla. (Ju nervösare, desto ljudligare!) Vad skulle hända om vi uppmärksammades i kyrkan, kånkandes på våra ryggsäckar? Vad hände om de inte trodde på vår historia med pilgrimsgruppen från Steiermark? Vi närmade oss Votivkyrkan. Ingen sa ett ord mer. Det sista ”Vad, om?” tystnade när vi steg in i kyrkan. Från det ögonblicket var det bara handlingen som gällde.

Också den känslan är svår att uttrycka i ord. Den uppbyggda spänningen faller plötsligt undan och ger plats för en fokuserad klarhet, dynamik och spontanitet. Det är som en drog: helt enkelt härligt och verkan varar alltid under hela aktionen.

Riktat mot medierna
I aktionen kan bara symptomen namnges. Allt annat är för komplext och innebär slöseri med tid och banderolltyg. Det handlar om att föra den tigande patriotiska majoriteten till sin ”minsta gemensamma nämnare” och att träffa dem i deras identitära grundkänsla. En banderoll ska inte kräva någon förklaring. Den måste också ur ögonvrån kunna läsas och förstås på en sekund. Parollen ”Trevlig hemresa” med en liten flygplanslogga träffade till exempel helt rätt med massvis av delningar, efter illegala demonstrationer av turkar samt flera besök av Erdogan i Wien. Budskapet hade ett tydligt patriotiskt innehåll med rötterna i den identitära grundsatsen: bevarandet av den egna identiteten och kampen mot massinvandring och islamisering. Budskapen får inte enbart rikta sig till de redan övertygade medborgarna. Inte bara därför, utan också utifrån vårt etiska krav på oss själva, tillåter vi inga plumpa, människoföraktande eller hatiska budskap i våra aktioner. En kombination av provokativa, bildmässiga aktioner med sympativinnade och förnuftiga paroller är det som utgör den Identitära rörelsen. Banderollen ”Säkra gränser – säker framtid” som hissades av aktivisterna vid Brandenburger Tor, fick en så stark folklig respons att den indignerade vänsterns efterföljande beskyllningar för nazism verkade malplacerade och absurda.

Den ”perfekta” bilden är hjärtpunkten under en aktion. I vår kortlivade mediavärld råder ett bittert krig om resursen uppmärksamhet. Som patrioter befinner vi oss här i ett ovanligt läge, eftersom våra positioner träffar samhällets politiska nerv. Det finns inte en marknadsföringsbyrå som inte skulle göra vad som helst för den uppmärksamhet vi väcker! Med våra aktioner uttrycker vi det som tiotusentals tänker men håller tyst om. En bild säger mer än tusen ord och just därför måste våra bilder motsvara publikens ”tittarvanor” och vara så estetiska och professionella som möjligt. I varje planering av en aktion är den ”perfekta” bilden den viktigaste effekten. Likt en regissör, skulptör eller målare måste ledaren ha en klar mental bild. Aktivisterna och fotografen måste vid rätt tidpunkt göra det som är nödvändigt, materialet måste finnas till hands och tidsplanen stämma för att den ”perfekta” bilden ska kunna bli till. Vi måste också i förväg veta precis vad den här bilden ska säga. Ska den vara kraftfull och medryckande eller provocerande? Rolig? Ska den utlösa ilska och kämpaglöd eller medlidande och empati hos betraktaren?

En politikers chockerade min när aktivister håller upp en banderoll mot honom eller överräcker ett satirpris, det ögonblick då flygbladen, som aktivisten sprider från taket, driver isär i ett moln eller det korta ögonblick i vilket aktivisternas banderoll, som ockuperat en scen, lätt kan läsas – saknas denna bild är aktionen förgäves.

Den utsträckta handen
Det måste trumfa över alla konflikter att vi är ett folk, en kultur och en civilisation. Uppladdningen och splittringen i mångkulturalister och invandringskritiker är bara en av många fiendskaper i Europas intellektuella historia. Vi måste leva tillsammans och kommer inte att bli av med varandra. En identitär Reconquista kan bara lyckas om den har karaktären av en stor försoning. Vår beredskap till det visar vi med ett konsekvent avståndstagande från våld och öppenhet för dialog. Men vi säger också lika tydligt: Vår etnokulturella identitets överlevnad är för oss en icke förhandlingsbar grundprincip i varje debatt. Och om ni inte pratar med oss ​​kommer samtalet till er. Vi är inga tiggare. Vi är den identitära generationen. Er värld har kallat upp oss på scenen och nu stannar vi: Det är hög tid för oss – och er tid är över!

Martin Sellner

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.