I nordisk mytologi besöker Tjalve och Tor jätten Loke i Utgård. Tor blir utsatt för olika styrkeprov där han kommer till korta, därför att hans syn är förvänd. Han vill till exempel tävla i tyngdlyftning men Utgårdaloke tycker att han är så dålig att han föraktfullt ber Tor att visa sin styrka genom att lyfta hans katt. När Tor ska lyfta katten sträcker den på sig och blir längre och längre. Hur högt han än håller katten står den med alla ben i marken. Tjalve som smyger omkring i Utgård ser genom en spegel att Tor inte alls lyfter någon katt, utan självaste Midgårdsormen. När Tor efter en stund lyckas lyfta kattens ena ben blir jättarna oroliga och avbryter kampen.
Detta är en berättelse som passar bra samman med den svenska kampen mot rasismen, som är ett kraftprov lite av samma slag. Aktörerna ser inte vad de håller på med därför att deras syn är förvänd.
Samtidigt som journalister och politiker envist förnekar att invandringspolitiken är huvudfrågan inför riksdagsvalet, så är den tveklöst utan konkurrens den mest avhandlade frågan. Ledar-, kultur- och nyhetsredaktioner fullkomligt dammsuger ”marknaden” i jakt på material som visar hur nödvändigt det är att låta de som kommer hit och söker asyl få stanna, hur brunt och främlingsfientligt SD är, liksom hur angeläget det är att framhålla att alla människor är lika värda. ”Upp till kamp mot rasismen!”
Om någon ens försöker antyda att asylindustrin måste kontrolleras bättre så rusar vakthundarna till. När KDU:s ordförande Sara Skyttedal lyckades få in en artikel på DN Debatt där hon uppmanar till diskussion om asylpolitiken, så twittrade KDU:s förre ordförande ”Jag skäms”, Riksdagsledamoten Désirée Pethrys lät hälsa att hon mådde illa och hennes kollega Caroline Szyber berättade för Aftonbladet att hon fick huvudvärk. Sanna Rayman kommenterade sarkastiskt i SvD:
En fruktansvärd artikel skrevs det. Obehaglig, avskyvärd och avhumaniserande, slogs det fast. Brunt röstfiske, analyserades det. Dessutom stämde det inte med bibeln!
Det är värt att notera att förmodligen har ingen ideologi någonsin i det moderna Sverige varit så retoriskt framgångsrik som mångkulturalismen. Visst finns det kokande kritik under ytan. Jag tror att den i valet leder till att SD blir tredje största parti. Men i media och politikerled är man helt överens om en invandringspolitik som tveklöst för välfärdslandet till ättestupan. Detta till trots – och här kommer min poäng – förstår inte de kamplystna att de är i färd med ett disciplineringsprojekt. De har helt enkelt inte begripit att det är de själva som är överheten utan de tror på fullt allvar att det som pågår är en revolt underifrån; i humanismens namn, alternativt på klassiskt marxistiskt manér, beroende på hur den ideologiska plattformen ser ut. Därav följer att de också är oförmögna att se att deras kamp mot den växande rasismen i själva verket är en kamp mot ett folk som reser sig mot den mångkulturella ideologin och dess konsekvenser.
Det är här jag associerar till Tors misslyckade försök att lyfta en katt. Det går inte att klara av det styrkeprovet därför att den som utmanats är självaste midgårdsormen. Svenska folket kommer aldrig att bli ett mångkulturellt paradis, hur mycket makt- och medieeliten än anstränger sig.
Som journalisten och Afrikakännaren Bengt Nilsson konstaterar på sin blogg finns det inga mångkulturella samhällen utan betydande motsättningar. Ett tag hoppades han på Brasilien, som han inte visste så mycket om, men efter att en son skaffat sig en mörkhyad flickvän har han förstått att inte heller Brasilien har en fungerande mångkultur. Han skriver:
Dessvärre finns det mig veterligt inget afrikanskt land, eller något land i världen för den delen, som verifierar visionen om det mångkulturella lyckoriket. Tvärtom så visar verkligheten något helt annat. I samhällen där olika religiösa och etniska grupper samsas om utrymmet hyser medborgarna mindre tillit till varandra än i homogena samhällen. Det finns uppenbarligen en relation mellan tillit och gemensam identitet, vilket styrks av omfattande forskning.
När jag började resa i Afrika på 1970-talet upptäckte jag snabbt vilken misstro, ofta hat, som genomsyrar afrikaners uppfattning om varandra. Västerlänningar avfärdar gärna detta som ”stammotsättningar”, utan att närmare precisera vad det betyder. Men misstron och hatet är avgrundsdjupt och har en paralyserande inverkan på länder där människor inte kan samarbeta på grund av sina upplevda olikheter. Inte sällan urartar denna misstro till våldsamma sammandrabbningar. Ibland inbördeskrig.
Listan är lång. Sudan, Etiopien, Liberia, Kenya, Kongo, Centralafrikanska Republiken, Nigeria, Mali och så vidare. I Rwanda finns det bara två grupper av numerär betydelse men likafullt utspelade sig där för 20 år sedan ett folkmord.
Jag kan inte komma på ett enda afrikanskt land som utgör en kontrast till det jag beskriver. Ett land där muslimer och kristna, långa och korta, jordbrukare och boskapsskötare, omskurna och icke omskurna lever tillsammans i harmoni. Och har sina olikheter att tacka för denna harmoni.
Som utbildad etnolog och forskare vet jag att Bengt Nilsson har rätt. Jag är därför helt övertygad om att kampen mot rasismen – läs svenska folkets rätt till sitt eget land – inte kan vinnas. Den allt överskuggande och smärtsamma frågan är hur skadat Sverige hinner bli innan kampen mot det svenska folket avbryts. I värsta fall upphör den inte förrän den dag Sverige har förlorat all attraktivitet som land att söka asyl i. Den dag det framstår som ett bättre val att stanna i Eritrea, Syrien, Somalia etc. då är dårskapen över. Tugga lite på vad det betyder.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 