Sanning och Imerforskning

För fem år sedan blev jag inbjuden till en konferens vid Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer (CEIFO) vid Stockholms universitet. När jag fick reda på att Stefan Jonsson skulle hålla en inledningsföreläsning tackade jag nej (se vidare det jag och Gunnar Sandelin skrivit om honom och hans forskning i ”Invandring och mörkläggning I” ). Jag hade emellertid redan skrivit och skickat in mitt bidrag. Det publicerades i en anspråkslös antologi med rubriken ”Vem älskar imerforskning? En jubileumsskrift för CEIFO 2009.” Bidraget återges nedan in extenso. Eftersom jag inte haft anledning att ändra uppfattning kan det lika gärna gälla för dagens situation. Jag har efter det aldrig i något sammanhang välkomnats till svensk imerforskning (Imer: Invandrare, Minoriteter, Etniska Relationer).

***

Under många år har jag till och från forskat och skrivit i imerfrågor utan att tillhöra någon forskargemenskap. Det är inte särskilt ofta jag har haft tillfälle att rikta mig direkt till imerforskare. Jag vill därför ta tillfället i akt för att markera vad som inom imerforskningen bör vara en ständigt relevant och framlyft fråga.

Det som skiljer forskning från annan kunskapsproduktion i samhället är sanningskravet. Nu både kan och bör man givetvis diskutera vad sanning är men det tänker jag inte göra utan konstaterar bara att forskarens första plikt är att söka sanningen. Till detta kan man lägga en plikt som i och för sig inte är enbart forskarens, nämligen att det bör vara relevanta sanningar. Dessutom, enligt en emellanåt citerad uppmaning, ska vi söka efter sanningen även om vägen bär till helvetets port. Journalister har ett särskilt begrepp för detta nämligen konsekvensneutralitet, en lite snällare version av den amerikanska ”Publish and be damned”. I forskning motsvaras det väl närmast av kravet på objektivitet. En kort och brutal sammanfattning är: Lika lite som andra forskare ska imerforskare leverera partsinlagor. När jag tar till begreppet partsinlagor hoppas jag att en och annan imerforskare börjar skruva lite oroligt på sig, därför att detta är den praktiserade imerforskningens akilleshäl och den röda tråden i det jag för fram.

Ytterligare ett begrepp jag behöver för att få sagt vad jag vill är disciplinering, något som många forskare utsätter såväl medborgarna som varandra för. En sådan disciplinering brukar i Sverige numera fångas in med det lite uttjatade begreppet politisk korrekthet. I synnerhet märks denna i språket och media rapporterar i vad som tycks vara ett aldrig sinande flöde. När detta skrivs har, efter påtryckningar, ett bostadskvarter i Karlstad bytt namn från etthundrafemtioåriga Negern till något som ingen kan förargas över. Det finns också andra betänkliga kvartersnamn som väl nu kommer att uppmärksammas, som Zigenaren, Hundturken, Tattarbacken, Lappen etc. Disciplinering handlar om att tala vackert och att uppföra sig ordentligt, tydligen också för en gången tids räkning, eftersom man inte hade bättre förstånd då.

Vad har då detta med imerforskning att göra? Bara det att inom detta forskningsområde oavbrutet pågår en massiv disciplinering. Min första erfarenhet av det slaget var när Billy Ehn och jag i mitten av 1970-talet skrev en elementär lärobok med titeln ”Etniska minoriteter”. Vi tog upp tio grupper och gav en summarisk skildring av deras historia och vad som var utmärkande för dem. För avsnittet om judarna, en av de fem minoriteter som fallit på min lott att skriva om, blev jag inkallad till Mats Rehnberg, som då var professor i ämnet. Jag hade för att få lite underlag till mina tio sidor, utöver vad jag kunde läsa mig till, också intervjuat den nu avlidne sociologen David Schwartz, som hade en del beska synpunkter på vad som hände inom den judiska minoriteten i Sverige.

Mats Rehnberg hade klottrat rätt mycket i marginalen till mitt kapitel. Det var väl ingenting som var fel i sak men tonen var alldeles galen. Jag skrev om judarna utan att det verkade som jag riktigt förstod vilket oerhört övergrepp de hade blivit utsatta för. Mitt språk visade inte tillräcklig vördsamhet. Nå, jag var följsam, för mig var det inget särskilt med judar. Egentligen var det ju det som var problemet, att jag inte gjorde skillnad på folk och folk. Om man nu tycker det är ett problem, förstås.

Till disciplineringen vill jag också lägga begreppet tabuisering. Medan disciplinering handlar om att formulera sig och göra på rätt sätt, så handlar tabuisering om det som man ska undvika, inte säga något alls om.

En ledare som Brottsförebyggande Rådets dåvarande generaldirektör Ann-Marie Begler skrev i BRÅ:s tidskrift Apropå år 2000 visar tydligt att forskarna ser ämnet ”invandrare och kriminalitet” som problematiskt. För henne blev det viktigt att inför framläggandet av en forskningsrapport i ämnet framhålla att de flesta invandrade ungdomar inte begår brott. Hon meddelade det på inte mindre än tre ställen i sin korta ledare. Bland annat skrev hon: ”Varför gör BRÅ då en sådan studie? Är det inte bättre att låta bli?” Hon tyckte nu inte att BRÅ borde låta bli men att frågan alls hamnade på dagordningen är i sig komprometterande.

Skälet till att invandrares kriminalitet är så svårt att skriva om och heller inte lockar forskarna, är till en del att det handlar om ett misslyckande, en skam för Sverige att inte ha klarat av integrationen bättre. Men det handlar också om att det är svårt att växla perspektiv från invandrare som offer till invandrare som förövare. Det finns till och med ett särskilt begrepp inom den vetenskapliga litteraturen som varnar för detta: blame-the-victim. Och vi vet alla vilken risk det innebär för en forskare att ta sig an ämnet invandrare och brottslighet. Varför gör han eller hon det? Är det en rasist som smugit sig in bland alla rättrogna imerforskare? Som om forskning inte handlade om att söka förklaringar utan syndabockar.

Men ser vi på var forskarna också i övrigt spänner sina kritiska muskler så blir det begripligt. Det flödar av forskning om samhällets och makthavarnas tillkortakommanden i imerfrågor. Men när det gäller sådant som invandrare själva kan vara ansvariga för, så är det avsevärt glesare. I synnerhet blir detta tydligt när integration och utanförskap hamnar på dagordningen. Här kan det vara värt att minnas ett salt konstaterande som den tidigare nämnde David Schwartz en gång gjorde – inte som ett inslag i någon imerforskning utan som en insändare i Dagens Nyheter:

Landets levnadssätt, liksom dess kultur över huvud taget, saknar attraktionskraft på invandrare och flyktingar med avvikande kulturer och traditioner. Detta är än mer allvarligt eftersom det bland de utrikes födda finns grupper som efter flera decenniers vistelse i landet, ofta i starkt socialt och etniskt segregerade bostadsområden, fortfarande inte delar det svenska samhällets demokratiska grundvärderingar.

För att ta ett eget exempel, i en forskningsrapport betitlad ”Svenskar och zigenare” skrev jag 1998 utifrån empiriskt material helt kort om en grupp polska romer som i betydande utsträckning försörjde sig på att råna äldre människor i deras bostäder. Där återgav jag följande intervjuutdrag från en socialarbetare som visste vad hon talade om:

/…/ att lura gamla tanter på deras besparingar, det är djävligt otrevligt. Kallt! De här tjejerna de kan vara jättetrevliga, inkännande och allt sådant där i sin egen krets. Men det är som om det har inget samband. Dessa gamlingar, dom skänker dom inte en tanke. Dessa turnéer, det funkar som ett jobb helt enkelt. Och männen kör dem i bilarna. Ingen tycks fatta konsekvenserna.

Det finns ett system, där kvinnorna har som yrke att åka på turné och råna gamlingar. Det är ju deras jobb. De är professionella tjuvar. Men dom som ändå åker fast sitter ju i fängelse regelbundet. Och så är ungarna regelbundet övergivna. Ungarna får ju mat och husrum hos släkten, men det är inget speciellt bra system. Dessutom, nästan varenda yngre manlig zigenare på den polska sidan är narkoman. Karlarna flyter omkring lite hur som helst och gör sina affärer medan kvinnorna är ute och stjäl och sitter i fängelse. Så att egentligen har dom inga föräldrar dom här barnen, utan de har lite olika vårdare, vilket leder till svåra separationsskador med symtom som psykosociala sjukdomar, nervösa besvär och, särskilt för männen, till missbruk.

Snacka om att ge sig in på ett tabuerat område! Debattörer och forskare gick armkrok i sin iver att fördöma mig. Varför frågade de inte om detta och en del annat material som jag lade fram var sant och vad i så fall myndigheter borde göra åt det hela? Naturligtvis var det sant men sådant fick inte forskare säga, inte ens i form av ett autentiskt intervjucitat som beskrev ett sakförhållande. Efter att drevet gått ett tag och jag, bara som ett smakprov på hur det kunde låta, till och med blivit kallad ”gammal övervintrad nazist”, konstaterade Svenska Dagbladet att jag var Sveriges mest utskällde professor. Det var ingen rolig tid, minst av allt därför att jag förstod att många av dem som uttalade sig och fördömde mig och min bok hade så bråttom att de inte hann läsa den först. Det handlar ändå om 462 rätt fullmatade sidor.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det givetvis finns ett och annat som jag borde formulerat annorlunda men kritiken ändrade ingenting i sak. Det jag skrev var precis lika giltigt efter att drevet gått, som innan. Jag tror inte ni kan föreställa er hur starkt mitt förakt var, inte minst när det gällde en och annan imerforskare. De gånger jag inte mött skarp kritik har jag varit omgiven av kompakt imertystnad. Det är en tystnad som också verkar gälla för en lärobok som jag skrev och gav ut på Studentlitteratur för ett par år sedan: ”Svenskar och invandrare”. Inte så att jag är bitter, det är bara ett konstaterande. Jag har haft andra framgångar som gör mig ganska nöjd med livet.

Där skulle jag kunna stanna och börja hojta om forskningens frihet, demokrati och hur viktigt det är att låta alla komma till tals men eftersom jag vänder mig till akademiker som gör anspråk på att syssla med forskning, rentav vetenskap, så känns det som en lite för enkel poäng. Det kan räcka med att konstatera att disciplinerings- och tabuiseringsprocesserna när det gäller imerfrågor är mycket starka i Sverige. Jag misstänker också att disciplinerings- och tabuiseringsförespråkarna har en närmast total kontroll inom imerforskningen. Det är starka ord men ge mig namnet på en enda ledande imerforskare som inte bara bankat på helvetets port utan också fått kollegiala applåder för det, så ska jag gärna kräla lite i stoftet, be om ursäkt och mildra mitt påstående.

Om vi ska tala om framtiden så är det angeläget inom imer att börja fråga varför det blivit så här. En hypotes har att göra med att imer inte är en disciplin utan att område. De antropologer, psykologer, etnologer m fl som söker sig till ämnet misstänker jag ofta drivs av utomvetenskapliga skäl. Det kan handla om att vilja göra karriär i statsförvaltningen, alternativt att de ser möjligheten att hitta sin försörjning. Eller också handlar det om människor som dras till invandringens svåra och ofta tragiska frågor. De vill bidra till en bättre värld genom att skydda och försvara de invandrare och utlänningar som av olika skäl befinner sig i landet.

Eftersom mitt utrymme nu tar slut vill jag lite abrupt avsluta där jag startade: bra forskning arbetar med trovärdiga samhällsbeskrivningar och söker sanningen, så gott det nu går. Bra forskning väjer inte för besvärliga frågor utan söker snarare upp dem. Bra forskare tystar inte sina meningsmotståndare. Den som inte ställer upp på dessa grundvärderingar bör på ett nöjaktigt sätt besvara frågan varför medborgarna via skattemedel ska bekosta utbildningen för forskare som inte har något intresse av att bevara sin integritet gentemot de politiska markeringar, som för tillfället är på modet.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.