I ”gammelmedias” (härligt elakt begrepp, undrar vem som hittade på det) analyser av Sverigedemokraternas framgångar finns det två teman som gång på gång återkommer. Det ena är att rimligen kan inte så många som 13 procent av väljarna vara rasister. Det flödar av mer eller mindre förnumstiga konstateranden. I dag är det Maciej Zarembas tur att skriva samma sak som Staffan Werne gjorde i går i samma Dagens Nyheter. Jag blir inte förvånad. Zaremba är journalist och i den rollen tycker han det är helt i sin ordning att skriva samma sak som sagts otaliga gånger under den gångna veckan, inte olikt när religiösa samlas för att avge trosbekännelsen:
Jag tror att den verkliga rasismen är ett marginellt fenomen i Sverige. Visst, många svenskar kan misstro människor de inte förstår sig på, men det är något annat än rasism.
Nu är det ju faktiskt så att rasism är ett tillskrivet pejorativt begrepp. Jämför med att den svenska journalistkåren fick för sig att kalla det folk för enbenta, som de på tryggt avstånd betraktar, beskriver och förolämpar. Uj vad de ägnar mycket tid åt att tala, skriva och tänka på detta enbenta och därmed handikappade folk. Men så en dag får de sig skrivet på näsorna att folket inte är enbent. Då ägnar de nästan lika mycket tid åt att övertyga sig själva och varandra om att folket är tvåbent.
Ungefär så är det med rasism. Det är en hittepågrej. Rasism är en universalförklaring som journalister, extremister, fi-feminister, sjuklöverspolitiker och vilseledda medborgare tar till därför att de inte har några bättre förklaringar till allt möjligt som skaver i vårt samhälle. Rasism är ett moraliserande begrepp. Sådana är odugliga som förklaringar, därför att de resulterar inte i förståelse utan i ett avståndstagande. Den som tar avstånd förstår inte. Visst finns det rasister, precis som det finns enbenta (därmed vill jag inte påstå att enbenta är rasister) men någon stor fråga är det inte i vanliga svenskars vanliga liv.
Det andra av de begrepp som ständigt återkommer är integration. Vi måste ta itu med integrationen, skrivs det. Inte precis heller det något nytt. Möjligen har Zaremba fått detta klart för sig, eftersom han nöjer sig med att meddela att han skrev om integration för mer än fem år sedan. I en del fall verkar det som om skribenterna skulle vilja skriva volymerna men inser att det går inte, priset är för högt. T.ex. skriver gamle högerledaren Ulf Adelsohn:
Jag tycker också att Sverige ska ha en generös invandringspolitik, men vi får inte tabubelägga en diskussion om integrationen.
Visst ser det ut som om Adelsohn vill använda v-ordet. Det har ju aldrig någonsin varit tabu att diskutera integration i svensk invandringspolitik. Det har man gjort i stort sett kontinuerligt sedan 1970-talet.
Nu ska jag ägna resten av denna kommentar åt Zaremba. Anledningen är att han avslutar sin artikel med att påstå att tiden nu är mogen för att svara alla dem som röstat på Sverigedemokraterna: Vi hör vad ni säger.
Om det är sant så är det ju kanon! En genomgång av den långa artikeln visar emellertid att inte heller Zaremba hör vad de tretton procenten säger. Det han anser sig ha förstått, utöver att begreppet rasism leder fel, är att de som röstat på Sverigedemokraterna gör det därför att:
Sverigedemokraternas livsluft är fruktan. Att injaga fruktan hos andra, hos oss alla. Ännu har ingen antytt att också Islamiska statens halshuggningar i Irak kan ha bidragit till SD:s uppsving, men det är inte uteslutet. Vi skall rädas terrorister, vi skall tro att EU vill oss illa, frukta muslimer, invandrare, bakterier i utländsk mat, rumänska tiggare och ospecificerade våldtäktsmän och vi skall söka tillflykt i den etniskt ansade polisstat som är SD:s recept för ett gott samhälle.
Sedan skriver Zaremba uttryckligen att han inte vill förolämpa dem som röstat på Sverigedemokraterna. Observera, här handlar det inte om medborgare som trots medias tystnad – alternativt deras kontinuerliga och närmast hysteriska förnekande av att det förhåller sig så – ser en samhällsutveckling som leder Sverige ner i avgrunden. Enligt Zaremba lägger de sina röster på Sverigedemokraterna därför att de är rädda. Lägg särskilt märke till att i uppräkningen nämns bakterier i utländsk mat. Just så glidande försåtliga formuleringar är Zarembas specialitet. Därmed antyds mer eller mindre att dessa svenskar visserligen inte är rasister, men de är knäppgökar. Deras irrationella rädsla är så stark att de hellre vill bo i en etniskt ansad polisstat (en annan formulering för ett nazistiskt samhälle) än i ett öppet (läs demokratiskt) samhälle. I Zarembas värld är tydligen inte detta en förolämpning. Det är det i min värld, en väldigt grov sådan.
Vi går vidare till förklaring nummer två:
Men jag skulle inte bli förvånad om somliga proteströstat på SD i frustration över tågtrafiken, till exempel. Eller bensinpriset, om man bor i Norrland. Eller behandlingen på vårdcentralen. Eller hanteringen hos försäkringskassan, för att inte nämna arbetsförmedlingen. Listan kan göras ganska lång över skavanker som är extra plågsamma för den som har det knapert på alla sätt, men som ”etablissemanget” verkar strunta i.
Är detta ett uttalande från en samhällsjournalist som förlorat fotfästet eller ska det klassas som ren desinformation? Jag är hyfsat inläst på vad de olika partierna anser i olika frågor men jag vet inte på vilket sätt Sverigedemokraterna skiljer ut sig med avseende på tågtrafiken eller bensinpriset. Så jag undrar om de 13 procenten förstått något som jag inte alls förstått.
Nej, det där var bara en retorisk fras. Nu ska jag avsluta med att tala om det som är huvudskälet till att de 13 procenten röstat som de röstat. Ursäkta, att jag blir lite tjatig – vi är en växande skara som har skrivit om detta förr, inte en utan flera gånger. Men jag får väl tjata på, i förhoppning att myntet någon gång trillar ner. Maciej Zaremba, lyssna nu, du som tror att du hör vad vi säger:
Majoriteten av dem som söker och får asyl i Sverige är inte flyktingar utan människor som vill ha ett bättre liv. Sverige sticker ut genom att ta emot överlägset flest i Europa. Nu står vi inför att ta emot ytterligare 340.000 asylsökande under de närmaste fyra åren. Plus alla anhöriga till dessa som också vill hit. En majoritet av dem är lågutbildade muslimer från dysfunktionella stater. Vi har inte bostäder och heller inte jobb åt dem. Det kommer att kosta oerhört mycket. Det kommer också att öka främlingskänslan för många svenskar/tidigare invandrare eftersom hela demografin förändras. Det leder till fler etniska konflikter och ökad kriminalitet. Detta är inte fruktan utan en välunderbyggd slutsats som jag drar i rollen av samhällsforskare.
Maciej Zaremba, och alla ni andra kultursnubbar som tror er ha förstått, varför är det så förtvivlat svårt för er att ta till er ovanstående sammanfattning av den mycket besvärliga situation som Sverige befinner sig i?
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 