Syftet med denna fundering är inte att ge någon allmän bild av Thailand utan att ställa medborgarnas nationalism i relation till den västerländska kultur- och maktelitens syn på nationalism, i synnerhet i Sverige. Det som gör Thailand intressant i en diskussion om nationalism är att landet aldrig har varit kolonialiserat och heller aldrig haft Europa och västerländsk kultur som någon förebild. Nationalismen har därför aldrig på allvar blivit ifrågasatt.
Med detta konstaterande avser jag inte att romantisera Thailand. Där finns betydande politiska motsättningar, liksom en utbredd korruption. Jag har också fått vissa inblickar i det thailändska rättssystemet och är inte imponerad, för att formulera kritiken som ett understatement.
I svenskt medvetande presenterar sig Thailand som ett tropiskt semesterparadis. Under förutsättning att plånboken är tillräckligt tjock kan svenska familjer fly dit någon jul- eller sportlovsvecka under vintern. Thailand blir vår tids motsvarighet till 60-talets Mallorca, inte längre vare sig särskilt exklusivt eller ens exotiskt, i varje fall inte för den vanlige turisten, utan kunskaper i thailändska och rätt ointresserad av något utöver vänligt bemötande, sol, värme, badvänligt hav och god mat.
En och annan åker förstås till Thailand med andra intressen. För en del handlar det om att hitta en yngre partner, för andra att göra ett längre avbrott i det svenska livet, lämna sitt ekorrhjul och pröva på något annat. På Koh Lanta, en liten semesterö, finns det inte mindre än två svenska skolor och svenskarna är förmodligen den allra största gruppen av turister, alltifrån charterturister till de som bor där långa tider i egna bostäder.
Thailand, om än inte Koh Lanta, har i svenska medier målas upp som prostitutionens Mecca. Den bilden finns det täckning för på en handfull turistorter, men den har blivit oproportionerligt uppblåst i Sverige. Thailand är ett stort land, såväl till ytan som befolkningsmässigt, och det är fullt möjligt att prostitutionen med hänsyn till befolkningsunderlaget inte är större än i exempelvis Sverige. För den som inte särskilt söker sig till sådana miljöer är den inte närvarande annat än genom att man emellanåt möter äldre västerländska män med yngre thailändska kvinnor.
Thailand har två nationalsånger. Den äldre, som numera är ett slags kungssång, är från 1913 och hyllar kungen, vilket väl inte precis är någon överraskning. Alla som har varit på en thailändsk bio känner igen den, eftersom den där spelas som inledning, samtidigt som en bild på kungen visas. Så här lyder den i översättning:
Vi, hans majestäts undersåtar
böjer våra hjärtan och huvuden
i respekt för regenten, vars överlägsenhet är gränslös
och enastående i den grandiosa Chakri-dynastin
Siams största
Med stor och evig ära
Vi är trygga och fredliga på grund av ditt kungliga styre
Som ger folket lycka och fred
Må allt som du önskar ske
Som du med hela ditt stora hjärta hoppas
Och vi önskar dig seger, hurra!
Kungen är med andra ord folkets främste företrädare, självklart klokast och den som man ska förlita sig till: ”Må allt som du önskar ske” är en formulering som liknar vår egen bön ”Ske din vilja …”. Kungen är ingen gud men han är helig och skillnaden är hårfin.
När kungssången spelas står alla thailändare upp för att visa sin respekt inför monarken, och därmed givetvis också för nationen. År 2008 blev en thailändare åtalad för att han inte hade rest sig när den efter sedvanligt mönster spelades på en biograf. Denna kungasång spelas också på teatrar som inledning, liksom på teve- och radiostationer, när de börjar och slutar sina sändningar. Detta skedde också i exempelvis Storbritannien långt in på 60-talet.
Den yngre sången, som är den egentliga nationalsången, är skriven 1932 och antogs 1939. Den påminner lite om Polens nationalsång och alla thailändare kan den, dels därför att den spelas och sjungs flitigt i skolorna, men också därför att den spelas klockan åtta varje morgon i högtalare över hela Thailand och sedan också klockan sex på kvällen i de större städerna. Det är till och med så att när polisen till exempel gör raider i bussar för att upptäcka illegala invandrare, oftast burmeser och kambodjaner, så kan polisen, om de misstänkta talar thailändska och påstår sig vara thai, be dem sjunga nationalsången. Kan de inte göra detta felfritt så betraktas de som avslöjade.
En av flera översättningar lyder som nedan. Här älskas inte landet för att det är så vackert, lika lite som sången handlar om solen, himlen och sådant. Nationalsången handlar om nationen och dess försvar. Observera den territoriella medvetenheten i första raden, liksom konstaterandet att om man är thai så är man beredd att offra varenda droppe av sitt blod för nationen.
Varje centimeter av Thailand tillhör thailändarna
som under lång tid upprätthållit sin suveränitet
eftersom thailändarna alltid har varit enade.
Thailändarna älskar freden
Men är inga ynkryggar i krig
De kommer aldrig att underkasta sig tyranniet
Alla thailändare är redo att offra varje blodsdroppe
För nationens trygghet, frihet och framsteg.
Det är frestande att säga att detta är ord och inga visor, men det är ju just en visa det är – Thailands viktigaste visa. I Thailand är såväl fattig som rik främmande inför tanken att inte bejaka och vara stolta över det egna landet, totalt främmande. Alla thailändare jag mött under kanske trettio års resande från och till i Thailand är förbehållslöst stolta över att vara thailändare. Då ställs ändå nationalismen på rätt hårda prov just där jag och min familj har vårt hus, i den muslimska delen av Old Town på Koh Lanta. Hundra meter bort börjar stadens buddhistiska halva. Den fysiska segregationen är tydlig, såväl när det gäller byggnader som invånare. Gränsen går inte bara mellan religionerna utan har också klasskaraktär. Det är huvudsakligen den fattigare fiskarbefolkningen som är muslimer. Detta till trots märks inga större spänningar. Den övergripande thailändska identiteten håller samman detta samhälle. Däremot finns det andra stora och allvarliga konflikter, som gjort att militären tagit makten och utlyst undantagstillstånd. Dessutom, längre söderut i Thailand pågår ett lågskaligt och mer eller mindre permanent krig mellan buddhister och muslimer. Där finns inte det nationella kittet, eftersom dessa muslimer hellre vill höra till det muslimska Malaysia än till det buddhistiska Thailand.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 