När makten pekar med sitt kraftfulla finger, titta inte dit utan granska fingret. När makten sätter strålkastarljuset på ett visst fenomen, fråga vad det är som hamnar i skuggan. Vad är det som vi inte bör intressera oss för? Paul Valéry gav en gång ett bra svar: ”Politik är konsten att hindra människor att lägga sig i det som angår dem”.
Svenskar är fantastiskt bra på att inte lägga sig i det som angår dem.
När fingret pekar och strålkastaren lyser på den svenska rasismen och det blir den enda acceptabla förklaringen till att landet är uppdelat i ”vi och dom”, så är det något vajsing. Fingret pekar anklagande på svenskarna medan invandrarna ligger i mörker. Men hur går det ihop? De allra flesta svenskar, också de som är kritiska mot invandringspolitiken, blir ju jätteglada när de träffar någon invandrare som säger att han eller hon absolut vill bli så svensk som möjligt och att Sverige är ett jättebra land.
Den där rasistiske svensken som säger att ”Nähä, du får inte alls bli svensk!”, den tror jag är rena fantasin. Det händer givetvis att invandrare blir misstänksamt hanterade, liksom att de blir uteslutna ur vissa sammanhang. Ibland är det orättvist, men något slags förklaring finns det alltid. Och den förklaringen är mycket sällan rasism, om man nu inte har en så vid definition av begreppet att den täcker alla former av diskriminering.
På bloggen har jag flera gånger, så där lite i förbigående, markerat att rasismen inte förklarar den starka segregation som finns i Sverige. I synnerhet blir det stötande när välbeställda och rättänkande medborgare som bor i områden som arbetslösa, lågutbildade och bidragsförsörjda invandrare inte ens besöker, pekar med ett anklagande finger på de medborgare som morrar över att deras vardagstillvaro invaderas av människor med andra vanor och livsideal. Svenskarna däruppe, de som i sin vardag inte behöver besväras av andra främlingar än sådana som är av samma slag som de själva – kallar svenskarna därnere, som tvingas dela vardag med främlingar av ett helt annat slag än de själva, för främlingsfientliga. De är nöjda med sig själva och varandra. För mig är det klassförtryck.
När det visar sig att många av dem som gärna anklagar mindre framgångsrika etniska svenskar för att vara rasister, inte bara befinner sig till vänster på den politiska skalan utan att de skriker högre ju längre ut till vänster de befinner sig, då räcker inte begreppet klassförtryck utan det behövs något skarpare. Klassförrädare kanske?
Nå, om vi nu ger oss in på de förbjudna intellektuella jaktmarkerna och talar om det som inte får talas därför att det angår oss, så är huvudorsaken till segregationen att de människor som beviljas asyl i Sverige inte vill bli svenskar. Dessa är av ett helt annat slag än de som i en gången tid bröt upp från europeisk fattigdom och bestämde sig för att emigrera till nybyggarländer som USA, Kanada och Australien.
Det första och starkaste skälet till att de söker sig till Sverige är inte att de vill komma ifrån sina hemländer. De skulle gärna stanna kvar men antingen har de drabbats av något av alla dessa ständigt pågående krig, de befinner sig i en akut konflikt med en annan religiös eller etnisk grupp, eller så håller fattigdom och livsvillkor dem i ett järngrepp. De ser ingen framtid.
Om man diskuterar i termer av push and pull, så finns det till en början enbart pushfaktorer. Pullfaktorerna kommer till när de begriper att Sverige kan vara räddningen, men det är sekundärt. För de svenskar som emigrerade till USA var det tvärtom. Det var först när de fick höra om det fantastiska landet långt västerut som de började jämföra med sina egna sämre villkor. De ville använda sig av sin styrka och skapa sig ett bättre liv i ett nytt och mindre färdigt land.
När desperata människor i exempelvis Syrien, Somalia och Eritrea ”tvingas” att söka sig en annan framtid, så är dörrarna stängda till länder som ter sig attraktiva. Det finns emellertid några dörrar som står på glänt och så finns det en dörr som nästan är vidöppen: den svenska. Om Sverige vet de ingenting förrän de börjar fråga sig vart de kan ta vägen. De upptäcker då att Sverige är ett välfärdsland, vilket betyder att de som beviljas asyl samtidigt garanteras överlevnad, att inte hamna i nöd och gå under. För svenskar som aldrig levt i ett land där risken att faktiskt gå under är en realitet, är det svårt att förstå skyddsnätets attraktivitet.
Hur bär man sig då åt för att få asyl i Sverige? Eftersom man inte vet det och eftersom så mycket står på spel, behöver man flyktingsmugglarnas expertis. Man samlar ihop de tillgångar man har, köper sin resa och landar vanligtvis utfattig i Sverige. Man gör sig själv till en person eller en familj som systemet ”flyktingsmuggling” förmedlar över till nästa system – ”svensk flyktinghantering”. Själv kan man just ingenting göra, ja det är värre än så, man får inte göra nästan någonting. Asylanten är inget subjekt, som i det nya landet ska skapa ett drägligt liv åt sig och de sina, utan ett objekt i ett totalt omhändertagandesystem. Också här är skillnaden enorm mot de svenskar som utvandrade till Amerika. I det svenska systemet är man ett vårdobjekt. Man får mat, man får en bostad, man kanske till och med får en kärleksfull omvårdnad, men rätten att få försörja och därmed bestämma över sig själv, rätten att känna stolthet och kunna se i andra människors ögon att de ser en som en jämlike, nej så är det inte.
Detta är utgångspunkten. Den sysslolösa och meningslösa existensen på en flyktingförläggning är det som erbjuds och det är en mycket mycket lång väg till den existens som svenska medborgare tar för given. Spottar man i händerna och vill ta itu med sitt eget liv så blir man nog bara tillsagd av en eller annan svensk funktionär att gå och tvätta sig. Det man har är sina minnen, ett antal inte särskilt tillämpbara kompetenser och sitt språk. Man har sin gud och om man sköter sina böner och går till moskén på fredagar, så blir livet inte så kaotiskt, som det annars skulle vara.
Gränsen till svenskarna är absolut. Frågan hur man ska bära sig åt för att bli svensk finns inte på agendan. Snarare gäller det att ta sig i akt så att man inte hamnar i situationer som man inte vet hur man ska ta sig ur. Det är inte ens så att man vet att man inte vill bli svensk utan man befinner sig i en situation där frågan hur man bär sig åt för att integreras inte är begriplig.
Nå, åren går, man hittar kanske sina landsmän i någon invandrarort, man lär sig tillräckligt med svenska för att ta sig fram. Man kanske till och med hittar ett jobb och kan häva sig upp ur bidragsträsket. Vill man bli svensk då? Nej, varför skulle man vilja det? Man kanske bor i ett område där det finns svenskar, men med dem har man inga sociala relationer. Man har sitt liv i Sverige, men sin unga själ i en minoritetsgrupp – syrierna i Botkyrka kanske. Sin gamla själ har man kvar i Syrien. Man har mobil, dator och parabol till teven. Modern kommunikationsteknik gör det möjligt att bygga broar mellan det gamla och det nya livet, men ingenstans finns det något utrymme för att bli svensk. Man har hittat ett annat levbart liv, livet som invandrare i Sverige. En del av de svenskar man ändå har en eller annan kontakt med är helt ok. De lever visserligen på ett annat sätt, men vad ska man säga om det? En och annan som man träffar verkar ta avstånd. Det är väl inte precis ok, men det är så livet fungerar. Hur skulle det annars gå till?
Om man kan tillräckligt med svenska och är tillräckligt intresserad för att följa svenska medier, då får man klart för sig att rasismen är ett allvarligt problem och huvudförklaringen till segregationen.
Jasså.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 