Det globala lidandet

Sverige är en nation. En nation är en samhällsbildning med fasta gränser gentemot omvärlden. Invånarna, människor med medborgarskap, har ett antal långt gående skyldigheter och rättigheter, vilka sammantagna signalerar att detta är ett välfärdsland. Den stat, till vilken medborgarna enligt demokratins regler delegerat ansvaret, griper med sina beslut långt in i medborgarnas liv. Det har jag tidigare skrivit om under rubriken statsindividualism.

Ett växande antal människor där ute, i resten av världen, vill komma in i detta slutna system, för permanent bosättning eller som gäster. Även om åtminstone två av sammanlagt åtta riksdagspartier anser att fri invandring är önskvärt (Miljöpartiet och Vänsterpartiet) är det omöjligt att släppa in alla. Då faller välfärdssamhället samman. Det måste ske ett urval och för att detta ska gå korrekt till har svenska folket uppdragit till sin regering och ett antal verk och myndigheter att kontrollera att dessa människor blir korrekt identifierade, bedömda och hanterade. Om de har för avsikt att skada eller utöva något slags destruktiv verksamhet gentemot invånarna ska de avvisas.

De som ansöker om ett permanent uppehållstillstånd måste givetvis kontrolleras extra noga och det ska fastslås att ett permanent uppehållstillstånd är till gagn för landet och dess invånare, innan detta uppehållstillstånd beviljas (Nej, så är det ju inte men så borde det givetvis vara). Andra vill bara stanna en bestämd tid, inte så få för att tigga. Men tre månader är max. Därefter måste de lämna landet.

Gentemot dem som inte har tillåtelse att stanna eller vistas i landet finns inga som helst förpliktelser. Vad de gör med sina liv eller vad som händer dem är inte en svensk angelägenhet. För att systemet ändå inte ska bli alltför grymt finns det dels dispensmöjligheter – de som anförtrotts makten kan i tillräckligt ömmande fall göra undantag – dels kan överstatliga organisationer som FN och Europadomstolen framställa önskemål och göra påpekanden. Det största undantaget avser givetvis flyktingar och definitionen på en flykting ges i Genèvekonventionen (nävisst, inte i Sverige men i många andra länder).

Ovanstående är ”basic” och gäller naturligtvis inte bara för Sverige utan för alla länder runt om i världen, där det alls finns en fungerande regering och migrationsmyndigheter. Människor som bryter mot detta regelsystem riskerar inte bara att kastas ut från landet utan också att straffas. Det gäller – eller borde gälla – för såväl inkräktare som för politiker och ansvariga företrädare för relevanta myndigheter. Den makthavare eller tjänsteman som missköter sitt uppdrag borde inte bara riskera avsked utan också, när det gäller mer allvarliga tjänstefel och försummelser, att dras inför domstol och straffas.

Inte heller det fungerar i Sverige. Det är möjligt ta sig in i landet utan identitetspapper. Argumentet är att den som flyr för sitt liv ska inte behöva tänka på identitetshandlingar. Resultatet är att så gott som alla asylsökande, varav en majoritet inte flyr för sina liv, kan beviljas asyl. Politiker har också möjlighet att fatta beslut om att människor som vistas illegalt i landet ska ha få tillgång till sjukvård och deras barn måste få gå i svensk skola.

Att människor som inte är säkert identifierade släpps in i landet betyder att de kan vara grovt kriminella och terrorister, enbart här för att skada landet och invånarna. Organiserad brottslighet och kriminella gäng tillhör i dag den svenska vardagen. En oproportionerligt stor andel av dem som sitter i fängelse består av invandrare och utlänningar som vistats illegalt i landet. En annan konsekvens av den illa kontrollerade invandringen är att välfärden är minst sagt ansträngd. Bostadsbristen och arbetslösheten är stor. Trycket på svenska skolor och sjukhus är hårt.

Politiker och journalister undviker så långt det är möjligt att koppla samman invandringen med olika samhällsproblem. Det är möjligt för ledande politiker att tvärljuga inför medborgarna. Det har nog samtliga statsråd gjort som haft ansvar för migration och integration under de senaste åren, utan att detta har beivrats. Ibland är lögnerna väldigt grova, vilket i synnerhet gäller invandringens kostnader. Invandringen är lönsam, har det påståtts. När detta framstått som helt orimligt har politikerna sagt att det måste få kosta att vara en humanitär stormakt, dock utan att tala om hur mycket det får lov att kosta och utan att ens själva känna till kostnaderna. Jag kan bara konstatera att det inte finns någon som helst moralisk eller politisk legitimitet i att undanhålla medborgarna kostnaderna. Det är sådant regeringar ska falla på men det sker inte i Sverige.

Jag ska inte fortsätta den plågsamma uppräkningen. Detta är inte några nyheter för bloggens läsare. Snarare är det så att samma uppgifter kommer igen gång på gång, därför att de är djupt störande.

Detta med att politiker, funktionärer, journalister och medborgare inte förstår och därför upplöser spelreglerna för hur en nation ska fungera gentemot omvärlden är ett konstant och pågående fenomen som vi alla varje dag kan ta del av via nyhetsflödet. Det är OK för makthavande politiker att bedra sina uppdragsgivare (väljarna) och finansiärer (skattebetalarna), antagligen därför att de är övertygade om att syftet är gott. I Sverige applåderas lögnerna. I och med att alla politiker (utom SD) är överens, i och med att medierna och opinionsbildarna också är överens, så övertygar de en förkrossande majoritet av folket om att det svenska haveriet inte är något haveri, utan tvärtom en generositet som landet kan kosta på sig och vara stolt över. Mera applåder!

Den minsta gemensamma nämnaren för alla dessa regelbrott är det globala lidandet. En majoritet av svenskarna kan inte acceptera att andra människor runt om i världen har det sämre. De är krigsdrabbade, de är fattiga och de är förtryckta. Det betyder att det är synd om dem och att de lider. Svenska myndigheter och svenska folket måste ta sitt ansvar och hjälpa dem! För oss som har en klar uppfattning om var gränsen mellan Sverige och omvärlden går är detta förhållningssätt värre än orimligt, det är groteskt. Vi kan inte förstå annat än att det leder till välfärdssamhällets undergång. Emellertid, det hjälper inte hur många bevis och tungt vägande argument vi anför. Politiken ändras inte. Det enda som ändras är vår egen status. Vi som ser vad som händer och blåser i våra visselpipor döms ut. Vi har inte rätt uppfattat världens lidande. Det är oss det är fel på.

Frågan är: Hur i all sin dar blev det så här? Varför legitimeras svenskt politiskt vanstyre av att det finns människor runt om i världen som lider? Inte svenska medborgare utan vilka människor som helst, var som helst.

Det finns inte ett utan många svar på denna fråga. Här ska jag argumentera för att en gränslös empati har tagit herraväldet. Sverige är inte medelvägens rike, inte någon dyrkare av det som är lagom. Sverige är ett land där befolkningen tappat förståelsen för vad en stat är och där makthavarna låter sitt förnuft fördunklas av världens lidande.

Här behöver jag göra en utvikning för att klara av argumenteringen för påståendet ovan.

I mänskligt liv finns en dualism, som samhällsforskningen begreppsligt/analytiskt försökt fånga in. Ett av de mest spridda begreppsparen är Gemeinschaft och Gesellschaft, som den tyske sociologen Ferdinand Tönnies myntade på 1880-talet. Wikipedia ger följande definition:

Begreppen beskriver två olika samhällstyper där det första, Gemeinschaft, avser en samhällsform som bygger på personliga och familjära relationer, ärvd status och en enande känsla av gemenskap liknande medeltidens skråsamhälle. Gesellschaft avser en mer modern samhällstyp med individualism, arbetsfördelning, institutioner och status skapad genom arbete och utbildning.

På engelska motsvaras begreppsparet av society/community. På svenska har vi inte riktigt den tudelningen därför att kommunen är ingen ”Gemeinschaft” utan en del av ”Gesellschaft”. Man skulle lite otympligt men begripligt kunna skriva Stat/kommun – lokalsamhälle. Hur som helst har denna uppdelning varit utgångspunkten för många fler uppdelningar. Man kan till exempel tala om civilisationer och stamsamhällen. Civilisationer har lyckats bygga upp en Gesellschaft medan stamsamhällen är enbart ”Gemeinschaft”. Med denna uppdelning kan man diskutera hur Civilisationer föds. Varför stannar inte alla mänskliga samhällen kvar på stamnivån? Den diskussionen tänker jag inte föra här. Man kan också diskutera vad det är som hotar en civilisation. Sådana har som bekant gått under i mänsklighetens historia. Vad är det som utgör ett hot? På vilket sätt kan en civilisation förlora sin Gesellschaft? Det är en fråga som upptar mig och som är kärnan i den här texten.

En något annorlunda terminologi har föreslagits av den svenske sociologen Göran Ahrne med begreppen ”Vardagsverklighet och struktur”. Han gav ut en bok med just det namnet år 1981 och där skriver han, i första hand inspirerad av Sartre:

Uppdelningen i vardagsverklighet och struktur är inte en uppdelning i subjekt och objekt eller individ och samhälle. Vardagsverklighet och struktur är två olika sätt att beskriva delar av den samhälleliga verkligheten. Vardagsverkligheten är den miljö som en enskild individ vistas i med dess stora mängd av skilda innehåll. En strukturell beskrivning syftar till att analysera sambanden mellan många olika vardagsverkligheter, men i denna beskrivning eller analys faller många bitar av de enskilda vardagsverkligheterna bort. Sambandet mellan olika vardagsverkligheter måste med nödvändighet analyseras på ett mer abstrakt sätt än varje enskild vardagsverklighet.

Olika fenomen har olika betydelse i vardagsverkligheten respektive ”strukturernas värld”. Solsken, som betyder så oerhört mycket i vardagsverkligheten är förhållandevis likgiltigt i strukturernas värld medan olja är ”strukturell hårdvaluta”, sådant som kan störta länder i krig med varandra, samtidigt som det i mångas vardagsverkligheter är en nödvändig men ändå perifer vätska. Strukturernas värld är rationalitetens värd, kunskapens värld medan vardagsverkligheten är verkligheten som den förstås från människornas vardagsupplevelser. Såsom Ahrne lakoniskt skriver är jorden platt och solen går upp och ner i de flestas vardagsverkligheter. På en strukturell kunskapsnivå är detta däremot osant.

Den uppdelning som jag själv tycker är mest fruktbar är hämtad från den fenomenologiske filosofen Alfred Schutz. Hans begreppspar heter strukturvärld och livsvärld (unsere alltägliche Lebenswelt). Livsvärlden består av den individuellt upplevda vardagsverkligheten, till vilken envar bland oss vaknar upp varje morgon och i vilken vi alla utför våra sysslor enligt vissa rutiner – ungefär likadant dag efter dag. Livsvärlden är en repetitiv verklighet.

Inte alla men de mest betydelsefulla bindningarna till andra människor är affektiva. Även om relationerna givetvis nästan alltid också kan uppfattas som instrumentella så är det känslorna som bygger livsvärlden och till skillnad från systemvärlden, som jag ska återkomma till, så byggs denna värld nerifrån. ”Relevanta andra” är människor som betecknas som släktingar som heter pappa, moster, kusin etc., vänner och arbetskamrater som heter Olle, Bettan, Tina, Lasse etc. Därtill kommer etniska ”bröder och systrar”. Livsvärlden är en primär verklighet i vilken ålder och kön är avgörande kriterier. Individen träder in i den vid sin födsel och lämnar den med sin död. Den finns där alltså såväl före som efter individen, trots att den är uppbyggd kring individen. Livsvärlden är det stycke vardagsverklighet som individen kan överblicka, en verklighet som är tagen för given, som står utom allt tvivel och i vilken individen är ”klarvaken”.

Det som gör oss alla, i egenskap av individer, övertygade om att denna värld finns är vetskapen om att handlingarna inte bara går att upprepa (I can do it again) utan att detta också sker. De flesta dagar är ganska lika varandra och de flesta bland oss gör i livsvärlden dag efter dag ungefär samma saker, i ungefär samma ordning. I denna värld skulle man kunna säga att nästan allting är inom räckhåll. För att använda den amerikanske filosofen William James’ distinktion mellan ”kunskap via bekantskap” och ”erfarenhetskunskap” så är det den värld som jag har kunskap om via egna erfarenheter.

Livsvärlden har sin motpol i systemvärlden, men där är det inte individen som känslovarelse som står i centrum utan en rationellt och strategiskt kalkylerande individ – det som inom nationalekonomin brukar benämnas ”economic man”. Medan individen är utgångspunkten för livsvärlden och således varken stor eller liten i sin egen livsvärld, kan en individ vara stor eller liten, central eller perifer i systemvärlden. Till detta kan man lägga att också systemvärlden består av flera system, varför man snarare bör tala om systemvärldar, i relation till den uppspaltade livsvärldens delvärldar.

Exempelvis gestaltar Staten en form av systemvärld. I Sverige påtar sig staten gärna rollen av en symbolisk förälder. I ett demokratiskt samhälle är systemvärlden ansvarig inför medborgarna och har politiskt intresse av att vilja deras väl. Kärnvärdet heter rättvisa. I livsvärlden kan denna systemvärldens rättvisesträvan få oönskade konsekvenser. Alla får lika villkor även om det i praktiken innebär att vissa måste halshuggas och andra läggas i sträckbänken. Systemvärlden kan frestas att införa kvotering (orättvisa) för att exempelvis nå en bättre fördelning mellan könen i vissa sammanhang.

Vilket begreppspar man väljer är inte så viktigt, så länge man har klart för sig att systemvärlden är oupplösligt förenad med civilisationen och att den, precis som varje livsvärld, måste vårdas. Den är inte för alltid given och den tål inte vad som helst. Viktigt är till exempel att systemvärlden behåller våldsmonopolet. Om den förlorar detta, så förlorar den sin auktoritet och går under. (Det är ett tema jag kan utveckla någon annan gång). Här laborerar jag med att denna värld går under om den blir känslostyrd och det menar jag att den delvis har blivit i Sverige. Den klassiska diskussionen av relationen mellan Systemvärld och Livsvärld (egentligen med begreppen Gesellschaft och Gemeinschaft) är att Gesellschaft konkurrerar ut och ”äter upp” Gemeinschaft. Också det är en diskussion jag lämnar utanför här men den passar bra att nämna som bakgrund till det som enligt min uppfattning sker i Sverige. I livsvärlden dominerar nödvändigtvis känslorna, i systemvärlden dominerar den rationella kalkylen och det strategiska handlandet. När den svenska systemvärlden släpper in lidandet, och i synnerhet då det globala och oändliga lidandet – som jag menar att den har gjort – som en relevant faktor för den förda politiken, så underminerar den sin egen legitimitet.

Strukturvärldens uppgift är att lägga grunden för levbara livsvärldar. Det klarar den inte om den är känslostyrd. Den klarar heller inte rättvisekravet om den inte drar en skarp gräns mellan sina uppdragsgivare och andra människor i världen. När svenska politiker tar på sig ansvaret att med svenska skattemedel och på svenskarnas geopolitiska revir minimera det globala lidandet, så förlorar den svenska systemvärldens sin legitimitet. Frågan är bara hur länge det dröjer innan tillräckligt många av uppdragsgivarna/medborgarna upptäcker detta och kräver en förändring. Och följdfrågan: är skadorna reparabla?

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.