Befrielsens patologi

Den brittiske historikern Arnold Joseph Toynbee (1889 – 1975) arbetade i tre decennier med ett slags metaversion av världshistorien. Resultatet, ”A Study of History”, publicerades i sammanlagt tolv band. Huvudtemat är civilisationers uppgång och fall. Toynbee var på sin tid en av världens mest lästa historiker. I dag är han halvt om halvt bortglömd.

Toynbee menade att civilisationer uppstår på så sätt att små grupper ger sig i kast med stora problem. Om de klarar att hantera problemen växer civilisationerna. Och motsatt, om dessa grupper misslyckas stannar civilisationen av i sin utveckling, går kräftgång och när det går riktigt illa så havererar den.

Det som gör att jag här tar upp Toynbee är att han efter grundliga studier av bortåt ett trettiotal högkulturer slog fast att dessa inte gick under på grund av yttre hot, utan de begick självmord: ”Civilizations die from suicide, not by murder.” Det bör kanske tilläggas att precis som civilisationer uppstår genom framgångsrika minoriteters agerande, så kan de också räddas från undergång genom att de styrande lyckas rätt förstå och lösa de problem och förhållanden som annars skulle leda mot ättestupan. Toynbee menade att det är frestande att se civilisationer som en form av organismer men att detta är vilseledande. De är ett slags ”viljornas produkter” (product of wills), såväl när de är på uppgång som på nedgång.

Man achieves civilization, not as a result of superior biological endowment or geographical environment, but as a response to a challenge in a situation of special difficulty which rouses him to make a hitherto unprecedented effort (Volume 1, Oxford 1934, s. 570).

Självmordstanken, som emellanåt förs fram på nätet, såväl med avseende på Europa och västerländsk kultur, som när det gäller det svenska välfärdssamhället, är lockande att spinna på, eftersom självmordet när det gäller mänskliga varelser är en lösning på problem som, för den som tar livet av sig, framstår just som olösliga. Den tanke jag här vill ta upp, inspirerad av Toynbee, även om det inte är något som han skriver om, är att varje civilisation bär på fröet till sin egen undergång. Jag ska till och med – så gott det nu låter sig göra när det gäller sådana här övergripande resonemang – pröva hypotesen att det är samma frö som för den västerländska högkulturens del, och då i synnerhet för den svenska kulturen, leder till såväl uppgång som fall.

Att en högkultur kan bära på fröet till sin egen undergång betyder inte självklart att stora västerländska civilisationer som den europeiska och den nordamerikanska är på väg att gå under, eftersom de kan härbärgera många trender samtidigt – såväl sådana som skapar välstånd som de som leder till utarmning och fattigdom. Det sägs att det bästa och det sämsta hittar man alltid i USA. Det är fel att tala om en balans men landet är tillräckligt stort för att parallellt rymma konstruktiv styrka och destruktiv svaghet. Ett liknande resonemang kan föras för Europas del. Styrka och svaghet finns sida vid sida. Den tanke jag laborerar med är att detta inte gäller för ett litet land som Sverige.

Den västerländska högkultur som svenskarna mer än antagligen något annat folk bejakar, är resultatet av en process där befrielse är det bäst förklarande begreppet. Befrielse är vägen och frihet är målet. Vad är det då man ska befria sig ifrån för att nå målet? Längre tillbaka är religionen ett trovärdigt svar. I dag är svaret skillnader. Skillnader är farliga, det undergräver dogmen om allas lika värde, det skapar ett vi och dom i samhället. Eftersom hela den västerländska kulturen är inriktad på att trycka ner och mobba de andra måste ett helt annat slag av västerländskt samhälle byggas upp. För att kunna göra det måste vi riva och lämna bakom oss det orättvisa förtryckarsamhället. Ja, ungefär så ser denna tankegång ut.

Låt oss slippa alla band helt enkelt! Ett antal debattörer har hävdat denna position som föredömlig. Den engelske sociologen Anthony Giddens kallar detta slag av frihet för posttraditionell. Hans tyske kollega Thomas Ziehe har lanserat begreppet kulturell friställning.

Det friställda förhållningssättet gentemot traditioner och etablerade värderingar kan också förstås med hjälp av sociologen Max Webers klassiska uppdelning i värderationalitet och målrationalitet. Värderationalitet är när värderingarna styr och formger beteendet på ett bestämt sätt. Religion och tradition är utpräglat värderationella perspektiv, som håller sina proselyter i strama tyglar. Att som god lutheran och kristen gå i kyrkan varje söndag är en värderationell handling.

Målrationalitet är liktydigt med det valspråk som (oriktigt) brukar tillskrivas jesuiterna, det vill säga att ”Ändamålet helgar medlen”. När till exempel Aftonbladet den 9 augusti 2001 publicerade arrangerade bilder på nazistiska ungdomar som gjorde hitlerhälsning, givetvis utan att informera om att de var arrangerade, så var detta ett skolexempel på målrationalitet. Här kan man urskilja två målsättningar, det ena och uppenbara är, att det gäller att med alla medel bekämpa nazismens utbredning. Men det finns också ett annat och starkare målrationellt motiv: det gäller att göra så spektakulära reportage som möjligt, i syfte att locka lösnummerköpare. Med andra ord, ett krasst ekonomiskt motiv.

När jag väljer det lite udda exemplet med Aftonbladet, så är det för att visa att kapitalismen utgör målrationalitetens bästa grogrund. I jakten på pengarna är det ofta framgångsrikt att ägna sig åt slakt av heliga kor. Kanske kan man rentav tolka sammandrabbningen mellan ”liberala västerländska värdesystem” och ”islamistiska terrorhandlingar” som en krock mellan mål- och värderationalitet. Alldeles tydligt är, att även om pengar är nödvändigt också för terrorister i deras verksamhet, så är varken pengar eller välstånd något islamistiskt mål.

En trovärdig hypotes är att varje samhälle producerar det slags människor som det behöver. Framtidssamhället behöver framtidsmänniskor och det som främst karakteriserar dessa är att de är fria, eftersom man aldrig fullt ut kan veta vad som händer. Individer som varken är förankrade i sin etniska eller nationella tillhörighet, sina släkter eller i sina lokala miljöer, har därför störst möjligheter att bli vinnare. Det innebär också att sociala system frikopplas från det fysiska rummet.

I “The Consequences of Modernity” (Polity Press 1990) kallar Anthony Giddens detta för disembedding. Vi får en ny klassindelning, där de som är friast är de mest framgångsrika, de som accepterar och kan exploatera ständigt förändrade villkor. De verkliga förlorarna är de som fastnar eller aldrig lyckas frigöra sig, som sitter mentalt fast i orubbliga föreställningar, som rotar sig i en segregerad lokal kultur.

Genom att rikta om strålkastarljuset från ”majoritetens tyranni”, som kännetecknar det moderna samhället och istället i postmodern anda fokusera minoriteternas upprättelse kan befrielsen föras ännu ett steg längre, så tycks tanken vara. Den befrielse som gav världen den mest avancerade högkultur som någonsin funnits, och där Sverige tillhör de ivrigaste proselyterna, går in i ett patologiskt stadium och fortsätter med oförminskad kraft – men nu är det nedförslut.

När minoriteterna släpps in från de periferier där det moderna samhället placerade dem, så kan en större rättvisa uppstå. Majoriteten attackeras av minoritetsförträdare från alla håll. I synnerhet får männen kritik från samhällets kvinnor. Kvinnor är förtryckta och har bara i ytterst begränsad utsträckning fått vara med och bestämma om uppbyggnaden av det moderna samhället. Männens förtryck kan bara korrigeras på så sätt att fler kvinnor kommer till makten. Här är målrationaliteten uppenbar. Kvotering är kanske det bästa exemplet.

Det är dessutom nödvändigt att männen ändrar sig. Det räcker inte med att de deklarerar uppfattningen att kvinnor och män ska ha samma möjligheter i ett demokratiskt samhälle, utan de måste bejaka feminismen – vilket betyder att när det gäller genusfrågor måste de vara kapabla att agera orättvist, till kvinnornas fördel: för att sona en historisk skuld, för att skapa rättvisa. Båda våra statsministerkandidater – klassiska alfahannar – sa inför valet 2014 att de är feminister. När sedan socialdemokraten Stefan Löfven vinner valet och bildar regering så är bland det första han säger om sin regering att den är feministisk.

Vi vet att det moderna samhället skapades av män som inte fann den egna manliga identiteten problematisk, i varje fall inte offentligt. Vi vet emellertid inte om postmodernitetens män och kvinnor klarar att föra deras stafettpinne vidare, att upprätthålla och utveckla samhällsbygget. Vi vet inte ens om en makt som är fördelad på hälften män, hälften kvinnor fungerar särskilt bra. Den är tveklöst mer sympatisk och rättvis, men det betyder inte att en sådan kvoterad grupp är lika kapabel i sin maktutövning. Rättvisa är en sak, en maktutövning som upprätthåller den svenska högkulturen är något annat.

Numerärt sett är kvinnor inte någon minoritet, men det är också dags att släppa in äkta minoriteter på arenan. Homosexuella, transpersoner, kurder, romska tiggare, de rasifierade, muslimer, somalier, syriska flyktingar – you name it – måste naturligtvis få sina krav tillgodosedda. De är ju skändade och lider! Det är dags för den majoritet av vita heterosexuella män som sitter vid makten att lämna scenen och ge plats åt alla dessa förtryckta. Allt i de heta känslornas och rättvisans namn.

Rättvisa och politisk makt är i stort sett ett nollsummespel. Det som en vinner, förlorar en annan. Om vi fokuserar på rättvisan och överhuvudtaget inte ställer några frågor om hur samhället ska fortsätta att vara starkt och utvecklas, så är det helt ok att dessa maktens män får känna på hur det är att vara förtryckt. Tyvärr drabbar förtrycket också den majoritet som aldrig någonsin haft någon makt. Så här berättar en av bloggens läsare om sin svårighet att få upprättelse:

/…/ Och i samma veva så har man slutat man tala om andra saker, t ex hur svenskarna mår. Att hälften av dem som söker ersättning för vanvård i barn- och fosterhem under 20- till 80-talet får avslag hör man inte så mycket om längre. Det finns således inte så mycket medkännande med vad svenska folket har gått igenom.
Jag var på XX:s barnhem 1954-55 och har fått avslag på min ansökan. Den processen har öppnat mina ögon för hur Sverige definierar människovärdet! ”Människors lika värde” trumpetas det ut om! /…/
Inget annat land som hanterat upprättelsefrågan har gjort som Sverige! Det här är också en fråga som håller på att tigas ihjäl. Med tanke på all den ömhet som skall visas varje lidande från främmande land utan att blinka så uppstår en beklämmande orättvisa. Sverige har svårt att se sig själv i ögonen. Självbilden är grumlig.

Ett annat exempel på hur minoriteterna bejakas är politikers förhållande till den såväl gräns- som skamlösa demonstration av sexuella minoritetspreferenser som Prideparaden utgör. Socialdemokratiska ledare som Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt och Stefan Löfven har givetvis bejakat Pride och 2014 gick Fredrik Reinfeldt med i Pride-tåget, något som en sittande statsminister aldrig tidigare gjort. För Aftonbladet kommenterade han:

Det är viktigt i en tid när vi ser hur hbtq-rörelsen trängs runtom i Europa och i världen av mer homofoba politiker som vänder sig mot dem. Då är det viktigt att jag personligen, men också hela detta Pridetåg, står som en symbol för en större öppenhet och också symboliserar över 20–25 år av ökad öppenhet här i Sverige.

Den som i denna moraliska hetluft sakligt frågar om vi på detta sätt får ett samhälle med ett bättre styre, ställer helt fel fråga. Till skillnad från det postmoderna samhället styrdes det moderna av politiker som naturligtvis hade en vision om ett bättre samhälle men det var också självklart för dem att deras jobb var att tillvakata majoritetens intressen. Dessutom ansåg de att det var nödvändigt att vid sin sida ha samhällsforskare och andra opolitiska experter. Eftersom de vanligtvis satt länge på sina poster blev de på så sätt själva experter inom just det område som de politiskt ansvarade för.

Dagens politiker är av ett annat slag. Merparten av den svenska regeringens medlemmar betraktar sig som generalister, vilket betyder att de kan axla vilken ministerpost som helst. Det som förenar dessa det postmoderna samhällets politiker är att de lätt kan göra arbetsbyte med varandra. Givetvis leder detta till en ytlighet och inte bara karaktärs-, utan också kunskapserosion. Djup kunskap är kontraproduktiv i vår tids flexibla regimer. Förenklingen är ett bärande element i befrielsens patologi.

Sammanfattningsvis: jag tror inte att ett samhälle som sätter svaghet framför styrka, på det sätt som sker i synnerhet med svensk invandringspolitik, men också inom andra områden, kan fortsätta att vara framgångsrikt. Jag tror inte heller på ett samhälle som sätter minoriteternas intressen framför majoritetens. Jag tror kort sagt att den nuvarande politiken, om den inte bryts, leder till detta samhälles undergång. Att återgå till huvudspåret, skapandet av ett starkt samhälle som prioriterar majoritetens intressen, är den överlägset viktigaste frågan i dagens Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.