Slagfälten

soldiers
Det jag och många med mig gör, är att med ett rationellt tänkande granska invandringspolitiken. Vi försöker visa på oförnuftet (starkare: vansinnet) i den förda politiken. Vi drar slutsatsen att politiker och opinionsbildare antingen är

Okunniga, enfaldiga och kunskapsresistenta
så insyltade i politiskt/sekteristiskt tänkande att de inte har verklighetskoll, eller
har en agenda som kontrolleras av andra uppdragsgivare än svenska folket.

I det här blogginlägget ska jag anlägga ett annat perspektiv. Det handlar inte om förnuft/brist på förnuft utan om makt. Vi som ifrågasätter invandringspolitiken angriper makten, som slår tillbaka mot oss. Det senaste för min och Gunnars del är att Telia har satt en spärr på den här bloggen, så att adressen inte kan vidarebefordras – kan vara bra att veta för er som inte förstår varför tekniken inte fungerar. Jag och Gunnar borde väl känna oss smickrade, eftersom makthavarna tydligen anser det värt besväret att reagera på det vi skriver.

Som sagt: makt. Så här säger en kvinna i en intervju i Granskning Sverige. Hon har lämnat socialdemokraterna för sverigedemokraterna och förklarar varför hon gjorde det:

Det var framför allt ett möte som jag var på och som anordnades av ett distrikt inom socialdemokraterna, där det var en känd profil som var med, som skulle prata om hur vi ska bemöta sverigedemokraterna i en debatt. Och då var det både medlemmar och förtroendevalda politiker som var med från socialdemokraterna. Och på det mötet blev jag riktigt chockad, för uppmaningen var att vi ska aldrig ta en sakdebatt med sverigedemokraterna, för den kan vi aldrig vinna. Utan istället ska vi rikta debatten och styra debatten och manipulera debatten till att handla om ett ideologiskt perspektiv där man utgår från att och säger till sverigedemokraterna att alla har lika värde, man har inte samma människosyn som sverigedemokraterna och framför allt skulle man poängtera att vi absolut inte vill ha ett vi-och-dom-samhälle, som sverigedemokraterna vill ha. /…/ Vi fick aldrig någon information om varför vi skulle bete oss på det här sättet och varför vi inte skulle ta någon sakdebatt.

En bloggläsare har i flera mail fokuserat maktperspektivet. Jag har satt samman några av hans reflektioner. Han konstaterar att godhetsraseriet mal på i media, utan reflexion, analys, alternativ eller opposition. Samtidigt som medborgarnas godhet exploateras finns folkföraktet där, som en underström.

Opinionen är som en misshandlad kvinna, som hela tiden måste misshandlas på nytt för att inte glömma hur dålig hon är. Faran för makten är att vi får distans, börjar reflektera, tala med varann, för att förstå att vi inte är rasister, misogyner eller homofober. Den naturliga aversion som de flesta har mot främmande grupper som gör anspråk på vårt land, feminism och onaturlig sexualitet kan användas mot oss, eftersom vi automatiskt hamnar i försvarsposition. Samtidigt känner vi oss lite skyldiga till anklagelsen. Så länge vi kan associeras med något ont, något som måste hållas tillbaka, så kan vi förtryckas. Detta är maktens livsluft.

Denne bloggläsare tror inte ett ögonblick att medias vänsterfolk är vänster i schablonens bemärkelse av att personligen dela med sig ekonomiskt, umgås med arbetare, avstå från statusprylar och sådant. Det handlar för media- och politikeretablissemanget i grunden om ställning-makt-inflytande-pengar. Och för att försvara sina intressen bestraffar de opponenter med uteslutning-avsked-skändning-skadestånd-fängelse. Nu handlar det inte längre om repressiv tolerans utan om en allt tydligare repression.

Varför är det så självklart att alla tycker lika, att företrädare för ett alternativt synsätt inte får komma till tals? Man låtsas inte ens om att de finns. Jag tänker att det finns en övre chefskärna som ser till att skaffa sig en buffertzon av offergrupper som på något sätt känner sig inkvoterade och tacksamma mot sina välgörare, cheferna. De inkvoterade gör jobbet, skyddar sina högavlönade chefer och håller rent i åsiktskorridoren.

Offergrupperna – det vill säga migranterna, minoriteterna och kvinnorna – legitimerar inte bara maktutövningen utan är också maktens första försvarslinje. Chefsgarnityret behöver inte känna konkurrens från offergrupperna. De är nyttiga utan att hota makten. När makthavare och opinionsbildare utsätts för kritik ska de ta första stöten. Genom att hävda att den som kritiserar makten ställer sig på förtryckarnas sida, är ute och fiskar i grumligt vatten och vänder sig till samhällets mörka krafter, behöver man överhuvudtaget inte motivera sig. Om någon exempelvis vill förbjuda tiggeri och utvisa tiggande romer, så behöver makten bara svara med beskyllningen rasism för att avvärja attacken. Det är en fältstrid som pågår och PK-världen håller sig uppdaterad om vilka vapen som står till deras förfogande, liksom om stridens aktuella positioner.

Genom att göra allt ”rätt” utifrån den nya statsreligionen ”Allas lika värde”, så behöver makthavarna inte anstränga sig. En av Stefan Löfvens ideologer, den beryktade Henrik Arnstad, sa i en intervju i TV4 att politiska partier som bokstavligen inte skriver under på devisen om ”allas lika värde” inte skulle få komma och presentera sin politik för eleverna i skolorna. Kritiska frågor från reporterns sida uteblev givetvis. Offergrupperna skyddar makten och mediala överlöpare som Marcus Birro och Marika Formgren avväpnas utan större problem. Alice Teodorescu är under intensiv attack. Ivar Arpi, Paulina Neuding och Per Gudmundsson har klarat sig hyfsat, än så länge. Men minsta blotta och de är ur leken.
Det finns fem slagfält där dissidenterna utmanar makten, med avseende på invandringspolitiken:

1. Kostnader

Maktens viktigaste resurs är naturligtvis den totala kontrollen över kassakistan. De talar inte gärna om hur mycket som finns där och inte heller redovisas hur den fylls eller till vad som pengarna används. Jämför vi med ett företag, så ställs där höga krav att VD och styrelse i detalj redovisar alla transaktioner. Det kravet gäller inte för staten. Därför vet inte medborgarna hur skatterna används. Den gängse retoriken från överheten har varit att trumpeta ut trossatser, typ: Invandring i alla former är lönsam och är den inte det idag så blir den det i morgon. Plötsligt och totalt oväntat kan en statsminister säga att skattkistan är tom. Hur gick det till? Ett annat exempel: under nittiotalet och Ingvar Carlssons regeringstid fördes hemligt åtskilliga miljoner över till ANC i Sydafrika. Ingen verkar förstå att detta var en stöld från svenska folket. Istället är socialdemokraterna stolta över att skänkt svenska skattemedel till en frihetsrörelse i en helt annan del av världen.

Som visades i blogginlägget ”Mörkrets hjärta” kan finansministern lätt informera sig om invandringens kostnader, men dessa redovisas aldrig för väljarna och skattebetalarna. Omvänt gäller att staten absolut inte tillåter medborgarna att inkomstdeklarera på samma lättvindiga sätt.

När man ser hur staten använder skattemedel uppstår frågan om det inte är trolöshet mot huvudman? Svenska folket har ju bara styrelsemöte vart fjärde år. Borde vi inte ha rätt att inkalla ett extraordinarie styrelsemöte när AB Sverige utsätts för vanstyre och till och med hotas av konkurs? Borde vi inte ha rätt att tillsätta en internutredning som utreder konsekvenserna av regeringens och riksdagens handlande? För att inte tala om en utredning av hur företagets informationsavdelning (media) sköter sin roll att ge korrekt information. Media har konsekvent vilselett aktieägarna. Löner borde kanske dras in, ansvariga chefer avskedas eller omplaceras? Fel information brukar ju leda till att börsen avnoterar ett företags aktier.

”Kostnaderna” är det slagfält där dissidenterna har de största framgångarna. Inte kanske när det gäller att åstadkomma kursändringar i politiken, men när det gäller att argumentera för sin uppfattning. Om de dissidenter som slåss på detta fält inte gör misstag, som exempelvis att citera eller skriva i någon förbjuden nättidning som Avpixlat eller Fria Tider, så kan de emellanåt släppas upp på den offentliga scenen. Den viktigaste dissidentkämpen på detta slagfält är Tino Sanandaji, som gång på gång drar ner brallorna på etablissemanget, genom att visa att deras beräkningar och kostnadsredovisningar antingen är avsiktligt felaktiga eller helt enkelt inte håller. Det som ger honom legitimitet är dels att han är en mycket kompetent nationalekonom, som redovisar sina källor och inte blir ifrågasatt av sina kollegor, dels att han genom att vara kurd tillhör en av offergrupperna. Det senare borde inte spela någon roll, men det är svårt att tro annat än att det bidrar till att försätta makten i underläge.

Observera att på det här fältet saknar makthavarna fungerande invektiv, för att döma ut dissidenterna. Däremot saknar de inte verktyg för att hantera ekonomin efter eget gottfinnande. Dissidenternas argumentation leder ingenstans, annat än möjligen indirekt, genom att värva röster till sverigedemokraterna.

Så länge det är Sveriges ekonomi som diskuteras har dissidenterna ett överläge. Men det finns en minerad plats på detta slagfält. Den som börjar intressera sig för riksbankerna, i synnerhet amerikanska Federal Reserve, och kommer fram till att det är finansdynastier som äger och kontrollerar storbankerna, befinner sig på farlig mark. Såväl krig som migration går i bankernas favör därför att det är sådant som stater lånar upp pengar till. Dissidenter som attackerar här blir tillbakavisade som omdömeslösa konspirationsteoretiker. Än farligare blir det för den dissident som upptäcker att de viktigaste finansdynastierna är judiska. Nazistanklagelserna infinner sig direkt. Något mer skändligt än att attackera judarna finns inte. Det är ju att ge sig på en offergrupp! Även om frågorna begränsas till en stenrik elit, och inte är relevanta för judar i största allmänhet, så kommer antisemitstämpeln fram, för att förhindra problematiseringar och sakresonemang.

2. Mångkultur

På detta slagfält har makthavarna en sympatisk grundtanke, nämligen att det inte borde spela någon roll varifrån människor kommer, vilken hudfärg de har eller vilken etnisk gruppering de tillhör. Rimligen ska Sveriges invånare som moderna, upplysta och fritt tänkande människor kunna acceptera och bedöma varandra som individer. På den grunden kan vi bygga ett samhälle, där våra olika bakgrunder och tillhörigheter uppfattas som berikande, istället för att producera diasporiska grupper och motsättningar.

Integration är målet, men makthavarna tillämpar en felaktig förklaringsmodell, när integrationen inte infinner sig. Då anses det bero på att svenskarna är främlingsfientliga, rasister etc. Huvudförklaringen – som krockar med offerideologin – är emellertid att migranterna inte vill eller saknar förmåga att integreras.

Det som skapar slagfältet är att rasistförklaringsmodellen inte fungerar och att makthavarna, åtminstone i Sverige, vägrar att förstå det. De har emellertid inte mycket att komma med, eftersom sakförhållandena talar sitt tydliga språk. Sverige är förmodligen det land som satsat mest energiskt på integration, men trots detta är ett av Europas mest segregerade länder. Det betyder att gapet mellan ambitioner och verklighet är större i Sverige än i något annat land. Till detta ska man lägga att många av Europas ledare, bland andra Merkel, Cameron och Frankrikes förre president Sarkozy, konstaterat att mångkulturen inte fungerar. Verkligheten vägrar att inrätta sig efter teorin.

Mångkulturen var länge det viktigaste slagfältet. I dag har det hamnat lite i bakvattnet, inte minst därför att ett mångkulturellt Sverige, i den begränsade meningen att medborgarna kommer från många olika länder, är en realitet. Det hindrar inte att de dissidenter som vill diskutera mångkulturen och dess konsekvenser riskerar att bli utsatta för det gängse artilleriet av beskyllningar: främlingsfientlighet, rasism etc.

3. Islamisering

Sverige har på mindre än femtio år fått en muslimsk befolkningsminoritet med cirka en halv miljon medlemmar. Till detta ska läggas att en majoritet av de migranter som söker sig till Sverige och beviljas asyl är muslimer. Antalet muslimer ökar snabbt i Sverige, vilket bland annat oroar SÄPO.

Det mest besynnerliga med det här slagfältet är att det alls existerar. Det består i att svenska icke-muslimer, många av dem troende kristna, försvarar islam. De kallar som bekant de medborgare som hyser oro för islams utbredning för islamofober, det vill säga påstår att dissidenterna är sjuka i huvudet. Det är en så uppenbar bort-i-tok-beskyllning, att den inte biter. Anledningen är att muslimer jagar kristna i sina egna länder med blåslampa, hotar avhoppare med dödsstraff och såväl dödshotar som dödar dem som offentligt kritiserar eller skojar med islam. Vi ”islamofober” anser att PK-folket i praktiken bejakar

Demokratiförakt
Kvinnoförtryck
Terrorism
Sharialagar
Religionsfundamentalism
Ikonoklasm
En gud som hatar
Apostasiförbud

Listan kan givetvis göras längre. Enklare är att vända på frågeställningen. Finns det någonting som är bra med islam? För muslimer är givetvis svaret lätt: Allahu Akbar! För oss, som inte längtar efter att begrava vårt förnuft i någon religiös dimma, är svaret precis lika lätt: Nej.
Men vår uppfattning har ingen större betydelse. Den är ju islamofobisk!

4. Svenskhet

Svenskhet kan definieras på två sätt. Vi kan säga att alla som har medborgarskap i Sverige är svenskar. Men vi kan också definiera svenskhet etniskt och säga att svensk är bara den som har svenska föräldrar, är uppvuxen i Sverige och har svenska som modersmål. Sverige var fram till sjuttiotalet en typisk etnostat, alltså en nation där minoriteterna var i stort sett maktlösa, en stat som totalt behärskades av en etnisk grupp: svenskarna.

För makthavarna är begreppet ”etnisk svensk” komprometterat. De argumenterar gärna för att det inte finns svenskhet och betecknar grupperingar som bejakar och till och med odlar svenskheten som högerextrema. Svenskarnas parti, som nyligen gick i graven, kallas fortfarande i media för nazistiskt och i PK-folkets ögon är det mycket skändligt att kalla sig för ”Sverigevän”. Också lagstiftningen bejakar uppfattningen att svenskhet är komprometterande. Ett antal minoritetsspråk är skyddade, men det gäller inte för svenska språket. Hets mot folkgrupp är ingen lagstiftning som är tillämplig på svenskarna. Här fungerar PK-makten över våra sinnen effektivt. ”Svenskhet” är ett slagfält där makthavare och opinionsbildare är mycket framgångsrika i kriget mot dissidenterna. Det nationella självföraktet är satt i system: Vill du i dag göra karriär inom media, akademi eller politik är det inte något hinder att du tar avstånd från ditt eget folk.

5. Den vita rasen

Det här är det svåraste slagfältet. I Sverige utgår vi från att raser inte finns. Även om människor ser lite olika ut, så är de likadana under ytan. Det gäller trots att den uppfattningen inte har något vetenskapligt stöd. För att inte upprepa mig: jag har skrivit om detta i blogginlägget ”Så vitt jag vet”. Två bloggläsarreaktioner:

Denna typ av inlägg är det första i sitt slag, så vitt jag vet. Ska man kunna tala precist så måste man uttrycka sig precist och det här är den första gången jag ser det i tryck.

Oj, vad bra! Men oj vad tunn is du är ute på nu. Ras och sådant är ju inte på riktigt. Raser och arter är biologi och detta rör endast djurvärlden. Vi människor är ju oskrivna blad där endast miljön har betydelse.

Karl-Olov Arnstberg

pdficon_large Utskriftsvänlig version