Sverige är nu definitivt inne i en aggressiv fas av självskadebeteende, som riskerar att leda till ett nationellt självmord eller någon form av självstympning, om förloppet inte hejdas. Likt de tonårsflickor som inte kunde låta bli att skära sig själv i armarna när jag jobbade på Bris, fortsätter landet att sarga sig självt i ett stigande tempo. Vi lever i något som kan liknas vid en dysfunktionell familj, där vi alla uppmanas att hålla ihop och reda ut situationen, trots att far super och slår oss och mor inte förmår att skydda sina barn. Förnekelsen inom kretsen är så stark att familjen istället, med hjälp av droger, flyr in i ett patologiskt lyckorus och tror att de är världens bästa familj och att alla omkring dem ser på dem med avund och beundran.
För att gå från individ- och familjeplanet till samhällsplanet, så menade ju Ylva Johansson att det är fantastiska tider att leva i, när Sverige tar ett sådant ansvar och visar vägen genom att låta en flodvåg av unga män okontrollerat ta sig in i landet. Det finns en patologisk altruism, som leder till självutplåning på det personliga planet genom att patienten ger upp sig själv och offrar sig så mycket för andra att han/hon allvarligt skadar sig själv och sina möjligheter till överlevnad. Vad gäller Sverige måste diagnosen bli allvarligare eftersom det empatiska självskadebeteendet kombineras med humanitär hybris från landets ”elit”. Våra ledande politiker/myndighetschefer och mediefolk lider i grunden av det nyupptäckta syndromet Patologisk Global Altruism (PGA), som stimulerar påslaget av lyckohormoner av alla slag och kraftigt förhöjer såväl självförtroende som självbild i förhållande till omvärlden som uppfattas som mindre vetande. Men på följesedeln till den medicin som missbrukaren måste ta del av (texten finns av någon anledning bara på svenska) står det ju tydligt att en vanlig biverkning är att omdömet avtrubbas och synfältet begränsas, så att allting som är i vägen för det eftersträvade nirvanaliknande tillståndet kan avfärdas med det fyrdubbla mantrat ”rasism-fascism-nazism-islamofobi”.
PGA är därför ett tillstånd som förvrängare och manipulatörer av sin egen självbild eftersträvar, på samma sätt som de knarkare och alkoholister gör, vilka lever i förnekelsens ansvarsbefriande rus. Diagnosen omfattar även människor med en aldrig utvecklad, alternativt förtvinad förmåga till kritiskt tänkande och konsekvensanalyserande, men med ett starkt behov av troende på utopiska mål. Den som är påtänd av denna mångkulturella massinvandringsdrog erfar en stark känsla av det egna jagets upphöjdhet till världssamvete. Risken är också stor att patienten utvecklar en inre tidsbild som där karta och terräng divergerar så starkt att patienten exempelvis tror att det nu är 1938 och att hakkorsfanor vajar överallt runtomkring patienten. En annan vanlig biverkan är också hörselhallucinationer i form av stöveltramp, som ibland samverkar med det föregående tillståndet (det så kallade Arnstad-syndromet). I dessa fall är bästa terapeutiska behandling att gå med patienten i sina vanföreställningar så långt som möjligt och låta denne regrediera och få lufta sina djupa aggressioner mot Moder Svea. Därefter kan patienten med hjälp av gosedjur, snuttefiltar och andra övergångsobjekt, möjligen långsamt komma till insikt om att mamma kanske inte alltid är dum. Vi får inte glömma att dessa patienter ofta är vana att ammas med lösbröst från vaggan till graven. Att på så sätt hela bilden av Den Onda och Goda Modern är ett klart framsteg i terapin och idag den enda möjligheten, eftersom det ännu inte utvecklats någon riktigt effektiv bromsmedicin mot PGA.
Sjukdomen har härjat fritt i ett par årtionden, vilket dessvärre innebär att missbruksbilden har blivit ett normaltillstånd. Risken för en person som har vägrat att medicinera mot PGA under längre tid är emellertid att det är nästan omöjligt att tända av utan kvalificerad vård. Det är också detta som ger sjukdomen dess epidemiska spridning.
När den hypade självbilden rasar, som stockholmsbörsen har gjort under det senaste halvåret, så försvinner lyckohormonerna fortare än patienten hinner säga ”permanent uppehållstillstånd”. Eftersom doseringen av drogen hela tiden har ökats så kommer den påföljande ruelsen att bli proportionerlig. Då hotar den verklighet som lurar bakom hörnet att slå till med full depressiv kraft. Och insikten kommer krypande med snigelpost:
Hjälp, vad har jag gjort?
Förstört vårt land, kanske?
Ett förslag skulle kunna vara att söka vård hos vårt grannland i öster, som i och för sig ligger i vodkabältet, men som har hanterat denna drogrelaterade åkomma på ett motsatt sätt. Häromdagen meddelade finska Migrationsverket att de sänker prognosen för 2015 till 30 000 asylsökande genom en striktare asylpolitik, med kontroll av såväl yttre som inre gränser. Eftersom PGA är en sjukdom som försätter patienten i ett gränslöst tillstånd utan sjukdomsinsikt så har vårt land dessvärre avvecklat båda dessa förmågor. Samma dag meddelade nämligen det svenska Migrationsverkets GD Anders Danielsson att den svenska prognosen lyder på 190 000 asylsökande för samma period. Med nuvarande mottagningstakt på cirka 2 000 asylinvandrare per dag tar Sverige alltså på cirka två veckor emot vad Finland gör på ett helt år.
Var det någon som föreslog vårdintyg?
Gunnar Sandelin
Utskriftsvänlig versionAlla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 