Oj, oj, oj! Nu har jag hamnat på djupt vatten. I ett par års tid, eller kanske längre, har jag prövat olika förklaringar till den svenska maktelitens självskadebeteende, det vill säga den förda flyktingpolitiken. I likhet med de flesta oförvillade som, trots rasiststämpeln och närståendes motstånd, intresserat sig för frågan, har jag prövat att gräva i redan bekanta tankefigurer. Men inte förrän nu har jag kopplat samman det alltmer dysfunktionella Sverige med kvinnlig frigörelse. Kanske kan man säga att jag tidigare har gjort det indirekt och utan att riktigt förstå, när jag intresserat mig för den patologiska form av empati, som tycks styra politiken. Förmodligen har jag också gjort det genom en och annan lättköpt gliring åt feminismen. Men aldrig tidigare har jag ens snuddat vid tanken att det är något grundläggande fel på vårt moderna kvinnoideal, det som en majoritet av såväl kvinnor som män i Sverige omfattar. Det har inte heller Gunnar gjort. I ett mail till mig skriver han:
Ligger vaken och funderar över senaste bloggtexten om staten och feminismen. Den tar det hela in på ett nytt territorium och är lika explosiv som frågan om massinvandringen i sig. Att få folk att ta till sig en sådan tankefigur, som strider mot våra personliga övertygelser om jämställdhet, känns i stort psykologiskt omöjligt. Och själv vill man ju inte hamna i öknen. Det räcker med de kvinnor (och även omvårdande män) i vän- och bekantskapskretsen som vänt mig ryggen eller markerat avstånd hittills.
Jag svarade Gunnar:
Den här feministartikeln är bara en hypotes, en fundering över ett möjligt samband. Det som gör den lite intressant är att den är ny för oss. Men bara för att några gubbar var inne på det här spåret under trettiotalet, så behöver det inte stämma för vår tid. Det finns ju minst en handfull andra spår att följa. Det som jag funderar på är vad som gör den västerländska civilisationen så svag, så åtkomlig för Sorosattacker, NWO, antinationalism och postmoderna idéer om att det är dags för minoriteterna att få företräde, därför att bara så kan vi göra världen mer rättvis. Men jag har aldrig tidigare följt ett tankespår där hypotesen så fullständigt skär sig med mina värderingar, utan att därmed bli falsifierad.
Jag ville påminna Gunnar om att detta inte är solid kunskap, utan bara lite löst framkastade tankar. Freud är inte precis vetenskaplig hårdvaluta och Unwin visste inte vilken väg den västerländska civilisationen skulle ta i vår tid. Han dog ju redan före andra världskriget. Hypoteser av det här slaget är tankelekar, mer eller mindre lyckade försök att begripa vår egen verklighet. De är lika lite hårdvaluta, som de idéer Freud förde fram.
Gunnar nappade, åtminstone delvis. Den tanke som föreföll plåga honom mest var den, att det verkar som om många kvinnor prioriterar starka män framför solidaritet mot den egna gruppen och nationen – något som har sin biologiska förklaring. Gunnar svarade:
Ja, hypotes är ett bra ord. Men sedan är det ju det privata. Om man börjar tycka att kvinnornas biologi kan göra dem till presumtiva landsförrädare som hellre vill ha invaderande hannar än skötsamma blekare inhemska män, att de föredrar dem som vill göra slut på oss, då är det ju kört med tilliten. Då talar vi om en fiende som måste tämjas. Meningen med tillvaron försvinner ju till stor del om det inte går att lita på kvinnor. Det är nog en del av den hemska sanningen. Och sedan har jag långsamt kommit till insikt om att det som jag känner i det privata livets nära relationer inte alls med någon nödvändighet är kopplat till sådant som är bärande för ett samhälle eller civilisation. Jag gillar ju starka och självständiga kvinnor. Men feminismen som överideologi har verkligen bidragit till att omsorg prioriterats före gränssättning. Staten har till stor del förlorat sitt våldsmonopol (försvar och polis) och vårt territorium blir invaderat utan att vi kan freda oss annat än med panikåtgärder (som de tvivelaktiga id-kontrollerna).
Bestämt måste jag fortbilda mig i genusfrågor, om än inte riktigt på det sätt som en genusforskare skulle rekommendera. Bland annat ser jag en video från University of Michigan, som en bloggläsare mailat en länk till. Det är debatt om politisk korrekthet, en tillställning där de tre inbjudna talarna nätt och jämt kan göra sig hörda inför en skränande studentpöbel. En av de inbjudna talarna är den engelske journalisten och provokatören Milo Yiannopoulos. Han går upp i talarstolen och ser ut som han tänker bli väldigt långrandig. Men det blir superkort. Han säger ”Feminism is cancer”.
Därefter går han tillbaka till sin anvisade plats på scenen och sätter sig. Nästa talare är en kvinnlig filosofiprofessor, som inleder med att säga att hon tror att föregående talare menar vissa former av feminism. Milo Yiannopoulos, som ser ut som en homosexuell version av Brad Pitt, lyfter sin mikrofon och säger: ”nej, jag menar all feminism”. Senare förtydligar han till ”social cancer”, varefter han berättar att på Twitter har han lagt ut frågan vad som var att föredra, att ens barn fick cancer eller blev feminister? Han fick mer än tjugotusen svar. 55 procent ansåg att cancer var att föredra. Flera av dem som röstade för cancer hade själva haft cancer både en och två gånger.
Det var hisnande (inte hissnande, tack Lotten), men på något sätt gillade jag det som Milo Yiannopoulos sa. För det första därför att jag förstod att det finns en debatt som jag i mitt nymornade intresse kunde ta del av. För det andra därför att, samtidigt som jag fick besvär med min egen kvinnosyn och därför tassade runt lite försiktigt, så fanns det andra som inte tvekade att ta till storsläggan.
Nu fortsätter jag med att knyta an till titeln på denna bloggtext och bilden i ingressen.
”Det röda pillret” syftar på kultfilmen Matrix. Där får datahackern Neo kontakt med Morpheus, världens farligaste terrorist, som tar fram två piller, ett rött och ett blått. Tar Neo det blåa pillret så hamnar han i en förskönad men också förljugen värld, där hans känslor skonas från alltför starka intryck. Det är en värld där han inte förstår att han är lurad. När han vaknar kommer han inte att minnas Morpheus. Om han istället tar det röda pillret så tar han vägen genom ”kaninhålet” (Alice i Underlandet) och hamnar i den riktiga världen. Det är en svår värld att leva i, men han får leva i det som är äkta, bortom alla falska föreställningar. Neo sväljer det röda pillret.
Efter några minuter vaknar Neo i en pod med vatten som ligger i ett gigantiskt torn. Han har en massa kablar runt sin kropp, en maskin dyker upp och tar bort kablarna från Neos kropp och han blir förd till ett skepp med Morpheus som kapten.
Valet mellan det blå och det röda pillret är ett tacksamt bildspråk, som har använts många gånger i olika sammahang sedan Matrix visades första gången för sjutton år sedan. Vi känner detta val också från kristendomens breda och smala väg. Min egen referens är givetvis svensk invandringspolitik, där medierna är blåpillerlangare och en majoritet av det svenska folket knaprar blåpiller. Men nu var det inte den frågan jag skulle glida över på, utan nu handlar det om feminismens destruktiva roll i samhället.
I USA (var annars?) finns en motrörelse som för fram männens behov och perspektiv. Det har till och med gjorts en kontroversiell dokumentärfilm som ännu inte är släppt. Den säger att det blå pillret är det som kvinnor säger att de vill ha av en man, det vill säga jämlikhet, frihet, respekt och uppskattning. För er som gillar marxistisk terminologi handlar det således om ett falskt medvetande. Det som röda-piller-rörelsen säger är, att det som kvinnor i själva verket vill ha är en gammaldags roll, där mannen bestämmer och kvinnan underordnar sig och lyder. Det skapar ett samhälle där inte bara männen utan också kvinnorna blir lyckliga och mer harmoniska. Kvinnorna har svårt att förstå detta, eftersom de är hjärntvättade av feministisk propaganda. Därför är moderna kvinnor ofta missnöjda och olyckliga.
Det finns också en komplementär nätgemenskap som kallar sig ”Red Pill Woman”. Där sägs det att kvinnans uppgift är att behålla sin attraktionsförmåga och alltid vara villig att skutta ner i sänghalmen med sin man. Kvinnlig kompetens är inte att bli en väldigt bra brandsoldat utan att vara lyhörd för sin mans önskemål och behov. Det gäller att kliva upp före honom om morgnarna, göra sig snygg och laga frukost åt honom. Hämta tidningen och sucka lite förälskat varje gång han ser på henne. Alltså efter devisen: ”En lydig kvinna är en lycklig kvinna”. Det skadar inte heller att göra sig lite dum, eftersom män inte gillar när kvinnor är klyftigare än de. En kvinna ska aldrig ställa krav på sin man därför att krav är liktydigt med framtida besvikelser. Med detta samlevnadsrecept blir båda parter lyckliga och kan leva tillsammans hela livet. Män som i rädsla för att mista sin partner faller undan för kvinnliga krav, blir inte bara tilltofflade själva utan får också leva med en missnöjd och krävande partner. Receptet fungerar detta till trots dåligt, av skilsmässostatistiken att döma.
Det kanske är ett lite stort tankehopp, men jag kommer att tänka på Cesar Millan, ”the dog whisperer”. När en hund är rädd och feg sätter den svansen mellan benen. När den känner sig tuff står svansen i vädret. Men det fungerar också omvänt. Cesar Millan tog tag i svansen och höjde den. Det syntes att hunden omedelbart blev mycket modigare.
För tretton år sedan ordnade Aftonbladet en liten omröstning om världens bästa filmreplik. Vann gjorde Peter Dalles rollfigur i ”Ogifta par” med sitt svar till Lena Endre, när hon undrade hur hon egentligen skulle vara för att han skulle vara nöjd: ”Vad sägs om kåt, glad och tacksam”. Repliken plockades några år senare upp i en boktitel av Eva Sanners: ”Kåt, glad och tacksam. Attityder till sex och kärlek som förändrar ditt liv.” På nätet hittar jag också det förmodligen lite oskyldigare begreppet KGT-mamma. Det är Anna Bergström som vill hjälpa dig att ta steget ”från vidbränd till heltänd”.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 