Januaripotpurri

I dag blir det några av mina egna reflektioner. De har det gemensamt att ingen av dem riktigt räcker för en bloggtext i fullformat.

De globala utopisterna fantiserar om en värld där alla människor är sams och kan röra sig fritt. Intelligens verkar inte utgöra något fullgott skydd mot denna dröm. Exempelvis ansåg Einstein att nationalism var att likna vid en barnsjukdom, som mässlingen. Utopisterna vill inte se de, ibland tusenåriga, konflikter som finns mellan olika folk och religioner. De är övertygade om att de företräder det goda, medan deras ideologiska motståndare, alltså alla vi andra, som förstår att de snöat in på en orealiserbar utopi, demoniseras.

Tydligast blir denna grupp i sin uppfattning av muslimsk terror som, om man får tro dem, inte beror på att islam förespråkar dödligt våld gentemot avfällingar och otrogna, utan på rasism och andra orättvisor. Det är en ganska vanlig hållning i Sverige, till exempel inom svenska kyrkan. Ärkebiskop Antje Jackelén anser att Muhammed inspirerar miljontals människor till strävan efter rättvisa, fred och ett gott liv. Också påven anser att det är fel att se islam som en våldsam religion. När han som­maren 2016 besökte Sverige sa han i en intervju att det är girighet och sociala orättvisor, som gör att unga människor ansluter sig till IS.

Utan att ha någon statistik som stöder min hypotes, så tror jag att i synnerhet kvinnor lockas av denna form av ”globalfredliga” dagdrömmar. Har vi inga nationer, så blir vi av med krigen. Utopin är en värld utan nationella och religiösa identiteter, utan etniska och andra minoritetsgemenskaper. Vi får en värld där alla är inkluderade, ett inom nyspråket alltmer förekommande begrepp. Resonemanget är bakfram och lite barnsligt, på samma sätt som tanken, att om vi bara kunde bli av med alla vapen som finns på jorden, så skulle folk inte kriga med varandra. Om detta sjöng man allsång på sextiotalet (”I natt jag drömde…”).

***

Fredagen den 6 januari 2017 recenserar vänsterkulturknutten Per Wirtén i Expressen Shadi Hamids bok Islamic exceptionalism. Den handlar om hur det muslimska brödraskapet, efter kuppen i Kairo, kläms mellan sekulära generaler och vad Per Wirtén kallar för revolutionära islamister – som om inte alla islamister vore revolutionära. Trots att Wirtén ser konflikten som olöslig, så menar han att Europa kan bidra, bara vi avvecklar vår beröringsskräck. Bidra med vad? Burkini? Och … beröringsskräck?

Beröringsskräck, det är ett riktigt skitord, en tvångstanke av samma slag som bacillskräck. Det som finns är tre grupperingar, som relaterar på olika sätt till islam. På ingen av dem passar det föraktfulla begreppet beröringsskräck in. En grupp är de som vägrar att se konflikten mellan islam och kristendom, samt mellan islam och vårt nuvarande sekulariserade samhälle, vilket muslimerna helt korrekt uppfattar som depraverat och ett samhälle i förfall. Denna grupp, företrädda av sådana som Per Wirtén, har en romantiserad och stark selektiv tolkning av islam, där allt det våldsamma, kvinnosynen och annat för demokratiskt sinnade västerlänningar anstötligt, är bortopererat. Den andra gruppen, antagligen den största, intresserar sig överhuvudtaget inte för islam. De läser, ser och lyssnar i nyhetsprogrammen om terror, krig och allt elände som ständigt gäller för muslimska länder, men kopplar det inte till sin egen vardag. Muslimer och terror tillhör en annan värld än deras. Ointresse är inte detsamma som beröringsskräck. Den tredje grupperingen är de som är allvarligt oroade för att islam ska ta över. De kan vara tysta och rädda eller de kan, som många dissidenter, högljutt varna för att Sverige med den muslimska massinvandringen importerat människor som ställer till ett djävla elände i Sverige. Och värre kommer det att bli. Bland dem finns det ju också en och annan, och till dem kan väl jag själv räknas, som anser att Per Wirtén och hans meningsfränder lever i en fantasivärld. Har vi beröringsskräck? Knappast. Snarare är det väl så att vi anser att kulturskribenter som Per Wirtén har beröringsskräck, när de inte vill erkänna problemen. Om man nu ska envisas med att använda ett sådant begrepp. Dessutom brukar ”beröringsskräck” vara ett begrepp som används för att peka ut främlingsfientlighet och rädslan för det okända. Men är vi rädda för att vi känner till de problem som uppstår när islam får fäste i ett land? Vad har det med beröringsskräck att göra? Skulle Wirtén och hans meningsfränder tala om beröringsskräck gentemot nazismen?

***

På trettiotalet var barnafödandet i Sverige lågt. Gunnar och Alva Myrdal skrev sin berömda bok ”Kris i befolkningsfrågan”. Politikerna insåg allvaret och genomförde en rad politiska förbättringar för barnfamiljer. Detta bidrog till andra världskrigets stora barnkullar. I dag är det åter kris i befolkningsfrågan, men inga forskare skriver om det, inga politiker slår larm. Det är fortsatt lätt att få abort i Sverige och Feministiskt initiativ tycker att fri abort är så viktigt, att Sverige bör erbjuda det åt gratis åt kvinnor i andra länder, där det inte är tillåtet med abort. Men inte nog med det, från årsskiftet 2016/17 så får alla i Sverige under 21 år gratis preventivmedel. Statens budskap är tydligt: njut av ditt driftsliv men skaffa för fan inga barn. Antagligen tycker vår feministiska regering att det demografiska underskottet kan man kompensera med massinvandring.

***

De svenska elitsoldaterna ”Nordic Battle Group” hade i sin vapensköld under många år ett stående lejon med en inte särskilt framträdande erigerad penis. Upprörda över denna symbol för manlighet klagade en grupp med kvinnliga soldater till EU-domstolen. Svenska politiker var hörsamma och tog bort den anstötliga lemmen. Svenska heraldiker protesterade, men fick inget gehör. Lejonet var bokstavligen kastrerat. Någon som får associationer till det som hänt med den Sveriges Försvarsmakt?

***

I Sverige anses det självklart att barn skaffar man när det passar bäst in i livskarriären. Inom den välutbildade medelklassen brukar det innebära att modern är mellan trettio och trettiofem år. Vanligen räcker det med ett eller två barn, därför att föräldrarna måste ju också sköta om sina karriärer och trygga ekonomin. Trots alla bidrag och andra förmåner så är det dyrt att ha barn. Denna långt drivna planering gör att vi inte begriper att exempelvis romer och asylsökande, som lever i misär eller i en situation där framtidsfrågorna ännu inte är lösta, blir med barn, trots att de kanske redan har flera. Vi förstår inte riktigt människor som inte kopplar samman barnafödandet med livskarriären, utan bara låter det pågå.

***

Regeringens värdegrunddelegation, som arbetat från år 2013, har avslutat sitt uppdrag och just levererat en slutrapport på 166 sidor, med titeln ”Att säkerställa en god statsförvaltning”. Regeringen skriver:

Utgångspunkten för arbetet har varit den gemensamma värdegrunden för de statsanställda, där man specifikt verkat för en kultur som motverkar korruption och främjar ett gott bemötande av allmänheten.

Går man vidare till själva slutrapporten så kan man i sammanfattningen läsa:

Ett ständigt fortgående värdegrundsarbete är en förutsättning för att statsförvaltningen ska genomsyras av en god förvaltningskultur. /…/ Delegationens bedömning är att samspelet mellan den statliga värdegrunden och den myndighetsspecifika värdegrunden är centralt. Samspelet mellan dem förstärker dem båda. Värdegrundsarbetet är en tydlig lednings- och styrningsfråga. Delegationens enkätundersökning och bilder av fem myndigheter visar också att beslut om värdegrundsarbetet fattas av myndighetsledningen. Från att i första hand ha varit en kunskaps- och utbildningsfråga har värdegrundsarbete utvidgats till en uppgift för myndighetsledningen och en del av verksamhetsutvecklingen.

Det är naturligtvis viktigt att myndigheter har en hög arbetsmoral, förmår att motstå korruption och bemöter medborgarna väl. Frågan är hur ett sådant myndighetsväsen ska byggas och vidmakthållas. Som det nu är sprider regering och makthavare sina moralläror, med värdegrundsarbetet som det förmodligen viktigaste inslaget, i ett allt tydligare amoraliskt samhälle. På femtiotalet, i det mossigt nationalistiska, monokulturella och etniskt svenska Sverige, var det i kvällspressen en förstasidesnyhet om en barnvagn nästan blev påkörd på Hornsgatan (Rubrik: Guds finger i ändan på Hornsgatan). I dag är mord i laglösa förorter snart nere på notisnivå. Samtidigt som makten höjer sitt förmanande värdegrundfinger.

I flera av Sveriges gamla landskapslagar finns uttrycket ”land skall med lag byggas”. Det var också Karl XV:s valspråk, Sveriges genom tiderna mest populäre kung. Jag skulle gärna vilja veta varför detta grundperspektiv har ersatts med värdegrundsfostran. Ämbets- och andra statstjänstemän ska ha tydligt avgränsade ansvarsområden och verka under ansvar, det vill säga, att om de missköter sitt arbete så ska de ställas till svars. Misskötsel leder inte till omplacering utan till avsked och, om misskötseln är kriminell, till ett åtal.

Myndighetspersonal ska inte lägga sin tid på genusbaserad normkritik, antirasism och fostran till hbtq-tolerans – sådant som är kärnan i värdegrundsarbetet – utan de ska ägna arbetstiden åt att göra sitt jobb. För några höga tjänstemän som jag har kontakt med har värdegrundsseminarier och dito föredrag blivit en direkt plåga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.