I ”Violence and the Sacred” (1972) skriver den franske filosofen René Girard om rättssamhället som en av mänsklighetens stora landvinningar. Utan ett fungerande rättssystem går det inte att sätta stopp för klansamhällets ständigt pågående vendettor. Rättssamhället sköter om hämnden och har det som brukar kallas för ett våldsmonopol. Någon har begått ett brott men brottsoffrens släktklan får inte hämnas. Rättssamhället träder emellan och straffar förövaren. Också den som tar lagen i egna händer straffas.
Betydelsen av att förhindra blodshämnd tas upp på många ställen i bibeln: ”Min är hämnden, jag skall vedergälla det, säger Herren”. Eller som det mer dramatiskt formuleras i Psaltaren 94:1: ”Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans”. Här skiljer sig bibeln från koranen, som bejakar Qisas, blodshämnden. Också i norden har vi haft både klansystem (ättesamhället) och blodshämnd. De isländska sagorna ger ett rikt material. Njals saga kan läsas som en berättelse om blodshämnd.
Hedersmord är en form av rättsskipning som vi i Sverige, trots feministernas motstånd (det finns inga särskilda hedersmord, alla karlar är av samma skrot och korn), lärt oss att se som en väg att upprätta en familjs heder. Det kan också handla om att undvika fiendskap mellan olika klaner. När en man eller kvinna skymfats eller dödats är det släktingarnas plikt att utkräva hämnd. För att undvika fiendskap – och därmed blodshämnd – kan därför en klan eller familj känna sig tvingad ta livet av en av sina egna medlemmar. Endast på det sättet kan freden bevaras.
I Europa är Albanien mest känt för att tillämpa blodshämnd. Landet har en lagsamling från 1400-talet, kanun, som ger en familj rätt att begå ett mord, om någon i familjen dödats eller förolämpats. När kommunistregimen kollapsade 1991 kom kanun tillbaka med förnyad kraft. Varje år lär omkring 3.000 personer mista livet i olika albanska släktfejder.
För några år sedan fick vi också se den albanska blodshämnden praktiserad i Borås. Nyårsafton 2013 sköts tolvårige Arben i en blodsfejd, som inletts 14 år tidigare i Albanien. En kontrakterad mördare fyrade av tre skott i ryggen på Arben och försökte därefter fullborda illdådet genom att hugga honom i halsen med en kniv. Flera inre organ skadades men Arben överlevde, efter sex veckors sjukhusvård. Mordförsöket fick större uppmärksamhet i Albanien än i Sverige. I såväl landets största tidning som i teve intervjuades inte bara Arbens anhöriga utan också den man som påstods ha beställt attacken.
De flesta bland oss vill gärna tro att blodshämnd är en utdöende form av rättsskipning. Så är emellertid inte fallet. När rättssamhället sviktar kommer blodshämnden tillbaka. Flera av de förortsmord som under senare år skett i Sverige, kan förklaras som former av blodshämnd, om man vidgar perspektivet och ser kriminella nätverk som släkter.
I norden finns det en etnisk minoritet, som upprätthåller blodsfejden, trots att förövarna hamnar i fängelse. Finska romer, som det handlar om, har med andra ord ett dubbelt straffsystem, vilket borde göra gruppen ytterst fredlig. Så är emellertid inte fallet. Blodshämnden anger praxis. En man jag har kontakt med har ägnat många år åt att studera just blodshämnden. Han har gjort nedanstående utredning. Jag publicerar den inte i första hand för att visa vilka brutala sällar finska romer kan vara utan för att visa att alla människor inte är lika, vilket de ju är, enligt den nu gällande samhällsdogmen.
På sextio- och sjuttiotalet markerade socialantropologi och etnologi gränsen gentemot andra discipliner med begreppet kulturell variation. Medan sociologin och socialpsykologin sökte likheter, det generella i mänskligt beteende, så sökte vi bekämpa etnocentrismen genom att visa att det självklara inte alls var så självklart. Det fanns alltid ett eller annat stamfolk som diskvalificerade det som inom andra samhällsvetenskaper påstods vara allmängiltigt beteende. I vår kunskapsförnekande tid klassas mycket av denna forskning vara rasistisk. Att peka ut olikheter är rasism, sägs det. Denna kunskapsförnekelse har absurda konsekvenser. Nedanstående reflektion är knappast tillåten i dag, varför den kunnige forskare som skrivit den får förbli anonym. När jag föreslog honom att publicera texten på denna blogg, så ville han ha följande tillagt:
Släktskapen är dock i vissa fall inte helt säkra, utan bygger på antaganden av mig. De kan mycket väl vara fel i vissa fall alltså. Det är mycket svårt att utreda släktskapen bland finska romer och detta är ett hopplock av uppgifter från domar, personundersökningar och slutsatser utifrån delade efternamn etc.
Det kan vara värt att påpeka iallafall. Det viktiga är hursomhelst att de är bekräftade finska romer, och det är samtliga. Oavsett om släktskapen inte stämmer helt och hållet visar det ändå på hur mycket våld som finns inom den lilla finsk-romska gruppen.
Och här följer själva utredningen som handlar om finska romers brott mot knivlagen. Begår de, genom att bära kniv, också ett moraliskt fel? Författaren har inget egentligt svar, men erkänner sin kluvenhet:
Jag läser ofta domar mot finska romer gällande vapenbrott eller brott mot knivlagen, och har funnit att det bland dem finns en tragisk tradition att beväpna sig, vilket också bekräftas av bland annat polisen i ett förundersökningsprotokoll jag har tillgång till bland annat. För de som inte känner mig, men läst mina inlägg, kanske detta kommer som en överraskning; men jag har faktiskt viss förståelse för denna tradition, och efter omfattande efterforskningar växer en bild fram, utifrån domar och förundersökningsprotokoll, som få människor uppvuxna i en trygg tillvaro kan förstå fullt ut. Tillåt mig förklara.
I en dom från 1989 hävdar en man som senare döms för vapenbrott till fängelse att han införskaffat vapnet på grund av att det ”inom hans släkt inträffat ett antal mord”. I samma mål behandlas det faktum att gärningsmannen dessutom råkat skjuta ihjäl sin fru med pistolen, en kvinna som för övrigt var dotter till en man som på 70-talet hade mördat en släkting till sin dåvarande fru och som för innehav av en pistol döms till fängelse på 2000-talet.
En man döms 1985 för olaga vapeninnehav, då han haft en pistol. Skälet anges vara för att han befann sig i en ”pågående zigensk släktfejd i vilken en medlem på vardera sidan dödats”. 25 år senare står samma man tilltalad i ett mål, tillsammans med sina två söner, gällande mordförsök på en annan finsk rom, som skjutits flera gånger i sitt hem. Offret i detta fall blir ett år senare skjuten igen av finska romer från en annan släkt. Dessutom är han kusin till ett brödrapar som flera gånger skjuter sin kusin 2005 med pistol i en släktfejd.
En brorson till mannen som 1985 dömdes för olaga vapeninnehav dömdes 2012 för grovt vapenbrott. Som skäl uppger han följande:
”NN är finsk zigenare och de har släktfejder och sådant. Hans familj har gjort andra illa och på grund av det är han hotad till livet. Hans bror har dödat en man 1998 och 2011 blev andra familjemedlemmar friade i hovrätten [för mordförsöket som nämns ovan]. Han lever i konstant fara. Han har pistolen för att försvara sig själv. För cirka tre månader sedan fanns en polisrapport från en händelse i en kyrka i Stockholm där någon tryckt en pistol i bröstkorgen på en släkting till NN.”
En man som 2011 döms för brott mot knivlagen uppger att ”han haft kniven för att det finns så många släktfejder runt honom”. Han är kusin till en man som mördade fyra personer 1980 i Brandbergen, varav tre var finska romer, och som blev ihjälskjuten 21 år senare i centrala Stockholm, av en son till en av de mördade romerna. Hans ena morbror (fadern till massmördaren) var dömd för dråp på en annan rom i Finland på 60-talet och var invalidiserad efter en hämndaktion från denna släkt. Hans andra morbror var dömd för att i en släktfejd 1978 skjutit en annan finsk rom, som dock överlevde. De två medgärningsmännen, där en dömdes för försök till mord, angav att konflikten hade sin grund i att deras farbror 35 år tidigare blivit mördad av en farbror till offret, och offret uppger att flera mordförsök med skjutvapen har utförts mot hans farbröder och kusiner genom åren. Hans tredje morbror är dömd för att ha skjutit fyra andra romer vid tre olika tillfällen samt knivhuggit en annan finsk rom vid ett tillfälle, varav två av dessa offer har avlidit. Ett av hans offer var far till en man som 1994 av två bröder ur en rivaliserande släkt sköts ihjäl på en travbana i norra Sverige. Han hade beväpnat sig på grund av att släktingar till dem ett par år tidigare hade gjort sig skyldiga till ett mordförsök på Solvalla mot en annan finsk rom.
Givetvis kan man inte sitta och utreda huruvida enskilda personer har en hotbild mot sig eller inte, samt om detta i sin tur skulle utgöra någon slags förmildrande omständighet — det förstår jag också. Vidare försvarar jag heller inte att folk går runt med skarpladdade pistoler eller knivar på sig på stan. Men jag finner det helt klart vara ett intressant ämne. Släktfejder är en del av vardagen för många romer, inte minst inom den finsk-romska gruppen, och kanske blir det faktum att de beväpnar sig en aning lättare att förstå, när man också tar hänsyn till de många våldsamma konflikter som präglar vardagen för medlemmarna i dessa grupper.
Dagsböter för brott mot knivlagen, eller skyddstillsyn eller ett par månaders fängelse för en skarpladdad pistol kontra det faktum att man, om man inte har ett vapen på sig, riskerar att bli mördad i en hämndaktion på grund av något en släkting har gjort sig skyldig till mot en annan rom för en herrans massa år sedan. För att vara ärlig, jag skulle nog också beväpna mig om situationen hade sett ut så för mig. Är det moraliskt fel att beväpna sig när man vet att det finns en stor risk att man utsätts för ett våldsbrott?
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 