För mig har det nog alltid varit självklart att det finns två grundperspektiv på tillvaron, det privata och det samhälleliga. Min privata värld är uppdelad i sådant som jag gillar respektive ogillar och det gäller allt mellan himmel och jord. Där är jag suverän och eftersom jag har ett bra självförtroende oroar jag mig nästan aldrig för vad andra människor ska tycka. Säkert underlättar det att jag är som de flesta andra. Jag ogillar vissa slags människor och tycker bra om andra (vem gör inte det?). Jag tänder sexuellt på unga kvinnor men inte på gamla gubbar. Jag gillar tyska bilar och är fördomsfull mot franska. Jag väljer whisky framför vodka och hellre arbetar jag på morgnarna än på kvällarna. Buddhistiska länder är mer lockande än muslimska, men en kul muslim har företräde framför en tråkig buddhist.
Den där listan över vad jag gillar och ogillar kan göras hur lång som helst. Det som syns och som jag själv är medveten om, är bara toppen på isberget. Det mesta ligger under ytan och är självklart, fram tills dess jag eventuellt provoceras och får syn på mig själv. Det kan tilläggas att det också finns sådant som är likgiltigt eller neutralt för mig, men som provocerar många andra. Jag bryr mig till exempel inte alls om mina medmänniskors sexuella läggning. De får ha vilka lustar de vill för mig, så länge det inte handlar om övergrepp. Jag bryr mig heller inte om ifall människor är svarta, gula eller gröna och jag tycker inget särskilt om kvinnor som chefer, för att ta något mer specifikt. För att gå vidare på det spåret så är könsroller ingen viktig fråga i mitt privatliv. Nu är det ju inte aktuellt längre, men om det är jag eller min fru som byter bäbisblöjor, tvättar eller lagar mat handlar inte om att män ska göra vissa saker och kvinnor andra. Jag föredrar den lösning som är mest praktisk.
I privatlivet är känslor viktigare och mer styrande än kunskaper. Livet kan se ut nästan hur som helst – det enda kriteriet är att jag är nöjd med att leva på det sättet. Konventioner betyder väldigt lite. Jag behöver inte följa vissa rutiner bara för att man ska göra det, om jag har lust att fungera efter något annat mönster. Nu är jag som sagt rätt ointressant i mina vanor, så jag kommer inte på något bra exempel, men om jag fördrog att sova i en tunna i garderoben istället för i sängen, ja då var det väl på det sättet. Min syn på egna och andras vanor och existenser är extremt tolerant. Eller, tolerant är fel ord därför att det verkar som det är tillkämpat, något som jag kan vara stolt över. Det är inte något direkt val utan jag bara är på det sättet och det är jag ingalunda ensam om. Väldigt många välutbildade svenskar följer samma mönster. Så länge jag inte blir involverad i något jag ogillar, får människor i min närhet ha vilka vanor och intressen de vill.
Beskriver jag mina värderingar med de begrepp som tillhör vår tids moraliska slagfält är jag feminist, i den klassiska betydelsen att kvinnor ska ha lika rättigheter och möjligheter som män. Det betyder att jag är för jämställdhet, liksom naturligtvis jämlikhet. Jag är också multikulturalist. Miljöer med människor från olika länder och kulturer är attraktiva – det är en värld jag känner från universitetstillvaron och gillar. Går vi vidare i denna flora av goda och hallstämplade värderingar är jag naturligtvis både antirasist och globalist. Jag vill kunna resa vart som helst och även bosätta mig var som helst, så varför skulle jag inte tycka att alla människor borde ha den möjligheten? Vi kan spä på med sexuell frihet – några av de personer jag gillat bäst i mitt liv är homosexuella. Religion? Ja, fritt fram där också. Jag är varken kvinnopräst- eller gubbprästmotståndare.
Politiskt är det inte riktigt lika neutralt. Mina värderingar är allmänliberala och mera till vänster än till höger, efter ett långt liv i den akademiska världen. Eller jag kanske ska skriva att de har legat där. Vänskaper har svalnat när jag upptäckt att mina vänstervänners ideologiska förankring gör dem dumma. De klarar inte att distansera sig från sina personliga värderingar, vilket bland annat gör att det blir för tjockt med hyckel samt att de får det svårt med obekväma sanningar. Inte heller funkar logiken så bra. Ett exempel: oaktat att dessa vänstervänner till 120 procent är för allas lika värde, är de kritiska mot mig för det jag säger och skriver om det pågående samhällshaveriet. I deras ögon är det inte samhället utan jag som havererar, vilket gör mig mindre värd. En av mina vänner frågade till och med om jag tyckte illa om henne, därför att hon har valloner i sitt släktträd. Det var naturligtvis ingen äkta fråga utan ett sätt att markera att hon såg ner på mig. Sådant gagnar inte precis vänskapen.
Nu ska jag växla till det samhälle jag tillhör och lever i och då blir det annorlunda. Det handlar inte längre om mig som individ, mina preferenser och mina känslor, utan om sådant som jag ägnat större delen av mitt yrkesliv åt att studera och forska i – samhällsplanering och etnicitet är mina specialiteter.
- Även om jag privat inte är särskilt konservativ, så måste samhällspolitiken vara det. Ett bra samhälle skapas genom ”trial and error”. Det som makthavarna infört och medborgarna mår bra av, det bör man fortsätta med, medan alla andra ingrepp i deras liv, hur välmenande och ideologiskt anständiga de än är, bör ransoneras. Det finns ingen anledning att vara orolig för samhällets förnyelse, den går inte att stoppa.
- Politiker måste vara nationellt sinnade och patrioter. De måste, som det kanske viktigaste inslaget i yrkeskompetensen, älska sitt land och sitt folk och se sig som självklara och stolta representanter. De ska alltid och i alla sammanhang först se till det egna folkets och landets bästa. I annat fall missköter de sitt uppdrag och bör röstas bort eller avsättas. Det är inte överstatliga organisationer som EU och FN, lika lite som deras politiska partier, som är uppdragsgivarna. Politiker har undantagslöst i första hand ansvar inför det egna folket/väljarna/skattebetalarna, vilket bland annat betyder att de inte har medborgarnas mandat att skänka bort landet till andra människor. Sverige som moralisk stormakt? Blaj!
- Politiker är i första hand samhällsbyggare. Det betyder att försvarsmakt och rättsväsen är de två överordnade uppgifterna. Det uppdrag de har, som valda representanter för sitt land och sitt folk, är att garantera dessa funktioner. För livskvaliteten fullkomligt avgörande kvaliteter, som sjukvård och skola, kommer i andra hand. Det betyder inte att de är mindre viktiga, utan det handlar om turordningen. Vidare, vilket jag aldrig hört någon svensk diskussion om, måste makthavarna ha en plan B, om de politiska motsättningarna hotar att leda till kaos, exempelvis i form av inbördeskrig. I praktiken betyder det militärdiktatur. Svenska politiker måste förstå att kaos och krig är värst, även om de avskyr militärdiktaturer aldrig så mycket.
- För att gå vidare längs det kontroversiella spåret: kvinnor är sämre än män på att skilja mellan personliga värderingar och för samhället fungerande spelregler. Detta handlar inte om intelligens, många av dem jag känner och som är skarpast i sina iakttagelser av samhället, är kvinnor. Det handlar om att kvinnor har svårare än män med att sätta förnuftet framför sina känslor, vilket är nödvändigt för den som engagerar sig i samhällsbygget. Detta är inget fel, inget tillkortakommande eller underläge utan en rollfördelning. Evolutionens hundratusentals år har format våra hjärnor och gjort mannen till samhällsbyggare. Det är hans uppgift att kontrollera de yttre betingelserna. Kvinnans ansvar är barnen och den lilla världen. Våra hjärnor har formats under människans hela existens.
Enkelt uttryckt är männen bäst på att bygga samhället, medan kvinnor är bäst på att göra samhället beboeligt, humant och trivsamt. Männen står för styrkan och våldsmonopolet, som avser att skapa säkerhet och trygghet. Kvinnorna har blick för det svaga, medmänniskor som behöver stöd och omvårdnad. Den som tror att detta bara är fördomar, borde intressera sig för vad forskarna säger. Det finns flera vetenskapliga inriktningar – främst kanske antropologi, paleontologi och genetik.
Båda kompetenserna är nödvändiga, men samhällsbygget kommer först. Finns det inget fungerande samhälle med lagar, trygghet, konsekvensmedvetenhet bland beslutsfattare och erfarenhetsbaserade spelregler, går det inte att ordna till ett bra liv där, oavsett hur empatiska de styrande politikerna och opinionsbildarna är. Observera att här är språket förrädiskt, eftersom det inte handlar om män och kvinnor som individer utan om ”det manliga” och ”det kvinnliga”. ”Det kvinnliga” skapar svaga samhällen, samhällen som är goda i sina ambitioner och onda i sina konsekvenser.
Det goda samhällets nödvändiga våldsmonopol är ett bra exempel. Genom att bekämpa alla slag av våld öppnar ”det kvinnliga” dörren för det oreglerade våldet, vilket är något som sker i Sverige just nu. Antalet ”utanförskapsområden” växer och starka kriminella män tar makten i ett feministiskt Sverige. I Malmö har antalet våldtäkter ökat dramatiskt. Det rör sig om yngre män som överfaller ensamma och för dem främmande kvinnor. Den kritiska tidpunkten är mellan midnatt och klockan tre. En varning från den malmöpolis som utreder våldtäkterna:
Polisen har fortfarande ingen misstänkt gripen för den brutala överfallsvåldtäkten i Malmö. Den 17-åriga flickan utsattes för mycket grovt våld. Det är den tredje våldtäkten på kort tid. Polisen ser inget samband – men manar till extra försiktighet och avråder kvinnor från att gå ut ensamma i mörkret.
Så direkt får man emellertid inte skriva. I DN säger samme polis:
– Jag har förståelse för att det här väcker oro men jag vill inte uppmana folk att inte röra sig ute. Det man kan göra är att slå följe med kompisar, vara vaksam men försöka att inte känna sig begränsad.
Observera, varningen gäller inget särskilt avgränsat område utan Sveriges tredje största stad. För att använda ett av feminismens favoritbegrepp, så är Sveriges många våldtäkter ett strukturellt problem, inte någon soloprestation av en ensam galning. Likartade varningar finns för både Stockholm och Göteborg. Handlar det inte om våldtäkter, så handlar det om att bli rånad och risken för att bli misshandlad. Detta är numera ”normalt” i Sverige.
Det som media nogsamt undviker att tala om är, att det i en förkrossande majoritet av fallen handlar om invandrade män i första eller andra generationen. Inte heller svenska feminister vill förstå detta utan de trappar upp sin kritik av män i allmänhet och det patriarkala samhället. Med andra ord, de arbetar hårt med att förverkliga ett samhälle där de inte själva kommer att vilja leva. Är det inte dumhet, så vet jag inte vad som är det.
I ett bra samhälle är könsrollerna komplementära, inte konkurrerande. Det betyder att det har gått fel i Sverige när kvinnorna bekämpar männen och vänder sig mot patriarkatet. Konsekvensen för många män blir att de spegelvänder sin könsroll. De blir veka och angelägna om att vara till lags. De vill ju också få sig ett och annat ligg och alla ska trivas! Vi andra, som axlar vad vi uppfattar som vårt ansvar, vi är mindre värda. Med ett manligt samhällsperspektiv är denna eftergiftspolitik käpprätt åt helvete. Churchill begrep faran med eftergiftspolitik när han sa ”Man slänger åt krokodilerna stora köttstycken, i förhoppningen att man skall bli uppäten sist!”.
- Nu ska jag säga något som jag aldrig läst i skrift förut och som kan verka konstigt, nämligen att ideologier bör betraktas som tillhöriga privatlivet, på samma sätt som andra fantasier om det perfekta samhället. Nazism, kommunism, mångkulturalism, globalism och islam, för att ta några av de mest aktuella ideologierna, skapar inga bra samhällen. De är dysfunktionella och leder till död, lidande, konflikter, totalitära och mer eller mindre svårlevbara samhällen. Verkligheten står i skarp kontrast till det Shangri-La som utlovas. Det privata ligger i att ideologierna är känslo- och identitetsrelaterade – i privatlivet är det viktigt att framstå som god och där har känslorna företräde framför förnuftet. För oss som har förnuftet som ledstjärna i samhällsbygget är det fullkomligt kokko att förespråka redan prövade och gång på gång havererade ideologier.
- Familjen är samhällets byggsten och alla rörelser och ideologier som ifrågasätter familjens existens är samhällsfarliga. Det betyder att även om jag på ett personligt plan inte alls provoceras utan roas av pridefestivaler, så anser jag det fel av politiker, poliser och andra samhällsrepresentanter att lägga sina samhällsroller i pridevågskålen. Vill de traska nakna och skrika könsord, så får de för mig gärna göra det som privatpersoner, men som samhällsrepresentanter ska de förstå familjens nödvändighet, inte bara när det gäller att fostra goda samhällsmedborgare utan också för det långsiktiga projekt som går under namnet barnuppfostran. Där behövs både en pappa och en mamma samt ett harmoniskt familjeliv.
Bort med ideologierna och in med tre andra samhällsrecept som fungerar, utan att några framtida himmelriken utlovas: Demokrati, kapitalism och libertarianism. Här behövs inga långa teoretiska utläggningar och inte heller någon universitetsutbildning för att förstå vad det handlar om.
Demokrati betyder att folket i folkomröstningar och allmänna val väljer sina ledare och således styr via sina utsedda representanter. I en demokrati finns också ett antal friheter fastlagda. Viktigast är yttrande- och tryckfriheten. De flesta av Sveriges politiker är bara demokrater till namnet. De styrs av sina partier och/eller sina politiska identiteter/karriärer. De kämpar mot varandra om platserna vid köttgrytorna och behövs det, så har de inga problem med att, under sken av det motsatta, gravsätta demokratin.
Särskilt vänstern har ett demokratiproblem, därför att när vänsterideologin blir för dominant, vilket den blivit i Sverige, stöter den ut alternativa samhällstolkningar. Andra politiska positioner är felaktiga och företrädarna ska därför skambeläggas. Och om folket inte är på samma linje som ideologin, så har folket fel och måste tuktas och fostras. Om det kan gagna partiet byter man väljarbas, som vänsterpartiet gjorde, när de redan på 1970-talet vände ryggen åt den svenske arbetaren och började gulla med invandrare.
Se särskilt upp med det av vänstern lanserade begreppet värdegrundsdemokrati. Det är fullkomligt livsfarligt, eftersom det vilseleder om vad demokrati handlar om. Demokrati är ett styrelseskick. Det är inte någon ideologi där endast de medborgare som bejakar den av makthavarna fastslagna värdegrunden, är demokratiska.
Kapitalism, denna hatade och älskade princip för utbyte av varor och tjänster. En av de samhällsbyggare som jag beundrar, i Sverige så gott som helt okänd, är Singapores Lew Kuan Yew. Få har varit så älskade som han och få, om ens någon, har som politisk ledare skapat ett välstånd som kan tävla med det han gjorde för Singapore. Någon gång ska jag skriva en bloggtext om honom. Ett av hans visdomsord: “You make profit into a dirty word and Singapore dies”.
Libertarianism är den minst kända och för Sverige mest obekanta principen. Den anses vara en politisk ideologi, vilket är felaktigt. Den är en reaktion mot det alltför starka samhället, en broms för en totalitär utveckling. Wikipedia:
Libertarianism är en politisk ideologi som förespråkar frihet från tvång och strävar efter att minimera staten och dess inflytande över människors liv. Libertarianer vill tillåta maximal självständighet och valfrihet, med betoning på politisk frihet, frivilliga sammanslutningar samt det individuella omdömet. Vanliga ståndpunkter inom libertarianism är förespråkandet av en begränsad stat, privat äganderätt och en minimalt reglerad laissez faire-kapitalism.
Starka stater får svaga medborgare och blir därmed för medborgarna farliga stater. Inte svaga, men begränsade stater lägger över ett större ansvar på medborgarna och skapar därmed starka medborgare. Jag vet på vilken sida av den gungbrädan jag helst vill sitta. En fråga är givetvis om libertarianer kan skapa välfärd. Jag vet inte, men låt oss istället för ”pappamånader” och ”vinster i välfärden” diskutera denna väsentliga fråga.
Demokrati, kapitalism och libertarianism – kännetecknande för samtliga dessa samhällsbyggarprinciper är inte att de är så fantastiskt bra, utan att de, bland de principer för att styra samhället som vi känner, är de minst dåliga. Alla tre kan göras till föremål för hård och berättigad kritik men såvitt jag vet, har ingen kritiker kunnat presentera någonting som fungerar bättre.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 