Stig Carlsson har översatt artiklar av Arturo Pérez-Reverte, en av Spaniens mest kända författare, samtliga publicerade på danska Snaphanen. Pérez-Reverte är medlem av Spanska Akademien och hans böcker har översatts till 35 språk, också svenska. Han har som krigskorrespondent erfarenheter från ett tjugotal krig. I ett mejl till mig skriver Stig Carlsson: Här i Sverige skulle han ha varit en lika ”ond” människa som du och jag, men i Spanien har han fått ett fint pris och en penningsumma på 10 000 euro. Priset kommer från motsvarande spanska TT (AGencia EFE) och spanska SIDA (AECID). Det är högre i tak i Spanien.” Artikeln som tilldelats pris heter Goterna och kejsar Valente. Nedan utdrag ur fyra av hans texter:
Sedan urminnes tider har olika folkslag invaderat andra på grund av hunger, maktlystnad eller därför att även de själva misshandlats och fördrivits av andra. Tills helt nyligen försvarade de sig och alla överlevde på samma sätt: de högg ner inkräktarna, tog deras kvinnor och förslavade deras barn. På så vis levde de vidare tills Historien utraderade dem och lämnade utrymme för andra imperier, som i sin tur kollapsade och mötte samma öde.
De problem som vi ställs inför gäller det som vi idag kallar Europa eller Västerlandet (en sammansatt civilisation, som har sina rötter i Bibeln och Talmud och är besläktad med Koranen och som blomstrade i den medeltida kyrkan och under Renässansen, och som med Upplysningen och den franska Revolutionen etablerar människans rättigheter och friheter). Allt detta – Homeros, Dante, Cervantes, Shakespeare, Newton, Voltaire – har ett utgångsdatum och vår civilisation befinner sig under avveckling på grund av sönderfall. Oförmögen att klara sig. Att försvara sig. Nu har den bara pengar. Pengar räddar den en stund, inte mer.
***
Jag har i min hand ett foto från den muslimska horisonten. Två ungdomar med palestinaschalar höjer ett plakat: Europa är cancern, islam är svaret. De här ungdomarna befinner sig i London. De bor mitt i cancern, kanske därför att på andra platser är det omöjligt att förena arbete, hälsa, religionsfrihet och friheten att hävda idéer, som inte sammanfaller med Statens officiella lära.
Det avslöjande fotot handlar inte om att anpassa det renläriga islam till väst, utan om att islamisera det sjuka Europa. Allt annat är krumbukter. En del europeiska ledares tjuv- och rackarspel och andras underlåtenhet och ett fåtals karaktärsfasthet förändrar inte situationen. Inte heller framtiden. I Europa kan en fårskalle titulera sin pjäs Jag skiter i Gud och folket protesterar i frihet framför teatern och en domstol kan, om den väcker talan, avgöra fallet. Det stämmer, att i andra tider brände man i Europa människor av sådana här orsaker. Men inkvisitionens bål slocknade – även om någon biskop ännu beklagar det – när Voltaire skrev: “Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem.” (KOA: Lär vara en faktoid).
För att vara tydlig så tror jag att allianser mellan civilisationer är en idiotisk bluff och att de dessutom är omöjliga. Islam och Västerlandet kommer aldrig att förenas. De skulle kunna samexistera med försiktighet och tolerans och med ett utbyte av människor och idéer i en ömsesidig påverkan lika oundviklig som nödvändig. Men de som talar om integration och interkulturell sammansmältning vet inte vad de talar om. Den som känner den muslimska världen – en del av oss har rest genom den ett tjugotal år – förstår att islam är oförenlig med ordet framsteg, som vi förstår det i Västerlandet. /…/
Bör jag respektera de som straffar äktenskapsbrott eller homosexuella? Västerlandet är demokratiskt. Islam är det inte. Inte ens kommunismen lyckades tränga in i den. Den har bevarat sig stark och oslagbar som en klippa. “Vi kommer att använda er demokrati för att förstöra er demokrati,” sa Omar Bin Bakri, en av islams viktigaste radikala ideologer. /…/
Gå till biblioteket och läs, dumhuvud. Bara de starka segrar och överlever. Detta helt oavsett vad många pratmakare fantiserar om. Därför kommer pojkarna med plakatet i London och deras kusiner på den andra sidan att segra. Och de vet det. De har tro, de är hungriga, de är desperata, de har djävlar anamma. Skickligt har de genomskådat oss. De känner cancern. För dem räcker det att iaktta råttornas räddhågsna leenden, när de vill komma på god fot med bödeln.
***
Och under tiden tiger ultrafeministerna om allt det här. De som annars är så benägna att prata strunt. De tiger som horor – ett gammalt folkligt talesätt, som inte kommer från mig – ”eller som graven”, som låter mindre macho. De är alltför upptagna med nödvändiga saker, som att hävda, att bin och hönor också är exploaterade, att Quevedo bör avlägsnas från undervisningen på grund av kvinnoförakt, och att Sabinas sånger är machista och att han bör skärpa sig, om han vill fortsätta att tillhöra vänstern.
Och så fortsätter det. Sekler av kamp slänger vi över bord. Vi tillåter, att det genom bakdörren kommer in det som vi genom blod, intelligens och uppoffringar har sparkat ut genom huvudingången. Vi begår självmord som idioter.
Öl och grillspett. I skuggan av den forntida muren i Melilla sitter min vän – trettio år av obrottslig vänskap – och han lutar sig bakåt i stolen och ler, bittert. “De förstår ingenting, de där idioterna,” säger han. “Det är krig. Vi befinner oss mitt inne i det. Det är tredje världskriget och de märker ingenting.” Min vän vet vad han talar om, för sedan länge är han soldat i det här kriget. En anonym soldat. Utan uniform. En av dem som ibland har varit tvungen att sova med en pistol under kudden. “Det är ett krig,” – hävdar han envist och tar en klunk öl, en del av skummet fastnar i mustaschen – “Vi är på väg att förlora det på grund av vår naivitet. Vi stryker fienden medhårs.”
***
Allt upprepar sig, liksom Historien upprepar sig allt sedan turkarnas tid, Konstantinopel och korstågen. Alltsedan Termópilas. Liksom den upprepade sig i Iran, där de lättlurade och enfaldiga applåderade shahens fall och välkomnade befriaren Khomeini och hans ayatollor. Liksom den upprepar sig i det okritiska dreglandet inför de olika arabiska vårarna, som slutligen – till de professionella idioternas förvåning – blev förspelet till mycket mörka vintrar. /…/
Därför är det Jihad. Det är det heliga kriget. Det vet min vän i Melilla. Det vet jag av personlig erfarenhet. Det vet den som har varit där. Det vet den som har läst historia, och den som är i stånd att kritiskt analysera tidningar och TV. Det vet den som på Internet finner tusentals videos och fotografier med avrättningar, avhuggna huvuden, och leende barn som visar upp de halshuggna för sina föräldrar, videos av kvinnor och barn våldtagna på grund av trolöshet mot islam, äktenskapsbryterskor som stenas – och hur ultrafeminister tiger om detta – men är mycket känsliga i fråga om mindre brott. Brottslingar som skär halsen av levande människor, medan de skriker, “Allahu Akbar” och tiotals åskådare spelar in detta med sina förbannade mobiler. Den som läser plakaten som ett muslimskt barn – inte i Irak utan i Australien – visar upp med texten: “Halshugg den som förolämpar profeten.” Det vet den som ser banderollen, som förevisas av en ung muslimsk student – inte i Damaskus utan i London – där han varnar: “Vi kommer att använda er demokrati för att förstöra er demokrati”.
För Västerlandet och Europa kostade det århundraden av lidande att komma fram till den frihet som vi åtnjuter idag. Att vara äktenskapsbryterska utan att stenas. Att häda utan att brännas på bål eller bli upphängd i en lyftkran. Att gå med kort kjol utan att bli kallad hora. Vi åtnjuter fördelarna med den här kampen, som vunnits efter många strider mot våra egna spöken och där många värdefulla människor förlorade livet: strider som Västerlandet utkämpade, när det var ungt och ännu hade en tro.
Men nu är ungdomarna annorlunda: barnet med plakatet, den som skär av halsen, fanatikern som är beredd att döda trettio otrogna och bege sig till Paradiset. I historiska termer är det de som är de nya barbarerna. Europa, där friheten föddes, är gammalt, demagogiskt och fegt, medan radikal islam är ungt, modigt och hungrigt och har desperation och djävlar anamma.
***
Tillbaka till Sverige. Många av oss, Arturo Pérez-Revertes svenska bröder och systrar, tänker att någon gång måste PK-folket vakna och inse vad som pågår. Jag tvivlar på att det kommer att ske. Följande skriver Peter Englund i ”Stridens skönhet och sorg” ( Atlantis 2008):
Personliga erfarenheter i detta som kallas krig handlar i bästa fall om ett återupptäckande av minnen från en svårbegriplig och förvirrande dröm. Några få individuella händelser träder fram lite tydligare än andra, med en klarhet skänkt av den personliga farans hetta. Sedan blir även de farligaste situationer vardagsmat, tills dagarna verkar passera utan att innehålla något annat av intresse än dödens ständiga närhet. Men även den idén, hur framträdande den än var till att börja med, förtränger man då den är en ständigt närvarande och därför en försumbar storhet.
Urval av Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 