Under senare år har jag delat mitt boende. Sommarhalvåret bor jag i Sverige, vintern tillbringar jag i Thailand. De två senaste åren har dock tidsperioderna förskjutits, jag bor mera i Thailand än i Sverige. Detta sommarhalvår är jag fem månader i Sverige. Jag har ”riktiga” liv i båda länderna – självklart i Sverige, men också i Thailand, eftersom jag där bor med min yngste son och hans familj. Därigenom får jag också tillgång till hans blandade vänkrets, där vardagsspråket är engelska. I Sverige har jag fler närstående, liksom vänner i min egen ålder. Mångkulturellt i det mycket thailändska Thailand, svenskt i det problematiskt mångkulturella Sverige.
Även om jag är i rätt god kondition, så kan (eller vill) jag inte hur länge som helst pendla på detta sätt mellan Sverige och Thailand. Kort sagt, jag måste bestämma mig för var jag ska bo mer permanent. Denna eller kanske nästa sommar bör avgörandet ske. Var vill jag åldras?
Man skulle kunna tro att Sverige vinner över Thailand – en av världens mest utvecklade välfärdsnationer borde väl lätt som en plätt besegra en asiatisk diktatur, där begreppet välfärd knappast ens finns med i den politiska vokabulären? Så självklart är det emellertid inte. Jag har stiftat bekantskap med thailändsk sjukvård. Inte den som står gemene man till buds utan den som man genom en rätt dyr försäkring får tillgång till. Då vinner Thailand över Sverige, där vi säkert betalar minst lika mycket – bara det att det sker skattevägen. I den thailändska lyxsjukvården är det gott om kompetent personal, inga väntetider och en utrustning som känns mer modern. Blir jag inlagd så kan jag räkna med en matsedel där jag kan välja, och maten smakar gott. Också vinlista. Jag känner dessutom väl till det helvete som riskerar att drabba mig, om jag hamnar i ett svenskt äldreboende. En av mina nära vänner har just gett mig en utförlig och bitter beskrivning av hur hans mamma processas av välfärdsindustrin. ”De tar livet av henne”, konstaterar han förtvivlat. Han lever ensam i ett vinterbonat sommarhus, så han har inga möjligheter att ta hem henne, varken ekonomiskt eller praktiskt. Dessutom, så gör man ju inte i Sverige.
I Thailand tillbringar man inte sina sista år på institution utan familjerna och klanerna tar själva – på gott och ont – hand om sina äldre. Det är självklart också för min yngste son. Han säger: ”Farsan, när du är så skruttig så du kanske inte ens klarar att ta dig ur sängen, då ska jag skaffa en snygg sköterska som sköter om dig och som du kan ligga där och glo på”. Min svärdotter har inga invändningar.
Inte heller när det gäller bostadsstandard vinner Sverige. Visserligen har jag en mycket bra bostad i Sverige, men den jag kommer att flytta in i, när jag återvänder i oktober, har högre standard, plus att jag får tillgång till en stor pool, ett gym och – vilket inte är försumbart – ett klimat som är lättare att leva i.
Jag funderar lite på om jag kommer att längta efter ”mina saker”, på samma sätt som jag kan längta efter att få bada i en svensk insjö och plocka svamp i en svensk septemberskog. Det thailändska boendet må vara tjusigare, men i Sverige har jag ju inte bara de flesta bland mina vänner utan alla de mer eller mindre (oftast mer) älskade saker som sållats fram genom mina olika boenden och livssituationer. Jag går runt bland mina för mig kära saker, klinkar lite på min flygel och tänker att jag kanske kan frakta över alltsammans till Thailand? Ja kanske – men det är som att de, likt svenska krusbär, inte riktigt passar i Thailand. Den svenska och den thailändska verkligheten är alternativa. Det är antingen den ena eller andra som gäller, både när det gäller socialt umgänge och ”mina saker”.
Jag kan också fundera över den svenska offentlighet som jag både hatar och föraktar (försiktigt formulerat, jag vill ju inte ta till överord). Visserligen har jag där aldrig haft någon mer framträdande position, men tidigare fick jag ändå vistas där. I dag är jag utsparkad och vanhedrad. Det är naturligtvis lite plåster på såren att jag är välkommen i dissidenternas alternativa offentlighet, men det är tröst för ett tigerhjärta. I valet mellan att vara en ”nobody” i Thailand och ignorerad/tystad/skändad i den svenska offentligheten – ja då lever jag hellre i Thailand.
Det allra värsta är emellertid inte hur jag själv blir behandlad i offentligheten utan offentligheten i sig – vilket är det som den här bloggtextens rubrik syftar på. Jag läser två svenska morgontidningar och ser/hör nyheter i SR/SVT. Jag läser också texter på nätet. Likasinnade mailar mig länkar. Sammantaget är det liktydigt med att leva i en kompakt förljugenhet.
Ett av mina tidigare blogginlägg bär titeln Vinklad, sållad och censurerad och så ser offentligheten ut, varenda jävla dag. När jag till exempel städar mitt kök, bjuder Sveriges radio samtidigt på en sommarpraterska, adopterad från Etiopien. I nittio minuter silar hon den svenska verkligheten genom sitt rasistfilter. Och är det inte hon så är det någon religiös klimatförkunnerska. Eller någon som talar sig varm för demokrati, utan att förstå att hon går det totalitära samhällets ärenden. Var kommer de ifrån, alla dessa obildade, trosvissa och vanligt-folk-föraktande uppfostrar och aktivister som befolkar mediernas offentlighet?
Svenskarna lever numera i ett djupt religiöst land. Det är mitt land, men inte min religion. Den religion jag själv tror på är förnuftets, där den tredje statsmakten förtjänar sitt namn, där forskningen bejakar sanningen, där politikerna prioriterar svenska intressen och där medborgarna utifrån vad de själva hör och ser gör ärliga försök att förstå och klara av existensen.
Hade jag varit ung eller medelålders, är jag ganska säker på att jag ändå hade funderat på vart jag skulle ta vägen, eftersom Sverige blir ett allt sämre land att bo i. Inget pekar på en tillnyktring av samma slag som nu sker i Danmark.
Men nu är jag inte ung och av mina båda söner har den ena redan (av andra skäl) permanent lämnat Sverige. Den andra halvan av min familjeklan tror jag mig inte om att kunna påverka. De känner min uppfattning och accepterar den, tror jag. I varje fall gillar de mig, det behöver jag inte tvivla på. Ändå, för oss råder tystnad i politiskt känsliga frågor. De läser inte det jag skriver, varken böcker eller något annat. Mina känselspröt signalerar att detta är sådant vi inte ska tala om. Det kan vara ett misstag, men jag tänker inte syna korten.
Hand i hand med institutionernas politisering går medborgarnas ”politiska tystnad”, som jag har förstått är ganska vanlig i svenska familjekonstellationer. Flera av mina dissidentvänner möter den i den närmaste familjekretsen. En kvinna jag har nära kontakt med är mycket omtyckt och till och med beundrad av sina båda döttrar. Men när hon gör försök att tränga in i deras PK-bubbla, så är det stängt och tillbommat: ”Kära mamma, här kommer du inte in!”
Thailand har en offentlighet jag inte känner alls. Sverige har en offentlighet som jag både begriper mig på och genomskådar. Det allra värsta är att denna förljugna offentlighet är så övertygande för så många. Djupt i mitt inre växer både en förtvivlan och ett ovälkommet förakt. Jag vill inte leva med dagens svenska offentlighet, men jag vill heller inte leva bland alla dessa svenskar som inget begriper och som i kraft av sin värdegrundsreligion ser ner på oss visselblåsare och andra dissidenter. Nej, jag vill inte leva i lögnens rike!
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 