Evolutionär missanpassning

Begreppet evolutionär missanpassning (evolutionary mismatch) lanserades 1993 av neurologen Jack E. Riggs och spreds ganska snabbt. En bra populärvetenskaplig översikt kom för fem år sedan med Ronald Gipharts och Mark van Vugts bok ”Mismatch: How our stone age brain deceives us every day and what we can do about it”.

Samtidigt som begreppet visar på något illavarslande som kan leda till en arts undergång, så är evolutionär missanpassning ett normaltillstånd, med det tillägget att denna kan vara mindre eller större. Rimligen har etniska svenskar inte en lika stor missanpassning till det svenska habitatet som de afrikaner och muslimer från mellanöstern som immigrerar hit.

Ett exempel på missanpassning: Den industriella revolutionen gjorde att landsbygdens utomhusmänniskor blev städernas och fabrikernas inomhusmänniskor. Detta ledde till att smittsamma sjukdomar som tuberkulos, kolera och tyfoid spred sig i en tidigare okänd omfattning. Vi är inte biologiskt anpassade till ett inomhusliv.

Ett annat exempel: Moderna arbetsplatser består ofta av stora, komplexa och hierarkiska kontorslandskap där de anställda under förhållanden som skiljer sig mycket från våra förfäders förflutna ägnar mycket tid åt att interagera med främlingar. Jägare och samlare skilde inte arbetet från sina privata liv, de hade inga chefer att stå till svars för, inga deadlines att förhålla sig till. Grundläggande instinkter slår ofta fel på den moderna arbetsplatsen och orsakar stress, konflikter, utbrändhet, arbetsalienation och dåliga ledningsmetoder.

Under en tid har jag i lite olika sammanhang prövat synsättet men innan jag försöker visa på vilket sätt som missanpassningen kan förklara beteenden som både djur och människor uppvisar, vill jag lyfta fram att människan som inget annat djur med hjälp av viljan kan ignorera eller tysta den uråldriga inre röst som talar om för oss vad vi ska göra. Vi är ensamma om att utifrån ideologisk övertygelse kunna gå emot den inre rösten. Som självmordsbombare gör, eller när katolska präster bestämmer sig för att leva i celibat.

Fetma är paradexemplet när det gäller evolutionär missanpassning. Vi är genetiskt ”beordrade” att äta när det finns mat, eftersom föda alltid är en knapp resurs. Det har vi lärt oss under vår långa existens som samlare och jägare. I ett samhälle där det finns ett överflöd av mat sprider sig fetman. Den evolutionära missanpassningen riskerar att leda till det metaboliska syndromet: fetma, diabetes typ 2 och höga kolesterolvärden, som i sin tur bäddar för Alzheimer.

Även om många människor äter sig till ett stort lidande gör inte alla det. Alla lyder inte den inre rösten. Det går att ta kommandot över sin diet. Vissa gör det med sådan beslutsamhet att de hamnar i en spegelvänd missanpassning (anorexia).

Högre däggdjur och fåglar kan i viss utsträckning lära sig att motstå den genetiska instruktionen, som när hundar dresserats att inte röra mat som står framme och hästar håller sig inom ett bestämt område, efter att de gått emot ett elstängsel och lärt sig.

Denna inlärningsförmåga gäller inte för de insekter som svärmar kring en lampa. I miljoner år har de navigerat efter ljuset. Det gäller också för havssköldpaddor som när de kläckts kravlar sig från sandstranden mot havet med hjälp av vattenreflexerna. Har de en stad med glittrande ljus i ryggen, så finns det risk för att de kravlar åt fel håll.

Den överlägset största missanpassningen är människan ensam om. Det är vår svårighet att skilja mellan verkligheten och diverse berättelser om verkligheten. När vi återkommande ser människor på teve och gillar dessa kändisar reagerar hjärnan som om de vore våra vänner, vilket de ju inte är. Samma sak med influencers på nätet. Våra hjärnor har svårt att begripa att vi faktiskt inte interagerar med dessa människor. Ytterligare ett exempel är pornografi. Vi vet att det inte är på riktigt, men ändå reagerar våra kroppar. Förväxlingen gäller naturligtvis ännu mera för den virtuella verklighet som bjuder in oss som aktörer. Där är det ännu svårare för hjärnan att förstå att det inte är på riktigt. Fråga dem som fastnar i dataspel.

Det är just denna mismatch som Facebooks Mark Zuckerberg vill föra till en ny nivå med sitt metaverse: en enda universell och uppslukande virtuell verklighet där gränsen mellan den reella och den virtuella verkligheten har suddats ut. Har du bara dina virtuella glasögon eller ditt headset så kan du leva ett fantastiskt liv med allt sådant du åtrår. När du spelar ett spel med dina vänner så sitter du inte ensam med din dator utan du är i ett rum där du har ögonkontakt med de andra. Du är där ”på riktigt”.

Det finns ett särskilt begrepp för det patologiska tillstånd det är när man helt och fullt lever sitt liv i skallen: Floating head syndrom. Med det begreppet framstår inte Metaverse som en lockande utan en skrämmande framtid. Begreppet påminner om att det gäller att inte förlora kontakten med sin kropp utan promenera, träna, gå ut med hunden etc. Någonstans på nätet ser jag hypotesen att sex blivit så viktigt i vår tid just därför att det är en kroppsaktivitet. Så kanske det är men i ännu högre grad gäller det förmodligen för den fysiska träning som sker i gymmet med alla dess olika maskiner. Snart sagt varje hotell, bostadsrättsförening och fritidsanläggning erbjuder numera ett välutrustat gym. Ingen tycker längre det är konstigt att sitta på en träningscykel, att springa på ett springband, gå i en trappmaskin eller att ro i en roddmaskin. Det är inte en virtuell verklighet, men väl en alternativ sådan.

Ett helt annat exempel är när kvinnor gör sig attraktiva med smink, skönhetsoperationer, löshår etc. De känner sig vackrare, men det har de ju egentligen inte alls blivit. Och de män som attraheras är ”evolutionärt bedragna” eftersom de ser kvinnorna som framstår som genetiskt mer lyckade än de är. En strof ur en visa jag hörde som barn:

På bröllopsnatten fick jag se
Vad förr jag ej fått se
Där låg hon tunn och platt
Och på en stol breve
Låg hårets gyllene gloria
Höftens gungande våg
Denna barmen något stor
Liksom skapad för amor …

Männens längtan att lägra vackra kvinnor är också det en genetisk instruktion, liksom givetvis att kvinnor tänder på snygga män. Skönhet, symmetri och vackra kroppar signalerar goda gener!

Det går att ge många exempel på både missanpassning och missanpassningens konsekvenser. Här begränsar jag mig till att lyfta fram två risker. Den första är att när det evolutionära glappet mellan habitatet (samhället) och människan blir för stort, blir människor olyckliga.

Alla kan se att väldigt många människor i Sverige och andra välfärdsländer inte är särskilt lyckliga trots att vi lever i det mest fantastiska samhälle som människan någonsin format åt sig själv, när det gäller att bejaka människors olika behov och önskemål. Anledningen är att vi genetiskt inte är skapade för ett lättjefullt liv utan för hårda villkor. Det finns undersökningar som visar att londonbor upplevde blitzkriget som den lyckligaste tiden i sitt liv. De kände verkligen att det fanns en meningsfull uppgift och starka känslor som band dem samman. Detta trots att det exploderade omkring dem, hus bombades till ruiner och hundratusentals människor dog. Det är av samma anledning människor inte begår självmord när de får utstå ytterst svåra villkor. I GULAG-arkipelagen skrev Solzjenitsyn att man inte tog livet av sig i Stalins sibiriska fångläger. När en stark extern fara hotar sluter människor sig samman och fokuserar på att överleva. Livet blir meningsfullt och då begår man inte självmord.

Den andra risken jag vill peka på är att människor bygger upp ett så komplicerat samhälle att de tappar kontrollen över det, därför att de själva inte lika snabbt kan bygga upp sin kompetens. Ett mått på hur enormt stort det svenska välfärdssamhället är gav SCB när de i september 2022 meddelade att den totala verksamheten inom vård, skola och omsorg år 2020 kostade 1 227 miljarder. Det svenska välfärdssamhället är med andra ord ett gigantiskt bygge. Detta ska vi människor klara av att sköta med våra hjärnor anpassade till stenåldersenkla samhällen. Det kan till och med vara så att vi har blivit dummare sedan stenåldern. Stenåldersmänniskorna hade större hjärnor än vi. Det gäller också för andra djur när de domesticeras. Hundar har mindre hjärnor är vargar.

Med tanke på att Sverige alltid ligger bland de fem länder i världen som har högst skatter borde välfärdsmaskineriet löpa väloljat. Det gör det som bekant inte. Resursbristen är ett återkommande tema i den politiska debatten, liksom vad pengarna används till. En tredjedel av alla nyanställningar inom vården de senaste 14 åren har inte varit läkare och sjuksköterskor utan byråkrater – handläggare, administratörer och ledningspersonal. Enligt Riksrevisionen betalas det varje år ut 20 miljarder i felaktiga bidrag. Hälften går till kriminalitet. Eller ta den explosivt växande kriminaliteten. Sverige har 35.000 poliser. Bara 8.000 av dem är i yttre tjänst.

Nedläggningen och vanskötseln av våra kärnkraftverk är en paradmiss men det kan ges hur många exempel som helst på denna evolutionära missanpassning. Trafikverket, som ska synka tidtabellerna för landets 57 tågbolag har väldiga bekymmer, det är en nyhet när detta skrivs. Men egentligen är det ingen nyhet utan ett normaltillstånd, bara lite värre än vanligt. Trafikverket har också ett system med ”kvalitetsavgifter” som ska förbättra punktligheten. Enligt Riksrevisionen är det helt värdelöst. Men dyrt är det, en kvarts miljard om året, pengar som tas från myndighetens drift- och underhållsanslag. År efter år, därför att den som spenderar andras pengar har alltid råd.

Det mesta av skatteslöseriet är naturligtvis både upprörande och sorgligt, men att rota runt i det är också kul för den som gillar galghumor. Vad sägs om Göteborgs satsning på bänkar med skyltar som uppmanar människor att prata med varandra, eller om att för skattemedel måla gator i regnbågsfärger?

Missanpassningshypotesen är att vi har byggt upp ett samhälle som är så komplicerat att det överstiger vår förmåga att sköta och använda oss av det.

Missanpassningshypotesen är att vi har byggt upp ett samhälle som är så komplicerat att det överstiger vår förmåga att sköta och använda oss av det. Välfärdssamhällets växande dysfunktionalitet är ett normaltillstånd som om den tillåts fortsätta bara har ett slut, kollapsen. Inte så muntert precis men det finns faktiskt något vi kan göra, nämligen det som mannen på bilden i ingressen också kan. Det går att banta detta samhälle till en storlek som vi kan hantera. Och hur ska det gå till? Se där en fråga som politikerna skulle kunna ta tag i, istället för att strida om makten över detta dyrbara, besvärliga och illa fungerande samhälle.

Jag prövar också begreppet evolutionär missanpassning som en förklaring till det självmord som den västerländska civilisationen är i full färd med att begå. Kan det möjligen vara så att klyftan mellan den verklighet vi människor är skapta för att leva i och den verklighet vi faktiskt lever i har blivit så stor att det har blivit dags att kasta in handduken? Inte för alla människor, långt därifrån. Men däremot för den västerländska globaliserade och urbaniserade människan. Vi förstår det inte, men vi har för lite kvar av vårt naturliga habitat. Som art vill vi inte vara med längre. Jag påstår inte att det är så, men tänk om … Här är bakgrunden:

John B. Calhoun (1917 – 95) hette en amerikansk etolog som på sextio- och sjuttiotalet genomförde ett antal överpopulationsexperiment med möss. Det som blev mest känt är när han 1972 släppte in fyra muspar i ett specialbyggt habitat med en bottenyta på 2,7 kvadratmeter. Höjden var 140 cm. Temperaturen hölls konstant på 20 plusgrader och där fanns ett antal tunnlar där alla möss alltid hade tillgång till mat och vatten utan att behöva konkurrera med varandra. Det fanns också ett överflöd av idealiska boplatser där mushonorna kunde känna sig trygga. Det fanns inga rovdjur eller andra hot. Habitatet hölls väldigt rent och veterinärer vakade konstant över djuren så att inga sjukdomar skulle spridas. Det var inte olikt hur många människor i dag har det med sina urbana liv, där ständigt allt vad de behöver finns att tillgå och där hoten i stort sett utrotats.

Populationen fördubblades var femtiofemte dag. De sista möss som överlevde föddes på dag 600 och då nådde muspopulationen sitt max, 2.200 individer. Det var emellertid inte habitatets översta gräns, det fanns boplatser för 3.840 möss.

Från dag 315 fram till dag 600 skedde en nedbrytning av den sociala strukturen och det normala beteendet. För själva vändningen från normalt till destruktivt beteende myntade Calhoun begreppet behavioral sink. Honor övergav ungarna innan de var tillräckligt mogna för att klara sig själva, ökad homosexualitet, äldre möss bet och skadade yngre möss, honor blev mer aggressiva och hanar tvärtom, inte tillräckligt aggressiva för att vilja försvara sina territorier. Efter dag 600 föddes inga fler möss.

Calhoun var intresserad av vad överbefolkningen ledde till. När jag läser om experimentet är jag mer intresserad av vad det betydde att mössen inte alls behövde kämpa för sin överlevnad. Calhoun delade in experimentet i fyra faser. Den sista kallade han för D-fasen (dödsfasen). Nu händer något med hanarna som gör att Calhoun kallar dem för De vackra (The beautiful ones). Namnet fick de därför att de inte hade några blessyrer från att försvara sina revir, liksom från kampen mot andra hannar om en honas gunst. De struntade i honorna och brydde sig bara om sig själva. De åt, drack och putsade sina pälsar och relaterade överhuvudtaget inte till andra möss. Calhoun menade att det komplicerade ”råttbeteendet” hade förenklats. Överflödet av mat och vatten, frånvaron av rovdjur gjorde livet enkelt. Och ännu enklare blev det när hanarna inte längre behövde anstränga sig med att uppvakta honorna, reproducera, skydda territoriet och delta i de hierarkiska sociala grupperingarna. Musen blev ett väldigt enkelt djur och jag kan inte hindra tanken att det kanske också hänt med många människor i vår egen tid. Deras liv har förenklats och de har anpassat sig genom att själva bli enkla. Calhoun kallade detta för ”den första döden” och drog paralleller till många moderna män, kapabla endast till de mest rutinmässiga, vardagliga aktiviteterna för att upprätthålla det fysiologiska livet. Anden var redan död.

Calhoun prövade att lyfta över ett antal honor och vackra hannar till en egen miljö utan överbeläggning. Förhoppningen var att de då skulle börja para sig igen men det gjorde de inte. Narcissistiska och autistiska hannar och ointresserade honor. Det blev inga fler graviditeter och mössen levde tills de var gamla och dog – sin andra död.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version