Från verklighets- till ideologibaserad politik
Från den 1 juli 2023 är månadslönen för statsministern 191 000 kronor och för de övriga statsråden 150 500 kronor. Riksdagsledamöterna framstår i jämförelse rentav som lågavlönade med sina 73 000 i månaden. De som tycker det blir för knapert kan komplettera med andra uppdrag i riksdagen, för vilka de får extra betalt.
Inom näringslivet är arvodet det verktyg med vars hjälp de mest kompetenta ledarna sållas fram. Varför ska det vara annorlunda inom politiken? Naturligtvis går det att argumentera för att de som styr landet ska ha löner i paritet med näringslivets toppar. Problemet är att den viktigaste politiska kompetensen är att förstå hur ”verklighetens folk” lever och vad de behöver. Det är en fantastisk skillnad på det liv man lever längs med svångremmen och det bekymmerslösa liv man kan leva om man har gott om pengar. Dessa politiker som vi snart sagt dagligen möter i teverutan och andra medier, de ser ut och låter (i bästa fall) som vi, men det är de inte. Som min äldste son lakoniskt brukar konstatera: De rika lever sitt liv.
Sverige har gått en lång väg sedan början av 50-talet, då landets 2 775 kommuner styrdes av förtroendevalda fritidspolitiker. Efter ett antal reformer och sammanslagningar är de 290. Närmare nittio procent av landets kommuner har försvunnit. Ungefär lika många procent har också försvunnit av de förtroendevalda politikerna, de som utgjorde rekryteringsbasen för de politiska partierna. I en video som inte längre finns kvar på Youtube kommenterade socialläkaren Nils Bejerot:
Politikerna blev proffs och ungdomsförbundens drivbänkar avlöste livets hårda skola. Politikens rotsystem övergick från att vara erfarenhetsbaserat till att bli ideologibaserat. Tage Erlanders, Gunnar Strängs, Gösta Bohmans och Torbjörn Fälldins era var över.
Den ursprungliga tanken med demokratin, som ett alternativ till tyranniet, var aldrig att det skulle skapas en särskild yrkesnisch för politiker. Männen i en av antikens stadsstater valde sina ledare för en begränsad tidsperiod. Under denna levde de i stort sett samma liv som innan de blev valda. Detta är direktdemokrati och så fungerar det fortfarande i Schweiz, som avviker från Europas övriga länder, också genom ett mycket tunt skikt av professionella politiker.
Partilojaliteten är demokratins första problem.
Demokrati, det vet nog alla, betyder att ett land styrs av folket, via sina valda representanter. Enligt grundlagen så styrs Sverige av Riksdagen, i vilken folkets valda representanter sitter. Men så är det ju inte! I riksdagen sitter inte folkets utan de politiska partiernas representanter. Är riksdagsledamöterna inte lojala med sina partier, så hamnar de inte på valbar plats. Det största politiska partiet bildar vanligtvis regering, eventuellt tillsammans med ett eller flera andra partier, för att nå den nödvändiga riksdagsmajoriteten. Sveriges statsminister tillsätts varken av folk eller riksdag, utan av det politiska parti eller den koalition som vinner valet.
Att ledarna har folket bakom sig, det är demokratins själva essens. Emellertid, med enstaka undantag ser det inte ut så någonstans i världen. Demokratiskt valda ledare som sätter medborgarnas intressen i första rummet är väldigt sällsynta.
Jag tror mig ha identifierat två sådana ledare. De är båda tillsatta i demokratiska val och förkrossande överlägsna sina medtävlare – också i väljarnas ögon. Den ena är Ungerns Viktor Orbán, som just därför är starkt ifrågasatt av Europas politiska elitskikt. Av dem beskrivs han som ett hot mot demokratin. Vi har sett det förr. De som har makten påstår att det bara är de som representerar demokratin. Utmanare hotar demokratin.
Den andra är Singapores Lee Kuan Yew som jag skrivit om i min bok ”Efter demokratin” (2019). Bland annat är han pappa till den välfärdspolitik som kallas för Workfare. Enkelt uttryckt belönar staten de skötsamma medborgare som arbetar hårt, satsar på sina barns utbildning, vill vidareutbilda sig och är beredda att spara, vilket singaporianerna gör främst i form av bostäder och för sin pension. Singapore har mer än något annat land ett meritokratiskt ideal och satsar på en utbildning som ligger så långt som det är möjligt från den svenska flumskolan. Med andra ord ett stenhårt kunskapideal. Det är främst Lee Kuan Yews förtjänst att pyttestaten Singapore år 2015 kvalade in som trea bland världens rikaste länder, efter Qatar och Luxemburg men ovanför Brunei, Norge och Förenade Arabemiraten. Lee Kuan Yew och det parti som han med en handfull andra aktivister byggde upp, People’s Action Party (PAP), var sina konkurrenter så totalt överlägsna att omvärlden lite surt påstod att Singapore inte var någon demokrati, att landet de facto var en totalitärt styrd enpartistat. Detta trots att landet har fler politiska partier och regelbundet återkommande allmänna val.
Orbán och Lee är undantag. De politiska partierna tillsätter inte sina ledare utifrån vad som är bäst för medborgarna och landet utan deras viktigaste uppgift är att gagna partiet. Landets och medborgarnas intressen finns mest med som tom retorik. Det starkaste beviset för att det förhåller sig så är att de gjorde Sverige mångkulturellt utan att i en folkomröstning ta reda på vad medborgarna ville. Till det kan man lägga både höger- och vänsterregeringarnas ointresse för massimmigrationens och den mångkulturella ideologins kostnader och konsekvenser.
År 2017 släppte Riksrevisionen ”Lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 – beredskap och hantering” (RiR 2017:4). Där granskas samtliga propositioner med migrationspolitiskt innehåll från regeringen till riksdagen, mellan åren 2004 och 2015. Nästan alla saknade konsekvensbedömningar.
Väljarna är demokratins andra problem.
Sverige har ett mycket högt valdeltagande. I det senaste riksdagsvalet 2022 deltog 84,2 procent av dem som fick rösta. Att medborgarna har politiska åsikter betyder dock inte att de vet vilket parti som bäst gagnar landets intressen. Socialdemokraterna, som mer än något annat parti bär ansvaret för samhällsförfallet är, när detta skrivs, starkare än de varit på femton år. Dessutom röstar ungefär tio procent av väljarna på Vänsterpartiet. Det tycks inte bekymra dem att kommunistisk politik landar i totalitärt förtryck, fattigdom och ofta också folkmord.
För politikerna är det i sin ordning att väljarna vilseleds av den politiska retoriken. De vill inte ha de upplysta väljare som är en förutsättning för att demokratin ska fungera. De vill bedriva politik utan att väljarna lägger sig i. Därför ser de inte okunniga väljare som ett problem.
I vår tids Sverige är det staten som kontrollerar det giltiga narrativet och medierna för ut det. Medierna är den hypnotiska rösten. Det sker också en medial samordning. Alla stora medier följer samma manuskript: DN, SVT, Sveriges Radio, Aftonbladet etc. Därtill kan man lägga de myndigheter som har samma agenda: Kyrkan, Försvarsmakten, Skolan, Förskolan. Universiteten. Och inte minst nykomlingen: Sociala media, där också oppositionen finns.
Den belgiske psykologen Mattias Desmet kallar denna hjärntvätt för massformatering. Det är inte så att de klyftigaste klarar sig bättre i formateringsprocessen utan den drabbar alla typer av grupper. Ungefär 30 procent av befolkningen faller offer för formateringen. Så var fallet både i Sovjet och Nazityskland. Resten av befolkningen hänger på denna första grupp. De vill inte gå emot strömmen. Det är både svårt och för farligt. 5 procent blir dissidenter och gör motstånd. Vi vet inte vad det är som gör att de ser konsekvenserna, bevarar sitt förnuft och sin förmåga till logiskt tänkande. Lyckas denna sista grupp föra fram sina protester tillräckligt kraftigt för att ta ledningen, då vänder ”fiskstimmet” och formateringshypnosen är över, om man får tro den belgiske psykologen Mattias Desmet.
Politikernas identifiering med en global elit är demokratins tredje problem
Nationalism, patriotism, eller vad man nu vill kalla den nationella sammanhållningen för, är en av demokratins grundförutsättningar. Därför är det djupt problematiskt när toppolitiker i globalismens tidevarv också är ivriga att bli medlemmar av den globala eliten, som kontrolleras av starka ekonomiska intressen.
Om priset för att få höra dit är att de säljer ut det egna landets intressen, så är de beredda att göra det. Man kan till exempel fråga varför regeringens energi- och näringsminister Ebba Busch i början av februari 2023 var motståndare till miljöpartiets ”stålskogar av vindkraft” men svängde efter ett sammanträffande med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Därefter efterlyste hon mer vindkraft ”överallt”. I ett kommentatorsfält på Samnytt kunde man läsa den lakoniska kommentaren: ”Då har vi henne på det årliga Bilderbergsmötet snart då.”
Det bästa exemplet här är Sveriges NATO-ansökan, som sker i stort samförstånd bland svenska politiker och opinionsbildare. Varför, kan man fråga sig, eftersom NATO i Ukraina bedriver ett proxykrig med Ryssland. Sverige är inte hotat av Ryssland, men som medlemmar av NATO blir vi det.
Problemförnekelsen är demokratins fjärde problem
Demokrati handlar om retorik. Politiker skapar med mediernas hjälp inte den bild som bäst beskriver verkligheten utan den bild som bäst gagnar deras intressen. Ett politiskt parti som sitter vid makten har inget intresse av att så tidigt och korrekt som möjligt beskriva samhällsproblem. I många länder, också Sverige, är demokratin bättre på att skapa svåra samhällsproblem än att lösa dem.
För att klara av att styra väljarna i en för det egna partiet förmånlig riktning måste politikerna ha medierna på sin sida. Det har de, eftersom ägarna och toppolitikerna är bundis med varandra på den globala elitnivån.
Inför Labours val år 1994 av partiledare i Storbritannien bestämde sig tidningsmagnaten Rupert Murdoch för att backa upp Tony Blair, eftersom han var emot statlig kontroll av företag. Så alla Murdochs tidningar skrev positivt om Tony Blair vilket avgjorde valet mellan honom och Gordon Brown.
I Sverige levererar press, radio och teve samma politiskt korrekta budskap, väl synkroniserat med den politiska makt som håller de flesta av dem ekonomiskt under armarna. SVT och SR finansieras med skattemedel, nio miljarder om året är inte kattskit precis. För pressen finns det ett driftsstöd som i år landar på 700 miljoner. Stödet för lokal journalistik är 120 miljoner och distributionsstödet 60 miljoner. När covid slog till beviljades också ett tillfälligt stöd för utgivning.
Som Henrik Jönsson konstaterade i sin lördagskrönika på Youtube den 10 juni i år har medierna och makten med karaktärsmord, misstänkliggöranden och deplattformeringar. bekämpat dem som pekar ut vad som händer. Sveriges offentlighet har på så sätt fått en tystnadskultur där brott, våld och ordningsstörningar varken kunnat beskrivas eller bekämpas.
Förnekelsen fungerar fram tills dess läget blivit så allvarligt att alla kan se att det här gick ju käpprätt åt helvete. Allra hårdast är verklighetsförnekelsen inom kulturjournalistiken. Därför väckte det uppseende när Expressens kulturjournalist Jens Liljestrand nyligen bekände: ”Jag har nog haft fel, om allt. Migrationspolitiken har varit mer misslyckad än jag velat förstå. Den sociala nedrustningen av förorterna, det växande utanförskapet, fattigdomen, hopplösheten. Narkotikapolitiken, givetvis. Polisens resurser. Skolans förfall. Tillgången på vapen. Allt.”
Författaren, bloggaren och förre Sveriges Radiojournalisten Jens Ganman var skeptisk. Han skrev att det inte var något uppvaknande – bara samma gamla krokodiltårar som förr.
Meningsmotståndarna är demokratins femte problem.
Det dödliga våldet förekommer nu allt oftare på allmänna platser och oskyldiga människor drabbas. Eftersom förövarna är så unga, ibland till och med under femton år, vill regeringen skärpa straffen. Politiska reformförslag reser protester. Ska Sverige verkligen ha barnfängelser? Under rubriken ”Barn i gäng behöver skydd – inte straff” protesterar 13 sakkunniga, med vd för Fryshuset i Stockholm, Johan Oljeqvist, i spetsen. Som avslutning skriver de så här blarrigt om ”utmaningen” (alltid dessa ”utmaningar”!):
För att komma tillrätta med de utmaningar vi har så behöver vi framför allt vända på perspektivet. Vi behöver skapa en gemensam plattform där vi, med stöd av forskning och praktiska erfarenheter, tar utgångspunkt i att samhället behöver stötta och skapa möjligheter för barnen, inte straffa ut dem.
Lägg till dominansbeteenden i nöjesparker och öppet våld på sjukhusens akutmottagningar. Också badhusen har drabbats och där är huvudproblemet att unga flickor blivit ofredade av invandrarkillar. Men också där har det varit slagsmål, stök och bråk. Brottsförebyggande rådet publicerade 2020 rapporten ”Simhallar och bibliotek – En kartläggning av brott och ordningsstörningar”. Samtliga 39 tillfrågade bibliotek och majoriteten av Sveriges simhallar hade blivit utsatta för för brott och ordningsstörningar.
Det snälla samhälle som vi har lagar och arbetsmetoder för, det finns inte längre. Sverige har genom sin import av nya medborgare från konfliktfyllda och dåligt fungerande länder bäddat för en våldsutveckling som inte längre går att dölja genom problemförnekelse.
Politikerna urskuldar sig med ”Vi har varit naiva” och ”Vi såg det aldrig komma”. Förnekelsen släpper först när problemen är så allvarliga att den demokratiska staten inte har de verktyg som krävs för att återställa ordningen.
Det öppna samhället är demokratins sjätte problem.
När juristen och journalisten Paulina Neuding 2015 började skriva om gängbrottslighet på Sveriges bibliotek anklagades hon omgående för rasism, främlingsfientlighet och klassförakt av Stockholms dåvarande kulturborgarråd socialdemokraten Roger Mogert. Han tyckte synen på biblioteken som en plats där det ska vara tyst var förlegad.
Det kan låta paradoxalt men åsikts- och tryckfriheten är handlingsförlamande för de politiker som har makten.
I de flesta demokratiska länder finns det två politiska läger som är motställda och storleksmässigt rätt lika varandra. Man skulle önska att den sida som utmanar makten tog spjärn i en bättre verklighetsbeskrivning, men så är det inte. De utgår från det egna partiets ideologi.
Till detta kan man föra diverse opinionsbildare som (också) för fram sina egna intressen. Den nuvarande borgerliga regeringens ambition att stärka rättssystemet för att bekämpa våldshotet möter starkt juridiskt, moraliskt och medialt motstånd. Till exempel säger advokatsamfundet nej till nästan allt.
Myndigheter som inte gör sitt jobb är demokratins sjunde problem
Den 10 maj 2023 lägger örebropolitikern Markus Allard ut en video på Riks/Youtube med rubriken ”Därför funkar inte saker i Sverige” Som inledning säger han:
Tågen kommer inte i tid, om dom ens kommer överhuvudtaget. Vårdcentraler ringer inte upp på den tid som du blir fakturerad för. Polisen lägger ner utredningen trots att du fångat allt på film, tagit fram namn, personnummer, blodgrupp och släkttavla tillbaka till år 1414 på gärningsmannen som stal din bil i förra veckan. Energisystemet är sprängt, välfärden är fritslad (?) och skatten kommer nu att höjas i flertalet regioner. Varför funkar ingenting längre?
Markus Allards egen förklaring är att folk inte jobbar längre utan de leker att de jobbar, något han ser som något slags sjukdom. Han exemplifierar med hur han som politiker (Örebropartiet) blev kallad till ett möte där alla partier tillsammans skulle revidera det näringslivspolitiska programmet.
Fråga: Varför behöver vi revidera det gamla dokumentet. Vad är problemet?
Svar: Vi vet inte vad problemet med det gamla dokumentet är, annat än att det är bestämt att det ska revideras efter typ sex år.
Fråga: Vad är syftet med ett sådant här dokument? Vad händer om man inte har ett sådant här dokument?
Svar: Syftet är att man ska kunna visa upp dokumentet för företagare så att de vill etablera sig i Örebro. Näringslivet blir glada när dom läser dokumentet. Dom säger att det står bra saker där.
Fråga: Vad ska dokumentet innehålla? Krogtaxor, markhyra, tillståndsavgifter, direktkontakter till bygglov?
Svar: Dokumentet ska inte innehålla några som helst konkreta saker annat än en ”viljeriktning” och ”vision” som alla nio partier kan enas om.
Det betyder dokumentet kommer att innehålla skrivningar som ”Örebro kommun ska vara en attraktiv kommun för näringslivet att investera i” men inte på vilket sätt. När det gäller själva politiken är ju inte de olika partierna överens. Markus Allard kommenterar:
Det här beteendet (att leka att man jobbar) är centralt i det svenska samhällsförfallet. Försök leka elektriker, försök leka narkosläkare, ställningsbyggare eller helikopterpilot. Det är det som skiljer riktiga jobb från viktiga jobb, att de sistnämnda, de kan du leka dig igenom utan att det märks.
Riktiga jobb har en beställare eller uppdragsgivare till skillnad från viktiga jobb som ingen har glädje av och ingen har frågat efter. Markus Allard kallar dem för hittepåjobb. Att de är viktiga visas inte minst av att i den här kategorin ligger månadslönerna mellan sjuttio- och nittiotusen. Hybridjobben är en mellangrupp som ständigt löper risk att infekteras.
Så vad ska vi ha för samhällssystem om demokratin är så värdelös?
När frågan ställs på det sättet låter det som att det finns en annan och bättre styrelseform. Det gör det mig veterligt inte. Alternativet är olika former av totalitarism, alltså att flytta ur askan in i elden. Det handlar därför inte om att hitta någon annan styrelseform utan om att frilägga ”fel” i demokratin som den praktiseras, och som en konsekvens genomföra förändringar. Det är inte enkelt och frågan är om det går. Men istället för att med en näst intill religiös iver fortsätta att hylla demokratin, är det nödvändigt att vi intresserar oss för dess svagheter. Eftersom demokrati i dag är den enda globalt erkända legitima formen för maktutövning, så är den också den mest missbrukade. Förstår vi inte vad det är som har gått fel, så kan vi ingenting göra.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 