Söndagskrönika: Alla dessa enfaldiga skribenter

DN har en sagolikt korkad och klimatreligiös kulturchef, Björn Wiman. Jag läser honom aldrig men jag ser ju rubrikerna. En söndag: ”Med en regering som denna väntar fula vintrar utan snö”. Det kanske är något vitsigt men jag tänker inte kolla. Så kollar jag i alla fall. Det var ingen vits, utan tokskallen tror på allvar att den svenska regeringens klimatpolitik spelar roll för hur snöfattiga vintrar vi får. Med tanke på att Kristerssons regering ju suttit över denna hårda och snörika vinter, var har han sin tajming?

Vänder blad och läser en ny rubrik ”Kulturen är kanske det enda som kan hålla förnuftet vid liv i en förvriden tid.” Nej, det är precis tvärtom, i varje fall för DN:s kultur. Är det något som är kroniskt frånvarande på den redaktionen så är det förnuftet.

Jag minns när Dagens Nyheter för sju åtta år sedan drog igång en av sina återkommande kampanjer mot nätet – rubricerad som kampen mot näthatet. Björn Wiman inledde med att attackera Facebook och andra stora nätföretag. Han ansåg att det var obegripligt att de inte ”rensar upp i träsket av sexism, rasism och grova våldshot”. Eftersom man kan hitta precis vad som helst på nätet gav han några riktigt chockerande exempel (”… hård kula i nacken, den satans pisshoran”) och skrev sedan, som om den typen av debattföring är utmärkande för nätet:

Jag ber om ursäkt om jag spolierar den goda smaken på söndagskaffet, men så ser umgängesformerna ut i dagens digitala storstuga – exemplen är nämligen inte hämtade från någon av nätets anonyma hatsajter eller avloppstunnlar, utan från vårt numera mest älskade sällskapsrum, Facebook.

Märk begreppet ”avloppstunnlar”. Det är vad en etablerad kulturjournalist anser om nätets diskussionssajter. Undrar om Björn Wiman någonsin funderat över sitt eget och sina kollegors hat? Tänk tanken att de lyckades tysta nätdebatten. Inga dissidenter, inga whistleblowers, inget X, Instagram eller Facebook, inga bloggare som ger andra perspektiv, inga alternativa nyhetssajter.

Jag ska ge två exempel. I nättidningen Kvartal har journalisten Lars Åberg och researchern Johan Frisk gjort en sammanställning som visar att under 25 år har Sverige gett över 133 miljarder (ja, du läser rätt!) i bistånd till de muslimska länder som nu kampanjar mot Sverige. Återpubliceras denna politiskt chockerande nyhet i mainstream media? Alls inte, de är självklart regeringslojala. Jag tänker att alla hårt beskattade svenska hushåll som kämpar för att få ekonomin att gå ihop, detta bör ni få veta.

Exempel nummer två är av ett lite annorlunda slag. I en intervju med Sveriges Radios Ekot säger Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att Sveriges första uppgift som Natomedlem blir att bidra till att hindra Putin från att vinna kriget i Ukraina. Det är ett helt ok inslag men varför följer inte Sveriges Radio-journalisten upp med den självklara följdfrågan: ”Kan Natomedlemskapet innebära att vi skickar unga svenska män och kvinnor till Ukraina, som inte är med i Nato, för att slåss mot ryssarna?” I Swebbteve ställs den frågan både av förra SVT-journalisten Chris Forsne och av riksdagsledamoten Elsa Widding som sa ”För mig känns det som om vi ska vara en bricka i det här spelet mellan USA och Ryssland. Tack men nej tack.” Tydligen är Natomedlemskapet något helt annat än ett skydd om vi blir angripna.

Det är väl därför Mainstream-journalisterna är så förbannade. De vill ha tillbaka full kontroll över nyhetsflödet.

En av DN:s flitigare ledarskribenter, Isobel Hadley-Kamptz, är helt gräslig. Hon skriver i DN: ” Det är lätt att avfärda tänkandet hos en Jordan B Peterson …”

Jaha? Gör det då! Det är inte bara så att Peterson är en av världens mest uppmärksammade offentliga tänkare utan han uttalar sig också i väldigt många frågor. Jag faller inte pladask inför honom, i synnerhet inte för hans religiösa sida, men han är nästan alltid intressant. Problemet med många åsiktsmånglare är att de är för dumma för att få syn på den egna dumheten. Isobel Hadley-Kamptz är ett praktexempel.

DN:s Per Svensson är ingen dumskalle i betydelsen korkad men han vränger verkligheten, som när han skriver ”Här hos oss är vi toleranta, också mot högerextremister …” Är beteckningen högerextremist, ett av DN:s favoritbegrepp för meningsmotståndare, ett tolerant begrepp?

Som sagt, jag lider av all jävla dumhet. Som när SvDs politiske chefredaktör Tove Lifvendahl skriver ”Ukraina behöver få stöd för att kunna vinna kriget och besegra Ryssland. Det betyder att vi måste göra mer”. Hur kan en politisk journalist i ledande position vara så formidabelt okunnig och naiv? Är det inte hennes jobb att vara påläst?

För det första, Ryssland förlorar inte. Karl XII misslyckades, Napoleon misslyckades. Hitler misslyckades och nu misslyckas USA/Nato/Europa. Alla som är insatta vet att kriget hade varit slut för länge sedan om inte västvärlden med USA i spetsen pumpat in vapen och pengar. Det är ett helt meningslöst krig. Inte ens med Nato bakom sig kan Ukraina vinna. Varför vet inte svenska journalister det? Eller ljuger de?

Men om det nu hade varit så att Ryssland skulle vara på väg att besegras, minns att landet har kärnvapen. Plus att Putin sagt att de kan man tänka sig att använda först om landet håller på att gå under. Vill Tove Lifvendahl att detta ska ske? Ryssland kommer inte att besegras heller den här gången, vilket inte bara vi svenskar har all anledning att vara tacksamma för.

Innan det blev klart att Viktor Orbán gav med sig frågade Ingmar Nevéus i DN vad det är som driver Viktor Orbán att försöka sätta stopp för EU:s gigantiska ekonomiska bidrag till Ukraina. Han skriver att det handlar om Ukrainas överlevnad som nation och om Sveriges säkerhet. I förlängningen om hela Europas överlevnad och säkerhet:

Ett svar man ofta hör är att han helt enkelt är köpt av Ryssland, att han agerar på order av sin vän i Kreml. Han framställs som en europeisk mini-Putin, en trojansk häst som har lyckats ta sig in i fiendelägret. Det stämmer att Orbán agerar på ett sätt som gynnar Putinregimen. Ju mindre pengar som går till Ukraina, desto bättre för den ryska krigsmakten. Och ju långsammare NATO utvidgas, desto gladare blir de styrande i Kreml.

Det är ett narrativ som upprepas på alla nivåer. Smaka på det här som SvDs Peter Wennblad skriver i en ledare på Alla hjärtans dag:

I en uppmärksammad intervju i tidningen Jyllands-Posten (9/2) menar till exempel Danmarks försvarsminister Troels Lund Poulsen att Ryssland numera inte bara har en vilja att angripa Nato, utan också avsikt och förmåga. En liknande varning kom häromdagen också från Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Källkritik tack! Herr Poulsens rädsla räcker inte. Och Stoltenberg säger vad som helst, utom en sak, att Ukraina inte kan besegra Ryssland. Fredagen den 2 februari läser jag om hur Ryssland hotar Europa på fyra ställen i Dagens Nyheter. På DN Debatt skriver fem Centerpartister med partiledaren i spetsen att Sverige måste skicka mer pengar till Ukraina:

Ska Ukraina vinna måste stödet vara långsiktigt och EU ta höjd för ett kontinuerligt, kraftfullt arbete för att stärka Ukraina, under och efter kriget. I det läget är det inte klädsamt att Sveriges regering är stolt över att vara snålast i EU.

Det är också så jävla dumt att man bleknar. Som Rysslands utrikesminister kommenterade på en rundabordskonferens den 30 januari:

I dag har Förenta staterna samlat 54 länder i ett läger som pumpar Ukraina fullt med vapen och skickar olika militära specialister och experter till landet. De hjälper till med att rikta in långdistansvapen. Allt detta görs för att förhindra Rysslands seger. De säger rakt ut att om Ryssland vinner och driver igenom sina intressen i detta krig kommer de baltiska länderna, Sverige och Finland att stå näst på tur. USA:s president Joe Biden sade detta. Det absurda i sådana uttalanden är uppenbart för alla som är det minsta bekanta med historien och målen för vår särskilda militära operation i Ukraina, som vi förklarade öppet, utan att dölja någonting.

Dessutom, det är ingen fotbollsmatch där man ska välja sida som pågår. Det är ett massmördande. Och Sverige är ett av många länder som ser till att detta kan fortgå. SLUTA SKICKA PENGAR OCH VAPEN TILL UKRAINA SÅ TAR KRIGET SLUT INOM NÅGRA VECKOR. Jamen då har ju Ryssland vunnit! Fast det gör de ju i alla fall, så hur många hundratusen ska helt meningslöst mista livet?

Till den journalistiska dumheten måste man föra den ansvarslösa tystnaden. Skrämmande mycket av det som är både viktigt och infekterat håller journalisterna truten om. I slutet av januari meddelades att USA tänker placera kärnvapen i Storbritannien, tre gånger så kraftiga som den bomb de fällde i Hiroshima. En rysk riksdagsledamot, Alexey Zhuravlev, förslår att Ryssland svarar med att placera ryska kärnvapen, mer avancerade än USA:s, i något vänligt sinnat land som Kuba, Venezuela eller Nicaragua. Om detta hittar jag inget i svenska medier.

Inte heller hittar jag något om att EU och USA gemensamt vill ge de 300 miljarder dollar som de beslagtagit från Rysslands Centralbank (CBR) till Ukraina. Centralbanksreserver har aldrig beslagtagits tidigare och anses allmänt vara heliga. Huvuddelen, cirka 210 miljarder dollar, finns i Europa. Ryska utrikesdepartementets taleskvinna Maria Zakharova varnar:

Det här är stöld. Det är att lägga beslag på något som inte tillhör er. Med tanke på att vårt land betraktar detta som stöld kommer vårt gensvar att bli det som gäller för tjuvar. Inte som politiska manipulatörer, inte som omdömeslösa teknokrater, men som tjuvar.

Lyckas de stjäla de ryska pengarna blir det en krigsförklaring mot Ryssland, vilket i sin tur antagligen betyder att vi inlett tredje världskriget. Men sådana ”nyheter” intresserar tydligen inte svenska medier.
Nog om Ukraina där inte bara enfalden och okunnigheten utan också krigshetsen firar dagliga triumfer i svenska medier.

Läser i en ledare skriven av Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg:

Sanningen är att böneutrop är lika mycket del av svensk kultur som allt annat som människor i Sverige ser som sin kultur. Det mesta av det som idag är ”urgamla svenska traditioner” är varken urgamla eller svenska.

Går vidare till Flashback där det finns en 64 sidor lång tråd om honom, där det mesta är hat. Väljer lite på måfå:

Anders Lindberg är fullständigt dum i huvudet. För en normal människa är det direkt farligt för hälsan att läsa så mkt som ett ord av vad han skriver då man blir så ledsen och förbannad att man riskerar att få ett slaganfall.

Jag håller inte med. Även om Anders Lindberg är något av en dramaqueen blir jag snarare uttråkad än upprörd, därför att han är så förutsägbar. Jag lär mig just ingenting genom att läsa Anders Lindberg (han kan ju inte något) och i sin trivialitet provocerar han mig inte heller. Det är därför en smula förbryllande hur illa omtyckt han är. Kanske det ändå beror på att han inte ser några som helst problem med att ljuga i sitt ämbete. Jag vill minnas att han på Twitter på fullt allvar påstått att invandringens kostnader inte är något problem, eftersom de bekostas av staten. Det var också på Twitter han påstod att 52 procent av britterna är fascister, eftersom de röstat för Brexit. Det var väl samma britter som DN:s dåvarande kulturjournalist Hynek Pallas den 24 juni 2016, också på Twitter, beskrev som ”Äldre vita gubbar med kissfläckar i byxorna”.

SVT:s klimatreporter Erika Bjerström är en av dem som starkt bidragit till att många människor i Sverige, i synnerhet barn och ungdomar, bär på en ångest inför klimathotet och tror att klimatförändringarna leder till att världen kommer att gå under. I sitt nyårstal 2019 sa hon:

När vi skålar in 2020 har vi exakt tio år på oss att bryta utsläppskurvorna neråt. 2020 är också året som världens länder ska offentliggöra sina höjda ambitioner på nästa klimattoppmöte, då i Glasgow. Än går att bromsa en skenande uppvärmning med hjälp av ”omedelbara och drastiska åtgärder” enligt IPCC- forskaren Hoesung Lee.

Exakt tio år? Det betyder att nu har vi bara sex år kvar. Hur i all världen kan man veta en sådan sak? Erika Bjerström borde ha lärt sig av tidigare domedagsprofetior. Varken Maldiverna eller Manhattan ligger under vatten, vilket de borde ha gjort, enligt IPCC;s prognoser och gissningar. Och vi har visst alltid tio år på oss, innan katastrofen är här.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version